Inlägg publicerade under kategorin Djupa tankar.

Av Persilja - 16 april 2007 13:02

Det här är nog en av få punschverandor i Kiruna. Såna kan man ju se rätt många av i en del städer. Men inte här.

När jag var yngre hade jag fyra materiella önskningar;

Slagbord

Kökssoffa

Sekretär

och Punschveranda.


Jag har nu slagbord, köksoffa och sekretär. Och glasveranda i stugan.

Så mina materiella mål är uppnådda.


Nu är det bara ickemateriella mål att nå...

De är kanske svårare.

De handlar mycket om mig själv och hur jag "vill vara". Kanske går det att ändra på sig, men frågan är om det verkligen behövs?

Blir jag lyckligare?

Är det inte dags att acceptera vem jag är. Och leva med det och älska det.

Istället för att ständigt sträva efter något annat.


Kanske uppnår jag bara den tillfälliga lycka som uppfyllandet av de materiella målen gav mig. Jag blev ju inte lyckligare i längden för att jag fick slagbord, kökssoffa, sekretär och punschveranda.

I de önskningarna låg mer en bild av lyckan, hur härliga samtal jag skulle ha uppflugen i den där kökssoffan. Hur bra saker jag skulle skriva vid den där sekretären, och hur goda middagar jag skulle servera på det där slagbordet. Och i punschverandan skulle jag sitta och läsa böcker med en kopp te och bara njuta av fågelsången och solskenet.


Allt det där hade jag ju kunnat uppnå på en skev plaststol, vid ett avskavt laminatbord, i en skum etta i källarplan...

Egentligen.

Men jag projicerade mina drömmar om lyckan till några materiella saker. Och upptäckte att lyckan inte fanns där utan inom mig.

Men nu jagar jag lyckan därinne istället.

Om jag bara... så...

När ska jag sluta jaga och bara vara?

När vi flyttar till Luleå! Då! DÅ blir jag den där jag vill vara...

Men är jag inte redan den där jag vill vara?

Vill jag verkligen vara någon annan?

Är jag inte bra precis som jag är???

Varför blir jag inte riktigt nöjd???

Tittar jag tillbaka så kan jag se mig själv utifrån och då kan jag se en människa som varit väldigt lycklig. Fast jag minns att jag DÅ egentligen gick och väntade på lyckan...

Fast jag egentligen var lycklig?

Är det någon som känner igen sig?

Eller är jag en konstig prick.

Jag kan dagligen känna lycka. Stunder av lycka.

Ändå tror jag att större lycka väntar runt hörnet.


Men om jag nu ska acceptera mig själv precis som jag är då borde jag ju acceptera den här egenskapen också. Att jag är en jägare...








Av Persilja - 31 mars 2007 10:32

Har haft en lugn morgon med flera timmar av lugn och ro och då har mina tankar fått jobba ifred. Det är ju ingen lyx vi småbarnsföräldrar är vana vid-att tänka oavbrutna tankar. Jag blir så häpen varje gång jag får den här ron-jag tycker mina tankar blir så klara och liksom "stora".
Tyvärr kan det ju vara så att mina vanliga tankar är så sönderhackade och avbrutna och SMÅ så att jag tycker att alla mina långa oavbrutna funderingar blir stora. Av ovanan att tänka dem över huvud taget. Så därför kan det ju vara bra att sätta tankarna på pränt här i min blogg och liksom testa dess tyngd.
Mina lördagsmorgontankar har fört mig fram till en slags insikt. Jag har nått dit många gånger förr, men liksom glömt bort den och fortsatt i samma hjulspår av gammal ohejdad vana.

Det här med yta. Hemmet och dess ytskick. Spelar det roll egentligen om vi har de där tapeterna vi längtar efter, den där spisen som är så snygg och bra, de där läckra skåpluckorna och de där snygga knopparna?
Soffan i vardagsrummet, spelar det någon roll om den är ny eller gammal och nedsutten och måste tv:n vara en plattTV för att vi ska bli nöjda?
Våra kläder; blir vi lyckligare för att vi köper nya skor för tusenlappen, istället för att använda fjolårets som är ingångna och sköna ett år till? Och barnens skidutrustning; blir de bättre skidåkare för att de har nya twintips eller senaste täckbyxorna?


Naturligtvis är svaren på alla dess frågor NEJ. Det är ju säkert ingen som tror att svaret är ja.
Ändå, har man de här diskussionerna med sig själv och barnen hela tiden. Det är ju en ständig, evig kamp att stå emot konsumtionssamhället. Hur mycket insikt jag än fått i denna frågan trillar jag alltid dit och blir en del av det. Trots att jag så många gånger bestämt mig för att stiga av.

Det går fan inte!


Okej, det kanske räcker att vara en medveten konsument, köpa kravmärkt, rättvisemärkt (båda är rätt omöjligt att göra här i Kiruna). Något jag gör väldigt medvetet är att köpa begagnat.
Det är inte ofta jag köper nytt. Men hur jag än vrider och vänder på det är jag en stor del av konsumtionen. Jag är en konsument som trillar dit titt som tätt. Känner till och med viss lycka av att köpa saker. Så något är ju fel!

Jag har inte nått dit jag vill. Det är som att man flyter med i kommersen. Det där härliga karnevaltåget full av vackra färgranna lyckliga människor. Jag vill också glida med-vara med på festen. Jag vill inte stå bredvid och vara grå och trist. Hoppa på, tänk inte, flyt bara med!

Sen kommer den där stunden förr eller senare då man känner sig tom och innehållslös. Då vill man hoppa av.

Det är inte många veckor sen jag sveptes med av mig själv och min köplust när jag ägnade massor av energi åt att välja tapeter och stil till vårt nya hus.
Som tur var hade målaren inte tid att ställa upp och jag fick en ofrivillig men ack så välkommen paus. Jag hann tänka lite. Jag hann använda knoppen ett tag. Jag vill ju verkligen inte förvandla vårt gamla hus vi köpt till ett modernt fräscht boende i ett vingslag. Jag vill att processen ska gå långsamt. Visst vill jag sätta prägel på mitt hem, men det ska inte gå för fort, det ska inte inredas för att jag ska få visa upp min oklanderligt fina smak. Det ska vara vårt hem, där vi ska leva och göra saker. Det spelar ju f-n ingen roll om tapeten är ful. EGENTLIGEN.
Jag har verkligen svepts med av detta med inredning. Fast jag kanske kan kategorisera min inredningsstil till lite konstnärlig bohem, lite intellektuellt stuk med mycket böcker och medvetna signaler som begagnade 70-talstyger och lite anti modernt...
Men allting är så genomtänkt! Egentligen. Om jag är riktigt riktigt ärlig.

Fast det ska se ut som om jag inte tänkt. Lite omatchat sådär. Men inte en pryl har passerat utan min godkänd stämpel.

Ett exempel:

Disneytryckta kuddar inköpta på Jysk i 100% polyesterlurv är en sån sak som inte får godkänt av mig. Hellre en hemsydd kudde av mig. Och visst, då har jag ju tagit ett medvetet beslut att inte konsumera, men frågan är varför.

Varför släpper jag inte in den där polyesterkudden?
OK, jag gillar naturmaterial bättre, jag gillar inte disneys monopol på ungarnas barndomsupplevelser, jag gillar inte att köpa nytt.
Men ligger inte sanningen lite närmare om jag säger att jag tycker det är DÅLIG SMAK.

Jag är rädd att det ÄR närmare sanningen. Jag är "rädd" för vad det ska ge för signaler om mig och min smak.

Jag är lurad. Jag lurar mig själv.

Jag vill skapa ett hem som jag "står för". Men inför vem?

Jag vet inte om någon som läser detta fattar hur enormt ärlig jag är just nu. Jag hoppar på mig själv för något som jag verkligen skäms för.
Att jag är en snobb.
En jävla snobb!

Jag har verkligen inte befriat mig från vad andra ska tycka om mig ett endaste dugg.

Isåfall skulle jag ju kunna flytta in i huset vi köpt utan att åtgärda en endaste detalj.

Bara bo och använda allt. Precis som det är.

Men jag vill ju bara ha det vackert omkring mig?

Vad är det jag vill åt?
Jag vill åt min känsla att det faktiskt spelar någon roll vilka tapeter som hänger på en vägg.

Om man verkligen hårddrar det så ska det ju inte spela någon roll. Det finns en vägg, den ger skydd mot vinden. Punkt.

Fattar någon vad jag menar?
Jag BLIR gladare om väggen är snygg i mina ögon. Men varför? Varför bryr jag mig om det?
Tänk om jag vore blind. Då skulle det ju inte påverka mig ett endaste smack.

Suck.
Jag fattar inte riktigt själv min poäng.

Jo, att jag skulle vilja bli så befriad från mitt MATRIX att jag inser att även det medvetna konsumerandet är en slags lögn.
Att det som verkligen betyder något inte har ett endaste dugg med konsumtion att göra.

Att skapa själv ger äkta lycka. Men jag kan ju inte tillverka allt jag behöver hur gärna jag än vill.

Vi lever i ett konsumtionssamhälle. Utsätts för dess hysteriska påverkan hela tiden. Reklam, människors grupptryck, alla intryck man får så fort man går utanför dörren handlar om att konsumera mera.

Och jag blir bara olycklig av det.
Jag vill inte delta. Men jag gör det. Hela tiden.

Vad kan jag göra då? Sätta mig i en koja i skogen och äta lavar och mossor?

Nej, jag måste finna ett läge som ger mig frid.
Men jag orkar inte stå emot!

Och då känner jag mig dålig.

Jag gillar ju inredning och mode. Det ger mig nåt, och det är det som gör mig lite beklämd. Jag har gått på´t!

Tillägg 2/4: Läs kaffeflickans inlägg-hon klarar av att beskriva vad jag egentligen vill säga med betydligt färre ord!

Av Persilja - 21 mars 2007 14:34

Inget rensar tanken som en rejäl städning. När dammsugaren går kommer de STORA tankarna-(såna som en del får efter ett visst antal öl, fniss!)
Så nu när jag dammsög kom en sån tanke till mig.
Ett slags klartänk.
Om man ser på mina (och Juuls) tankar om barn och respekt som jag skrev om tidigare så kanske detta att låta alla familjer ha sina egna värderingar, i förlängningen skulle utrota både mobbning och rasism.
Låt mig förklara;
Om varje liten familj hade sina värderingar och regler och sätt att vara, skulle det bli så vanligt med oliktänkande att man inte skulle reflektera över det. Ingen blir mer avvikande än någon annan. Det finns inget standardformat att avvika ifrån.
För är det inte många gånger så att det är de som vi upplever olika som eventuellt utsätts för utstötning?

Vi har vänner från Sri Lanka som bodde här och forskade. Mannen i familjen hade för vana att slänga skräp utomhus-(åt han en chokladbit kastade han papperet på marken). Det var många som blev arga på honom för det. Det såg illa ut och kanske extra illa för att det var en YTLÄNNING som gjorde det. Det blev en massa skitsnack i korridorerna om hans "beteende".
Vi berättade då för honom att det ansågs ofint att göra det och då slutade han förstås. I Sri Lanka fanns gatsopare som tog hand om skräpet. Det var självklart att slänga skräp för honom. En liten kulturkrock-men en sån som kanske sår ett frö av främlingsfientlighet. Om alla nu växt upp med respekten för andra människor kanske de direkt sagt till honom-klagat på hans BETEENDE-istället för att börja mumla bakom ryggen på honom.

Om alla barn (våra blivande vuxna) fått växa upp fullt respekterade för vem de är så får vi ju en hoper människor som mår bra och som har lärt sig att respektera varandra.
Och såna människor har jag svårt att tro ska kränka någon annan.
Visst låter det enkelt?
Det är ju inte så enkelt. ALLA måste ju praktisera detta för att det ska funka. Men nog är det synd att världen kryllar av kränkta människor som inte mår bra som måste göra andra illa.
Äh, jag blev nog för djup nu.
Tro nu inte att jag tror att JAG är perfekt. Jag är verkligen ingen som tål att granskas under lupp. Men jag försöker verkligen så gott jag kan. Och trillar dit i gamla beteenden titt som tätt. Gör som min mamma och pappa gjord emed mig-i all välmening.
Det är inte lätt att vara förälder-men det är fruktansvärt stimulerande och roligt!!!
(Oftast...)

Ett samhälle måste naturligtvis ha regler! Det är inte reglerna jag är emot. Men det måste vara regler som man förstår.
(Dumma regler är till för att brytas-oftast.)

Av Persilja - 18 mars 2007 12:31

Att läsa andras bloggar gör att man får uppslag till saker att skriva om! Särskilt jag då, som har en enorm skrivklåda just nu. (Det märks väl.) Skrivlustan är något som har fått stå tillbaka så länge nu, så när jag släppte på spärren blev det som en fördämning som brast. Jag har så mycket att skriva om!!!
Intressant eller inte struntar jag i. För mig, just då jag skriver brinner intresset!
Jag vill nu skriva om att visa uppskattning, inspirerad av IT-mamman.

Varför är vi så snåla med att visa uppskattning? Det är ju något man kan slösa på hur mycket som helst!!! Det genererar ju bara glada människor som får kraft att orka lite till. Ta lärare till exempel. Hur ofta får de höra att de gör ett bra jobb???
Inte ofta tror jag.
Men oj vad många som klagar!!! Ibland ringer föräldrar till mig och klagar på nåt som jag själv ofta är tacksam för. 12-åringens lärare t ex är ganska sträng, men har å andra sidan en av skolans bästa studiemiljöer. Han kämpar hårt att hålla vissa regler och kanske är han väl hård ibland, men han gör en megainsats för våra barn-VARJE dag. Han får klagomål av en del föräldrar för att han inte accepterar att de slåss, säger fula saker till varann, bryter mot skolans överenskomna regler osv. När de klagande föräldrarna ringer mig brukar jag lyssna men sen peka på vad han faktiskt GÖR och försöker få dem att se hans mening med sitt agerande. I grunden är de oftast väldigt nöjda med hans insats, men glömmer den, så fort han har haft en konfrontation med just deras barn.

Nå, för att återgå till "att visa uppskattning" så verkar det som att man absolut inte ska visa så stor uppskattning till lärare. Jag vet inte vad man är rädd för; att man fjäskar, eller att man försöker vinna fördelar för sitt barn?
Jag har haft som tradition sen äldste pojken började sexårs att varje år i december baka pepparkakor till hans klass. Vi bakar tillsammans och dekorerar med namn, eller mattetal eller annat. Det har alltid uppskattats enormt av både lärare och elever. Sen har jag fortsatt med det i alla barns klasser så nu är det lite av en pepparkaksindustri hos oss i december då vi ska bjuda fyra klasser på hembakta pepparkakor. I år blev dock 10-åringen tveksam till karusellen. Han sa att det i fjol kommit lite negativa kommentarer från en del klasskompisar. Han ville inte framstå som en "fjäskis". De andra tre hade dock sedvanligt med sig kakorna till skolan. Efter en vecka ville dock tioåringen ge sin klass också-han hade övervunnit känslan att det var fel. Hur kan tanken över huvudtaget finnas?
Hur kan det bli fel att vara generös och visa uppskattning? Hur kan det feltolkas?
Det säger lite grann om det samhälle vi lever i. Ingen ska sticka ut, man ska vara som alla andra. (Kanske är detta bara typiskt för detta samhälle vi lever i här? Hoppas!)
Jag hoppas att mina barn fått känna mer uppskattning än misstänksamhet på deras gåvor.
Vissa år har de haft med röda geléhjärtan till alla hjärtans dag och knäck har vi också ibland bjudit på kring jul.
Idén med pepparkakorna kläckte min son när han var sex år. Ett oförstört barns godhet utan minsta baktanke blev en fin tradition som vi håller benhårt på!

Häromdagen, när jag hämtade dottern i skolan, och fick en pratstund med fröknarna, berättade de att de hittat ett brev från mig i sina papper. Ett brev jag skrev för sex år sedan. Jag hade skrivit ett julbrev där jag tackade fröknarna för hur bra de varit för min son hans första skoltermin. Jag hade fullkomligt glömt bort det där brevet (har ju problem med minnesbanken), men de sa att det var första gången de fått ett sånt. Jag skojade och sa att jag numera tog de för givna. Men så lite det behövs för att göra en annan människa glad.
Jag går och bär på en idé att sätta in en annons i annonsbladet här på orten när vi flyttar och tacka alla lärare (och övrig skolpersonal) för dessa år då de varje dag gjort insatser för våra barn. Jag känner sån tacksamhet! Men jag törs inte göra det FÖRE vi flyttar. Eftersom det då kan "drabba" barnen negativt.
Sjukt, ja, men risken finns. Min tolvåring skulle inte vilja att jag gjorde nåt sånt!
Det är LÄTT att ge beröm. Det är LÄTT att visa uppskattning. Det är LÄTT att glömma att göra det. men om man börjar så kommer det av sig självt efter ett tag. Och kom ihåg att människor inte är tankeläsare! Man tänker så mycket gott men glömmer att säga det högt!

Av Persilja - 11 mars 2007 22:37

Skänker, som så många andra kvällar, för det är på kvällen det väller fram, en tanke till min allra käraste vän som var tvungen att gå igenom det mest förfärliga som en mamma kan behöva gå igenom. Hon förlorade sin 10-årige son i leukemi. För att inte tala om vad han fick gå igenom!!!
Så meningslöst och grymt. Till INGEN nytta.
Tänker varje dag på orättvisan och att det slår så blint.
Tänker varje dag på vilken ofattbar lycka det är att få ha sina barn hos sig.
Det är så hemskt att man inte vill höra eller läsa eller se om sånt.
Men för en del finns det inget val.
Alla vi som har turen på vår sida borde åtminstone kunna skänka tankar på dem som inte har turen på sin sida. Utan att väja.
Jag vet hur svårt det är. Har själv väjt för allt sånt-tills nu. Min vän behöver älta och sörja och prata och det minsta jag kan göra är att (försöka) dela hennes smärta. Förlåt mina tunga tankar som plötsligt vällde över mig.

Presentation

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2009
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards