Senaste inläggen

Av Persilja - 7 juni 2009 22:25

Ja, jisses, vilken energibombning jag fått av er läsare! Thank you! Det gjorde gott! Det är som att min pms är som bortblåst för stunden. (Jag vet att den ligger och lurar nånstans och slår till när jag minst anar det men för stunden blev den ivägskrämd.)


Visst har ni varit och röstat idag? Det har iallafall jag och Mannen. På olika partier. Som vanligt. Vi är något så ovanligt som ett blandäktenskap med sympatisörer från helt skilda partier. Väsensskilda partier. Det lustiga i det hela är att vi tycker väldigt lika. Vi har precis likadana värderingar men tolkar fullständigt olika vilka partier som representerar våra åsikter. Det är skumt. Väldigt skumt. 

När vi möttes för hundra år sen som unga och heta 18-åringar var vi båda politiskt aktiva. Han i sitt parti jag i ett annat än det jag väljer nu, men ändå väldigt långt från hans. Det var nästan lite svårt att bli kär i en motståndare. Alla partikamrater trodde säkert att jag inte  var klok. Gå och bli kär i en sån! Hu. Sånt förfall. Vi avvecklade båda vårt politiskt aktiva engagemang så småningom och fortsatte som par. Fort märkte vi hur lika vi tyckte om det mesta och förvåningen och förvirringen var stor. Jag tycker förstås att han är helt ute och cyklar som tolkar det som att hans parti är det rätta medan han inte fattar hur jag tänker.

Men vi har inte lyckats ändra på det. Den märkliga situationen fortgår. Vi tycker lika men röstar helt olika.

Min 14-årige son ville låna min röst och få mig att rösta på Piratpartiet. Jag tror många unga har röstat på dem. De verkar i nuläget fått hela 7 procent! Otroligt. Men det är en viktig fråga de driver. Det handlar ju inte om nedladdning enbart utan om att man inte ska kunna övervaka människor fullständigt genom deras internetanvändning, kontokortanvändning, mobilanvänding osv. Ska bli spännande att se vad de gör med sitt valresultat.

Vädret har varit skruttigt idag, med mest regn och mulet. Har grejat inne mest. Klädde in ett litet nätt bord jag haft länge i min ägo med lite blommig vaxduk, bara för skojs skull. 

Det fick stå i hallen och blomma. 

I vardagsrummet bor fåglarna nu helt och hållet lite överallt. De börjar dagen med att ta en flygtur bara några minuter efter att jag tagit bort duken över buren. Sen flyger de runt mest hela dagen. Går in en sväng och äter och dricker men sen är det ut igen. De är mesta tiden av dagen är de ute ur buren. Mest på den rosa lampan som blir mer och mer ofräsch! Den röda gardinen har jag varit tvungen att ta ner och tvätta då den var fylld av fågelbajs. Jag satte upp en ljuslila tokfyndad gardin-tokfyndad för 12 kronor för två stycken. 

Ser ni att fåglarna börjat hjälpa mig att pilla på tapetskarvarna? Vi ska (verkligen) göra nåt åt de asfula smutsbeiga väggarna nån gång så birdisarna får gärna picka och riva på tapeten!!!

Denna vas kastar de lystna blickar på. De har inte vågat sig ner på den nivån ännu, och jag hoppas att de aldrig gör det, eftersom det då kan bli för nära Pommac. Vi törs ha dem i samma rum nu om vi är med. Han bryr sig inte nämnvärt i dem. Men börjar de flyga farligt nära hans huvud är jag rädd att det kan bli ändring på det. 

Hit har de inte heller börjat flyga. De passerar den varje gång de far till rosa klotlampan, men har aldrig stannat vid den. I mina ögon är det en perfekt undulatplats...



Jag och Mannen lyfte fram de gamla dörrarna i härbret idag.

De ska målas och fräschas upp.

I mångas ögon bara skruttiga och fula. I mina ögon två skatter. Två juveler.

Det kommer att bli sååå fint med dessa!!!! Jag älskar dem! De är så vackra!

Det finns säkert många ännu finare. Men dessa har suttit på detta hus och de som bodde här förr har öppnat och stängt dessa dörrar många gånger. Det ger en särskild känsla. Det ger dörrarna en status som är obetalbar. Jag är såå glad att alla ägare genom åren låtit dem vara kvar. 

Vi ska mest troligt måla dem gröna. Längtar tills jag skrapat dem färdigt. Så nu har jag ytterligare ett projekt på gång. Ett till högen.

Måste kanske försöka göra förrådsstädningen klar eftersom det är därinne jag ska måla dörrarna.

Bra då har jag satt upp ett mål! Verkställ!



Av Persilja - 7 juni 2009 19:44

Här kommer en smällkyss till alla er som kommit med de mest FANTASTISKA, underbara, TOKFINA, snälla, konkreta, härliga, generösa, ärliga, snälla, vänliga, kärleksfulla och hjärtevärmande kommentarer!!!!!!

Det har varit som en injektion rakt in i mitt hjärta. Att en massa människor som jag aldrig träffat kan säga så fantastiska saker till mig. Det är så generöst och vänligt så att jag blir alldeles rörd! 

Vilken vitaminkur!!! Vilken energiboosting! 

Jag är alldeles sprallig och glad och lycklig. Och det vill inte säga lite jag som har pms och allt!

TACK fina fina ni!

Och alla ni andra läsare kan också ta emot min slängkyss för att ni kommer hit och läser mina förvirrade konstiga underliga gnälliga inlägg. Det är ett under och jag är uppriktigt glad för att ni gör det! 

Varsågod en ärligt menad tacksamt utdelad slängkyss till alla som vill ta emot den!

Tacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktack för att ni alla finns!!!!

Av Persilja - 7 juni 2009 07:42

Det har blivit tråkigt att blogga! Hjälp!

Jag funderar återigen allvarligt på att lägga av. Jag bara matar om samma sak hela tiden känns det som. Jag har nu hållt på i över två och ett halvt år.

Det finns andra som har så mycket mer att tillföra.

Jag har haft en enorm skrivlusta och en enorm glädje av att dela med mig av mina kreativa projekt, men på sista tiden har allt börjat kännas allt mer meningslöst. Det känns ibland som att det är en tävling. Mest kreativ vinner. Och är det nåt som får mig att tappa lusten så är det tävlingsmoment. Fy, jag hatar tävlingsdårar. Vill inte bli en sån.

Jag vill absolut inte finnas med i såna sammanhang.

Jag skriver mina inlägg efter vad jag håller på med och vad som vill ut. Har gjort. Nu kan det ibland kännas som att jag ska göra nåt för att ha nåt att skriva om och då är jag inte på rätt spår. Då lever inte bloggen för mig utan jag för bloggen och det är ju stört!

Jag tror antagligen inte själv på att jag ska sluta, för det är verkligen enormt skoj att ha sin blogg för att uttrycka sig med. Att ha kvar och kika tillbaka är också skoj. Jag har precis passerat 3900 bilder. Snart 4000 bilder!

Jag skulle behöva katalogisera alla inlägg bättre...De flesta inlägg ligger i kategorin "inredning" för att det alltid nästan är med en inredningsbild oavsett vad jag skriver om. Så det är svårt att hitta något specifikt om jag söker.

Det är som med allt annat i mitt liv. Mitt sätt att leva skapar ett slags minikaos, var jag än drar fram. Så även i bloggen.

Kanske borde jag starta om från scratch. Döpa om mig och starta en helt ny blogg. Kanske här på Bloggagratis som jag kan. Få ordning och reda från början. Stajla om mig. Vete skrutt vad jag ska göra. Men olustkänslorna när jag öppnar bloggen på morgon är inget kul. Förr har det varit det bästa med dagen nästan, att få öppna bloggen och se vad som hänt. Det är inte den tjusningen längre. Det beror förstås också lite på kommentarstorkan. Det är inte många som orkar ge respons. Jag förstår dem. Allt är redan sagt. Som tur är finns ni tappra själar som håller min blogg igång. Utan er raringar skulle jag nog slutat för länge sen. 

Det är en milstolpe jag nått till kanske. Dags att byta väg, eller att ge upp eller att hoppa på en buss och bara dra iväg från alltihopa och eventuellt komma igen senare med nytt mod i bagaget.

Samtidigt vet jag att så länge jag lever detta liv med närheten till datorn kan jag inte hålla mig från att blogga. Det är för beroendeframkallande. Jag klarar inte av att bryta beroendet. Men då kan det fortsätta trots att jag inte tycker det är kul längre. Eller skriver uselt som en kratta.  Inget bra alls.

Hej! Jag heter Persilja och jag är bloggolist.

Fast jag tror jag vill fortsätta vara det, men jag vill komma från de olustkänslor den gett på sista tiden.

Kanske är det bara det gamla vanliga, pms...

Eller jo, jag vet att jag har det, och då kan jag väl aldrig se något annat än i svart...

Skit vare samma. Vilket underligt inlägg det här blev då!

Jag funderar på att sluta, men kommer som vanligt inte att klara av det.

Så då borde jag försöka hitta tillbaka till glädjen istället. På nåt sätt.

Sluta känna att jag bör publicera något, för det kan jag göra ibland. "The Show Must Go On" på nån vänster.

Jag måste hitta tillbaka till glädjen.

Jag måste fråga er läsare om ni märker av något av vad jag nu skriver. Har min blogg tappat glädjen, stinget, lusten? Är den upp och ner. Eller jämn och likadan hela tiden? 

Märker ni att (om) jag trampar vatten?

Händer det att ni går in här och tänker guuuuud så tråkigt, fort ut härifrån?

Ni som följt med länge, har jag ändrats mycket?

Tänk nu på att jag är i känsligt läge (pms) så ta´t lugnt i kritiken annars eldar jag upp hela bloggen i ett nafs. (Läs: Jag vill bara höra berömmet, hahahaha!)

Mejla gärna om ni känner att ni orkar. Så kan vi ta kritiken lite tyst så där så att inte alla kan läsa vad vi pratar om.

Jag behöver feedback. Nu är jag här och gnäller igen. Jag skäms! Varje gång jag har pms har jag börjat blanda in er. Snacka om familjärt!

Bäst att sluta nu innan jag förstört fööör mycket. Over and OUT! (Fööörlåååt!)


Av Persilja - 6 juni 2009 09:56

Jag hittade en alldeles underbar text som jag bara måste visa för alla som vill se.

Själv är jag en som har svårt att uttrycka mig med få ord. Jag behöver alla mina ord för att komma fram till vad jag vill. Min beundran blir enorm inför alla de som kan uttrycka sig med få ord men ändå skriva vackert och insiktsfullt.

Läs och njut:


Det finns en tid för kraftfull galenskap och för nätter utan slut. Så som det finns
en tid för tankar som inte vågat bli tänkta, för dagar i stillhet och för jäkligt mycket mod.
I den rosa gryningen kan jag höra ett hjärtas bortglömda sånger och jag ler till
det outtalade som värker sig trött i alla mina inre rum. Jag är där jag står och allt har
en nyare nyans av liv. Nu är jag vanvettigt förälskad igen. Förälskad i livet.


Poeten hittar ni HÄR.

Av Persilja - 6 juni 2009 07:57

Har dragit igång alldeles för många projekt samtidigt. Rätt typiskt mig. Trädgården tar mycket tid nu, fast nu skiter jag i den när nordanvinden viner därute. Jag har dragit på mig en äcklig nackspärr som bara kryper längre och längre ner på ryggen och ut på axlarna så jag har OOOOOOONT. Så jag ska hålla mig inne i värmen för att få bort eländet.

Inne har jag dragit igång operation budgetrenovering av lilltoa. För en vecka sen. Sen kommit av mig när vädret blev somrigt.

Vår lilltoa är inte så liten men ändå för liten att få in en dusch till vilket denna familj definitivt skulle behöva. Det är nämligen en lilltoa med snedtak. Den har haft väggar klädda med en brun fuskpanel. Tunna skivor med tryckt trämönster. De har jag slitit ut. Under fanns gipsskivor och därunder pärlspont. Man kan ju undra varför man tar sig besväret att sätta upp gips på pärlsponten för att kunna spika upp laminatskit på det. Såg träet inte nog träigt ut?

Jag ska dock behålla gipskivorna och tapetsera väggarna. Orkar inte ta fram pärlsponten och måla den. Vi har tillräckligt mycket träväggar här så tapetserade väggar lockar mer! Utom vid tvättstället där jag ska kakla. Tvättstället ska bytas för det är rostigt och bara äckligt. Inte gammalt och charmigt utan gammalt och äckligt. Det är insatt någon gång på 80-talet skulle jag tro. Toan kanske vi också ska byta eftersom spolgrejsimojsen (sån där man trycker på knapp) är trasig och sitsen är trasig. Kostnaden att köpa ny sits och reservdelar som spolknappar når säkert upp till priset av en helt ny vanlig ickelyxig toalettstol.  Inspiration till min nya lilltoa kanske hämtas här.Pasteller får mig att smälta som vax! Detta bad kommer från ett hus i Stavsnäs by som är till salu för 3,8 miljoner för den som är intresserad. Från samma fastighet kommer denna fina gäststuga:

 Tänk vad lite fina textilier kan göra underverk!Detta är köket i nämnda gästhus. Kolla golvet!!! Där är ju "mina" rutor. Precis de färgerna är jag på jakt efter. Mild röd och vit. Med lite insprängt vitt i det röda. Såååå snyggt!!! Det finns inte i sortimentet idag. Varför då för? De skulle säkert sälja som smör!!! Jag skulle köpa iallafall!

Annan nätinspiration, dock ej badrum kommer här.

Tänk att klara av att hålla så få färger. Vackert!!! Men svårt. För mig iallafall. Så mycket jag skulle få plocka bort.

Då passar det här bättre i vårt hus. Många färger. Älskar den gröna nyansen!!!

Och för att återvända till färgprakten, dessa pallar skulle jag INTE tacka nej till! 

(Alla bilder lånade från nätet.)

Parallellt med lilltoan renoverar jag hallen/trapphuset. Den ska målas ljus. Trappen ska gärna få bli i någon färg. Själva trappastegen alltså. Någon ljus nyans, gärna pastellig. Eftersom stockväggen blev rosa blir det inte rosa. Så mycket vet jag. Hellre någon komplementfärg, som ljusgrön...

Det vore väl vackert. 

Samtidigt som dessa projekt städar jag förrådet, och flätar växtstöd, och gräver rabatter, och odlar och planterar, och gör en massa små inspirationsprojekt. Kanske borde jag försöka fokusera på en sak i taget. Någon som vet hur man gör???


Av Persilja - 5 juni 2009 08:51

Det är så konstigt!!! Ibland är det som att omgivningen, ja, rent av tingen, försöker tala om saker för en, eller puffa en framåt.

För två år sen hade jag allvarliga planer på att ansöka om att få bli familjehem. Jag kontaktade socialen och jag bloggade om det och funderade väldigt mycket men kom då fram till att det inte riktigt passade då. Jag skulle vänta. Det kändes inte rätt då.

Nu har det gått två år, barnen har växt, jag har utvecklats, (nåja?) och jag har burit på tanken en längre tid. Det som hindrar är min man. Han tror inte att det skulle gå. Att det blir för mycket. Att problemen skulle ta över handen. Rädslor, farhågor. Sånt jag alltid undviker. Jag blir gaaaaalen på att han alltid ska vara så försiktig. Vi skulle inte ha tagit ett steg framåt i vårt liv om vi alltid bara lyssnat på honom. Visserligen har väl hans bromsande hindrat oss från småkatastrofer ganska ofta ibland, eftersom jag oftast vill kasta mig handlöst in i diverse projekt och han ofta ibland slår ner BÅDA fötterna och bromsar så kraftigt att jag inte har en chans att gå vidare. Vi kompletterar säkert varandra bra...

MEN.

Jag känner så starkt att jag vill göra gott. Att jag har det så bra och vill "betala" av för det. Inte så att JAG är så BRA att jag vore bra för en familj i behov, utan snarare så att jag själv är så bänglig och vet hur det kan vara när livet är pest att jag verkligen skulle kunna erbjuda något till en familj i nöd. Jag skulle klara att vara länken mellan barnet och föräldrarna även om det var struligt. Jag tror verkligen det.


För att återknyta till början av detta inlägg, att det känns som att tingen och omgivningen puffar på en ibland, den känslan fick jag när jag läste dagens tidning som handlade just precis om detta med fosterbarn och avlastningshem. Det var som att det var riktat till mig eftersom mina tankar snurrat kring denna fråga sen länge.

Men även en vän på nätet föreslog mig samma sak häromdagen.

Det är tecken.

Små tecken på att det är dags nu?

Men mannen är ju fortfarande skeptisk.

Förra gången då jag lade projektet på is, tänkte jag på barnen. De kändes lite för krävande och små då. Nu har det gått två år och de känns plötsligt självgående. Givetvis behöver de massor av omsorg och kärlek fortfarande (hurra!!!)  men de kräver inte min ständiga uppmärksamhet längre.

Jag har kapaciteten nu.

Men inte mannen?

Han har visserligen precis börjat på ett nytt stort projekt och är helt uppslukad av det, så jag kanske inte ska ta upp det precis nu. Jag får avvakta. Visa hur bra vi har det. Men för vissa (han) är bra något som gärna får vara kvar. Varför riskera det och införa något som kan riskera detta lugn vi har nu.

Jag tänker precis tvärtom. Nu när vi landat i vårt nya liv i Luleå, barnen har acklimatiserat sig, två år har gått. DÅ passar det ju ypperligt att gå vidare. Utvecklas.

Hm. Jag undrar jag om detta är en av de trösklar jag aldrig får gå över? Som jag bara får stå och kika in över.

Vem vet. 


Av Persilja - 4 juni 2009 06:44

Hej alla glada mopsar. Och ni andra också. Själv är jag inte ett dugg glad, snarare sur och tvär, men det funkar att låtsas. Efter en stund glömmer jag min sura sinnestämning och kommer igång med positiva tankar.

Jag vaknade av att vinden riktigt ven i knuten. Kände en stor matthet och såg framför mig hur alla späda plantor knäckts. Min nyflyttade humle som står mitt i vindilens favoritplats har väl inte hunnit greppa tag nånstans och ligger säkert nu alldeles platt på marken. Jag är alltid för ivrig på våren med att ställa ut alla sommarblommor som jag dragit upp med frön med restultatet att de får vara med om både det ena och det andra. Nog blir de härdade alltid, ibland stryker de med. Ska strax klä på mig och gå ut och se hur det står till med dem. Tänk att man vaknar och det första man tänker på är trädgården. Då är man biten.

Jag läser just nu en bok om kvällarna som heter trädgårdstankar eller nåt liknande om 12 olika trädgårdsälskare och det mest framträdande i allas tankar är detta med tiden de levt med sina trädgårdar. Det är många års arbete som ligger bakom en vacker trädgård. Man kan inte bara rusa till plantskolorna och köpa perenner för flera tusentals kronor på en gång, och skapa drömträdgården på studs. Nä, det SKA ta tid. Det är nog den största tjusningen iallafall. Man petar ner några frön och glömmer bort dem och flera år senare har man plötsligt ett gäng nya solhattar i rabatten. Eller som ifjol då jag kom över en massa stormhattar på rea. De var ynkliga och fula och jag grävde ner dem och de såg bara gula och döende ut. Nu har jag tjocka krafitga plantor som säkert kommer att bli stora och pampiga. Om bara inte den dumma vinden knäcker dem!

I år har plötsligt den sibiriska vallmon frösått sig mer än vanligt. Jag har dem överallt och det är jag glad för. Särskilt när de har behagfullheten att blomma i vitt. De brukar ofta vilja lysa i gult vilket väl kan accepteras men får jag välja tar jag vitt eller annan kulör.

NU är det dags att väcka de små trollen till liv. DET är ett stort och svårt och avancerat jobb!


Av Persilja - 3 juni 2009 13:35

Såg mitt inlägg för exakt ett år sen och inser att här är jag fortfarande, suktande efter beröm. Allt är som det var...för ett år sen.

Presentation

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2009
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards