Åå, suck.

Ännu en ontimagenavstress morgon.

De börjar bli för många nu och terminen har precis börjat.

Det är äldstingen som är problemet. Oförmåga att skynda sig, trött och tonåring. En inte alltför bra kombination.

Oförmåga att skynda sig är medfött. Det går inte att stressa honom. En kanske bra egenskap annars men inte när man har bråttom.

Trött, ett problem som går att åtgärda men han har svårt att somna på kvällen oavsett när han lägger sig så det är ett svårt problem. Det krävs stora ingrepp i hans liv för att göra om hans sovvanor. 

Tonåring, hm. Går inte att åtgärda, även om det ju går över...

Men problemet är NU och nu är han tonåring en bra tid framöver. Tonåringen frambringar en kaxig typ som inte tar skit. Bråka inte med honom på morgon för han är alltid redo för en fight.

Problem 2 är att vi inte har mer än ett badrum. Han ockuperar badrummet i mellan 20-35 minuter- och just de minutrarna då de andra ska klä sig, borsta tänder osv.

Så hur lösa detta problem?

Bästa lösningen är att han lägger sig tidigare samt att vi bygger ett till badrum.

Men det är stora ingrepp båda två.

Att få honom i säng före 22 är ett lika stort proejkt som att bygga nytt badrum. I princip omöjligt just nu, men möjligt på låååång sikt.

Så jag måste lösa det på ett mer realistiskt sätt här och nu.

Steg 1 kan vara att få ut alla rena kläder ur badrummet. De ska till sina garderober och skåp direkt. Suck. Hur många gånger har jag inte bestämt mig för det? Nå, det är bara att hålla det nu då!

Sen kanske tandborstar och hårborstar kan förflytta sig en trappa upp till lilltoan däruppe.

Åtminstone en dubbel uppsättning. Så kan påklädning och tandborstning och hårborstning ske däruppe. Hm, då måste jag få dit en större spegel också.

Detta får nog bli min paniklösning på ett akut problem. Jag klarar inte en morgon till med detta hysteriska stress och tjat och bråk som vi haft i dag och flera andra morgnar denna vecka.

Att skiljas som ovänner är inte kul.

Det ger mig ont i magen och säkert är det samma för sonen. Dessutom sprider sig ju den hätska arga stämningen. Det är inget kul alls.

Bättring!

NU!

Att man aldrig lär sig.

Fast "skam den som ger sig" passar också in på dagen. 

Äldsten har friidrott hela dagen och på morgon kommer jag på att hans gympaskor är undanlagda inför sommarlovet.

(För att jag skulle hitta dem inför höstterminen...mouhahahaha!)

Jag går ut i garaget för att hämta dem och inser att jag har inget som helst minne av vart jag lagt dem.

Inne i huset har jag fyra barn som ska hinna till skolan. De ska äta frukost, klä sig, borsta tänder och få med sig allt som ska med. En ska dessutom hinna med bussen. En del av dem är inte självgående. De har en förmåga att fastna på olika ställen. 

Jag tittar mig omkring i garaget och inser att det handlar om att hitta en nål i en höstack. Verkligen. Ordspråket blir plötsligt väldigt förståeligt.

Jag letar lite halvsystematiskt, börjar i ena änden och famlar runt i alla påsar och papperskassar som blivit utburna i månader. Vid rensningar, storstädningar och panikstädningar. De har bara staplats längs väggar och hyllor och tills slut ovanpå varann. Vi har påsarnas mecka i vårt garage.

Jag tycker mig ha snabbt rotat igenom alla påsar och känner att jag måste gå in och se att förberedelserna inne i huset fortskrider.

När alla barn är ätna, påklädda och färdigpackade och utskickade genom dörren gör jag en sista räd i garaget. 

Äldste sonen har jag skickat till bussen med löfte om att komma med skorna om jag hittar dem eller fara och köpa nya och komma med.

Han lunkar i väg till bussen. 

Jag letar. Letar. Letar. 

Funderar. 

Tänker logiskt.

Spårar. 

Hittar inget.

Går till härbret och letar.

Går in i huset och letar en gång till igenom husets alla vrår. Hittar andra försvunna saker men inga gymnastikskor.

Jag börjar inse att de inte finns och bestämmer mig för att åka och köpa nya när affären öppnar.

Men skam den som ger sig. 

Jag har inte fått min envishet för inte. 

Jag går än en gång med stor beslutsamhet in i påsarnas mecka och plötsligt faller min blick på en påse jag inte rotat i. Den hänger på en krok som var avsedd för hjälmar. Jag VET på en gång att det är skorna när jag ser påsen. Jag VET det.

Japp.

Jag tar skorna, jublar lite och springer det fortaste jag kan till bilen, ryter åt Pommac att hoppa in, han vägrar förstås och då lämnar jag honom på gården med grinden stängd. Säger "ligg" och "kommer snart" och så rivstartar jag. Jag hinner fram till busshållplatsen precis innan bussen kommer och ger sonen skorna.

Mission completed.

Pffffuuuuiiiii!

Att man aldrig lär sig!

Varför gjorde jag inte detta igår istället. Eller i helgen?

 Nu ska jag sluta göra reklam för Verkstan och skriva nåt vettigt! Som till exempel att jag harhaft ett praktgräl med min 14-åring i morse. Nu måste jag se till att vårt morgonmöte inte blir likadant i morgon.

Fy bubblan vad det är jobbigt att bråka med en 14-åring jämfört med en 10-åring!!! Det märks att argumenten är starkare, att viljan att "vinna" är starkare och att motståndet är mer kompakt. Försoningsviljan är noll precis vid bråktillfället och ilskan har en stubin på typ 1 millimeter. 

Det värsta är att JAG som inte kan skylla på tonåren, kan haka på och nappa på alla lågvattenmärken som passerar under bråket. Jag är lika låg och ilsken som tonåringen. Jag som borde vara vis och klok och lugn. Närå, jag tänder på alla cylindrar precis som han och så är gapandet igång. Däremot är ingen av oss långsint, båda har lätt att säga förlåt och (hittills) har vi inte sagt oförlåtliga saker, vad det nu skulle kunna vara.

Jag har någonstans läst i en bok att en tonåring behöver motstånd. Ger man inte motstånd så sviker man. De behöver få tänja på regler och öva sin argumentationsförmåga och dessutom lära sig att det går att vara i konflikt och ändå bli vänner igen.  Jag köper det rakt av. Hade det stått att en tonårsförälder måste hålla sig lugn  och vara ett praktföredöme, ja då hade jag fått säga upp mig. Totalt misslyckad hade jag varit i såfall. Tack vare den kloka boken är jag nu en ansvarsfull och klok och förståndig förälder som gör min plikt! Ha! Det gäller att läsa rätt böcker! 

NU ska jag ta en tidig kväll. Kanske kan jag då lättare vara en klok och lugn mamma i morgon bitti när jag ska se till att 14-åringen hinner med skolbussen trots att han inte har en gnutta förmåga att skynda sig. Inte en gnutta. Han KAN inte skynda sig. Det är sant. Han vet inte hur man gör. Och ju mindre han skyndar sig desto mer stressad blir jag...

Dags att släppa curlandet? Se vad som händer om han missar bussen en vecka i streck och inte skjutsa honom. Då kanske han lär sig ordet skynda...?

Det är konstigt. Jag tittar aldrig efter fyrklövrar. Aldrig. De gånger jag hittat dem har de förmodligen hittat mig först. De har hittat mig och dragit till sig min blick och plötsligt från att inte sett ett enda gräststrå urskiljer sig en fyrklöver för mina ögon. Tro´t eller ej, men jag hittade en till alldeles nyss på min hundrastarpromenad. Jag har idag alltså hittat två fyrklövrar!!! På helt olika ställen.

När det gäller fyrklövrar är jag skrockfull. Det betyder något. Jag tror att jag glömde den första för snabbt i mitt villervallaliv och då hittade jag en till för att liksom skärpa till mig. -Se så! Önska nu det där som du önskar dig! Ungefär så känns det som att den andra klövern ber mig.

Jag har på sista tiden grubblat väldigt mycket. Jag har ganska stora beslut att ta och många funderingar kring detta. Många grubblerier hit och dit där jag listar för och nackdelar och för och emot och upp och ner och höger och vänster. Plötsligt är det som att en massa tecken visar sig för mig. Jag stöter på människor som jag inte mött på hur länge som helst. Jag möter människor och frotteras med bekanta på ställen där jag minst anar att de ska finnas. Jag får telefonsamtal som jag inte väntat men som betyder massor. Jag slår på teven och hör ämnen som rör mina grubblerier. Jag ser filmer som ser ut att vara nåt helt annat som helt plötsligt berör mina frågor. Och så dessa fyrklövrar...

Vad försöker de säga mig?

Vilket håll försöker de puffa mig?

Är allt inbillning?

ÄR det kanske så att man blir lyhörd för vissa saker när man själv är intresserad av samma saker. Det är som att man bara ser gravida magar när man själv är gravid eller önskar bli det. Eller när någon man känner köpt eller funderar på att köpa en bil så ser man plötsligt den färgen eller det bilmärket överallt.Så kan det också vara. Eller så är det intuitiva budskap som jag läser in överallt. Något försöker säga mig något?

Livet försöker säga mig något. Jag försöker komma fram till något.

Två fyrklövrar. Det är inte dåligt. Det anade jag inte när jag steg upp i morse.

Jag måste önska!

Jag har ikväll gjort en ny anslagstava till yngste sonen. Den är precis upphängd och har inte hunnit fyllas ännu. Tavlan bredvid är hans egen teckning på en NBA-match. Notera publiken i bakgrunden. Han målade den talrika människohopen under lång tid. Satt och målade de små huvudena hur länge som helst. Min lille 9-årige basketälskande son som ägnar all sin vakna tid till teckning och basket. 

På morgon när jag följde barnen till skolan, eller dottern för att vara exakt eftersom killarna absolut vill gå före (eller efter). (De vill inte bli följda till skolan, de är väl inga barnrumpor heller! Bah!) På vägen till skolan hade Pommac väldigt jobbigt. Han gick med nosen i backen och spårade sina tre småhussar. Fram och tillbaka,i  zickzack for han och drog och drog i kopplet. Han verkade ha koll på alla tre spåren. Jag som strosade i sakta mak med morgontrött dotter, ryckte tillbaka honom då och då eftersom han nästan drog armen ur led på mig. Till slut gick han och grät och frustade. Gnäll, yl, gråt, sniff sniff, gnäll yl gråt sniff sniff och så slita slita i kopplet. När vi äntligen kommit fram till skolan var han i upplösningstillstånd. Här har han funnit spåret efter sina tre hussar och så får han inte springa efter det för matte. En sån frustration! Sicket djurplågeri! Iallafall pommacplågeri! Jag lämnade dottern i skolan och vek av på spårfri väg och genast blev han sig själv igen. Inget mera gråt och yl, inget dragandes i kopplet. Bara lugnt sniffande och skvättpinkande.

På vägen hem hittade jag detta:Det är min fjärde fyrklöver i livet.

När jag hittade min första sa min syrra -Du måste köpa en lott! vilket jag gjorde och så vann jag, hör och häpna, 10 000 kronor på triss. Jubel!

När jag hittade min andra fyrklöver då visste jag att önskningar slog in och önskade mig hett att bli med barn igen och blev snabbt gravid med andre sonen. (Förste sonen tog evinnerlig tid och jag trodde väl att det aldrig skulle bli fler än ett barn.)

