Om jag hade mer tid.

Då skulle jag åka slalom.

Träna yoga.

Gå på konstkurs. Typ oljemålning eller kroki eller liknande.

Dreja.

Fixa till ett gammalt bockbord från typ 1700-talet som står i härbret.

Gjuta cementplattor med mönster av en massa krossat porslin som jag sparat.

Skriva den där lysande boken som vill ut ur mitt huvud.

Klistra in bilder i fotoalbum.

Bild lånad från denna sida. 

Inte helt orimliga önskningar. Inte helt orimliga mål. Så. Nu har jag listat dem. Då kan jag t ex beta av ett efter ett.

Måste bara dra ner på nåt annat jag slösar tiden på.

Jag skulle behöva en personlig organizer!!!

En tidsstudiemankvinna.

Som klockade mina dagar.

Jag tror att hennes första råd skulle bli:

Quit blogging!

Jag har insett att när det gäller det mesta präglas mina beslut omdevetet av Pippi Långstrump.

Inredningsmässigt kan jag sitta och drägla över estetiska hem med vita golv och vita möbler och någon enkel elegant detalj. Men när jag själv sätter igång med renoveringar så finns det alltid med en Pippitwist över det hela. Det bara blir så.

När jag var liten så var Pippiavsnitten med Inger Nilsson i huvudrollen de absoluta favoriterna. Jag har sen dess älskat kombinationen Rosa/gult (Annikas kläder) och den knallgröna färgen Pippi hade på strumporna. Jag har alltid tyckt att sekretärer med många lådor var magiska och suktade länge efter en egen sekretär. Nu när jag har en är lådorna alltid fyllda med hemligheter. Magiska lådor! Kommer ni ihåg när Pippi tog upp presenter ur sin sekretär till Tommy och Annika?

Pippis hus är det mest fantastiska hus jag varit in i. Det finns på Gotland. Där frossas det också i Rosa och gult (på fasaden) och inne finns alla de där attributen som jag omdevetet strävar efter i min inredning. I mitt hem. Pärlspont, trasmattor, slagbord, köksoffa, öppna hyllor med konsoller, vedlår, skafferi, målade möbler i olika färger. Det är lekvänligt och fullt av hemliga utrymmen (i kökssoffan, i vedlåren, i skafferiet.) Halvmålade väggar och oöm inredning. Jag bara älskar det!

(Här är jag och en då 7-årig son på väg upp på övervåningen.)

Det är hennes fel att jag har fått en egen vilja också. Jag hatar masspsykoser och vill alltid vara en fri själ. Ifrågasätter alltid auktoriteter (Prussiluskan/poliserna/Tommy och Annikas mamma och pappa) (iallafall i det tysta) med frågan VARFÖR? Varför ska man inte...

Finns det inte något bra varför ja då är det meningen att man ska bryta mot den "regeln".

Jag älskar när barnen tänker själva och ifrågasätter saker. Det är ett tecken på att de har en egen vilja. Det är något bra. Okej, det är jobbigare att vara förälder till såna, men det tar jag så gärna. Min man är mer för det här med att regler är till för att följas och ofta svarar han på ett varför med ett därför. Så det är kanske inte så lätt att vara barn i den här familjen. Men de har vant sig. Vet att vi tycker olika.

Igår på basketen var det Pippis fel att jag var den enda i hela Pontushallen som applåderade när motståndarna kom in. Jag fattar inte varför man inte ska kunna göra det? Maken gav mig en arg blick (han skämdes väl) men det triggade mig bara att vara ännu mer olydig. Så när den oskrivna regeln att hela hallen skulle stå upp tills första Plannjamålet satts, ja då satte jag mig. (Kunde inte låta bli.) Det blev bara för mycket masspsykos för mig. Det resulterade i en himlande blick från maken...

Mina barn tyckte inte alls jag var skämmig! Så det så!

När jag var liten hade jag illrött hår, fräknar och så var (är) jag vänsterhänt. Mitt namn var jag ensam om på skolan och jag var alltid lite "udda". Men jag var inte retad eller så. Bara en som skiljde sig från mängden. Jag tillhörde minoriteten. Det har följt mig hela livet. Ett slags självvalt utanförskap. Jag gillar det. Jag vill inte göra som alla andra. Det är inte så smart alla gånger. Det kunde kanske vara bättre att följa strömmen lite mer för då flyter det ju lättare. Men det är som sagt Pippis fel. Jag drömde om att få spela Pippi. Jag hoppades varje dag att någon skulle stanna mig på gatan och säga "Det är dig jag letat efter-du måste spela Pippi!". Men det hände aldrig. Det var bara gamla tanter som stannade mig och sa Ooooo, så vackert hår,fåååår jag känna". Jag brukade räcka ut tungan åt dem...

Jag tror vi är många Pippisar därute! Innerst inne. Men det är inte alltid så lätt att få utlopp för sina Pippikänslor.

Detta är jag och maken för över 20 år sen. Vi är kring 20 år, lite drygt kanske.

Att vi har 25 år framför oss som par vet vi nog. Det visste vi från början. Konstigt, men med honom visste jag. Det fanns liksom inte några funderingar. Inga tveksamheter. Det var vi.

Vi har haft ett bra liv.

Det hade varit roligt att där och då få kika in i vardagen nu. Vad förvånade vi skulle blivit.  Jaså. blev det så. Jaha! Jag minns inte vad jag tänkte då. Jag har aldrig varit en sån som haft framtidsplaner. Aldrig. Drömmar har jag haft, men planer nej. Jag har låtit vindarna och ödet och känslorna föra mig framåt genom livet. Levt väldigt mycket i nuet. 

Det har inte alltid blivit rätt, men inte så tokigt heller.  Jag blickar ständigt framåt, men inte med ett mål i sikte utan mer att jag ser nya vägar.

Målet ser jag sällan. Jag ser en ny väg och undrar vart den leder. Mer så.

Ibland önskar jag att jag varit mer målmedveten. Haft ett mål som jag följt och satsat på och förverkligat. Men å andra sidan tror jag inte det hade gjort mig lyckligare. Rikare, alldeles säkert, men inte lyckligare.

Och är det inte så det är; den enda skyldighet en människa har är att vara lycklig. Det ska vara den enda strävan.

Det som är intressant är ju att det finns lika många sätt att bli lycklig på som det finns människor. Det finns ingen patentlösning. En del kanske behöver prestera för att känna sig lycklig, andra kanske behöver sitta ner och höra fågelsång för att känna lycka.

Det finns inget rätt och inget fel.

Och ingen annan människa kan göra dig lycklig. Det är inom dig du finner svaret. Okej, en djup kärlek till en annan människa kan naturligtvis göra dig lycklig, men den människan kanske rycks bort och då är man istället djupt olycklig.  

Jag tror att det är viktigt att lyssna till den lilla rösten inom dig och höra vad den säger. Vad är kärnan för dig? Vad behöver du? 

I dagens stressade samhälle som snurrar så fort så fort är det lätt att tappa bort sig själv.

Jag vet nog inte riktigt vad jag behöver.

Jag är en jägare som ständigt ser nya skogar att utforska. Är det det som gör MIG lycklig eller är jag på fel kurs? Det är inte lätt.

Jag tror att det är det jag har här och nu som är rätt för mig. Men det ändras ju hela tiden.

Det kanske är viktigt att låta det ändras. Följa med i rörelserna. Flyta ovanpå vågorna och bara njuta. Inte fundera så mycket. Lita på att livet hjälper till.

Lita på att livet vill mig väl.

Jisses så flummig jag blev nu då!

Förstår någon mina djupa tankar?

Det är skönt att djupdyka inåt ibland. Reflektera.

Då var festandet över för denna nyårsafton och jag kommer nog över att jag inte vaknar med huvudvärk imorgon. Jag var chaufför. Har man bosatt sig på vischan så är det inte ofta man kan vara på fest utan bil...

Mina löften inför 2008:

1. Bjuda på middag oftare. Mycket oftare. Inte vänta till födelsedagar, jular, påsk och andra högtider utan ställa till med fest oftare helt utan anledning. Jag vill ha mer party party i mitt liv!!!!!

2. Ta hand om mig själv mer. Hinna ge mig fotvård oftare. Smörja in mig mer. Göra slingor och sånt oftare. Helt enkelt ägna mig åt mig själv mer!

3. Klä mig snyggare. Jag tycker om kläder men ids aldrig klä mig "snyggt". Med det menar jag inte att jag ska ha senaste outfiten och lägga en massa pengar på kläder, utan helt enkelt använda alla de där plaggen jag faktiskt har som är vackra men som jag ratar för att jag är lat och liksom inte unnar mig. Jag tänker alltid att jag tar dem en annan dag. Och så går jag omkring i mina gamla jeans och typ två tre urtvättade tröjor som snart är som min andra hud. Jag gillar att jag inte bryr mig men jag gillar också när jag bryr mig. Det piggar upp mig och jag vill pigga upp mig själv lite mer i år. Skämma bort mig. Ägna tid åt mig själv. Mer "glamour"! Fast lagom. Gummistövlarna och graningekängorna kommer fortfarande att vara mina favoriter men de kan kombineras med siden, sammet och lite stajl... Jäpp!

4. Skriva mera. Sätta mig ner och skriva allt det där jag går och tänker på och inte bara tänka att jag ska skriva. Nån gång måste jag göra det. Och varför inte NU? I år!

5. Våga mera. När det gäller det mesta. Tro mer på mig själv. Våga sånt jag inte vågar. Bli modigare helt enkelt!

Min man var på ett föredrag som banken ordnade om nåt trist ekonomitjafs (gäääsp!!!) men sen kom Ola Skinnarmo, en äventyrare som gjort någon bedrift. Min man var SÅÅÅ imponerad och jag kände irritationen stiga igår på släktträffen när alla satt och imponerades av dessa äventyrare/rerskor.

Jag var verkligen tvungen att hållla inne med min kommentar för att inte förstöra feststämningen. Men jag tänkte desto mer.

Vad är det för fantastiskt med dessa bedrifter EGENTLIGEN??? Jag har aldrig förstått mig på det.

MIN bedrift i går att ställa till med kalas och laga köttfärspaj och hemgjord tårta och städa (sanera) huset inför kalaset och se till att sonens födelsedag blev precis så underbar som han önskade sig, DET kallar jag bedrift!!! Och alla mammor (jaja en del pappor också) som jobbar häcken av sig OCH håller hemmet i trim OCH tvättar barnens kläder OCH går på föräldramöten OCH skjutsar och följer barn på träningar OCH handlar och lagar hyfsat näringsrik mat OCH avstår från att förverkliga sig själv. Det är ju DÄR de verkliga bedrifterna finns. Runt omkring oss HELA tiden.

Att åka skidor till sydpolen, dra från allt, bara ägna sig åt sig själv, i mina ögon är det mer en egoistisk självuppfyllande handling. Det står naturligtvis var och en fritt att göra det, jag lägger mig inte i det, men VARFÖR blir de såna hjältar???????

Varför blir inte en ensamstående mamma som föder upp tre barn till dugliga individer med hyfsat självförtroende och bra rättspatos och friska starka medborgare i vårt samhälle, varför blir aldrig HON en hjälte. Varför hyllas inte det???

JAG BARA FRÅGAR???

När jag läser en av mina favoritbloggares inlägg idag kommer jag på mig själv att tänka "fan väx upp människa!". Men efter tag inser jag att jag är avundsjuk och därför tänker så. Egentligen är det precis så roligt man ska ha, så som hon beskriver när de går med en planka genom stan för att kunna säga till dörrvakten att de ska planka in. VA? Det är ju sånt man gjorde förr innan man fastnade i någon slags vuxenroll. Man får inte ha kul. Man skapar sig nya intressen såsom trädgård och konst och litteratur och bloggning osv bara för att man är så genuint uttråkad över detta enformiga vuxenliv. Sen spelar det inte någon större roll om man har barn eller familj. Det handlar om attityden till att ha kul. Att våga göra något tokigt utan att tänka "kan man göra så här?" När man börjar betrakta sig vuxen då börjar man också lägga band på sig. Man börjar föra sig. Och det är SÅ tråkigt. Ibland.

Men sen kom jag på att man kom till en punkt då man var ung där man inte längre var road av att man inte behövde föra sig och tänka på hur man sågs.  Man valde liksom att bli vuxen och tråkig...alldeles själv.

Och nu när man varit det ett längre tag och är utled på att föra sig då kan ett sånt inlägg som Ozzys skapa en längtan efter den sorglösheten!

Så fram för lite mer galenhet i vuxnas liv, och framför allt är det väl våra sura attityder mot de som vågar vara galna som behöver slipas bort. Låt de som vill vara galna var det! Det är härligt med människor som inte följer strömmen och vågar vara glada och spralliga och galna. Vi som surt blänger och tänker "väx upp människa"-vi är bara AVUNDSJUKA! 

Livet.

Det här som är nu.

Det är detta vi fått.

Om man bara kunde komma bort från alla jämförelser. Sluta snegla på andra. Bara ta emot vad som bjuds och vara nöjd.

Men så fort jag ser något annat blir jag sugen på omväxling.

Jag vill flytta till en söderhavsö och prova leva där under fullständig kravlöshet. Leva det verkligt lilla livet utan allt som finns i ett modernt samhälle.

Jag skulle vilja jobba med välgörenhet, packa lastbilen full och åka till ett barnhem i Ryssland och bara ge.

Jag skulle vilja bo mitt i Kina och ta del av det myllrande livet och den rasande tekniska utvecklingen.

Jag skulle vilja gå i kloster och sluta prata och bara resa inåt.

Jag skulle vilja leva som globetrotter, helt frigjord från prylar och ha allt jag äger i en ryggäsck och bara dra från plats till plats.

Det finns så mycket jag vill!!!

Jag vet att inte alla har detta i sig. En del är nöjda med sitt liv precis exakt som det är. Det tycker om att gå till sitt jobb varje morgon, träffa sina arbetskamrater, gå hem, laga middag och gå och sova, om och om igen utan att önska sig någonstans.

De kan njuta av det lilla livet.

Detta kan jag också. Ibland. Men så övermannas jag av känslan att det finns så mycket jag vill...också.

Jag får inte ihop det.

Nu är jag snart på väg till ett nytt liv på en gammal gård, där jag kan skaffa höns och tupp och kaniner och hund och trädgård och massor av plats för alla mina skapande intressen. Jag längtar mig pirrig. Det är en gammal dröm som jag äntligen uppnått.

Men likväl vet jag (eller är rädd för) att jag efter ett tag är på väg igen. Inte så att jag drar upp mina bopålar men jag spanar mot horisonten och undrar vad som finns där.

Kan man bli "nöjd", det vill säga sluta sträva?

Jag vet inte vad jag strävar efter. Jag når mål efter mål, men jagar ändå vidare. Eller jagar är väl fel ord. Mental jakt är det frågan om.

Är det jakten på lyckan?

Jag tror inte det. Jag är rätt lycklig.

Det är något annat.

Kanske nyfikenhet.

Jag har nog lärt mig att jag inte blir ett skvatt lyckligare för att jag når mina mål. Det är mer strävan dit som gör mig lycklig. Men den går inte att lura...

Jag kan inte låtsas att jag strävar.

Knepigt det här. Det verkar väl helt rubbat.

Men det är väl någon slags inre frid jag söker efter.

Fast jag tror inte att detta upphör för att jag når den inre friden...

Jag upplever inre frid. Ibland.

Kanske är det precis så här det ska vara.

Det HÄR är det där jag längtar efter!

Det jag har nu.

Eller så är det just det där med att sträva och längta bort som är hur jag är. Jag kommer nog aldrig att ändra på mig.

När jag ligger på ålderdomshemmet kommer jag nog att driva barnen och personalen vansinniga för att jag vill byta rum, eller byta hem, eller byta säng...varje dag...

Men denna strävan har ju fört mig framåt. Hela tiden. Det borde jag ju vara glad för. Jag utvecklas hela tiden. Får nya intressen. Nya åsikter. Ser allt från nya horisonter.

Jag har en vän som bott på samma plats hela sitt liv och aldrig längtat bort. Hon har inte behovet.

Jag kan undra hur det skulle kännas att vara sån. Det lockar mig.

Detta är ett PMS-drypande inlägg. Ber om ursäkt. Sicket navelskåderi! Men det är MIN blogg! Sådetså!

PMS

Jag hatar min pms!

Den sänker mig till ställen jag inte vill vara på.

Den raserar det jag mödosamt byggt upp.

Om och om igen.

Den smutsar ner det vackra.

Den skadar min själ.

Den skadar min omgivning.

Den gör att jag fumlar och trillar.

Den lurar bakom hörnet när allt är på topp.

Den är geggig och slemmig och mörk och kall.

Den allierar sig med fienden.

Den lägger krokben.

Den njuter när den får mig att gråta.

Och när den riktigt ställt till det och förstört så mycket den kan.

Då slinker den iväg som en skamsen hund.