Inlägg publicerade under kategorin Feminism

Av Persilja - 22 april 2009 09:12

Ni som följt min blogg ett längre tag (och orkat läsa mina "djupare" inlägg) kanske minns att jag är väldigt intresserad av genus och hur vi uppfostrar våra barn. Könsroller helt enkelt. Eller enkelt är ju det minsta man kan säga om frågan. Det är bland det svåraste som finns eftersom man faller i gamla fällor hela tiden fast man tycker att man är en fritänkare. Dessutom är samhället så inkört på könsroller redan från scratch.

Det är bland det svåraste som finns att behandla barnen lika oavsett kön. Vi har det med oss sen vårt första andetag så det krävs oerhört mycket medvetande och självinsikt att klara av detta.

Jag är långtifrån där. LÅNGTIFRÅN. Men jag gör så gott jag kan. Ibland. Ibland orkar jag inte.

Dagens Nyheter har i några dagar haft en artikelserie om detta och det är intressant läsning, dock inget nytt och ganska deprimerande eftersom de konstaterar samma sak. Vi har inte kommit långt. Vi har knappt kommit nånstans.

Varje gång jag skrivit om detta får jag kommentarer av en del att de ger dockor till pojkarna och bilar till flickorna. Det är ju bra, men det är mycket annat. Vårt sätt att tala med pojkar och flickor, våra olika förväntningar på dem,  vår tolerans mot dem osv.

Flickor som är gapiga, stökiga och fysiska är fortfarande väldigt icke önskvärda. De får en tuff uppväxt att kämpa mot normer i förskola och skola. Det är aldrig okej med tjejer som beter sig så här. Pojkar med samma beteende är något som funnits i alla tider så de bemöts annorlunda. Det förväntas alltid finnas några pojkar som kräver extra resurser. Det har skolan beredskap för. 

Pojkar som är mjuka och gillar mjuka lugna "tjejiga" lekar oroas det också för. Det är inte bra. Hu han måste genast stärkas och omvandlas så att han inte ska få det svårt senare i livet. Exemplen är oräkneliga.

Gudskelov finns det massvis med undantag i vår värld, så en del barn får vara som de är. I den bästa av världar skulle alla barn slippas präglas av förväntningar och krav från vuxenvärldens stereotypa sätt att se på dem utifrån deras kön.

Det viktigaste i denna kamp för att låta individen tala och inte könet är att vi tittar på oss själva. Granskar vårt sätt att hantera våra barn. Vågar se hur vi beter oss, vilka signaler vi sänder ut. Att vi verkligen vågar erkänna våra brister. Att vi funderar över varför vi gör och säger vissa saker och förväntar oss olika saker av våra barn beroende på om de är pojke eller flicka. För det gör vi. Även de som tror att de är helt fria från detta kan nog hitta något ingrott nedärvt hos sig själv. Det är inte barnen vi ska ändra på, det är oss själva. Det kommer att ta tid, men med medvetenhet ska det gå!!! 

Det krävs massor av medvetande och uppvaknande.


Det räcker absolut inte att pojkar omges av en massa rosa och rött och vackert. 

Men det skadar kanske inte. Våra tre pojkar och vår flicka kommer säkert att tycka att det är helt normalt att ha glada (av vissa benämnda "feminina") färger runt om i sitt hem. Ett rosa kök går väldigt bra att laga mat i även om man är kille och att gå och lägga sig på ett rosa lakan med lilablommigt täcke är inget ovanligt för någon i denna familj. Jag hoppas att deras uppväxt här ska prägla dem så att de inte tror att en man måste ha stål och svart omkring sig.

Men det räcker ju verkligen inte med färger och den yttre miljön. Det är sååååå oändligt mycket annat att jobba med.

Men det är iallafall en liten protest mot stereotypa tänkanden.

Sen kan jag ju välja att tolka dessa tankar som ett sätt att få mig att bli nöjd med de röda blombroderade gardinerna i vardagsrummet. Om jag ser det som ett slags uppror mot gängse normer kan de kanske få hänga kvar. Jag kan se dem som mina kampgardiner. Mouhahahaha.

Om någon har några protester mot mitt underliga tänkande får ni inkomma med protest senast klockan 10.00 denna dag för jag känner precis att parasiten som tagit över mitt liv är på väg att släppa taget. Jag är på väg att bli mig själv och jag själv är helt oansvarig för allt som hänt de senaste 48 timmarna...


ANNONS
Av Persilja - 7 mars 2009 23:04

Det var ju ytterst lämpligt att det blev triss i damer så här dagen före kvinnodagen. Caroline, Sarah och Sofia gick vidare i melodifestivalen.

Jag diggar Caroline af Ugglas! Jag hoppas att detta plattbröstade naturbarn som sjunger utan att tänka på hur hon ser ut vinner hela festivalen. Hon är en frisk fläkt bland alla andra. Hon är helt enkelt cool! Och så skuttar hon precis som Pippi långstrump! Dessutom är låten cool. Den vinner för varje gång jag hör den.

Imorgon är det Kvinnodagen.

Lagom till den har jag fått en insikt som är så bra!

Som gör att man ändå kan känna sig stärkt trots att världen ser ut som den gör.

Min plötsliga insikt är att vi kvinnor har ju fått ALLT! 

Endast vi kvinnor har fått den unika gåvan att föda barn och förmågan att amma barnet. Vi har fått vår intelligens som jag förmodar är rent hotfull för männen. Vi är logiska, smarta, empatiska, diplomatiska. Vi är praktiska. Vi har utvecklat vårt sinne för logistik, vi  har en stor förmåga att hålla många bollar i luften. Vi kan dra slutsatser och se samband. Vi är helt enkelt otroligt välutvecklade. Vi styrs heller inte i alltför stor omfattning av vår sexualitet. Vi kan koppla på och av den på ett annat sätt än männen.

Vi har fått ALLT. 

Tro fan att vi har varit förtryckta genom historien. Tro fan att männen måste hålla oss korta, trycka ner oss. Kollektivt. De är livrädda att vi ska genomskåda dem. Syna deras hand. Skåda bluffen.

Vi kvinnor har fått ALLT.

ÄR inte det fantastiskt!??!!!

När jag tänker på det är det ju helt självklart.

Det är därför kvinnor hållts nedtryckta. Vi har skuffats undan för att vi varit ett hot. Vi är det starka könet och av oro för att bli överflödiga eller omkullsprungna, har männen historiskt sett hållt oss tillbaka.

Nu har vi börjat ta för oss. Vi har börjat se att vi har förmågor som kanske inte togs för självklara bara för ett halvt sekel sen. Nu är vi på gång.

Vi kan gå hur långt som helst.

Att vi fortfarande får lägre lön för samma arbeten är bara att betrakta som männens sista halmstrå.

Snart kan vi utnyttja vår fulla kapacitet. Snart får samhället dra större nytta av kvinnornas duglighet. 

Det är nära nu.

Vi kommer att sträcka på våra ryggar kollektivt och inse detta allihopa. Vi är det starkare könet. Det är vi som fick allt. 

Vi kommer aldrig att bli förtryckare. Vi behöver inte det. Vi är trygga i vår förvissning om vem vi är. Vad vi är.

Vi är helt enkelt BÄST.

Heja alla Kvinnor därute. 

Sträck på ryggen och inse att det var du som drog vinstlotten.

Njut. Se framåt. Vår tid kommer. Och i vår tid kommer orättvisorna i världen att försvinna. Vi har intelligensen och klokheten att vårda vår värld och vår gåva, livet. Vi ser vår tid på jorden som ett lån. Vi kommer att vända förstörelse genom krig och miljöpåverkan till omvårdnad.

Jorden kommer att ses som något vi fått till låns som ska lämnas tillbaka i det skick den kom till oss. Livet kommer att uppskattas som den dyrbara gåva den är.

Jag känner mig trygg och lugn i min förvissning. I min insikt.

Hurra för kvinnan!!!


ANNONS
Av Persilja - 5 mars 2009 09:57

Häromveckan skulle jag försöka återställa en lånad långfärdskridsko till samma skick som vid utlånandet innan den lämnades tillbaka. Det hade alltså gått sönder lite grejor på den. 

Mannen vojade och ojade sig, ojoj det här blir dyrt, ojoj vi får lämna in den till lagning, vojoj det är dyra grejor det här, vojvoj, kunde du inte varit mer försiktig. Det sista vände han sig till sonen med. 

Sonen som lånat skridskorna blev sur, alltid samma klagomål, han hade ju bara åkt med dem. 

Jag tittade nämare på skridskon, insåg att det nog inte var något större fel, det behövdes bara en liten plastdel och en mutter. Jag tog med mig skridskorna och åkte till en sportaffär och frågade om inte den där delen skulle kunna ersättas med en ny med ett enkelt handgrepp. 

Mannen i kassan på sportaffären visste inte om det skulle gå att lagas, han skickade mig vidare till skidavdelningen, men jag behövde bara visa långfärdsskridskon för att han skulle skaka på huvudet och skicka mig vidare till jakt och fiske avdelningen. Där skakade de också på huvudet utan att titta på skridskon och jag hamnade där jag börjat, hos mannen i kassan. Han bestämdes sig nu för att titta närmare på skridskon och såg samma sak som jag, en enkel plastbit och en mutter skulle lösa problemet. Han tog med sig skridskon och försvann bakom ett draperi. Där befann han sig i säkert tio minuter för att sedan dyka upp igen. Han hade hittat en lämpligt tandad plastbit, skruvat fast den med en mutter men började med bekymrad ton förklara att det inte var så bra passform. Plastbiten var något för bred och behövde slipas ned lite lite grann. Han tittade mig djupt i ögonen och frågade bekymrat: Har du någon snickarkunnig därhemma???

Jag tittade på honom och sa spontant Men herregud JAG är snickarkunnig!!!!! Och tänkte samtidigt "snickarkunnig för att fila lite plast...suck".

Oj, så pass! sa han förvånat och blinkade lite skälmskt. (Suck!)

Jag satte mig i bilen, med de nu lagade skridskorna, åkte  dit de var lånade, lämnade tillbaka dem och började med att säga att de gått sönder lite...Här skulle jag precis fyllt på med att de nu var lagade men att det behövdes en lätt sanpappring på plasten för att få till passformen. Dit hann jag dock inte. Han vi lånat de av tog genast över och började säga Jamen det fixar jag det är inga problem.


Vad vill jag nu ha sagt.

Jo, att vara kvinna är många gånger, fortfarande år 2009, förknippat med hjälplöshet. Man blir behandlad som en mindre vetande. Man blir förringad. Jag får känslan av att bli behandlad som "jamen det ska du inte bry ditt söta lilla huvud med". Ibland. Naturligvis inte alltid, men allt för ofta. Jag är en kvinna som klarar mig själv hur bra som helst. Jag ber inte om "hjälp" i onödan. Ändå utgår ibland män att jag behöver hjälp. 

Har vi inte kommit längre än så???

Ofta känns det också som att männen vill göra saker svårare än de är. Som min Man som ojar sig i onödan som för att förstora problemen, mannen på affären som är bakom draperiet i tio minuter som för att visa hur mycket jobb han lagt ner och sen mannen som vi lånade skridskorna av som "fixar allt".

Allt är naturligtvis i all välmening, snällhet, men någonstans är det de gamla könsrollerna som spökar. Hade jag varit man hade jag bemötts på ett helt annat sätt från första början.

Någon som förstår min vardagsfrustration????

Av Persilja - 7 december 2008 07:45

Det är synd om mig. Pommac har haft diarée och plingat i klockan för att få gå ut ända sen halv sex i morse. Med tanke på att jag nattugglade till bortåt halv två känner jag mig rätt så mör nu.

Men det kunde ju ha varit värre. Diaréen kunde ha kommit på golvet inomhus till exempel...


Jag har börjat upplysa min man om alla mina feministiska insikter. Jag tänkte att jag det är dags med honom nu.

Han kändes liksom mogen.

Nu låter det kanske som att han är en extrem mansgris som inte alls har några jämställdhetstendenser, men så är det inte. Han är rätt bra på att dela på hemarbetet. När han kan. Han har blivit riktigt bra på sista tiden, det är som att han vaknat upp lite mer på sistone. Så därför känns han mogen nu. Att ta nya steg. Så jag har börjat öppna hans ögon på hur vi omedvetet behandlar våra tre pojkar och vår flicka annorlunda.

Vi ger de förstås inte cementerade könsroller på klassiska vis med leksaker och färger, nä, längre än så har vi förstås kommit.  Men vi gör sådana där omedvetna felsteg som liksom sitter i ryggmärgen. Det är sånt jag vill att vi ska SE. För om vi ser det hos oss själva kanske vi kan ändra på det.

Ta en sån sak som egoism. På något mysko sätt känns en egoistisk flicka mer "fel" än en egoistisk pojke. Det är nästan så att man förväntar sig av en pojke att han ska vara egoistisk. Medan flickan aldrig aldrig bör vara det. Varför det???

Nu är det ju allra allra bäst att lära alla barn, oavsett kön, att egoism inte alltid är något bra. Att man ska vara sparsam med sin egoism. Men framförallt bör vi nog som föräldrar lära oss att se att vi överför gamla könsrollsmönster omedvetet. Detta med att det är mer skamligt med en egoistisk dotter än egoistiska pojkar är ett bra exempel. Jag har trillat i den här fällan. Har kommit på mig själv med att läxa upp dottern betydligt oftare för detta än de tre pojkarna tillsammans. Men sen jag gjorde den här upptäckten har jag försökt att se när jag reagerar så här antikt. Jag försöker ifrågasätta mitt beteende. Se mina fördomar i vitögat. Det är faktiskt lite läskigt att jag upptäcker åsikter hos mig själv som jag inte trodde att jag hade. Men som jag haft med mig i bagaget omedvetet. Att läsa feminisisk litteratur öppnar upp synen. Man tvingas inse att man själv ibland (ofta) är med och cementerar könsrollerna. Med omedvetna handlingar. Nu försöker jag alltså att visa på makens omedvetna handlingar. De som jag själv upptäckt hos mig själv. Så är vi två som försöker skapa mer jämställda människor.


Hans största svaghet är att han så mycket oftare kommenterar dotterns utseende. -Vad fin du är! säger han ofta till henne.

Han påpekar hennes tröja eller hår eller vad det nu kan vara i postiva ordalag. Helt omedvetet, med helt goda avsikter. Han ger henne uppmärksamhet via utseendet. Det gör han sällan för att inte säga aldrig med pojkarna.

Så varför är det inte okej att berömma flickan för sitt utseende? Jo för att det ger fel signaler om det bara är hon som får uppmärksamhet för sin yta.

Vill man ge komplimanger för utseende så kan man väl försöka ge det till alla oavsett kön?

Det här är en sån grej som jag visat mannen. Och han har fattat. Det är ju inget han gjort medvetet utan egentligen helt omedvetet. Det är ett nedärvt beteende som han och jag och många med oss fått med oss i vår uppväxt.

Men ser man det kan man göra något åt det.


Det är ofta små saker som vi knappt märker.


Jag har märkt att så fort jag skriver ett inlägg med lite feministiska budskap så är det många som kommenterar i stil med "jag ger min pojke dockor" eller "min pojke gillar rosa".

Det är lite lustigt att läsa sånt. Det är som att ingen vill känna sig som en icke jämställd icke medveten människa. Alla vill vara bra på detta och det är ju lovande. MEN det är så oändigt många mer saker man måste ändra på och inse för att komma vidare. Visst är det alldeles utmärkt att det är jämställt i hemmen, det är ju en grundförutsättning och det tror jag börjar komma alltmer i de yngre hemmen,  och visst är det bra att ge pojkar dockor och att rosa inte längre är en könsbunden färg, men det är ju SÅÅÅÅÅ mycket mer än det vi måste ta itu med. Våra värderingar och våra omedvetna handlingar. Vi måste läsa på lite, öppna upp våra ögon för det "dolda" könsrollscementerande handlingarna. Det vi gör omedvetet utan att märka det. Vi måste våga granska oss själva istället för att slå oss för bröstet och tycka att vi gjort allt vi kan. Vi får inte slå oss till ro för att pojken leker med dockor och flickan gillar bilar!

För så länge kvinnors arbete inte värdesätts på samma sätt som männens, eller kvinnans röst inte gör sig hörd på samma sätt som mannens så har vi jobb kvar att göra. Varför inte börja vid matbordet. Se till att alltid lyssna lika mycket på barnen oavsett kön. Låt inte pojken vara högljudd och ta för sig på bekostnad av flickan, ge inte flickan en massa uppmärksamhet för hur hon ser ut om inte pojken får lika mycket uppmärksamhet för hur han ser ut. Detta är bara några exempel. Det blir ett för långt inlägg om jag fortsätter. Men huvudkontentan i detta är att vi måste försöka öppna våra ögon. Se att vi har en bit kvar även om vi tycker att vi kommit så mycket längre än våra föräldrar. Vi får inte nöja oss. Det är bara att titta ut på samhället idag för att förstå att det finns massor av jobb kvar att göra. Massor!!! Och vi föräldrar är de som kan på verka våra barn!!!

Av Persilja - 30 oktober 2008 12:57

Det låter lovande i alla kommetarer att det är jämställt i hemmen.

Självklart är det där man börjar. 

Men det räcker inte.

Jag har skrivit om det förr. (Är ni intresserade av mina djupare tankar kan ni klicka på kategorin Feminism, där finns tidigare inlägg i frågan.)

Var jag möter motstånd är inte i själva ordet feminism. Idag vill såklart alla vara feminister. (Nåja, nästan alla.) Det är politiskt korrekt. Alla, även de som uppenbarligen inte är det, säger att de är det. 

Något annat är nästan otänkbart.

Ändå finns det motstånd. I vardagen.

Små saker som knappt märks men som gör stor skada för jämställdheten.

Till exempel att pojkar alltid gör sig hörda. Vid middagsbordet tystnar man automatiskt när en man eller pojke talar, men inte lika självklart när en flicka eller kvinna talar. Det märks inte hela tiden, men är man lite vaken blir det uppenbart. Detta är särskilt påtagligt när en äldre generation är närvarande.

Här försöker jag se och göra skillnad.Och möter ibland motstånd. Subtilt men dock. Det är ju ingen som säger "Håll truten kwinna", men ogillande kan göras väldigt subtilt. Vanligaste sättet är att om en man och en kvinna börjar tala samtidigt väljer man att lyssna på mannen.

I klassrummen hörs mest pojkarna. En flicka som hörs och tar för sig på samma sätt som pojkar alltid gjort blir lätt "besvärlig". Detta blir särskilt uppenbart när det är äldre lärare. Flickor förväntas vara tystare, mer ansvarstagande.

Pojkar beröms när de är det medan flickor ju förväntas det.

Vi skryter om våra pojkar om de till exempel visar goda takter i köket.

Mina pojkar är alla aktiva i matlagningen och städningen, och får en hel del beröm för det. "Vilka duktiga pojkar". De höjs till skyarna. Skulle de fått lika mycket beröm om de varit flickor? Antagligen inte. Dottern som är yngst har inte börjat delta så mycket i matlagningen, hackar mest grönsaker och sånt, men risken är att det "förväntas" av henne. Så berömmet kanske uteblir? Det är såna här små saker jag vill att vi ser och jobbar med. Förväntningar, skillnader. Märker de och jobbar med de. 

Det är de här sakerna vi knappt märker att vi gör

Att alla ska ha lika lön för lika arbete är ju självklart. För alla. Men ändå är det inte så.

Vad beror det på???

Hur kommer man åt detta?

Det är här vi föräldrar kommer in. Det räcker inte att lära barn att det är självklart att pojkar och flickor har samma värde. Det räcker inte att få dem att förstå det- det måste visas i handling också. Hur vi bemöter och uppfostrar barnen i det stora hela. Vi måste börja med oss själva och se vad vi har med oss i bagaget. 

Det räcker inte att jag har en egen borrmaskin eller byter mina vinterdäck själv. 

Det är inte tillräckligt.

Vi måste informera oss, läsa på och lära oss se våra beteenden. Sånt vi blivit indoktrinerade med utan att ens märka det.

Vi gör skillnad på pojkar och flickor fast vi tycker att vi är moderna människor so vet bättre. Antagligen är vi snäppet bättre än våra föräldrar men vi går i en massa små fällor hela tiden.

Hur ska vi göra då?

För att få flickor att ta för sig?

Få dem att se att världen är till för dem lika mycket som för pojkarna?

Det är lätt att säga och vi vill ju så gärna att det ska vara så men hur gör man???

Det är såna frågor vi måste fundera på.

Allt vi gör och säger har betydelse.

Vi måste våga se våra egna beteenden.

Inte bara stolt säga "jag är feminist". Visst, alla är vi det, särskilt vi kvinnor, men vi får inte nöja oss med det. Vi måste göra så mycket mer. 

I vardagen.

Jag har inte lösningarna. 

Bara tankarna. 

Tillsammans kan vi ändra på mycket, men inte om vi inte vågar se att vi faktiskt är ganska fast i könsrollerna ändå. 

En del har antagligen kommit längre än andra, men jag tror alla har något att jobba med. 

Att inte nöja sig.

Att ständigt vara uppmärksam.

Vi får inte nöja oss. Inte slå oss till ro, bara för att vi fått pojkarna att laga mat och städa. 

Det är så mycket mer.

Läs feministisk litteratur, det är ett tips. Det berikar och öppnar ögonen och gör att man faktiskt kan se sina brister. Se att man trots att man anser sig vara en jämställd kvinna fortfarande har en del att jobba med.

Att vara feminist är ett ställningstagande. Men framför allt ett åtagande.

Vi måste jobba med det här. 

Det måste går fortare än det gör!


Av Persilja - 7 mars 2008 09:30

Vi har nu en kvinnlig partiledare i toppen på Sveriges största oppositionsparti och hon har dessutom ersatt en man som verkligen tog plats och märktes.

Mona Sahlin:

Nå, hur ofta nämns, hörs och märks denna kvinna?

Jag minns knappt alls att hon varit i media. De gånger har det varit mest negativa saker, att hon gjort felbedömningar och bytt ut fel folk i ledningen osv.

Vad håller media på med?

Jo, det som alltid inträffar när en KVINNA hamnar i makten. Antingen häxjakt, eller så tystnad. Två effektiva metoder att tysta en kvinna som tagit sig för långt in i den manliga sfären.

Jag kan vara HELT ute och cykla nu.

Detta är bara mina egna tysta iakktagelser från mitt perspektiv. Jag har inte lusläst alla drakar eller suttit klistrad vid tv-nyheterna. Men med de normala vardagsglasögonen på mig har jag noterat att hon nästan aldrig får nåt utrymme i media. Nästan så att man tror att hon aldrig gör nåt. Att hon är inaktiv. Ett resultat av medias bristande intresse för henne. Medias makt är såååååå stor. Har sagt det förr; media är den största maktfaktorn i vårt land.

Fredrik Reinfeldt syns betydligt mer. Okej, han är statsminister, men han syntes lika mycket som oppositionspartiledare!

Varför är det så här?

Jo, jag tror svaret är enkelt.

Mona Sahlin har ingen snopp.

Av Persilja - 14 februari 2008 08:45

Jag har kommit på en skitjobbig sak om mig själv.

Jag har vetat om den nu i en vecka så jag har verkligen smält och tagit in och förstått att jag kommit på nåt viktigt. Har inte velat skriva om min insikt heller för att den var riktigt jobbig att hitta.

Jag har kommit på exakt VARFÖR jag som kvinna försatt mig i den hemsituation som jag och massor av kvinnor sitter i.  Att vi blir icke jämställda så fort vi får barn.

För mig beror det på en enda sak egentligen.

Det beror på att jag inte kan stå ut med att bli betraktad som egoistisk.

Det är det fulaste någon kan kalla mig.

Det funkar i alla lägen. Man kan utnyttja mig till max bara genom att antyda att jag skulle vara egoistisk om jag inte "ställde upp".

Det som är riktigt intressant är att män aldrig betraktas som egoistiska på samma sätt. Man kan tycka att de är riktigta egoister, men det är inget hemskt. Det förväntas nästan av dem. Det är okej. Helt accepterat.

Det finns många kvinnor som valt att satsa på arbetet, reser bort ofta utan sina barn, går ut mycket, fortsätter leva sitt liv lite som innan de fick barn och det går alldeles utmärkt. Men de klarar av att hantera att de blir ansedda som egoister. För det blir de. Oj, vad de betraktas som egoister och det särskilt för att de är kvinnor!


TROTS att jag genomskådat detta tycker jag att de kvinnor som klarar av detta svåra att tänka på sig själv i första hand, gör fel. Det är ju helt absurt egentligen!

Jag tycker det fortfarande fast jag förstått hur indoktrinerad jag är!

Jag har uppfostrats med en slags inbyggd skuld-att det är en dödssynd att vara egosistisk. Fatt att det sitter väldigt djupt!!!


Att tänka tanken att barnen skulle tänka på mig som egoist, eller svärföräldrarna eller föräldrarna eller andra jag bryr mig om, det är för hemskt. För plågsamt. Kan inte tänka mig det.

Nu är ju min insikt endast en vecka gammal så jag kanske kan jobba med de här känslorna. Lära om mig. Men jag förstår att det sitter väldigt djupt. Det är inpräntat sen generationer.

Kvinnor ska vara den uppoffrande typen, oegoistiska. Det ÄR bara så och vi har gått på det! Eller vi har blivit så djupt indoktrinerade att vi inte ens tänker på det som något märkligt.

Det är ju lysande! Skitsmart! Om vi fortsätter indoktrinera våra döttrar med denna skuld så kan allt fortsätta.

Okej, nånstans kanske det är BRA att vi har den här dolda drivkraften. Bra för barnen. De får alltid komma i första hand och det tycker jag är helt okej. Jag är FÖR att barnen ska vara viktigast. Deras småbarnstid är så kort så vi kan faktiskt offra oss utan att få ångest över förlorade år på arbetsmarkanden. MEN! Ett stort MEN! Varför inte indoktrinera pojkarna också?

Varför skapas denna skuld endast hos oss kvinnor???????

Om vi uppfostrar pojkar att känna samma sak, så har vi ju två som slåss om att ta hand om hem och familj bäst.

Tyvärr tror jag inte vi vet hur man gör.

Det här är djupt inprogrammerade beteenden som vi gör av bara farten.

Så här har vi blivit formade sen generationer och vem vet hur man ändrar på detta. Det är ju inget jag som mamma gör medvetet;

"Nu ska jag skapa skuld hos min dotter".

Nej, det här är beteenden som vi har utan att vara medvetna om dem. Därför är det så viktigt att vi kvinnor lär oss mera. Vågar se vad vi faktiskt själva gör. Vågar börja med oss själva. Sen har vi hela samhället och alla som inte vill dela våra insikter och uppvaknanden (både kvinnor och män) mot oss så det är verkligen inget man förändrar på en dag. Kanske inte ens en generation.

I mina tidigare inlägg i denna typen av frågor har jag fått många kommentarer som säger att man inte orkar kämpa och måste lära sig att accpetera och leva med det och se det goda i att "tjäna sina barn och sin man". Att man inte orkar kämpa mot utan gör det bästa av situationen. Och det ligger ju massor i det! Det är ju precis det så det funkar. Man orkar inte bråka och stånga och röra om i grytan. Det är för jobbigt! Så man väljer den lätta vägen, finner sig och försöker finna lycka och behålla sitt förstånd mitt i det hela. 

Men vi kanske kan börja med att förstå såna här saker om oss själva. Kanske på sikt försöka att sluta värdera egoismen olika på män och kvinnor.

Det är egentligen det som retar mig mest i denna insikt; män FÖRVÄNTAS vara egoistiska så till den milda grad att om de INTE är det och gör det kvinnor i alla tider gjort då blir den unike mannen höjd till skyarna som ett under av ängel till man som är så oegoistisk.

Bredvid står två miljoner kvinnor som är så hela tiden. Som jobbar häcken av sig på jobbet, tar allt ansvar hemma, förtränger sin egen person och ständigt krumbuktar sig för att familjelivet ska snurra på utan friktion. Och förväntas göra det. ENDAST om de är en gnutta egoistiska och ser sig själv mitt i detta, endast då för de någon form av uppmärksamhet och då NEGATIV så det visslar om det.

S-U-C-K-!!!

Någon som förstår vad jag menar?

Någon som ser vad jag sett?





Av Persilja - 10 februari 2008 08:07

Det är faktiskt jobbigt att granska sitt liv med "feministiska" ögon. Jag läste snabbt ut Bitterfittan och höll med om nästan varje ord. Halva jag vill inte hålla med eftersom jag valt ett liv med barnen och alltid varit den som ägnat all tid åt dem. Att erkänna mig lurad där klarar jag bara inte. Jag måste fortsätta hävda att jag är den stora vinnaren annars blir jag väl galen.

Men det beror kanske på hur man mäter en vinnare. Om en vinnare ska vara vem som får mest pensionspoäng, mest lön, mest uppskattning (samhällsmässigt) och mest respekt-ja då är jag verkligen ingen vinnare. Men om jag väljer att se en vinnare som den som fått bäst kontakt med barnen, mest närhet och ömhet, mest förtroenden, mest sinnesfrid och mest livskvalitet ja då kan jag utkora mig som vinnare. (Ser ni nu hur jag ändrar på förutsättningarna för att inte känna mig som en looser.)


Det är inga lätta tankar. Grejen är den att kvinnor drar ett stort lass. För mindre pengar, mindre respekt, mindre frihet. Det gör mig arg. Det finns hur mycket forskning som helst som visar att kvinnor faktiskt är diskriminerade i samhället på grund av att vi är just kvinnor.

Våra könsroller cementeras redan som nyfödda och vår "kvinnoroll" är redan formad vid tre års ålder. Det lärde jag mig igår när jag läste Liza Marklund och Lotta Snickares "Det finns en särskld plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra".

Det är med barnen vi måste börja.

Med våra flickor.

Vi måste lära dem att ta plats. Att vara gapiga och tuffa. Precis som killarna. Idag lär vi flickor omedvetet att hålla sig i bakgrunden, vänta på sin tur och alltid låta pojkarna gå först.

Jag har själv tre pojkar och en flicka.

Jag säger oftare åt min dotter att hon är ego än vad jag säger det till pojkarna. Så fort hon är ego säger jag till henne. Pojkarna kan nog vara ego många fler gånger innan jag säger till dem. Detta har jag naturligtvis inte tänkt på. Det har bara blivit så!!!!

Det är som att jag märker det mer på henne. Jag tycker att den egenskapen är VÄRRE för att det är hon som är det. Det är ju hemskt!!!

Killarna beklagar sig också att hon är ego. Jätteofta påpekar de att hon är bortskämd och alltid får sin vilja igenom. Det får hon säkert också eftersom hon är en envis dam och yngsta barnet. Men är hon verkligen så mycket mer ego än sina brorsor? Eller är det det att jag och alla andra i familjen tycker att hon tar för stor plats eftersom hon är tjej! För tjejer "ska" inte ta så stor plats som hon försöker göra. Det här är nästan lite svårt att se och ännu svårare att erkänna. Här har jag gått och trott attjag är ganska medveten om könsrollerna men i själva verket faller jag i alla fällor hela tiden. Omedvetet.

Jag borde alltså sluta ta ner henne från sina höga hästar och istället stärka hennes ego. Låta henne ta plats. Det är ju bra för pojkarna också att se en tjej som får och vill ta plats.

MEN det blir ju mycket bråk om rättvisa. Ska killarna känna att jag favoriserar henne?

Det är så himla svårt!

Hon får ju inte vara odräglig. (Skulle jag tänkt det lika fort om det gällt en pojke? Antagligen inte eftersom det känns som en VÄRRE egenskap hos en flcika. Va!!!!)

Jag måste hitta balansgången. Hon måste ju bli en dräglig människa men en stark tjej som vågar ta för sig. För killar är ju inte detta några motsättningar. Ser ni! Att jag ser det som ett problem att hon är så kaxig. Egentligen.

Hu! Detta är verkligen rannsakningens tid.

Det är inte kul att upptäcka att man trots att man tänkt att man är utan såna fördomar är full av dem. Omedvetna sätt att behandla flickor och pojkar olika. Jag tror faktiskt att jag lyckats undvika en del fällor. Jag hoppas det iallafall.

Jag har tänkt att eftersom jag är en mamma som inte gör karriär utanför hemmet så måste jag vara extra uppmärksam. Eftersom jag inte är någon "förebild" på så sätt. Jag måste genom andra handlingar visa pojkarna hur man lever jämställt. Trots att det är jag som lagar maten i 90-95 procent av fallen så brukar jag säga "vet inte" på frågan om vad det blir för mat. "fråga pappa" brukar jag fortsätta. Bara för att de ska reagera på varför de ställer frågan till mig. Jag försöker prata mycket om alla dessa frågor. Peka på orättvisor och peka på tankefel jag ser hos dem.

Men alla tankefel JAG gör omdevetet då??? Som jag inte ens märker!

Jag har varit noga med att pojkarna ska lära sig att laga mat och hjälpa till i köket. De gör det och tycker att det är kul. Jag tror att jag överhuvudtaget varit mer uppmärksam på pojkarnas tankar om jämställdhet än om dotterns.

Dottern ska passa in, vara söt, inte för busig, inte förfula sig osv.

Hon älskar att rapa. Hon rapar som en skogshuggare. Hon får alltid kommentarer om det, för det känns onekligen "opassande" i den lilla späda flcikkroppen med den stora bullriga rapen. Jag har inte sagt åt henne en enda gång, men jag har skämts inom mig några gånger när hon gjort det bland folk. Skulle jag ha skämts mindre om någon av pojkarna gjort det. Ja, ärligt talat tror jag att det varit mindre skämmigt. Dessutom tror jag att omvärldens reaktioner skulle varit mer toleranta. "En redig rap från en redig karl" hade nog tankarna mer varit.

Det är just såna här små fällor man trillar i hela tiden. Könsrollsfällor. Det som är inbyggd i oss från barnsben "hur en tjej ska vara".

Jag ska verkligen försöka vara mer kritiskt rannsakande till alla mina undermedvetna begränsande tankar för tjejens vara och inte vara.

Det här är tufft!

Det är tufft att upptäcka att man är en stor del i skapandet av det icke jämställda samhället.

Vi måste även börja i det lilla. Se vad vi själva gör.

Det är faktiskt inga kul grejer att upptäcka om sig själv. Även om man är "oskyldig".

Man borde ha en röd lampa och ett larm som började tjuta när man tirllade i de dagliga små fällorna!

Men jag erkänner. Jag är en (omedveten) könsrollcementerare. Men jag ska bli BÄTTRE!!! Jag är iallafall glad att säga att jag inte är en MEDVETEN könsrollsementerare. Såna finns det faktiskt gott om. Som verkligen trycker på för att skilja pojkar och flickor åt. Som gör stor skillnad just på grund av kön. Som när en son fick en verktygslåda i present av sin farmor och farfar. På grattiskortet stod det "dina bröder får också låna". Inte dina syskon. Din bröder. (Dottern är den som snickrar näst mest av barnen.) Det var en medveten könsrollsbevarande handling. Om än kanske liiiiite omdeveten....?




Presentation

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2009
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Fyrabarnsmamman med Blogkeen
Följ Fyrabarnsmamman med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se