Tog med kameran på trädgårdsvandringen och fångade några vyer. Längtar tills det prunkar överdådigt, men får tills vidare hålla till godo med ganska späda plantor som gör så gott de kan i det kyliga vädret.

Krassen ska slingra ihop sig med rosor och brunnställning så att man knappt ser brunnen...

Järnbordet ska bara anas under de dignande blomklasarna.

Jag kikade in i växthuset och kom ihåg att jag glömde ta in disken i gårkväll.

Alla glas stod kvar på bordet och vittnade om vår trevliga stund.

Jag tog in det röda trädgårdsbordet.

En jättevallmo ska snart slå ut sina frasande kjolar. Elefanterna har fått inta växthuset. Jag med många andra är förtjust i elefanter. Jag tror det är ett vanligt samlarobjekt. Själv samlar jag inte, de bara kommer till mig, alldeles på egen hand...

Vill man ha god doft i växthuset ska man ta in en heliptrop. Den där lila saken. Den doftar lakrits när det är lite värme i rummet. Alldeles förföriskt gott luktar det. Tycker i allafall jag, som älskar lakrits.

Dahlian i bakgrunden är fantastiskt med sina nästan svarta blad och sin djupdjupröda färg. Det syns inte så bra på denna bild, men det är en strålande skönhet!

Har ni någon historia som är så bra att ni får uppmaningen att berätta den om och om igen? På våra släktsammankomster blir vi alltid anmodade att dra vår "potthistoria". Det är lite lustigt hur vissa historier bara blir bättre och bättre med tiden. Eftersom jag förmodligen har en del nytillkomna läsare länkar jag här till vår potthistoria. Den är både söt och rolig.Och pinsam!

Igår kväll hade jag tjejfest i växthuset. Det spöregnade så vi ibland inte hörde vad vi själva sa, men det var mysigt ändå. Jag satte in fotogenkaminen för att få bort råheten. Så satt vi där och pratade bort en massa timmar, pimplade vin, åt sallad och godis och popcorn och det jagade bort de där sura kemiska substanserna för några timmar. Jag tror jag genomlider världens läääängsta sån där ni vet (tre bokstäver-börjar på p slutar på s).

Vår älskade Pommac fyllde 2 år i går. Han fick paket flera gånger, extra långa promenader och en helt egen portion spagetti och köttfärssås.

Nu skiner solen och jag ska gå ut och spana i rabatterna om trädgården bjuder på några nya skott eller knoppar. Regn plus sol brukar ju vara en bra kombination. 

Att vara mamma.

Det har alltid varit nummer ett för mig. Alltid.

Jag har skrivit om det förr, våra långa tunga ofrivilligt barnlösa år.

Nu har vi fyra och livet kan vara skitjobbigt med tvätt och matlagning och städning och bråk och kaos och alltid slut pengar.
Men jag skulle inte vilja byta tillbaka en enda sekund. Inte ens när jag står i en skriksituation med 15-åringen och han kallar mig...ajajaj...just det...jävla käringjävel... ooiiii....nej inte ens då! (Jo, kanske när jag har det där som jag inte tänker nämna på tio veckor, då är jag nog redo att dra till Azerbaijan och aldrig komma tillbaka-men det är ju inte jag utan nåt förvridet monster i mig.)

Vi går nu in i en ny fas, tiden med tonåringar.

Våra två äldsta är redan där. Än så länge är det ganska lugnt. Det är på bråken man märker att det är nåt på gång i deras sinnen. Att tjata om smutsvätt eller städning kan plötsligt resultera i tokilskna utbrott, och man står totalt oförberedd i ett praktgräl. Var kom den explosionen ifrån? Vad sa jag? Jag har inte vant mig vid dessa utbrott än och blir alltid lika överraskad. Jag faller i fällan ibland och ger mig in i bråket, nappar på alla provokationer och allt blir megastort och jättejobbigt och väldigt väldigt högljutt. Men ibland är jag kallare och fattar och drar mig tillbaka för att inte dra igång ett världskrig och så återvänder jag till krigszonen lite senare mer förberedd och det kan ibland resultera i en dialog istället för en galen skrikshow. Att behålla sitt lugn är inte lätt, men det är mycket mycket smartare. Man når verkligen fram på ett annat sätt om man är lite kall och spar på krutet. Inte så lätt om man är hetlevrad, vilket jag är, men med lite framförhållning går det.

Direkta förbud är det dummaste jag kan komma med till mina tonåringar. Det är som att be dem övertäda dem. De tål inte förbud. Det är deras jobb att stånga sig mot alla regler och testa nya gränser. Bända och tänja på dem. Så förbud undviker jag i det längsta. Det går mycket bättre med öppna diskussioner. Då kommer reglerna oftast från dem själva att de tänkt att de ska göra si eller så. Det är deras eget förslag och de är oftast klokare och förståndigare än man tror.

Tider har vi inte heller. De ska höra av sig och vara anträffbara. Är 13-åringen ute längre än han brukar någon kväll så beror det ju på att de har så himla kul att han inte vill bryta upp exakt då. Det spelar inte mig någon roll att han inte kommer på ett exakt klockslag. Det viktiga är att han har omdöme att inte stanna ute för länge på skoldagar, att han visar att han har lite koll och omdöme, vilket han har. Då tycker inte jag att jag måste säga en tid. Han sköter det där mycket bra och tiden varierar men håller sig inom rimliga gränser. Ibland kommer han jättetidigt och har själv tagit beslutet att han vill komma tidigt för att han ska duscha eller hinna spela eller rita eller något. Det funkar skitbra utan bestämda tider.

Frihet under ansvar som det så vackert heter. Det är inte alls säkert att detta kommer att funka på dem alla. Men på de två första funkar det hittills.

Än så länge är tonårstiden lätt. (Jag får säkert äta upp de orden.)

Det som är jobbigt är att de inte vill ha så mycket kontakt med mig som mamma. De har inte det där behovet av närhet. Att vara kring mig. Det är kompisar och intressen som är det viktiga. Jag ska finnas här och tvätta deras kläder och laga deras mat och öppna börsen. Ungefär så. Ibland behöver de lite uppmärksamhet också, att man lyssnar eller hjälper dem, men i stort sett vill de klara sig själv och leva sitt liv. Ändå är man ju säkerligen den allra viktigaste människan i deras liv, men de är inte så bra på att visa det.

Jag har själv varit tonåring, och minns ganska bra hur jag var. Hur jag tänkte och det är faktiskt värdefullt. Det hjälper mig som mamma om inte annat. Som tur är har ju inte alla barn i familjen trillat in i den gyllene tonårstiden.  De som fortfarande kan smila upp sig på bilder

Spela tevespel i samma rum som jag är i.

Vilja eller till och med kräva att ha med mig på träningarna. Det är tur att man har en fot i båda lägrena så att man har vett att uppskatta fördelarna hos de olika grupperna. Det kan ju faktiskt kännas rätt jobbigt att stå och glo på fotbollsträning i över en timme tre gånger i veckan. Men har man då i färskt minne att man bara är pinsam om man följer med på de äldres aktiviteter, ja då har man vett att uppskatta de där stunderna.

En tonåring ligger sällan och balanserar på soffryggen när de ser på teve, men det beror nog mest på rent fysikaliska orsaker.

Det är verkligen inte bara nackdelar med tonåringar. Oh, nej. De är jätteroliga att prata med. De tänker vuxna tankar,  har humoristiska och fria syner på livet,är intelligenta och kvicktänkta. När de vill. Det är väl egentligen DET som är konflikten för oss föräldrar. Tonåringar är inga nickedockor längre som tycker som oss, lyder våra vinkar och går dit vi går och beundrar och behöver oss mest på jorden. De är egna varelser som gärna tycker tvärtemot oss, helst inte gör som VI säger och ser på oss med sina mest krisiskt ifrågasättande glasögon och genomskådar oss totalt om vi försöker låtsas vara något vi inte är. Dessutom är det deras jobb att frigöra sig vilket kan vara smärtsamt för både dem och oss. Det är det som är jobbigt för oss föräldrar. Vi är inte heller vana vid detta. Det är en process som är lika ny för oss som för dem. Kanske blir det lättare och lättare för varje barn men det är definitivt en jobbig process man ska gå igenom. Det bästa är bara att följa med och inte kämpa mot. Försöka följa deras utveckling och stötta och hjälpa dem. Så hjälper man sig själv.

