För det är Luckys födelsedag, hurra hurra hurra!

Munken=10 +3 ljus, vad blir det? Jo 13. Min lillbebis har blivit tonåring. Vart tar åren vägen??? Nu har vi två tonårssöner i huset.

Tyvärr skiner inte solen på honom idag, men den vårnatt han föddes för tretton år sen grydde med strålande sol över frostnupna tak.

Jag minns hur strålande lycklig jag var och framför allt hur extremt belåten jag var efter en perfekt förlossning. 

Mitt första barn födde jag liggande på rygg med benen i såna där gynstolsstöd. Allt för barnsmorskans bekvämlighet. Jag var en osäker förstagångsföderska och lät henne (en barsk äldre dam) bestämma. Det var en lång och utdragen förlossning på över tjugo timmar och jag minns hur jag mellan dimmorna av smärta och lustgas hörde henne säga till min man och sköterskorna, "men vad hon skriker".  Efter att sonen suttit fast med huvudet så att man såg mörkt svart hår på hans hjässa i två timmar, och barnmorskan sagt åt mig "man ser håret, en svart kalufs", säkert tio gånger och de dessutom hämtat en spegel för att jag skulle få se den där svarta kalufsen (som att om jag bara såg den skulle jag orka krysta ut honom) medan jag själv bara kunde tänka "jag måste klämma ut en kanonkula jag måste klämma ut en kanonkula jag dööööööör!!!!!!", tog den barska barnmorskan fram en sax och jag hör henne säga "äsch jag klipper" och så klippte hon sönder mig och vips hade jag min son på magen. Min son med en stor svart kalufs. Sen tog det två timmar att sy ihop mig och krysta ut efterbörden men det är glömt sen länge för att ha sitt barn i famnen för första gången kan verkligen få en att glömma ALLT som sker runtomkring. Efter "äsch jag klipper" minns jag bara fågelkvitter och rosa moln och ljuvligt skimmer...och total lycka i en blå urgrundsdjup blick.

 Mitt andra barn (han som då fyller år idag) ville jag föda med mer kontroll och värdighet. Jag hade tänkt igenom allt. Bestämt mig hur det skulle gå till och fått inskrivet i journalen att jag till exempel vägrade att gå med på att lägga mig på rygg för att de (med jämna mellanrum) skulle stoppa in händerna och mäta hur öppen jag var (hatar det). Jag skulle stå upp mest hela tiden och när det var dags ville jag föda stående på knä.

Jag litade på mina egna känslor och att jag skulle veta när det var dags. Det blev en kanonhärlig förlossning. Jag gick med en ståstol och hade lustgas några få timmar. Allt gick mycket fortare tack vare att jag stod upp och när jag kände att barnet var på väg ställde jag mig på knä mot en uppfälld säng. Jag kunde alltså luta armarna mot sängens uppfällda kant och samtidigt ta lustgas. För barnmorskan blev det kanske en väldigt obekväm ställning men för mig var det mycket mycket bättre. Han föddes med en helt annan hastighet. Inget stopp i kanalen för att visa hjässan i två timmar. Ingen kanonkulekänsla. Bara en snabb passage med några få krystvärkar och vips var han ute. Efteråt låg jag på rygg med honom i famnen och var närvarande på ett helt annat sätt. Jag minns varje episod kring hans födelse och kände mig urstark och fylld av urkraft.

Helt annorlunda mot första gången.

Förlåt om jag nu drog en förlossningshistoria utan förvarning. Men det är ju på nåt sätt lika mycket mammans dag när ett barn fyller år. Vi har så starka minnen från dessa dagar. Jag blir alltid nostalgisk och försvinner in i den tiden då barnet föddes. Ens allra största ögonblick tåls att njuta av många gånger.

(Måste bara visa vad jag skrev ifjol. En något annorlunda vinkling, men samma händelse. Jag tror minnet blir mer och mer skimrande för varje år som går. Nästa år skriver jag nog att jag kom in på BB och vips låg sonen i min famn!)

Samtidigt går min tanke idag till alla de som vill men inte fått uppleva detta. Och alla de som fått uppleva detta och sen förlorat sina barn av olika skäl. Min älskade vän som var tvungen att genomlida sitt sista barns lånvariga sjukdom och död, till henne går min tanke särskilt idag eftersom hennes barn också skulle varit tretton år nu.

Lyckan kommer och lyckan går. En tom kliché, men på samma sätt som vi möts när ett barn fötts, på samma sätt tror jag att vi möts när vi dör. Där på andra sidan tittar vi nog varann i ögonen på samma sätt. "Äntligen!" säger blicken när vi möter den som fötts. Säkert har vi samma känsla i ögonen efter att vi dött. När vi möter våra kära igen. "Äntligen!"

Det måste vara så.

Det är detaljerna som gör det, tycker jag.

Det är helheten som gör det, tycker Mannen. 

När jag är helt slut är nästan alltid Mannen på topp och när han är trött är jag på topp. Är vi inte en alldeles perfekt kombination?

Mannen är vansinnigt intresserad av ekonomi.

Jag är totalt ointresserad av ekonomi. (Gääääääääsp!)

Mannen är väldigt oroad om barnen blir sjuka och jag är nästan väl så cool och skulle vänta alldeles för länge om det hängde på mig. Han skulle däremot åka in på akuten för en sticka i fingret om det inte vore för mig, och mitt lugn så är vi inte en perfekt kombination?

Jag är bra på att dra igång projekt medan mannen är absolut fantastisk på avsluta projekt. Å andra sidan skulle ett projekt sällan dras igång utan mig. Så vi ÄR en perfekt kombination. 

Han minns saker han läst, jag minns saker vi gjort och det är en bättre kombination än någon kan ana eftersom jag oftast skriver upp allt vi gjort. En perfekt kombination!

Han är höger och jag är vänster. Kanske inte världens bästa kombination, fast jag gillar ju inte när man håller med mig för mycket så kanske är det en perfekt kombination? Motstånd i vardagen liksom. Många diskussioner blir det. Jag har en släng av idealism han en stor dos realism. En perfekt kombination???

Han är teknisk och jag mer konstnärlig. Jag är rätt teknisk också och han är rätt konstnärlig fast ingen av oss har uppmuntrats att visa dessa sidor förrän i vuxen ålder, så vi förknippar inte oss själva så mycket i varandras världar. Men det kommer mer och mer från oss där.

Ja, detta var en liten kärleksförklaring till Mannen i mitt liv. Vi har hållt ihop sedan 1982. Jo, du räknade rätt! 27 år! Det är fan i mig fantastiskt! 

Det är en väldig trygghet också att känna en människa sen så länge och fortfarande vara bästa vänner. 

Det är en YNNEST!

Ja, då har man fyllt 47 år. Herrejisses så gammalt det låter!!! Men jag kan försäkra er om att jag känner mig precis lika ung som för 20 år sen. Någonstans där efter 25 slutar man åldras! Det är sant!

Efter 25 står tiden stilla. Alla andra åldras. Men själv står man still. Absolut sanning! (Nåja, men det känns så.)

Det är väldigt fiffigt må jag säga!

Jag har haft en helt underbar födelsedag med så mycket omtanke och kärlek att jag känner mig väldigt speciell.

Det är härligt att ha sin egen dag! Det bästa av allt är att barnen denna dag varit mina slavar. Det är alldeles självpåtaget. Det är väl så att de känner att jag är deras slav under resten av året så denna dag får jag några frivilliga slavar. Inte dumt alls kan jag säga och jag är inte den som inte passar på att utnyttja de frivilliga slavarna. Mouhahaha!!!

Presenter har jag också fått.

Många!!!

Jag har nog varit snäll i år!

Bland annat en fantastisk lykta och en plastspetsduk. Allt från Indiska. Det är min dotter som lyssnat  noga på mina woaw alla gånger vi ögonshoppat på Indiska. Sen har hon tagit med sig sin pappa och pekat ut de högsta woawen för honom. Helt överraskande! Rooooligt!!!

Lyktan är verkligen ett stort WOAW!!!!! En blomma har jag också fått. 

En alldeles fantastisk girlang som också fick mig att säga Woaw!

Samt en hel del annat. 

Jag är inte van att få presenter! Mannen har ett slags handikapp som gör honom rätt oförmögen att välja presenter. Vad sägs om följande självpåkomna presenter; en stekpanna, en stekspade, en dammsugare(!), en skurmopp (visserligen rosa men ändå!!!), nya vinterdäck. Hrm behöver jag fortsätta? Jaja, det är tanken som räknas, dadidadida, men hur fan tänkte han när han slog in en stekspade? Eller en stekpanna? Ville han få den i huvudet??? Hahahahaha!!!

Han är söt, men en usel presentväljare.

Så nu när dottern tagit över väljandet gör han succé.

Ganska många år (mer än tio) har han klokt nog hoppat över presenteriet och jag har varit så nöjd med barnens teckningar. (Ärligt!!!) Men i år fick jag alltså presenter och det kändes ovanligt och roligt!

Har haft god födelsedagsmiddag med gäster. Jag gjorde en jättegod efterrätt- choklad utan socker (min pappa är på väg att få diabetes) som var hur gott som helst. Gjorde succé med den. Den har jag tagit från världens bästa matblogg Fettbramat!

En del åt den till vaniljglass men de flesta tog den som den var. Hade inte så många likadana små glas, men det gjorde inget. 

Nu ska jag gå och sova den sista timmen av MIN dag.

Imorgon är det en helt vanlig dag igen. Okej, kungafödelsedag, men ärligt talat, vem bryr sig. Lite eld och annan magi kanske man kan uppleva under morgondagen. Ifjol gjorde sig mannen impopulär. På min dag var det inte tal om att flagga. Men så dagen efter hade grannen sagt att han borde flagga för kungen och då hissade karlsloken flaggan.

I år hade han lärt sig läxan. Det är betydligt klokare att hissa flaggan för sin lilla fru än för alla konungar i världen!

Ja, så var påsken över. Vi fick en dag med sol. Ljuvligt när den äntligen kom. Folk gick man ur huse idag och lapade sol. Så också vi.

Det droppade från taken och i natt spöregnade det vilket gjorde snön alldeles porös och vattnig. Nu börjar det äntligen kännas som att våren är på väg även hos oss.

Snart kan våra långpromenader inte ta oss över till den ö vi går över till dagligen. Isvägen håller inte så länge till och även om den håller så flödar det av vatten uppe på isen och att få med Pommac över isen då är bara att glömma. Han skyr vatten som pesten, vattenapporterande hund som han är. Både labrador och pudel ska älska att bada. Det har inte Pommac, labradoodlen fattat. Han avskyr att bli blöt. 

Detta träd passerar vi dagligen och precis här vimlar det alltid av djurspår. Hare, räv, rådjur och älg och ibland mysko stora spår som vi inte vet vad det är. (Kanske bara en stor hund?) Pommac stannar alltid till precis här och vädrar in i skogen. Ibland får jag lite björnfrossa om jag ska vara ärlig. Snart vaknar de till liv och det är björnrika marker där vi går. Vill gärna se björn, men helst inte till fots och helst inte med Pommac löst springande.

Annars har påskhelgen ägnats åt ägg i alla de former. Egenmålade förstås även om endast halva barnaskaran deltog i år. (Snyft!)

Även såna här ägg. Fyllda med godis. Mest olika godisägg.De tog slut alldeles för fort!

Vi har varit kattvakt i några dagar. En hedervärd uppgift. Jag älskar katter. De är så mysiga och härliga. Dottern älskar dem också. Här katten Felix som älskar människor. Hans mer skygga kompis såg vi bara baken på när den rusade iväg varje gång vi steg in i hallen.Ser ni en sån charmör! Notera det uppkäftiga enda vita morrhåret!

I vår familj/släkt finns många konstnärliga talanger. Både min farfar och min pappa har målat en del. Min syster livnär sig som illustratör och min bror har ett helt annat yrke men är hur duktig som helst när det gäller konstnärliga saker.Han är bland annat en mycket duktig amatörfotograf. Mina (okej då; våra) barn är begåvade med stor kreativitet och talang. Den enda som inte tror sig ha talang och som det aldrig pratas om i de sammanhangen är min mamma. Och det är förmodligen hon som innesitter den allra största begåvningen. Fast hon har aldrig trott sig om det eller satsat ett dugg på det. När jag var liten satt hon och ritade teckningar på löpande band som jag och mina kompisar färglade. Bättre än alla målarböcker! I våra fotoalbum finns de mest fantastiska bilder målade jämte fotona. Sen har hon skapat en del små underverk på en vanlig keramikkvällskurs hon gick på 70-talet. Kolla in damerna nedan. Jag säger bara, Lisa Larsson, släng dig i väggen!

Nedan en Lisa Larsson figurin som visserligen är fina men inte alls lika coola som mammas! Så det så! (Jag är helt objektiv!)

I vår familj finns det 20 stycken fötter. 4 av dem har klor, 2 har hår mellan tårna, resten, 12 stycken, kräver strumpor.

De flesta i familjen är riktiga slarvers och tar av sig strumporna på de mest osannolika ställen. I soffan, (så att de trycks ner mellan armstöd och sits), i sängen, (så att de ramlar på insidan och hamnar längst in under sängen och vanligtvis försvinner in i dammsugaren), under köksbordet, (hur kan man få lust att skala av sig sockarna när man sitter och äter?), i badrummet, (oftast då avskalade ihop med byxorna så att de försvinner in i byxbenets inre), och på ett dussin andra ställen. Han med lurv mellan tårna är omåttligt förtjust i strumpor och drar gärna iväg med dem för att få igång lite bus.

Summan av kardemuman är att vi ständigt har sockbrist i detta hus.

Eftersom strumporna aldrig tas av på ett belevat och planerat sätt och läggs på ett ställe där de lätt hittas dagen därpå, byter de flesta i familjen sockor dagligen.

6 par sockor är 12 stycken. 7 dagar i veckan är 84 stycken, 31 dagar månaden är  372 stycken.

Jag är inte förvånad att jag har 47 stycken omaka sockor i en korg i badrummet. Jag är inte förvånad att jag tycker att vi inte gör annat än hänger strumpor. Jag är inte förvånad att det är sånt kaos och att sockorna alltid verkar vara slut.

Jag är heller inte förvånad när jag googlar på omaka sockor och hittar många inlägg och bilder på fenomenet.

Denna bild som jag lånat får illustrera vårt dagliga dilemma.

(Men SER hon inte att hon har ett par där, de långa blårandiga!?)

Vart man än vänder blicken i vårt hus, nog sjutton får man syn på en omaka strumpa. Även om jag jobbar en hel dag med att para ihop och fånga in strumpor kan jag fortfarande lokalisera en gömd strumpa någonstans. Det är som några levande små varelser som leker kurragömma i vårt hus.

Jag gissar att en hel del känner igen sig.

Kylan fortsätter att hålla sitt grepp, -28 i morse och solen skiner. Skiner utan att värma så mycket. Om några veckor når den fram att värma ordentligt. Tänk, om bara några veckor, ja, rätt många, men ändå, veckorna rusar ju fram, då kan jag öppna växthuset. Gå in och börja odla. Jippi!!! Förra våren var inte växthuset i ordning, men i år, då!!!

Än så länge är det insnöat och igenisat. Var sak har sin tjusning! Detta är en tjusning!

Röda sparkar mot en gnistrande vit snö.När det är så här knarrande kallt brukar jag passa på att lägga ut textilier på vädring. Det känns friskt och det luktar vinter när man tar in dem. Särkilt stickade plagg som inte går att tvätta varmt känns som att de får ett reningsbad av den stränga kylan.

Härligt!!!

Nu ska jag förvandla mig till michelingubbe och gå ut med förväntansfull jycke. Det blir dock ingen milrunda idag. Jag tror inte hans trampdynor pallar. 

För några veckor sen började jag baka surdegsbröd. Rättare sagt på dagen innan julafton. Det gick att dela surdegen på tio delar och spara i frysen och sen dess har jag bakat en gång till.

(Bilden lånad.)

Det blir segt och gott. Jag älskar smaken och särskilt avsaknaden av jäst känns fräsch.

Men det blir väldigt kompakt. 

Jag antar att jag måste tillföra vetemjöl om än i liten mängd för att få det lite mindre kompakt.

Någon som har stor vana av surdegsbröd som kan ge något tips att få det att jäsa upp lite mer i bakningen utan att tillsätta vetemjöl?

Det jäser ju men det är som att inne i ugnen förmår det inte att höja sig.

Jag använder endast rågmjöl och dinkelfullkornsmjöl. Plus lite lite mörk sirap för jäsningsprocessen och så diverse smaksättare som pumpafrön, valnötter, svarta sesamfrön, anis osv.

Äntligen fredag.

Längtar tills ikväll då jag sitter i soffan (eller vid bordet och tapetserar...) och har en hel helg framför mig. 

Den känslan är skön. Oftast är jag så trött att jag somnar tidigt. Men bara vetskapen att det är sovmorgon dan därpå gör ju det hela så mycket trevligare.

Två av barnen har influensan med hög feber, ont i huvudet och kräkningar. Jag är nu på väg känner jag. Vaknade med en näsborre överfull med snor. Nice!

Värst med förkylningarna nuförtiden är att Pommac kräver sina promenader ändå. Han KRÄVER dem. Det spelar ingen roll att man är sjuk. Jag klarar inte av att se hans tiggande och bedjande blickar och plingande i "gå ut klockan". Han är väldigt envis. Så det är bara att knata sig ut.

Dottern har varje dag med sig en smörgås till skolan eftersom hon inte får i sig någon frukost. Hon är lite dålig på frukt så det blir macka mest. För att slippa använda plast slår jag in den i smörgåspapper. Det känns lite miljövänligare. Bäst vore väl en burk, men det är nästan alltid brist på burkar som passar. De står jämt i kylen med en liten rest ris eller annat. 

Ja, det här var sannerligen ett intressant inlägg. 

Mitt liv är ju så otroligt spännande så jag måste komma med små doser av spänning så att ni inte ska skrämmas av intensiteten i mitt liv.