Inlägg publicerade under kategorin Djupa tankar.

Av Persilja - 17 juli 2009 20:26

Jag har idag rensat ogräs i trädgårdens vildare områden. I flera flera timmar.

Nässlor. Och vildhallon. Kring växthuset nära hönshuset har vi ENORMA mängder nässlor. Hur mycket som helst. Jag har slitit upp säkert tusen stycken med händerna. Det som är fint med nässlor är att de följer med bra. Man får med hela plantan plus lite av roten. Men jag har inte grävt upp hela låga rottråden så de är snart tillbaka igen...

Jag har bara lyckats rensa en tiondel innan ryggen höll på att knäcka mig. Jag har alltså 9000 nässlor till att dra upp...

Tur för nässelfjärilarna att jag är så långsam...

Man tänker bra när man rensar nässlor. En massa tankar snurrade runt i skallen på mig. 

Jag tänkte på kvinnor och bloggning. Funderade på varför så många kvinnor skriver bloggar. Det är fantastiskt egentligen. Tänk så många intressanta människoöden som bara väntar på att få berättas. Synd att de flesta bloggare är rädda för att lämna ut sig. Bloggarna blir rätt lika varann. Ja, även jag är ju försiktig med vad jag skriver om. Det finns så många tabun och omöjliga ämnen. Man vill inte lämna ut barn eller man. Jag skriver i princip ingenting som kan vara pinsamt. Och ÄNDÅ tycker nog barnen att det är pinsamt.

Det är synd att det ska vara pinsamt att vara ärlig. Att visa sanningen. Vad vi än har för "problem" finns det alltid någon fler därute. Det skulle inte behöva vara hyschhysch kring allt. Men så ser vårt samhälle ut. Vi spelar en slags teater för varann. Vi frågar "hur är det" men vill inte höra annat än "bra". Börjat någon beklaga sig blir det fel. Det vill man inte ha. Eller?


Jag kan ibland vara väldigt öppenhjärtig. Inte överallt men i vissa sällskap. Jag ser ingen mening med att hålla inne med det som eventuellt tynger mig. Min erfarenhet är att det oftast mottages på ett positivt sätt. Många tappar liksom masken och berättar själva om sina eventuella problem. Och så kan man få ett djupt och innerligt samtal om viktiga saker och inte om ytliga bagateller. Istället för att kapprusta våra fasader gentemot varann och t ex prata om barnens träningar och intressen hit och dit kan samtalet istället handla om deras tonårsångest eller hur det känns när de ber en dra åt helvete. De flesta problem är oftast helt normala saker men vi talar sällan om det och tror att vi är ensamma.

Vi skulle kunna tala om hur sexlivet krånglar eller hur irriterad man känner sig ibland, eller hur jobbigt det är med svärmor eller mamma eller vad som helst. Att tala om såna här saker är såååå mycket mer givande än kallpratet som vi oftast ägnar oss åt. Det ger en känsla av samhörighet och löser ofta upp problemen. De känns mindre när vi fått dela dem. På våra tjejfester kan vi ibland bli riktigt djupa och anförtro varandra tunga saker och de kvällarna är alltid bäst. Den kallpratiga är tråkiga!

Att ha en blogg med så pass många läsare som jag har gör att man tänker på vad man skriver. Det kan finnas de som jag absolut inte vill ska läsa om mina eventuella våndor eller problem. Det är på nåt sätt synd, för jag kan känna behov av att få lufta mina innersta tankar ibland. Kanske borde jag ha en totalt anonym blogg där jag skrev superpersonligt och utan bilder. Det vore befriande.

Ja, ungefär så här gick mina nässelrensartankar.

Jag tycker inte om att bygga fasad. Det är olustigt och stänger bara ute människor. Men man gör det av instinkt. Samhället ser ju ut så.  

Jag önskar att jag ALLTID kunde vara helt öppen. Att jag ALDRIG hade en fasad. Men alla i min omvärld är inte redo för det.  Jag skulle nog skrämma bort de flesta om jag vore sån. 

Synd. 


Av Persilja - 5 juni 2009 08:51

Det är så konstigt!!! Ibland är det som att omgivningen, ja, rent av tingen, försöker tala om saker för en, eller puffa en framåt.

För två år sen hade jag allvarliga planer på att ansöka om att få bli familjehem. Jag kontaktade socialen och jag bloggade om det och funderade väldigt mycket men kom då fram till att det inte riktigt passade då. Jag skulle vänta. Det kändes inte rätt då.

Nu har det gått två år, barnen har växt, jag har utvecklats, (nåja?) och jag har burit på tanken en längre tid. Det som hindrar är min man. Han tror inte att det skulle gå. Att det blir för mycket. Att problemen skulle ta över handen. Rädslor, farhågor. Sånt jag alltid undviker. Jag blir gaaaaalen på att han alltid ska vara så försiktig. Vi skulle inte ha tagit ett steg framåt i vårt liv om vi alltid bara lyssnat på honom. Visserligen har väl hans bromsande hindrat oss från småkatastrofer ganska ofta ibland, eftersom jag oftast vill kasta mig handlöst in i diverse projekt och han ofta ibland slår ner BÅDA fötterna och bromsar så kraftigt att jag inte har en chans att gå vidare. Vi kompletterar säkert varandra bra...

MEN.

Jag känner så starkt att jag vill göra gott. Att jag har det så bra och vill "betala" av för det. Inte så att JAG är så BRA att jag vore bra för en familj i behov, utan snarare så att jag själv är så bänglig och vet hur det kan vara när livet är pest att jag verkligen skulle kunna erbjuda något till en familj i nöd. Jag skulle klara att vara länken mellan barnet och föräldrarna även om det var struligt. Jag tror verkligen det.


För att återknyta till början av detta inlägg, att det känns som att tingen och omgivningen puffar på en ibland, den känslan fick jag när jag läste dagens tidning som handlade just precis om detta med fosterbarn och avlastningshem. Det var som att det var riktat till mig eftersom mina tankar snurrat kring denna fråga sen länge.

Men även en vän på nätet föreslog mig samma sak häromdagen.

Det är tecken.

Små tecken på att det är dags nu?

Men mannen är ju fortfarande skeptisk.

Förra gången då jag lade projektet på is, tänkte jag på barnen. De kändes lite för krävande och små då. Nu har det gått två år och de känns plötsligt självgående. Givetvis behöver de massor av omsorg och kärlek fortfarande (hurra!!!)  men de kräver inte min ständiga uppmärksamhet längre.

Jag har kapaciteten nu.

Men inte mannen?

Han har visserligen precis börjat på ett nytt stort projekt och är helt uppslukad av det, så jag kanske inte ska ta upp det precis nu. Jag får avvakta. Visa hur bra vi har det. Men för vissa (han) är bra något som gärna får vara kvar. Varför riskera det och införa något som kan riskera detta lugn vi har nu.

Jag tänker precis tvärtom. Nu när vi landat i vårt nya liv i Luleå, barnen har acklimatiserat sig, två år har gått. DÅ passar det ju ypperligt att gå vidare. Utvecklas.

Hm. Jag undrar jag om detta är en av de trösklar jag aldrig får gå över? Som jag bara får stå och kika in över.

Vem vet. 


Av Persilja - 28 februari 2009 22:27

Ja, vad tvingas man inte genomlida för sina barn. Melodifestivalen.

Hm, ja, inte my cup of tea, men sanningen att säga, när jag väl "tvingas" sitta och se det så grips jag med av stämningen. Många klagar på Petra som leder cirkusen, men jag gillar henne. Lite teatralisk, men det tror jag är heeelt medvetet från hennes sida. Jag gillade faktiskt den ena låten som gick vidare; operalåten.

Jisses amalia vilken vacker röst och låten lyfte flera hundra meter över de andra.

Jag är en udda typ tror jag. Jag gillar nämligen opera.

Från att ha varit en hårdrock och melodiskrock tjej, blev jag en svår jazzrocktjej för att landa i en mix av hårdrock och jazzrock och klassiskt.

Älskar fortfarande alla låtar med artister som präglade mig under min uppväxt, Deep Purple, Nazareth, Status Quo, Led Zeppelin, Pink Floyd, 10cc, Genesis, Black Sabbath och så Kate Bush, (med flera med flera), de kommer alltid att ligga mig varmt om hjärtat. Men idag konsumerar jag barnens musik eftersom min musik inte ryms i luftrummet. Det räcker med musik som det är. Så det är RixFM favoriter för hela slanten plus Green Day,  och annat. Ny musik alltså.

Men när barnen var små och inte upptäckt att man kunde fylla luftrummet med annat än sitt eget skrän, då var den enda musik jag kände ro med opera. Just det OPERA. Det är ju faktiskt lite underligt. För är det rogivande???

Jo, det är det!!! En opera kan lyfta en till himmelska höjder. Efter barnskrik, bråk, tjut och oljud är opera som balsam för öronen. Det lägger sig som ett mjukt filter av bomull och lenar själen. Jag blir alldeles lugn och avspänd.

Mannen älskar fortfarande att ösa hårdrock och det håller på att göra mig GAAAALEN. Hårdrock låter som ett gäng barn som bråkar. Det är samma stressfaktor i ljudet. Betänk då att jag innan jag blev fyrabarnsmamma älskade hårdrock. Men nu orkar jag inte lyssna på det. Jag har bytt hårdrock till opera. Det är lite konstigt!!!

Men prova ha fyra barn som skriker, bråkar, tjatar, skrattar, busar , stojar, i 12 timmar i sträck, dag ut och dag in, då lovar jag att du inte heller blir avspänd av att lyssna på hårdrock.

Mannen tycker jag är snobbig och försöker vara svår men jag försöker bara låta bli att bli galen!


Jag tror faktiskt att min ålder håller på att hinna ikapp mig. Plöstsligt har jag blivit så fruktansvärt blödig och gråtmild. Det har jag förut betraktat som en ålderskrämpa. Jag har nu drabbats av den. Det är bara att inse.

Häromdagen då jag stod på ett av stadens köpcentra för att lyssna på en massa unga människor som ansökte till Talang 2009, då kunde jag inte hålla tårarna borta. Unga tjejer som sjöng för allt vad de var värda, medan en publik på kanske 30 personer stod och granskade dem med ett krisitskt flin på läpparna. Det räckte för att mina ögon skulle svämma över. Det var till och med nära att det blev rena rama hulkningarna. Jag var inte ens mamma till dem!

Idag på melodifestivalen när Susanne Alfvengren sjöng sin låt och jag lyssnade på texten så tänkte jag på mina barn och att jag älskar marken de går på och så tänkte jag på att Susanne såg så gammal ut och så tänkte jag att jag är ju lika gammal ungefär och så tänkte jag på min mamma och så tänkte jag på det ofrånkomliga åldrandet och att hon kanske ska dö ifrån mig någon gång och så var det kört, tårarna vällde upp. Det är ju hopplöst!!! Sen vid omröstningen satt Susanne Alfvengren och såg jättesur ut. Va! Jag som till och med fällde tårar för hennes skull! Hmpff!!!

Jag kan inte låta bli att få en stoooor fet klump i halsen på alla skolavslutningar, alla uppvisningar, alla tillfällen då barn sjunger, läser dikter eller bara visar upp sig. jag blöter ner kuddar till teveserier, filmer ja till och med då sportstjärnor segrar. Jag menar HALLÅ! Det får ju vara någon måtta på snörvlandet.

Men nix.

Jag har blivit blödig med ålder och det verkar inte stabilisera sig.

VARJE högtdilig stund ska blötas ner med tårar. Då kommer alla sorgliga stunder jag upplevt i mitt 46-åriga liv. Det bara väller fram. Det kan bli mer än tårar, det kan bli snorkalas också. Vill det sig riktigt illa sitter jag och gråter så axlarna hoppar och snoret bara forsar ur mig.

Jag vet. Pinsamt är bara förnamnet.


Av Persilja - 23 februari 2009 07:00

Sinande blogglust?

Ja, vem vet. Just nu känns det som att jag inte har ett skvatt intressant  att säga. Att jag inte kan visa en enda bild på vårt hem utan att gå över gränsen. Innan ni som läser skriker "men hallå- det där har vi redan sett- det där har vi redan hört". 

Sen inser jag hur fel de där tankarna egentligen är.

Vem bloggar jag för egentligen?

För mig själv eller för alla läsare?

Svaret måste ju bli för mig själv

För att jag tycker att det är roligt, för att det är ett behov hos mig. För att det ger mig energi.

Sen är det förstås samspelet mellan er läsare och mig som gör det roligt. Alla ni som orkar skriva en rad och ge respons, ni är verkligen guld värda. Det är ni som bjuder på er själva som ger mig den där energin. Om ni visste hur glad jag blir när jag ser att jag fått någon kommentar.

Det är verkligen GULD!

Men så kommer man till såna här stunder i bloggcykeln där man känner att man bara är en enda stor upprepning. 

Där arkivet i bloggen räcker för den som vill läsa, för jag har inget mer att komma med. 

Så kan det kännas. 

Slut som artist!

Kan vädret påverka? Det är snöstorm-snön flyger horisontellt i luften, huset är nedkylt, jag vet att jag måste skotta fram garaget för att kunna köra barnen till skolan. 

Kanske är det bara det? 

Vem vet.

Jag antar att I´ll be back. 

Fast med vad? 

Mer klagolåt?

Mer bilder på mitt sunkiga hus och mina muffiga tankar.

Nä, vet ni vad, jag börjar ana vad det är.

Just det.

PMS.

I guess?


Av Persilja - 20 februari 2009 23:04

Det var märkligt vad det var många som delade min dröm om ett personligt café!!!

Det måste vara BRIST på såna i vårt avlånga land, eller så är det något med caféer. En frihetskänsla, en dröm om att få göra något för sig själv. Naturligtvis har man bara glada, coola, mysiga, tacksamma gäster. Ingen som klagar på dåligt fikabröd eller som pissar i papperskorgen, eller börjar slåss  och riva inredningen. Ingen som torkar snoret på den klädda soffan eller som tar fram en stilett och strimlar skinnsoffan som står i ett hörn. Nä, på vårt drömmars café är det idel vänlighet och lycka. Bakom kulisserna står Mannen och kastar lystna blickar på oss och stjäl sig en kyss så fort han kommer åt, medan vi stressar förbi med en plåt nybakta bullar, rosiga och granna. Barnen kommer till caféet efter skolan och sliter åt sig en bulle och ger oss en kyss på kinden innan de sätter sig i sitt favorihörn och gör sina läxor. Här finns ingen teve, inga datorer, bara färska buketter på borden och kaneldoftande bullar. 

Sockerkaksidyll helt enkelt. 

Det är det vi vill ha!

Ett enkelt liv, utan vardagliga konflikter, utan oro för ekonomin, utan stress och läxor och syskonrivalitet. 

Det finns i det där caféet vi målat upp inför våra inre.


Vi kanske ska titta på våra liv. 

Sätta det i relation till någons liv som är svårare. Liv som har ingredienser av sorg, smärta, sjukdom, krig, riktig fattigdom, svält osv osv. Vi kan säkert allihopa hitta någon i vår närhet som har det sämre än oss. Jämför neråt, se vad vi har, var tacksamma för det vi har.

Okej, drömma är underbart, men ibland behöver vi öppna våra ögon och se vad vi verkligen har

Gör det.

Se.

Och njut.

Att vara frisk, ha mat för dagen och leva i ett land där krig och naturkatastrofer är något som finns långt bort, det är större än vi egentligen förstår. 


Tänk vad bra vi har det!

TÄNK VAD BRA VI HAAAAAAAR DET!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Tänk, vi kan drömma om ett mysigt café. Vi kan nästan känna att det är uppnåeligt. Nästan.  Det gör drömmen njutbar. Skön.

Tänk, vi har ork och kraft över att drömma.

Bara det.

Det är LYCKA det!

Vilka lyckoostar vi är!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!


Av Persilja - 6 februari 2009 13:05

Jag skriver mindre och mindre djupt (håller jag på att förytligas---förångas rentav?) Men om ni klickar i tablån här bredvid som visar året före så kan nin hitta ett djupt och bra tänkt inlägg. Persilja-the guru. (För ett år sen.) Läs gärna.

Av Persilja - 7 november 2008 11:02

Lycka.

Vad är det egentligen?

Jag läste ett ordspråk en gång som lydde 

"Vår enda skyldighet på jorden är att försöka vara lyckliga."

Det låter bra. 

Det låter lätt.

Men det är inte lätt.

Jag googlade på lycka. På bilder av LYCKA.

Fick fram olika saker. En storfiskare med sin fångst, en hund med ett stort ben, en modebloggare med en sko i famnen, ett bröllopsfoto, en bebis, en gammal kvinna som gosade med en hund. 

Lyckan kan se ut hur som helst.

Det är det som är häftigt med lycka.

Det kan vara vad som helst.

Det finns någon slags förutbestämd mall som talar om vad lycka är. 

Om man är kvinna kanske mallen ser ut så här: Man, barn, hus, skönhet, kläder, smycken osv.

Boooring!

Det har inte ett skit med lycka att göra.

Lyckan sitter i annat. I en inre frid. I att lyssna till den inre rösten. Att inte jämföra med andra utan verkligen scanna av vad just jag, därinne i mig, blir lycklig av.

Att lära sig det gör en lycklig. Då upplever man lyckan i större doser. Att lära sig att den inte har ett skit med materiella saker att göra. Att det är en känsla som kommer när man är nöjd med det man har. 

Vad det än är.

Så om storfiskaren är supernöjd med sin bautagädda, kanske inte jag alls känner lycka av att dra upp en jättefisk. 

Det här har väl de flesta fattat för länge sen.

Men att fatta och sen leva efter det är inte så lätt i detta materialistiska fasadbyggarsamhälle som vi lever i. Det är lätt att förlora sig själv. Svirra iväg i  det starka skenet av åtråvärda prylar, åtråvärda jobb, åtråvärda fasader.

 I vår speciella bloggvärld kan vi VERKLIGEN bygga upp fasader. Vi kan utelämna allt som inte verkar lyckat. Bara visa det som vi vill visa.

Det kan bli så missvisande.

Hem utan stök. 

Familjer utan bråk.

Liv utan motgångar.

Och så vidare.

Men vi har chansen att göra tvärtom. Berätta att det faktiskt finns dagar då allt känns förjävligt. Då vi känner att alla andra i hela världen är lyckade och  glada. Utom vi.

Dela med oss av våra svagheter.

Det gör att vi spräcker fasaderna lite grann. Gläntar på dörrarna och visar att det bakom de polerade fasaderna finns samma saker som hos de flesta. Alla har vi väl motgångar ibland. Alla mår vi väl dåligt ibland. Alla bråkar väl. Alla har väl stökigt ibland. 

Nå, varför kan vi inte fläka upp dörrarna på vid gavel ibland. Visa hur vi verkligen har det. Och bli befriade. 

Halleluja!

Vi blir fria.

Vi ser att vi är som alla andra.

Lyckliga ibland, olyckliga ibland.


Jag tror det är förutsättningen för lyckan. Att den försvinner ibland. Det är då vi kan uppleva den. Det är då den verkligen KÄNNS när den kommer.

Det är då den känns så himla BRA.


Läste i tidningen idag att de äldre var de lyckligaste. De över 65. 

Det beror säkert på att det tar ett helt liv att lära sig vad man längst där inne egentligen behöver. Man har lärt sig att det inte har med skalet att göra, utan att det enbart har med insidan att göra.

Man behöver frid, självkännedom och kärlek. 

Halleluja!







Av Persilja - 13 oktober 2008 21:37

Trött.

Är det hösten som gör mig så trött?

Allt känns så motigt.

Tungt.

Vill bara sova.

Fast det går ju inte.

Så jag kämpar på och ignorerar tröttheten.

Varje dag är en kamp. 

En kamp mot tröttheten.

Kanske är det en brist?

Någon vitaminbrist.

Eller så sover jag för lite.

Så nu går jag och sover!


Presentation

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2009
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Fyrabarnsmamman med Blogkeen
Följ Fyrabarnsmamman med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se