Men det är verkligen inte så lätt som det låter när man hela tiden ska brottas med sina egna känslor också.

En av mina tonåringar kom hem halv sju i morse. Han hade varit på filmkväll hos en kompis. De ser film efter film efter film och dricker energidrycker. (Jo, jag tror faktiskt på det.)  Vitsen är att börja vid 22-tiden, inte före och sen se film hela natten. Vits och vits, själv förstår jag inte hur de orkar hålla sig vakna, men det är jag det som så fort jag slår på en film somnar som en bebis långt innan halva filmen gått.

Jag är en medelålders nu, kom ihåg det. Det där sista var enbart en påminnelse till mig själv. Hur ska jag komma ihåg det?

Nä, nu får det vara slutgnällt här! Uppryckning tack.

Pms. Det är väl fanken inget att gnälla över. Suck. Blir sååååå tröött på den här gnällspiken som intagit min blogg!!!

Inte för att mensen kommit, nej då. (Alltså HUUUUUR personlig tänker hon bli tänker ni nu...ja, det kan man ju verkligen fråga sig!!!)

HÄÄÄÄÄRRRRRRÄÄÄÄÄGUUUD! Nu vill jag inte höra eller se den där bokstavskombinationen på låt säga...tio veckor. Ett helt sommarlov utan den skiten tack! Det är ett löfte. Om inte ett krav! Från min sida. Jag är såååååååååå trött på detta. Även om jag är "drabbad" så ska det inte gå att läsa om. Det är inget att läsa om!!! Morrrrr!!!!

Så. Finito. End. Schluss! Terminado! Lopussa! SLUUUUUUUT.

Nu blir det kviddevidevitt, tjoflöjt alla glada laxar, blommor och trädgård och sol och bakelser och champagne och lycka och falleri fallera tralalalala!!! Not. That´s not me. Men det blir iallafall inte en massa navelskåderi. Tror jag. (Det är som att bloggen lever lite sitt eget liv. Jag styr så gott jag kan. Liksom)

Det finns iallafall inget som kan vända mitt humör så mycket som en REJÄL ommöblering. På torsdag när jag hade tusen andra saker att göra inför examensdagen satte jag igång med en REJÄL ommöblering. En ommöblering är en flytt av ett fåtal möbler. En REJÄL ommöblering är en flytt av i princip alla möbler. En sådan gjorde jag. På ren instinkt. Det var som att kroppen visste vad som behövdes. Svetten lackade, disharmonin flödade, musklerna jobbade. Jag slet och jobbade och vred mina händer. Ett tag stod alla möbler mitt på golvet och allt verkade totalt omöjligt. Jag gav mig inte förrän det var klart in i minsta detalj. Efteråt fick jag smaka på den där härliga känslan när det blivit bra. Den där sköna nyhetskänslan. Den infinner sig BARA om jag upplever att det blivit bättre än innan. Och det blev det nu.

Jaså, ni tycker att ni hört det där förut???

Kanske har jag sagt det...

Men nu ÄR det faktiskt så. Bättre än nånsin!

Läshörnan har flyttat till sitt motsatta hörn diagonalt över rummet. Mot murspisen, bredvid vita bokhyllan. Läshörnan ska väl vara där böckerna är!!! Hur tänkte jag förut?

Sofforna står mittemot varann nu och teven har hamnat under fönstret. Vår gamla stereobänk har fått komma ner från 13-åringens rum. Den är nu förutom tevebänk även stereobänk igen. 

Sitter man i ena soffan vänder man ryggen mot datorplatsen med gröna bokhyllan.

Bakom ryggen på andra soffan finns nu gamla bruna soffan. Perfekt bredvid alla härliga böcker.Det är bara att välja en bok och slänga sig på soffan. Det ämnar jag göra varje gång jag känner den där dumma dumma känslan av olust kommer. Bra idé va. (Fasiken vad jag ska spendera tid i soffan!!!)

Där bruna soffan stod förut står nu hallonröda fåtöljen. Äntligen fick dvd-hyllan det sällskap den behövde. Ser ni vad den lyste upp i sällskap med några fränder i rött! Kolla in fötterna på den där fotpallen. Ser ni att benen smalnar nedtill? 

Jag är mycket förtjust i den typen av ben. "Eleganta" svängda ben. Ser ni lilla bordet här ovan. Det bordet ser ut som en ballerina tycker jag. (NÄÄÄ! Inte kakan, en ballerina som i balettdansös.) Bordet ser ut som att det dansar balett tycker jag. Själv har jag maffiga fötter med knölar vid tårna så det är bara möblerna i huset som är så eleganta...

Den gröna lampan hamnade vid handavtrycken som hänger på spisen.

Fåglarna flyger ju fritt i vardagsrummet och för att hålla dem därinne drar vi för draperier. De vill inte riktigt hålla sig ihop då tyget är så tunt, men med två duktyngder från Lagerhaus faller de ihop som de ska. 

Tre dagar i rad har vi fått besök av vilda fåglar, två talgoxar och en gråsparv har lockats in i huset av undulaternas kvittrande. För att hindra dem att flyga in genom ytterdörren (nu när värmen kommit!) har jag hängt upp gardiner i hallen också och de har fått samma duktyngder av samma anledning.Riktigt fina är dessa duktyngder!!!

Ja, jag hann göra tårtor också!

En violtårta.

En kiwitårta.

Verkligen inga mästerverk, men goda.

Efter stämningsfull avslutning samlades vi hemma i trädgården och fikade. Närmsta familjen. Mys.

Love them all!

Och här ser man den där mostern. Pms-mostern.

Pms-tanten. Mellan sina äldsta söner. 14-åringen (snart 15) och 13-åringen. Två killar som växt om sin mamma med råge. Lite obekväm ser hon allt ut. Inte på grund av sällskapet, nej då. Det är inte helt lätt att ignorera den där skiten man har i kroppen. Men man måste. Det är inte mycket annat att göra. Ja, klaga lite, men det har jag lovat sluta med nu. Så det är bara att bita ihop, kämpa på och gå vidare. Det är faktiskt bara pms. Verkligen BARA. Det finns sååååå mycket värre saker. Så det så. 

End, finito, terminado med klagandet!

(Nu ska jag slänga mig på den där soffan och se om det hjälper...)

Jag kanske behöver lite ProViva!

För allt omkring mig är ju hur bra som helst...och ändå känner jag mig som hon i reklamfilmen som erbjuds 53000 kronor ingångslön, eller hon som har en romantisk stjärntittarstund och ändå inte känner att det känns bra. 

Jag vill ha tillbaka min kropp!!!

Jag vill inte vara besatt av ångestfyllda depphormoner som svärtar ner mitt sinne och ger mig ont i magen. Jag vill vara som jag brukar!!! NU!!!!!!!

Jag vill ha mens!!!!!!!!!!!!!

Ska fara och köpa en tetra Pro-Viva. Det kanske hjälper...

I brist på glada ord visar jag två supernajsa bilder från FL. Så coolt!!!

Tapeten är från Anna French och sååååååå himla snygg!

Vardagsrummet är också coolt!

Jag vill OCKSÅ ha det så där perfekt och jag vill ha det NUUU och jag vill inte behöva göra det själv jag vill bara knäppa med fingrarna så ska det bli så här snyggt och VÄLSTÄDAT!!! 

Knäpp knäpp!

Ääääääh, det funkar ju inte. 

Tar loppiga filten igen. Det är inte över än.

Nog har jag märkt att jag är störd genom åren. Oj, så många attacker av total obegriplig ilska och ångest och självklankning jag haft genom åren.

Jag känner inte efter, tvärtom, jag försöker ignorera men det bara sköljer över mig ändå. Googlade på PMS och läste och sen kunde man ha mera symptom dvs en svårare form av PMS som heter PDS (se rubriken) and now we´re talking! Nu känner jag igen mig. Här är jag var tredje vecka ungefär. Varje symptom kan jag bocka av.

• Depression, nedstämdhet
• Oro, ångest
• Svårt att se framtiden som positiv
• Exremt sug efter mat, särskilt söta eller salta livsmedel
• Irritation
• Plötslig ilska, ökad konflik med omgivning
• Aggressivitet
• Svårt att umgås med andra människor
• Intresseförlust
• Gråtattacker
• Känslor av att vara värdelös
• Sömnstörningar
• Trötthetskänsla/energilöshet
• Feber, Kraftiga Vallningar
• Koncentrationssvårigheter
• Överkänslighet när/om utsatt för kritik eller avvisning

Kanske inte febern, fast jag har aldrig tagit...

Jaså jag lider av svår pms. Tack för att jag fick veta. Det hjälper ju verkligen!!!

Botemedel: antidepressiv medicin. 

Nä, då tar jag plågan och är en plåga för min närmsta omgivning och framför allt för mig själv de dagar det gäller. Värst terroriserar jag mig själv. Jämför, ser alla lyckade människor runt omkring och öser galla över mig själv. Se din looser, se så många tillkortakommanden du har. Du är inte ens en tiondel så bra som den där dammråttan i hörnet. Varför tar du inte och gräver ner dig i komposten om du nu orkar lyfta en spade din svaga vekling. Eller ta grannens gödselstack när du ändå håller på, mycket mer passande för dig ditt vidriga kryp. 

Suck. 

Imorgon är en annan dag. 

Idag ska jag klistra på mitt "jag har inte PMS leende" (läs: äckligt grin) och gå till skolan och säga oo så fint och ah så roligt eftersom det är en aktivitet som alla föräldrar är inbjudna till. Verkligen lägligt. 

Men så är det väl alltid. Isolerade hemmadagar har man ALDRIG när man har pms. Fast kanske botemedlet vore just det. En "stör ej-varning för pmsråttan-den bits" skylt att hänga på dörren och så får ingen störa förrän det är över. Man får sitta i ett vadderat rum (inte rött!!!och inte gult!!!)  och bara lalla och äta choklad och se  äckliga skräckfilmer och så kan där hänga en boxarsäck som ser ut som...öööh....GeorgeBush och...öööh...Robert Aschberg...eller nåt...

Bestämde mig för att gå ut och fota de små söta violerna som spridit sig i grsämattan. Och det nya vindspelet jag gjorde i helgen.

Tog kameran och gick ut. Det första jag stöter på är det här. 

Slangtrassel! Det skulle jag ju trassla upp och koppla ihop med slangen från brunnen som är lite för kort. Hm...där ligger den fortfrande otrasslad, okopplad.

Se, där är ju klockspelet jag gjorde. Ser ni det? Ovanför gruppen i skuggan under granen.

Det kluckar skönt när krukorna stöter i varann. Hur det låter vid nästa storm vet jag inte men jag kan gissa; Kluck, kluck, krasch!  Nåväl, det håller så länge det håller. Lerkrukeskrävor behövs också att lägga över krukans hål i botten på krukorna. Här är kluckkluckspelet i närbild.

 Ganska vackert om jag får säga det själv. Enkelt och vackert. 

Men vad är det här!!!!???? Mannen har fyllt min svarta järngryta med överblivet snickarskräp. Där ska jag ju plantera mina luktärtor när vädret tillåter. Och se där bakom ligger poolen som nu ska få gå i pension. Den har redan blivit badad i förra veckan, men nu står den på undantag och ser bara skrotig ut......i sällskap med tiotusenfyrahundrafemtiotvå brännässlor. 

Vad är det här för skrot??? Suck. Vart jag än vänder blicken finns det arbete. Det här skulle jag ju bära till släpet. Stressen växer. Så mycket jobb det finns och så lite jag hinner!!!! Det är jobbigt att ha hus, mest bara jobb och slit.

Och VEM tusan lämnar stegen ute istället för att bära den dit den ska???? Va??? jag bara frågar!!?

Javisstja...det var jag.

Och ska det vara så jädra svårt att ställa cykeln mot huset???? Måste den alltid ligga ner och skräpa???? 

Vem har lagt pinnar där??? Ja just, ja, det var jag också...de där rönnpinnarna jag tog rätt på efter rönnen som blåste ner i stormen sist...

Hm, vad var det jag höll på med nu...

Och när ska jag hinna gräva ner syrenerna som jag fick av mamma och pappa??? Och VAR ska jag gräva ner dem???  

Stress, stress, stress. Så mycket att göra!!! Så lite jag får gjort!!!!

Aaaaaaarrrrggghhhhh!!!!! Biiipbiiiipbbbiiiiiiiiiiiiip!!!!! Däääääääääää!!!!

VAD I HELA?????

VAD ÄR DET HÄÄÄÄÄR FÖR RÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖRA?????????????

Det är Mannen som varit framme. Även kallad högbyggarmannen. Varför sprida ut skrotet när man kan stapla det i en hög är hans filosofi. Och varför inte framför hönshusets dörr.

Hmmm....försöker han säga något? (Inga höns ska in här---??? eller??)

HUR ska man annars tolka denna hög???

SÅÅÅÅ mycket jobb! Så lite gjort!!! Stress stress stress. 

Såja lugn och fin, lugn och fin. Andas gjuot. Pfuiiiif-pfuuuuuuuuu!

Här ser det väl inte så pjåkigt ut?

 Riktigt städat juh!!!

Men vad tusingen är det här då??? Mannens estetiska upphängning av sladdar. Morr!!!! Det där skulle jag ju åtgärda, men där hänger det fortfarande!

Suck...så mycket jobb, så litet gjort. Massor av arbete, massor av röra!!!Förrådet! Behöver färg! Verkligen! Måste måla!

Komposten. Behöver grävas. Måste gräva!!!

Och se här är bänken som jag i vanliga fall tycker är ett pittoreskt inslag i trädgården. En trädgårdsbänk i vackert förfall. HA!!! En trasig skrothög! Mig lurar man inte!Och VAD är detta för skit? Varför har vi sparat detta??? Vad var det vi tänkte att det här kunde vara bra för nu igen??? Ingen aning. Bara mer arbete. Måste rensa! Måste bära. Och den här pressenningen. Skulle inte den vikas ihop och bäras till förrådet? Måste bära. Måste vika. 

Puh, vänder jag blicken hit ser det lite drägligare ut, förutom det decimeterhöga gräset. Måste klippa. 

Min trädgårdspromenad blev en promenad med mina allra starkaste pmsglasögon på. Tänk att jag kan blunda alla andra dagar! Det är kanske så att den jag är när jag har pms är den som jag borde vara lite oftare så att mina ögon slutade se allt så vackert och sållande. Dessa hemska bilder jag visat nu är ju saker jag passerar varje dag utan att se. Jag ser violerna i det höga gräset, jag ser solens ljus som faller så vackert över stenmuren. Jag ser bara det jag vill se och det jag tycker är vackert. Men idag med dessa skoningslösa glas ser jag eländet i vitögat. Inte bara i trädgården. Jag ser mig själv i ett fasans ljus också. En patetiskt meningslös typ som svävar omkring på några fjantiga moln. Bah! Face reality bruden. En fetlagd förtiplussare med nytillkomna skäggfjun på hakan. En total vandrande disaster. Inget annat än det, och en trädgård som är en bakgård till stans soptipp. Sicken looser! Nu ska jag gå och koka en kopp bajsigt te med sur mjölk och äta en fettig svettig ostmacka. Sen ska jag dra ett gammalt loppigt täcke över mig. Bläääääääää!!!!! Bajs!!!!!!!!!!!