Inspirerad av en ny bloggare Helga som är flygvärdinna kom jag plötsligt ihåg en lustig historia kring detta ämne...

Lustig om än piiinsam...(jag rodnar så att öronen bränner!)

Vi skulle som tvåbarnsföräldrar åka till New York. Äldste sonen var tre och ett halvt och yngste sonen drygt ett och ett halvt år.

Vi blev placerades längst fram, framför väggen som skiljer turistklass från affärsklass.

När vi kommer fram till våra säten och börjar sätta oss utbrister två kvinnor bakom oss "Ååååå nej, en barnfamilj!!! Då var den resan förstörd!!!"

(Sånt är verkligen jättekul att höra!)

Jag blängde surt på dem, men sa inget. Blev dock mycket förolämpad.

(Jag måste dra en bakgrund med äldste sonens magproblem: han hade kolik när han föddes och tre månader framåt. Skrek sig blå kväll efter kväll medan hans slutkörda förstagångsföräldrar chockat vandrade fram och tillbaka med den hysteriskt skrikande bebisen på axeln. Ont i magen var bara förnamnet. Hans magproblem fortsatte och han bajsade inte särskilt ofta, men ammade jämt. Så när dagarna gick och inget bajs kom men maten fylldes på blev man otroligt stressad och stirrig som mamma. När han äntligen bajsade ibland var lättnaden så enorm att vi ringde runt till släkten och meddelade andäktigt "Han har bajsat!!!"

Detta blev något bättre med åren men efter all stress kring detta problem var vi så lättade och lyckliga varje gång hjärtat ville gå på pottan att vi lät honom sitta framför tv:n i vardagsrummet och göra det...allt för att göra bajsandet "positivt och lustbetonat". (Enligt läkarens ordination...) Han var alltså inte van vid toaletter utan fick alltid sköta detta på sin blå lilla potta.

(Väldigt lustbetonat för övriga familjen att lukta på bajs i vardagsrummet!) Detta var dock inget vi ens reflekterade över vid den här tiden. (De som inte har barn ännu förstår nog ingenting nu, men det är nåt mycket märkligt som händer när man får barn...man fungerar inte riktigt som man brukar och dessutom luktar ens eget barns bajs inte så illa...)

Förlåt denna avstickare, men den var nödvändig för att förklara det utomordentligt korkade beteende vi kom att visa på flygplanet.

Historien fortsätter:

Strax efter att vi boardat planet blir äldste sonen bajsnödig. (Det är flera dagar sen sist och han måste gå precis när han blir nödig annars blir han ännu hårdare i magen!) Pappa följer sonen till toaletten längre bak i planet. Sonen (som än idag är väldigt kräsmagad) håller på att spy endast av att stå i dörröppningen till toan och vägrar att ens gå in där.

Maken kommer tillbaka, lätt stressad, och vi ser framför oss en flygresa på över nio timmar med en bajsnödig son som vägrar gå på toa. Vi stressar upp oss och ser framför oss akut tarmvred på plats i New York...

Vad gör då detta lätt stressade norrbottniska par på ett flygplan fullt av hippa människor som ska till New York för olika coola orsaker???

Jo, fram ur handbagaget hivas en medhavd potta (!). Yes! Dagens sanning.

Treårige sonen sätter sig skymd av sin ömma moder framför flygplansstolen och börjar obekymrat försöka klämma ut den där stenhårda korven som skulle ut just då...

Har jag sagt att han var hård i magen?

Har jag sagt att hans bajssessioner brukade ta någon halvtimme i anspråk?

Han behövde lugn och ro och någon bok eller leksak för att få bajseriet att fungera...

Han sitter där och klämmer. Tralalalala!

Jag frågar då och då om det kommit nåt och han säger "Snart mamma, snart!"

Jag vet inte hur länge han sitter där. Det tar tid iallafall. Vi är fullt upptagna med att få honom färdigbajsad och märker inte direkt att en flygvärdinna går förbi oss med jämna mellanrum.

Efter en tredje, fjärde eller femte sväng frågar hon leende: "Hur går det? Kommer det nåt?"