Tredje fyrklövern resulterade i son nummer tre.

Så vad ska jag önska med min fjärde fyrklöver???

Jag är för gammal att önska fler barn. Vet inte om jag skulle orka fler barn heller. Vill inte ha fler barn. Är sååå nöjd och tacksam redan.

Jag ska klura på vad jag önskar mig mest och så ska jag önska det.

Det kommer inte att bli något materiellt, det vet jag. Materiell lycka finns inte. Det är bara en myt. Även om äldste sonen är säker på att en 42 tums platteve är lycka och näst äldste sonen är säker på att en ny bräda med bästa hjulen och truckarna är lyckan och yngste sonen är helt säker på att lyckan finns i den dyraste basketbollen som går att köpa på affären. Dottern finner lyckan i en bärbar egen dator...

Visst, det ger alltid en gnutta lyckokänsla att förverkliga "drömmar". Men att ha dem levande och önska dem ger än mer lycka. Så talar en mamma som varit med i livet ett tag. En tråkmamma om man frågar barnen!

Tapeten med flamingosar har inte kommit upp ännu. Vissa läsare är sugna på att se den på plats...

För er visar jag den nu utrullad på sängen. Det tar ett tag innan den kommer på plats. Först ska hyllan vid kaklet byggas klar och målas. När den är klar kan jag stapla porslin och glas på den och flytta skafferivarorna till de skåpar som nu hyser porslinet. När det är gjort kan jag kasta ut den garderob som fungerat som skafferi. Sen kan jag riva ner den gamla tapeten där bakom och spackla och så måste kyl/frysen ut. SEN kan tapeteten klistras upp. Det handlar om några dagar. Kanske till och med en vecka eller mer...

Så jag får allt ge mig till tåls. Suck.

Yes! Maken fixade programmen åt mig så nu måste jag göra ett bildinlägg!

Så här kommer lite bilder från veckorna som gått. 

Det tog ett tag innan värmen kom igång hos oss. Det var nästan långkalsonger och mössa ett tag i juli! Men sen kom den då, sommaren och vi var snabba att njuta. 

Vi stoppade alla barn (och hund) i båten och åkte iväg på båtutflykter. 

Det finns väl inget härligare när det är varmt och soligt?

Ja det skulle väl vara att bada från bryggan då. Oj, vad vi badat! Vattnet har varit ljumt och härligt.  Till och med dottern som alltid fryser har badat och badat. Så här låg hon och flöt hur länge som helst den varmaste dagen. 

Och när man badat sig mätt kan man fiska. All fisk får hoppa tillbaka eftersom barnen tycker synd om firrarna!

En sensommardag åkte vi till Kluntarna, en magisk ö i Luleå skärgård. Den har fin sandstrand.

Perfekt för akrobatsika övningar.

Den har en magisk skog. En riktigt urskog som kommunen byggt gångar i så att det är lätt att promenera runt och njuta.

Skogen är tät och mörk och full av mossa och renlav och gamla stora träd. 

Där finns till och med dinosaurieägg!!!Eller hur.

Och när man gått över hela ön kommer man till en massa fiskebodar.

En härlig ö att göra dagsutflykter till.

Vi har träffat en massa söta kaninungar. Dotterns bästis har haft elva ungar och på en surströmmingsmiddag fanns dessa sötnosar till beskådan.

Man kan knappast se så mycket sötare ut eller?

Det skulle i såfall vara när man tappat sina två framtänder. Det leendet kan få vilken mamma som helst att tappa huvudet. Vem kan bli arg på en tandlös åttaåring?Solbrillor eller plastpåse, vilket är sommarens hetaste assescoar? Plastpåse helt klart!

Taket blir vitt-äntligen!

Jag hade god hjälp av dottern. Fast hon blev lite trött i tårna!

Här har taket målats, pärlsponten likaså och poolkaklet kommit upp. Dock ej fogats. Jag älskar blekblått! 

Sommarens händelse i trädgården är väl ändå när pioerna blommar. Ack så vackra de är!

 Fast jag har varit extremt nöjd med alla gröna växter också, som blommar mer oansenligt. De är ju liksom basen i trädgården.

Grönt är skönt.

Även inomhus har det blommat. Mina kära blomstrlönnar till exempel.

När det regnat har kreativiteten fått läggas inomhus och jag har sytt lite nya kuddar och annat.

Och målat en hylla och klätt om med tapet.

Och det får räcka för idag. Jag kan ju inte slänga ut allt på en gång! 

Nä, nu ska här bloggas med måtta! (Hehehe!)

Skolstart. Skönt. Huset är tyst och lugnt. Det har det varit under sommarlovet också vid den här tiden på morgon, men känslan är annorlunda. Tystnaden är mer total. Vilsam.

Och det känns som att jag har en hel ocean av egentid framför mig. Även om det bara är några timmar. Jag vill uträtta underverk.

Men det enda underverk jag antagligen kommer att uträtta idag är att bringa ordning i huskaoset. Här är så stökigt att jag får spader. Jag har också en hel del arbetsuppgifter att utföra och jag ska prova metoden att lista dem och bocka av dem eftersom de blir gjorda. Jag känner mig som en ny människa så här första skoldagen.En känsla som jag alltid haft oavsett om jag själv går i skola, första skoldagen är första dagen på mitt nya liv. Jag är bara lite mer cynisk och lite mindre lättlurad nu för tiden. När jag var yngre trodde jag verkligen på att allt skulle bli magiskt annorlunda. På något sätt saknar jag känslan, men på ett annat sätt är jag glad att jag känner mig själv så bra att jag vet att det inte blir så, men att det är okej ändå. Jag kan unna mig känslan av nystart trots att jag vet resultatet.

Barnen har iallafall den stora övertron kvar. De ska verkligen bli nya människor nu och i morse märktes beslutsamheten. Inget knot på morgon. Alla steg upp, alla hade lagt fram kläder kvällen innan, alla åt frukost vid köksbordet. Allt flöt på hur bra som helst och vi var alla i mycket god tid vid skolan. Det får gärna hålla i sig. Andan i halsen morgnar vill jag inte uppleva på länge! 

Har idag återförenats med två gamla barndomsvänner. Vi känner varann sen sexårsåldern och har alltid haft mer eller mindre kontakt trots skilda bostadsorter, karriärer, och liv.

Idag möttes vi med familjer i en by utanför Piteå och plockade upp tråden som vi senast tog upp för dryga 10 år sen. Det var trevligt. Mycket trevligt. Och härligt. Och skönt. Barndomsvänner är alltid barndomsvänner. Man månar om varann, tycker om varann, och är intresserade av varann. Även om åren gått. Eller särskilt som åren gått. Våra män och barn kanske inte var lika glada i alla minnen som dök upp men vi tre djupdök och rotade i allt som vi upplevt tillsammans. Efter några timmar började barnen finna varann. Efter tio timmar vile barnen inte alls bryta upp. De lekte och hade huuuur kul som helst. Det var svårt att slita sig. Jag hade kunnat stanna hela natten och prata om livet och hur det blivit och hur det varit och bara gotta mig i den härliga speciella känsla som barndomsvänner kan ha ihop. Men som alltid har allt gott ett slut och nu får jag längta tills nästa gång vi träffas. Det kan nog dröja till nästa sommar. En av dem bor i Stockholm och kommer upp varje sommar till sitt sommarhus utanför Piteå.

Vi åt surströmming, mums, och nu sitter jag här med sura rapar. Men det var det värt. Surstömming är nog bland det bästa som finns!!! Och barndomsvänner.