Inlägg publicerade under kategorin Favoriter

Av Persilja - 23 april 2007 17:46

Inspirerad av en ny bloggare Helga som är flygvärdinna kom jag plötsligt ihåg en lustig historia kring detta ämne...

Lustig om än piiinsam...(jag rodnar så att öronen bränner!)


Vi skulle som tvåbarnsföräldrar åka till New York. Äldste sonen var tre och ett halvt och yngste sonen drygt ett och ett halvt år.

Vi blev placerades längst fram, framför väggen som skiljer turistklass från affärsklass.

När vi kommer fram till våra säten och börjar sätta oss utbrister två kvinnor bakom oss "Ååååå nej, en barnfamilj!!! Då var den resan förstörd!!!"

(Sånt är verkligen jättekul att höra!)

Jag blängde surt på dem, men sa inget. Blev dock mycket förolämpad.


(Jag måste dra en bakgrund med äldste sonens magproblem: han hade kolik när han föddes och tre månader framåt. Skrek sig blå kväll efter kväll medan hans slutkörda förstagångsföräldrar chockat vandrade fram och tillbaka med den hysteriskt skrikande bebisen på axeln. Ont i magen var bara förnamnet. Hans magproblem fortsatte och han bajsade inte särskilt ofta, men ammade jämt. Så när dagarna gick och inget bajs kom men maten fylldes på blev man otroligt stressad och stirrig som mamma. När han äntligen bajsade ibland var lättnaden så enorm att vi ringde runt till släkten och meddelade andäktigt "Han har bajsat!!!"

Detta blev något bättre med åren men efter all stress kring detta problem var vi så lättade och lyckliga varje gång hjärtat ville gå på pottan att vi lät honom sitta framför tv:n i vardagsrummet och göra det...allt för att göra bajsandet "positivt och lustbetonat". (Enligt läkarens ordination...) Han var alltså inte van vid toaletter utan fick alltid sköta detta på sin blå lilla potta.


(Väldigt lustbetonat för övriga familjen att lukta på bajs i vardagsrummet!) Detta var dock inget vi ens reflekterade över vid den här tiden. (De som inte har barn ännu förstår nog ingenting nu, men det är nåt mycket märkligt som händer när man får barn...man fungerar inte riktigt som man brukar och dessutom luktar ens eget barns bajs inte illa...)

Förlåt denna avstickare, men den var nödvändig för att förklara det utomordentligt korkade beteende vi kom att visa på flygplanet.

Historien fortsätter:

Strax efter att vi boardat planet blir äldste sonen bajsnödig. (Det är flera dagar sen sist och han måste gå precis när han blir nödig annars blir han ännu hårdare i magen!) Pappa följer sonen till toaletten längre bak i planet. Sonen (som än idag är väldigt kräsmagad) håller på att spy endast av att stå i dörröppningen till toan och vägrar att ens gå in där.

Maken kommer tillbaka, lätt stressad, och vi ser framför oss en flygresa på över nio timmar med en bajsnödig son som vägrar gå på toa. Vi stressar upp oss och ser framför oss akut tarmvred på plats i New York...


Vad gör då detta lätt stressade norrbottniska par på ett flygplan fullt av hippa människor som ska till New York för olika coola orsaker???


Jo, fram ur handbagaget hivas en medhavd potta (!). Yes! Dagens sanning.

Treårige sonen sätter sig skymd av sin ömma moder framför flygplansstolen och börjar obekymrat försöka klämma ut den där stenhårda korven som skulle ut just då...

Har jag sagt att han var hård i magen?

Har jag sagt att hans bajssessioner brukade ta någon halvtimme i anspråk?

Han behövde lugn och ro och någon bok eller leksak för att få bajseriet att fungera...


Han sitter där och klämmer. Tralalalala!

Jag frågar då och då om det kommit nåt och han säger "Snart mamma, snart!"


Jag vet inte hur länge han sitter där. Det tar tid iallafall. Vi är fullt upptagna med att få honom färdigbajsad och märker inte direkt att en flygvärdinna går förbi oss med jämna mellanrum.

Efter en tredje, fjärde eller femte sväng frågar hon leende: "Hur går det? Kommer det nåt?"

Då vaknar maken upp ur sitt bekymrasigombajsKOMA och förstår att HELA flygplanet väntar på att lyfta, bara den lille pojken bajsat klart!


Sonen blir klar efter några minuter.

Maken måste nu gå med bajs (och kiss)fylld potta rakt genom kabinen bort till toaletten. Hur han fixar detta utan att dö av skam vet jag inte.

När han tömt och rengjort pottan, gått tillbaka samma väg, blivit totalt utstirrad och förmodligen tönt och idiotförklarad av samtliga passagerare, och satt sig ned med sonen i knät, spänt fast sig och son, då blinkar flygvärdinnan leende åt oss, tar mikrofonen och säger:


"Ja, DÅ var vi färdiga för take off! Hjärtligt välkomna till SAS flygning från Arlanda till..."osv


Först nu fattar JAG att flygplanet inte kunnat starta i tid på grund av...på grund av OSS!!!


Jag måste skamligt erkänna att jag då inte tyckte att detta var särskilt pinsamt. Faktiskt knappt ett dugg. För oss var det helt naturligt att sonen skulle sitta på pottan. Det var viktigare än alla avgångstider i världen.


Men efteråt, nu, kan jag bli alldeles skär av rodnad. Det är fruktansvärt pinsamt att tänka på.

Vad tänkte vi på???

Vad tänkte vi med???


Som om detta inte räckte för de stackars medpassagerarna satte pojkarna igång att gråta precis när kabinpersonalen började servera mat. Sen grät de hysteriskt i två (2) timmar. Äldste sonen skrek "jag vill sova i min egen säng, buhubuhubuhu" och yngste sonen som gjorde allt som äldste gjorde grät lika mycket han. Helt svettiga och utmattade somnade de någonstans över Atlanten två timmar senare...


De änglalika flygvärdinnorna kom då och gav oss mat som vi försökte äta med varsin sovande pojke i famnen...


Kvinnorna bakom oss visste nog inte hur rätt de hade när de när de utbrast "Ånej inte en barnfamilj!"


Resten av resan var toppen!

New York var perfekt att traska omkring i med små barn och paraplyvagnar.


Hemresan gick som en dröm.


Vi satte oss i turistklass.

Strax efter kommer en flygvärdinna och säger att tre platser i businessclass är obokade och vi fick byta. De stolarna är breda som sängar och helt nedfällbara och ha en liten tvmonitor i armstödet som går att fälla upp. Och treåringen fick en egen stol...

Och en barnfamilj fick sitta bland alla affärsmän och kvinnor. Men den skötte sig utmärkt. Märktes knappt...


Så skulle man ha råd att resa jämnt!!!






ANNONS
Av Persilja - 22 april 2007 12:47

I vår familj har vi problem med tvål.


Nu tänker kanske några att jag ska skriva om hur barnen hatar att tvätta sig med tvål, men då tror några fel.


Nej, problemet är av lite annan karaktär.


Det går så mycket tvål hos oss.


Själv är jag en sån som älskar väldoftande flytande duschcremer. Det har jag köpt så länge jag kan minnas. Antagligen för att det bara fanns vanliga hederliga tvålar i fast form hemma i mitt barndomshem.


Jag har nu förstått precis varför det bara fanns det och varför det bara fanns shampoo av märket "family Fresh" (i 1-litersflaskor med äppeldoft) eller shampo av märket "blåvitt".


Det går väldigt mycket flytande tvål när man har barn som älskar att bada. Och barn som älskar att skumma och göra bubblor med händerna. Och barn som tror att man häller lika mycket tvål över sig som vatten.


När jag äntligen insåg hur otroligt mycket tvål det går hos oss köpte jag tvål i bit. Tolvåringen protseterade vilt. Det är ju äckligt!!! Alla använder ju samma! Aldrig att jag använder samma!!! Då lät jag tolvåringen använda min duschcreme som jag hemlighetsfullt gömt i ett skåp. Men han glömde den framme och vips var den slut i lika rask takt som förr.


Nu kläckte jag den lysande idén att vi skulle ha varsin tvål i bit! Så smart jag var!


Hur länge gick det nu innan vi blandade ihop dem, en dag eller två? Mamma, han har använt min tvål, nu väääägrar jag att använda den...


Nej, usch, detta med egna tvålar framkallade ingen bra samhörighetskänsla i familjen.

Nu införde jag TVÅLGESTAPO i badrummet istället. Jag vaktade noga hur mycket tvål som gått åt mellan duscharna och ställde omgående syndarna inför rätta.


Nej, usch, det blev det heller ingen trevlig stämning av.


Så för tillfället lever vi i en tvåldemokrati. Frihet under ansvar. Eller hur man brukar säga.

Jag har köpt en tvål på snöre som jag hängt högt upp så att de små tvålmarodörerna inte når den. Och coops flaskor med flytande tvål som iallafall jag tycker luktar gott. (Vår hushållskassa tycker också det.) Om det bara inte gick så mycket!!!

Men jag funderar fortfarande på den optimala tvållösningen. JAG som älskar goda duschcremer använder den torra tvålen på snöre och känner mig sparsam. (Men lite torftig-jag får inte ens ha den glamouren i mitt liv!!!)

Och så försöker jag blunda för vilka enorma miljöbovar vi är som bara häääääller ut tvål i avloppet.


Någon som har löst detta problem?


Hahaha!!! Lösningen kom precis. Maken ringde precis från affären och undrade om jag kom på nåt mer som behövdes.

Jag stööönade TVÅÅÅL!


Vi diskuterade tvålproblemet en stund och kom fram till att information om tvålkonsumtionens konsekvenser för miljön (och vår kassa) inte haft några effekter. Inte heller hysteriska tvålutbrott verkade ha någon effekt.

Och våra tomma hot (det blir ingen läsk till helgen om ni inte...) har heller haft nån större effekt.


Vi kom fram till att inte ha någon annan tvål än den på snöret, och att det säkert skulle kunna gå att vänja om alla till att använda denna ynkliga tvål.


Och för att möta eventuella bacillskräcksutbrott köper vi en tvål att tvätta tvålen med!!!






ANNONS
Av Persilja - 3 april 2007 18:28

Igår kväll när jag skulle gå och lägga mig hittade jag inte min mobil. Det är inte ovanligt. Nästan varje kväll innan jag går och lägger mig ringer jag upp min mobil först. Lokaliserar den snabbt och tar med den upp till sängen.
Hm...men igårkväll hittade jag alltså inte mobilen.
Det hördes inget när jag ringde den. Alla sov utom jag. Maken skulle upp och åka flygtaxi kl 05.15 så han hade lagt sig i pojkarnas rum och alla barnen utom en sov uppe i sovrummet.
Jag gick ut i natten med morgonrock och jacka för att leta mobilen i bilen. Men där var den inte heller. Däremot var ena bildörren inte ordentligt stängd så kupélampan hade lyst länge. Tur jag gick ut! Annars hade jag väl varit batterilös dagen därpå.
Jag mindes att jag hade haft telefonen i bilen sist, så jag utgick ifrån att den var borttappad mellan bilen och huset. Förmodligen omhändertagen.
Men HUR skulle jag nu kunna vakna i morgon bitti utan min mobil?
Kikar mig omkring och ser en ikeaväckarklocka som står bredvid tv:n. Den har dock ramlat i golvet och har knappen som man stänger av alarmet med avbruten. Såg framför mig hur jag skulle kasta den i väggen i ren panik imorgon bitti när den tjöt klockan sex...
Tar äldste sonens Ericsson som är utan ström (som oftast). Stoppar den i laddaren och tänker försöka hitta alarmet på menyn. Den lyser bara- ingenting på displayen annat än ett blåaktigt sken. Jag väcker 12-åringen som nyss somnat och frågar hur man gör. Han mumlar "den är lite seg när den varit urladdad. Det tar typ en timme innan den visar något..."
SUCK! Jag var ju trött-orkade inte sitta och vänta en timme på en mobil som var trögstartad. Söker de andra två sönernas mobiler men hittar dem inte. Och jag kan inte ringa upp dem för deras mobilnummer finns i min mobil-jag har inte lärt mig dem utantill! (Det är lite för mycket siffror och annat däruppe redan...)
Kommer på att 10-åringens mobil ligger uppe i hans loftsäng i det rummet där maken sov sen någon timme. Tassar in, klättrar upp i loftsängen och hittar hans mobil under täcket. Smyger ut och lyckas sparka till en låda med glaskulor på golvet. SKRAMMEL!!! DÅN!!! Rullrull! SKRAMMEL!!! Oj, vad kulor kan låta när det är tyst...
Maken vaknar, grymtar och ber mig vara lite tystare! (Vadå! lite kulskrammel får man väl tåla hmpff!)
Nu hade jag en mobil iallafall.
Lägger mig äntligen och ska precis somna då jag plötsligt reagerar på tiden på hans mobil. 22.08 stod det...
Var inte klockan mer???
Ringer fröken ur och hon säger 23.34.30 pip...
Tyckte väl det. Letar febrilt efter ställaomtid men hittar inget. Går igenom hela menyn på mobilen. Ingenstans att ställa om tid. SUCK. Hatar alla olika mobiler och olika menyer. Kan de inte standardisera knapparna så att alla funkar på samma sätt???
Måste alltså räkna om tiden och ställa alarmet på en fejkad tid som stämmer med den felaktiga men ändå väcker mig vid rätt tid. Är vid detta laget så trött och sömnig så jag får tänka länge innan jag kommer på att ställa klockan på 04.30-då ska den ringa lagom till 06.00 Men har jag verkligen räknat rätt???
Får en orolig sömn där jag sömndrucken ringer fröken ur och kollar vad klockan är minst tre gånger. Orkar inte komma ihåg hur fel mobilen visade. Var det en och en halv timme fel framåt eller bakåt???

På morgonen ringer jag upp min egen mobil igen. Inget svar. Ett konstigt tjutande långt, långt bort bara. Men det lät inte som min mobil. Mer som ett brandlarm, eller ett envist tjuvlarm. Efter en liten stund kommer 10-åringen och ropar upprört; "Mamma! Våran bil tjuter och blinkar-tjuvlarmet är på." Tittar ut och ser bilen och inser vart det envisa tjutandet kommer ifrån. Klockan är halv sju på morgonen.
Och grannen jobbar nattskift...
Jag kastar på mig kläderna, har bara bh, vinterjacka och jeans och skor.(Varför tog jag på mig bh???) Springer ut och inser hur HÖGT bilen låter därute. Låser upp och försöker trycka på alla knapar för att få tyst på bilen. Den bara tjuter OOOIIIOOOIIIOOOIII oooiiioooiii oooiiioooiii oooiiioooiiioooiiii ooiiioooiii!!!!
Efter ett tag ringer det i öronen och jag känner stressen.
Inser att jag inte kan göra nåt. Stänger bilen-går därifrån. Känner hela kvarterets arga blickar på mig. Förbannar maken och hans dumma idéer att köpa NY bil med allt elektronikstyrt. Vad är det för fel på en gammal hederlig skrutt Ford Granada från -81 som jag nöjd körde omkring med innan...
(Kanske var det att man inte kunde få ut bilnyckeln så vi hängde en keps på spaken för att dölja att nyckeln satt i. Eller var det att någon av oss fick ligga i skuffen när vi var ute och åkte hela familjen. Eller var det att den vägrade starta när den var mittimellan varm och kall så hade den stått i motorvärmaren och jag åkte på ccop och storhandlade hade den hunnit svalna, men inte bli kall, och då startade den inte. Då var jag tvungen att vänta ca två timmar tills den var helt kall...)

Väl inne tystnar biltjutet efter ett tag. Kanske har batteriet tagit slut eller så är den inställd på 20 minuter eller nåt.
Puh!
Skjutsar barnen med makens bil. Törs inte röra min eftersom den kan börja tjuta igen.
Senare, vid elvatiden ska jag gå upp på stan för att höra på teliabutiken vad man gör för att spärra ett abbonemang på en tappad mobil. Tänker bara gå förbi bilen och se om den går att öppna utan tjut. Det går den. Och då ser jag den. Mobilen, i baksätets ficka. Där min son lagt den efter att han ringt från den igår.

Vad tror ni utlöste billarmet?
Jo, jag själv när jag letade min mobil. För den vibrerar också...
Gissa vad andra av familjens mobiler varit med om?
Jo, en har blivit tvättad, sköljd och centrifugerad i tvättmaskinen. Den gick inte att rädda. Men den blev ren.
En har jag tappat ur fickan när jag klev in i bilen. Därefter har jag backat över den. Den klarade sig inte.
En slängde maken i golvet när vi grälade. (Den gick i flera delar, klarade sig inte.) En skulle 10-åringen plocka isär och se hur den funkade (när han var 7 år) men när han plockade ihop den var knappmattan försvunnen. Så när man skulle ringa var man tvungen att stoppa ner en virknål och trycka försiktigt på de knappar som skulle tryckas på.
Min Nokia som jag har nu hänger i en tråd, båda gångjärnen är av, men konstigt nog funkar den bra om man bara vet hur man fäller ihop den utan att klämma tråden...
Äh, ska fota så man fattar...
Lantliv hade en rolig mobilhistoria också.


Av Persilja - 30 mars 2007 08:52

Ja, just det, hrmhm!
Historien om hembränningen...
Min man och hans kompis fick låna en hembränningsapparat av en granne till kompisen och fick för sig att bränna hemma. Maken dricker aldrig sånt, bara ÖL och jag håller mig helst till VIN så det var inte det att vi hade ett skriande behov av starksprit! Hans kompis är en riktig snobb vad det gäller starka drycker, endast irländsk single malt rinner ner för hans strupe eller fiiiiin cognac eller lagrade viner...
Så varför det blev ett sånt sug efter hembränning vet jag inte. Kanske är det så att det är en manlighetsgrej? En norrbottnisk machogrej? Alla som sett Pistvakt vet ju med SÄKERHET att vi "norrlänningar" (grrr) bara dricker hojt i gamla plåtburkar!
En riktig man måste ha en hembränningshistoria att berätta?

Nåväl, hembränningsapparaten ställdes upp i relaxrummet i deras företagslokal. Där brände de 90% sprit som vi fortfarande har stående i förrådet i radhuset i L-å (hör ni det alla tjuvar; snälla åk dit och stjäl det, de står uppe på hyllan bredvid verktygslådan. Det står "sterilt vatten" på nån flaska.) Kompisen experimenterade och brände hemgjort blåbärsvin i ett försök att omvandla detta till egen cognac.
Sådan där hembränning tar lång tid. Det är någon process där vätskan passerar nåt (förbrännings)system och sedan sakta droppar ner i en dunk som färdig starksprit. Så detta pågick i några veckor.

På deras företag som var inhyrt i en industrilokal som låg lite utanför tätbebyggt område (bakom universitetet) hade de ett larmsystem som var kopplat till en larmcentral. Slogs ett fönster sönder eller en dörr öppnades eller om någon rörde sig i lokalen när larmet var påkopplat så gick det ett tyst larm till larmcentralen. De ringde då upp maken eller kompisen OCH polisen och meddelade att larmet gått.
Det hade hänt två gånger förut när en student som gjorde sitt exjobb hos dem glömt att avlarma innan han gick in, så det var ingen större dramatik när larmcentralen ringde maken mitt i natten.

Förutom att de nu själva var brottslingarna!!! Maken sade till larmcentralen att han skulle åka dit och kolla och att de inte behövde ringa polisen, men fick då veta att det redan var en patrull på väg dit.
Aldrig har väl maken klätt sig och dragit iväg hemifrån snabbare än då. Den röda volvon flög fram på de biltomma vägarna.
När han tvärbromsade vid sitt jobb stod polisen redan där. De hade gått runt byggnaden och sett att en balkongdörr stod på glänt. De hade dock inte gått in. Persiennerna till relaxrummet var neddragna och hembränningsapparaten stod bakom en skärm som dolde ett omklädningsrum.
Nu ville ju poliserna gå en runda med maken för att se om någon obehörig fanns i hans kontor.
Maken fick susningar i hjärnan av stressen och rädslan att bli ertappad. (Han hann spela upp hela scenen framför sig hur de upptäckte apparaten och fångade honom med handfängsel.)
På något sätt lyckades han ändå hålla nerverna i schack. Han låste upp, slog av larmet och började gå runt med poliserna. Hans hjärta bankade som en stånghammare i bröstet när han tänkte på lukten de skulle känna om de öppnade relaxrummet.
Nu hade han sån TUR att relaxrummet var ganska öppet och det hade dessutom en glasdörr, så sikten in dit var väldigt god, utan att man behövde öppna dörren. Detta var på sommaren och som många vet har vi ljusa nätter häruppe så det behövdes heller inte tändas någon lampa. Polisen tittade in i relaxrummet genom glasrutan, såg förmodligen rakt på skärmen som var det enda som skiljde maken från att bli betraktad som brottsling och eländig skurk.

Maken trodde att det var de själva som slarvigt glömt att dra igen balkongdörren och som förmodligen öppnat sig lite under natten av något vinddrag och därmed utlöst larmet.
Poliserna höll med och for iväg och maken rann ut över golvet som en blöt fläck.
Som jag sa står alla flaskor fortfarande kvar i vårt förråd. Maken har någon gång använt dem till att rengöra elektronik.
Men det kanske finns nåt bra recept på nån festlig drink vi kan blanda.
Jag kanske ska ordna en "bloggfest" och bjuda på hembränt. Vad säger ni? Nästa helg i vårt radhus i Luleå- medtag kompass och spypåse! Kommer ni?

Sedelärande av detta är att synden straffar sig själv! Även om de klarade sig denna gång, hade de ett riktigt inbrott ett halvår senare. Då var hembränningsapparaten tillbakalämnad men de blev av med fyra bärbara datorer fulla med viktigt arbetsmaterial och ovärderliga mätresultat.

Det är också en spännande historia. Eftersom datorerna innehöll ovärderliga data som skulle tagit månader att återskapa provade maken att annonsera. "Bärbar macintoshdator köpes. Gärna flera". Han fick napp tämligen omgående (stupida (eller fräcka?) tjuvar! Maken stämde träff med tjuvarna-köpte tillbaka sina egna datorer. Han gjorde ingen anmälan eftersom polisen inte hade kunnat säkra några spår vid inbrottet och skrinlagt ärendet.
Han fick ersättning från försäkringsbolaget för stölden så småningom så han gjorde ju ingen ekonomisk förlust totalt sett. Och även dessa tjuvar gick fria.
Det var straffet för min skurkaktige make.
Var går gränsen för en "riktig" skurk?



Av Persilja - 29 mars 2007 18:53

I samma lägenhet som dammsugarhistorien utspelade sig, hände även en annan incident.
Jag måste börja något halvår tidigare. Det var vårvinter och stora vattenpölar ute på vägarna. Maken som var kring 20 år och ung och het var ute och körde med vår Volvo 168 (röd och grann).
Någonstans i centrum hade han stänkt ner en dam. Hon hade tagit hans registreringsnummer och ringt polisen och gjort en anmälan. (Hon hade ju kunnat ringa bilregistret och ringa honom men hon trodde väl att han var en ligist eller nåt.) Så min man (ja, då sambo) blev uppringd av en polis och fick detta berättat för sig. Polisen var resonabel och hörde antagligen att min man var en rekorderlig pöjk som ville göra rätt för sig så han förmedlade en kontakt mellan tanten och maken. Hon lämnade in alla sina (enligt hennes utsago förstörda) kläder på kemtvätt och skickade räkningen till oss. Det handlade om flera hundralappar minns jag. (Betänk nu att detta var över 20 år sen när flera hundralappar var mycket pengar.)

Pengarna fick tanten levererade i handen med en artig ursäkt. Här borde ju saken vara utagerad.
Några månader senare blev dock min man kallad till förhandling på tingsrätten för samma händelse. Tanten eller polisen hade låtit saken gå vidare i systemet. Han fick infinna sig och redogöra för händelserna en gång till. Ärendet avskrevs men min man fick betala för kostnaderna som blev för tingsnotarier och dylikt. För oss som studenter var detta stora utgifter som grävde djupa hål i vår ekonomi.

Detta är bakgrunden till den incident jag ska berätta om nu. Det var nämligen så att av denna händelse blev min unge man så kränkt och förbannad att han kände för att hämnas på "systemet". Hans lilla (söta) hämnd blev att inte anmäla tv-innehav. För den lite mindre ärlige kanske detta verkar lite löjligt, men både jag och min man är sådär överärliga när det gäller såna saker så för oss var detta stort. Jag var MOT, men definitivt medbrottsling eftersom jag visste vad som pågick.
I vår tvåa som låg på bottenvåningen med fönster runt om pågick alltså detta brottsliga inför öppen ridå.
På den tiden minns jag inte om de varnade för tv-pejling, men det gick många rykten om pejlare som snokade omkring med antenner och det var också mycket snack om det var en myt eller fakta detta med tv-pejling.

Minnet är lite luddigt huruvida vi höll på att stressa upp varandra med skräcken för tv-pejlare eller om det fanns rykten om såna. Men en kväll ringde det på dörren när vi satt och såg på tv och vi blev övertygade om att det var en tv-pejlare. Som på en given signal sprätte vi upp ur soffan och sprang in i sovrummet och jag vet inte hur jag ska kunna säga detta utan att alla undrar om vi verligen borde gå lösa; viGÖMDE OSS under sängen.
Där låg vi sen. TV:n hade vi slagit av och det ringde på dörren en gång till. Vi låg knäpptysta och skräckslagna under sängen och väntade ut vemdetnuvar bakom dörren. Sen fick vi för oss att OM det varit en tv-pejlare så hade han/hon ju redan fångat våra tv-signaler samt märkt när de upphörde och vi fick för oss att den hemske kontollanten skulle gå runt och kika in i alla fönster. Så vi låg där vi låg. Minns inte längre hur länge. Har gjort mitt bästa för att glömma denna pinsamma historia. Om det var en tv-pejlare fick vi aldrig veta. Vi hasade oss ut från under sängen efter nåt tag och smög fram och drog ner alla presienner. En vana vi sen fick varje gång vi såg TV. Det var jobbigt att hämnas och vara lagbrytare!

Lagbrytare fortsatte vi sen att vara av bara farten. För någon räkning på tv kom aldrig och vi hade ju vår kära tv som vi köpte 1983 utan att byta upp oss. (Man blir automatiskt anmäld numera om man köper TV...)
Först 1994 när förste sonen var född och vi bodde i vårt radhus blev vi avslöjade.
Jag satt och såg på TV ammandes tvåmånaderssonen när det en sen höstkväll ringde på dörren. Min intet ont anande man öppnade dörren och blev tagen på bar gärning. Där stod en livs levande TV-pejlare.
"Godkväll! Vi ser här att ni inte anmält tv-innehav". Maken stod pionröd i dörren och försökte knuffa inre dörren så att tv:n inte skulle höras. Men han fann sig besegrad och erkände tv-innehav.
Han sa däremot inget om hur länge vi haft tv. Och inget om att det var en hämnd från hans sida. Vi fick en räkning och saken var över. Över tio års "privat helvete"!
Numer är vi laglydiga och betalar snällt alla räkningar vi bör betala...
Och blir aldrig nervösa när det ringer på dörren.

Men då glömde jag att berätta när maken och hans kompis brände hemma och det blev inbrott och polisen kom...

Det tar jag en annan gång!

Av Persilja - 29 mars 2007 18:06

Detta skrev jag för något år sedan och blev faktiskt PUBLICERAD i DN. Jag är SÅ mallig!!!
Jag fick "betalt" också; en bok "Lilla köksredan" eller liknande av Nina Yunkers.