Då vaknar maken upp ur sitt bekymrasigombajsKOMA och förstår att HELA flygplanet väntar på att lyfta, bara den lille pojken bajsat klart!

Sonen blir klar efter några minuter.

Maken måste nu gå med bajs (och kiss)fylld potta rakt genom kabinen bort till toaletten. Hur han fixar detta utan att dö av skam vet jag inte.

När han tömt och rengjort pottan, gått tillbaka samma väg, blivit totalt utstirrad och förmodligen tönt och idiotförklarad av samtliga passagerare, och satt sig ned med sonen i knät, spänt fast sig och son, då blinkar flygvärdinnan leende åt oss, tar mikrofonen och säger:

"Ja, DÅ var vi färdiga för take off! Hjärtligt välkomna till SAS flygning från Arlanda till..."osv

Först nu fattar JAG att flygplanet inte kunnat starta i tid på grund av...på grund av OSS!!!

Jag måste skamligt erkänna att jag då inte tyckte att detta var särskilt pinsamt. Faktiskt knappt ett dugg. För oss var det helt naturligt att sonen skulle sitta på pottan. Det var viktigare än alla avgångstider i världen.

Men efteråt, nu, kan jag bli alldeles skär av rodnad. Det är fruktansvärt pinsamt att tänka på.

Vad tänkte vi på???

Vad tänkte vi med???

Som om detta inte räckte för de stackars medpassagerarna satte pojkarna igång att gråta precis när kabinpersonalen började servera mat. Sen grät de hysteriskt i två (2) timmar. Äldste sonen skrek "jag vill sova i min egen säng, buhubuhubuhu" och yngste sonen som gjorde allt som äldste gjorde grät lika mycket han. Helt svettiga och utmattade somnade de någonstans över Atlanten två timmar senare...

De änglalika flygvärdinnorna kom då och gav oss mat som vi försökte äta med varsin sovande pojke i famnen...

Kvinnorna bakom oss visste nog inte hur rätt de hade när de när de utbrast "Ånej inte en barnfamilj!"

Resten av resan var toppen!

New York var perfekt att traska omkring i med små barn och paraplyvagnar.

Hemresan gick som en dröm.

Vi satte oss i turistklass.

Strax efter kommer en flygvärdinna och säger att tre platser i businessclass är obokade och vi fick byta. De stolarna är breda som sängar och helt nedfällbara och ha en liten tvmonitor i armstödet som går att fälla upp. Och treåringen fick en egen stol...

Och en barnfamilj fick sitta bland alla affärsmän och kvinnor. Men den skötte sig utmärkt. Märktes knappt...

Så skulle man ha råd att resa jämnt!!!

Min 8-åring är en mycket fundersam liten kille. Han grunnar på det mesta och hans tankar är GUUULD värda.

Mycket tänker han länge på också...

Alldeles nyss frågade han, klinkande på gitarren, "Har man ALLTID råttkött till den där grytan man doppar i???"

Vi har inte plockat fram fonduegrytan sen nyårsaftonsfloppen... så han har i princip grunnat på detta sen dess.

Vi hade alltså rått kött som vi skulle doppa i het frityrolja...

Så med mycket fnitter har jag nyss förklarat skillnaden mellan råttkött och rått kött...

Se här! Så vackert jag har det här hemma!

Bedårande, inte sant!!!

Fast egentligen ser det ut så HÄR:

Kanske inte liika fint...

Jag måste tvätta bort känslan av smuts och depp som kom över mitt bloggande...

Jag har verkligen tyckt att det varit jättekul och roligt och i morse när jag vaknade tänkte jag faktsikt att nu skiter jag i detta...

Jag kände mig så naiv och blåögd och grundlurad. Nog har jag vetat om att det förekommer men jag tar inte in sån skit förrän det närmar sig. Att någon skulle förvanska mitt ord och mina bilder känns så jävla smutsigt.

Sökte på nätet och hittade min blogg i en del andra sammanhang. Dock ej i några vidriga, men jag avbröt sökandet då jag insåg att jag inte vill veta. Vad hjälper det mig att veta...? Håller med Lantliv ooaoaoaooaoaoa (håller för örona...) Det skadar mig ju bara om jag vet om det eller hur?

Sen kan man ju ta lärdom och ge fan i att lägga ut bilder som kan användas och tänka lite på formuleringarna...

Man behöver ju inte servera det på silver fat åt dem.

SÅ om jag lägger in mina älskade barn igen blir det väldigt påklätt (det har det väl iofs varit förut också) och väldigt lite närbilder...

De jävlarna som håller på med sånt ska fan inte få förstöra min glädje.

Fy, vad jag svär när jag är arg!!! (Så här har min familj det-stackarna.)

Men nu ska jag framhålla några positiva saker med bloggen och bloggandet för min egen skull för att förmå mig tycka att detta är kul igen:

- Jag får skriva!

- Någon läser det jag skriver!

-Jag får respons!

-Det är roligt!

- Man lär känna trevliga människor!!!

- Bloggen och bloggvännerna finns faktiskt kvar fast jag själv flyttar i verkliga livet. Det är faktiskt väldigt skön känsla att något är "bestående".

- Det är mycket roligt att hälsa på i andras bloggar och att lämna kommentarer och få kontakt...

Sen kan alla som föstör detta DRA ÅT HELVETE på ren svenska!!!

Här kommer ett klipp från flitigamyrans blogg för den som vill veta mer om det trista som kan förekomma med våra bloggar:

Krafttag mot kopiering av bloggar hos blogg.se!

Uppdatering den 20/4

Jag ser av kommentarerna att många tror att det rör sig om att "låna" bilder från andras bloggar, men det gör det inte. Detta handlar om ett organiserat kopierande av hela bloggar. Man använder sig av en befintlig blogg med namn och allt men gör ett tillägg i namnet. Kopian ser i vissa fall ut som originalet men används som "språngbräda" till andra sidor som innehåller porr.

Man kommenterar också i "andras namn" och lämnar efter sig en bloggadress, snarlik någon som verkligen excisterar, men även här leder adressen leder till porrsidor.

För en tid sedan "roade" sig något/några med att kommentera i mitt namn och lämnade efter sig en länk som var väldigt lik länken hit till Flitiga Myran, men klickade man på den hamnade man på en "annan" sida.

Detta är var det hela handlar om, inte att man ibland kanske lånar er bild utan att ange varifrån den kommer.
Men det ska man ju göra, det hör till god bloggsed att även länka till inlägget där bilden ligger. Men det vet ni ju allihopa;)

Originalinlägget börjar här:

Nu tar blogg.se ett krafttag mot mafiosos och andra som kopierar inlägg, bilder och som i mitt fall hela min blogg för att driva trafik till sidor med tvivelaktigt innehåll. I ett upprop ber de oss användare och läsare att anmäla den typen av upphovsrättsbrott.

Ett mycket hedrande och välkomnande initiativ tycker jag!

Detta är informationen blogg.se går ut med, den finns också att läsa på info.blogg.se

2007-apr-19 12:11

På senare tid har några bloggar på blogg.se och webblogg.se råkat ut för att andra personer har kopierat hela inlägg, bilder ja tom hela bloggar. Vi tänker ta krafttag mot detta och ev. använda jurist för att stävja dessa upphovsrättsbrott.

Vi har hittat kopior på hela bloggar på mafiosos.se, foto-blogg.se, pixbox.se och mingler.se

Kontrollera så att inte din blogg, din bild eller ditt inlägg har blivit utsatt för detta.

För att hitta kopior av din blogg på andra ställen kan du använda Google (både bild och textsök), knuff.se:s och bloggportalens sökfunktion. Sök på bloggens namn, underdomän, unika rubriker i inlägg etc.

Ju fler som hjälper till i uppropet ju större påtryckning kan vi utöva mot de som förstör och mot de som skyddar dessa förövare.

Blogg.se-teamet

2007-apr-19 @ 12:37 Permalink Bloggning Kommentarer (17) Trackbacks (0)