Detta är alltså gammalt material. (Gissa om jag känner mig som en riktig publicist nu när jag skriver så...)
Apropå oväsen om natten...

Detta inträffade för drygt 20 år sedan när jag och min numer lagvigde man nyss hade flyttat ihop. Det var mitt i natten, vi låg och sov sedan flera timmar när vi plötsligt vaknar av ett fruktansvärt oväsen. Sömndruckna och med hjärtat hamrande i brösten sitter vi upp i sängen och tittar skräckslagna på varandra. Det tar oss några sekunder att förstå att det är dammsugaren som vrålar någonstans inne i vår lägenhet. Vi är båda övertygade om att någon finns inne i lägenheten och väntar på oss någonstans och instinktivt vill vi lyssna efter ljud från inkräktaren, men detta omöjliggörs av dånet från dammsugaren. Vår enda utväg är att smyga oss upp och försöka spana efter vad vi nu skräckslagna tror är en galen mördare.
Vi smyger tätt ihop längs sovrumsväggen, min man beväpnar sig med en galge och vi kommer fram till dörröppningen. Vi spanar ut över hallen och ser nu dammsugaren som vrålande står på golvet. Ingen inkräktare syns till. Efter några sekunders intensivt spanande efter rörelser kastar sig min man fram och sliter ur kontakten till dammsugaren. Det blir knäpptyst. Det enda som hörs är suset i öronen av hjärtats våldsamma bankande. Det är helt lugnt omkring oss. Vi smyger fram till köket och spanar men ser inget misstänkt. Efter några minuter vågar vi oss på att leta igenom lägenheten och kan konstatera att ingen obehörig finns där. Ytterdörren är låst, ingen har varit där.
När vi lugnat oss räknar vi ut att vi lämnat dammsugaren slarvigt med röret stående lutat mot väggen. Någon gång under natten har jämvikten rubbats och stången har börjat glida och ramlat RAKT PÅ startknappen. Länge efteråt var vi mycket noga med att dra ut kontakten till dammsugaren innan vi gick och lade oss. Såhär efteråt kan jag fundera hur ologiskt vi tänkte då när vi var nyvakna och skräckslagna. Om det nu var en mördare eller inbrottstjuv, varför slår han då på dammsugaren? Och vad hade min man tänkt göra med galgen? Än idag, fyra barn senare lyckas vi sällan ställa bort dammsugaren, och sladden glömmer vi oftast att dra ur.


Av Persilja - 20 mars 2007 17:36

Jag har EN sak som jag är rädd för. Fånigt men likväl blir jag lika skräckslagen varje gång jag konfronteras med min rädsla.
Den stavas m-a-s-k-ar.
Jag vet!
No comments!
Imorgon är det ute dag för de två äldsta barnen. Den ene ska åka snowboard och den andre ska p-i-m-p-l-a!

Jag har varit och köpt ett pimpelspö. När jag stod där och lutade mig över en (vad jag trodde) disk för att nå pimpelspöna hör jag min dotter stå och stava sig fram till m-a-g-g-o-t-s. (Hon läser allt hon kommer över precis som alla barn som precis upptäckt tjusningen med att kunna läsa-en helt ny värld öppnar sig för dem-världen är full av skyltar och text!)
"Magost-vad är det mamma?"
Jag har bara lyssnat med ett halvt öra och tittar mig omkring för att se vad hon kan mena och ser skylten vid min mage:
MAGGOTS
MJÖLMASK
Jag kastar mig reflexmässigt bakåt. Bara att ha varit så nära kylen med det äckliga får det att krypa i kroppen!
(Jag vet!!!)
Dottern undrar vad det är. Och eftersom jag absolut inte vill överföra denna ynkligt fåniga rädsla på henne säger jag att jag stack mig på en grej. Vi skyndar oss vidare!

Någon maggotsburk köpte vi inte. Jag törs inte ens ta i burken!
Jag har försökt övertala sonen att fiska med skalade räkor, det brukar vi göra i stugan, och korv-vi får fina abborrar på både korv och räkor. Men se det går han inte med på.
Han ska ha riktigt bete! Han är väl en kirunabo! (Jaktens och fiskets mecka!)
Som tur är bor vi granne med OKQ8 så han ska gå och köpa en burk med det äckliga innan utedagen i morgon bitti och så får han sätta den i bakluckan.
Han har lovat att använda upp alla eller kasta de som är kvar i vattnet innan han kommer hem.
Det finns inte en chans att jag har dem inomhus!

Så nu måste jag komma ihåg att vara riktigt snäll så att han inte blir arg på mig och får för sig att hämnas genom att lägga en liten...i min...under...iiiiii!!!!
Nej! jag klarar inte ens av tanken!


Av Persilja - 12 mars 2007 10:48

Måndag morgon, full rulle. Som vanligt ingen ordning på allting. (Som Pippi sa.) Slut bregott efter sonens kakbakning på söndan. (Han hade ställt in en tom ask tillbaka i kylen-grrr.) Slut fil. (Paket med en halv deciliter i kylen, dubbelgrr.) Ingen frukt.

Javisstja! Skidåkning! Upp på vinden, söka skidorna.
Stavarna! Var är stavarna? Varför har vi inga stavar???????
-Men mamma, kommer du inte ihåg att de gick av i fjol? Nej, jag kommer inte ihåg nånting längre; allt som går in i hjärnan bara passerar genom "ut" och lämnar inga avtryck efter sig.
Nåja, skidåkningen skulle starta efter lunchen, ingen panik, mamma fixar nya stavar!
Till slut kom sig alla till skolan med nyponsoppa och kaviarmackor i magarna och varsina par ungefär likadana sockor på fötterna. (Att jag åkte UTAN sockor är inget att orda om, det hör till vardagsrutinen. Lite får en mor ju offra sig!)
Klockan 9.00 hängde jag på COOP för att köpa stavar. Nix! Inga stavar, "det slutade vi med förra året." Nåja, när jag ändå var där passade jag ju på att fylla förråden med mat. Storhandlade eftersom jag ändå var tvungen att vänta till Sportbutiken i stan öppnade 10.00
Baxade in allt i bilen, jovisst, naturligtvis pajar en av papperspåsarna. Varför glömmer jag alltid det mellan handlingarna??? Varje gång det händer tänker jag "NU är det sista gången jag tar en papperspåse". Sen när jag står där och väljer påse tänker jag "miljön-det är bra för miljön-jag tar papper." Att det sen är livsfarligt för mitt blodtryck när påsen rivs sönder och jag får släpa påsen i famnen uppför trapporna till lägenheten glömmer jag varje gång!

Lugn och ro, jag har gott om tid tills sportaffären öppnar. Hinner stå en stund i solen och känna på värmen, den ofattbara värmen. Det droppar från taken. Fåglarna kvittrar. Får tag i två par stavar och två par kardborreband att fästa ihop skidstavar med. Allt för strax över 300 kr. Härligt, vilket flyt! Jag får till och med låna en märkpenna att märka upp grejerna med. Det är bara att åka till skolan och leverera. Hinner få mysiga pratstunder med 6-åringens fröknar, när nu morgonstressen lagt sig. Får en puss och en hård kram av dottern. Sonen har engelska och jag överlämnar grejerna och får tacket på engelska, "Thank you, dear mother!"
Åker hem, bär upp två hela och en trasig papperspåse fyllda med mat utan större missöden.
Börjar uppackningen och allt går bra till jag kommer till femkilospåsen med basmatiris. Den kostade endast 59 kronor-toppen! Nu förstår jag att det kanske berodde på att de snålat med förpackningsmaterialet. Plastpåsen är sådär torr och krackerlerad och jag ser att det läckt ut ris i papperskassen. Förvarnad lyfter jag ytterst försiktigt rispåsen till bordet. Jag hör ljudet av revan i påsen följt av ett härligt rassel. Mitt på har revan växt till flera decimeter. Det rasslar ut ris över hela golvet.
Satans, jävla risjävla påsjävel!!! skriker jag. Det känns bättre. Inser att jag inte dammsugit sen i fredags och det har bakats havrekakor, sytts, ätits middagar. Golvet är inte rent. Att plocka upp riset för att användas är inte aktuellt. Nåja, det är ju halva påsen kvar. Det är bara att börja sopa.
Ping-plong! Då ringer det på dörren.
Jaha! Det kunde jag ju räknat ut. Det är ju en sån dag. Vaktmästaren, husägarens far, en "fin" gubbe med ulljacka och rutig halsduk och poplinbyxor och skinnhandskar, alltid lika proper, har kommit för att kolla på diskmaskinen som pajade i söndags.
"Kom in, kom in. Det är lite kaos här, men kom in du".
Han tittar på riset på golvet och jag säger något om påsens dåliga kvalitet. (Betydligt mer balanserad än för någon minut sedan!) Han söker efter diskmaskinsbeteckningen, hittar ingen, så han måste dra fram den. Vad händer? Jo, sakta börjar vattnet som inte pumpats ur maskinen, skvimpa ur. Lite i taget rinner det i fina strilar mot...just det riskornen som fortfarande ligger utspridda under och runt bordet.
Ja, ja. Det är ju en sån dag! Klart jag ska sopa/skotta upp risgrynsgröt istället.
Och klockan är bara strax före elva!
One of those days!

Presentation

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2009
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Fyrabarnsmamman med Blogkeen
Följ Fyrabarnsmamman med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se