Inlägg publicerade under kategorin Bloggrelaterat

Av Persilja - 7 november 2008 12:21

...att få ett telefonsamtal från en bloggerska i andra delen av landet som står på Rusta och undrar om hon ska köpa just de julstjärnorna som jag inte fick tag i på Rusta här i stan.

Vad säger man ?

Är inte bloggvärlden alldeles alldeles underbar!?

Av Persilja - 30 oktober 2008 13:50

Ett specialdedikerat inlägg just for me!

"Pink Birds". 

Av Persilja - 27 oktober 2008 00:15

Tänkte bara säga att jag varit otroligt dålig på att kommentera den sista tiden. Det är som att jag inte kan klämma fram nåt utan att det känns klämkäckt och då låter jag hellre bli! Har också varit slarvig med att svara på era kommentarer och det vet jag inte vad det beror på. Kanske att jag är så trött och det är som att orken inte finns till en massa saker som jag annars orkar. Det är väl hösten, mörkret. Men jag läser intresserat hos er och jag läser och gläds åt alla kommentarer, tro inte annat!

Jag kommer nog snart att vara "fit for fight" igen hoppas jag.

Man kan kanske säga att det är energikris.



Av Persilja - 15 oktober 2008 17:59

Å, så roligt!

Idag har jag träffat en bloggvän!

I över ett år har vi hälsat på i varandras bloggar och känt nån slags samhörighet. Vi har mejlat och lärt känna varann mer och mer. Och jag har nästan träffat henne förut. Fast den gången blev det inget möte. Men nu så var hon så klok att hon kom och hälsade på mig. Det var bara sååå trevligt. Det var som att vi känt varann hur länge som helst. 

Hoppas du kände samma Lisa!

Av Persilja - 5 oktober 2008 18:00

Hu, så fel det kan bli!!!

Jag måste återigen förtydliga det här med kommentarer. Så att ni som läser förstår vad som är MIN åsikt. Jag skrev det redan från första början men det verkar inte ha gått fram hos alla läsare.

Jag tycker inte alls att alla de som läser min blogg måste kommentera. Jag förväntar mig inte ens det. Herregud, jag skulle ju bli galen om alla som läste kommenterade! Jag skulle ju inte få göra annat än att svara och läsa kommentarer. Nej nej nej! Jag vill verkligen inte det.


Däremot tycker jag att de som KÄNNER MIG, möter mig, umgås med mig, i verkliga livet borde, av vanligt enkelt hyfs,första gången de inser att de känner igen mig, lämna ett spår i form av en enkel kommentar.

Eller om vi pratar i verkliga livet, vore det ju lämpligt att säga att "jo jag hittade ju din blogg häromdagen". För mig är det självklart.

Nu är vi ju alla olika och det jag tycker är ohyfsat kanske inte alls är menat så. De kanske bara glömmer bort och då må det ju vara hänt. 

Det är dessutom verkligen inget stort problem. Att jag började skriva om det idag var helt enkelt för att jag kände mig mätt och less på mina inlägg om det jag sytt eller möblerat om. Kände att jag måste bara skriva om något annat idag. Och så blev det detta. Det var uppenbarligen ett mycket engagerande ämne med tanke på alla kommentarer. 

Roligt. Och lite läskigt.

Men kom nu ihåg vart JAG står. 

Jag tycker inte alls, på något sätt, att alla ni som läser utan att kommentera gör fel. INTE ALLS! Det är helt okej! Det är till och med skönt.

Har alla förstått detta nu?

Hoppas det. 

Usch vad jag känner mig missförstådd idag!



Av Persilja - 5 oktober 2008 12:21

Det är mycket text i inlägget nedan. Så här kommer ett kort förtydligande för de som inte orkar, kan eller hinner läsa hela inlägget:


Ni som läser hos mig och är helt okända och kanske inte bloggar själva:  Jag tycker inte alls att det är konstigt att ni inte kommenterar.  Inte alls! 

Det är HELT OKEJ!


Det är DE SOM KÄNNER MIG på riktigt och läser men aldrig ger sig tillkänna som jag känner olust inför. Ingen annan. De som aldrig sagt till mig att de läst eller hälsat på, men ändå följer min vardag i smyg. De, endast de, ger mig en krypande olustkänsla. 



Av Persilja - 5 oktober 2008 08:50

Jag är på krigsstigen!

Haha! 

Nä, det orkar jag inte. Men ett litet inlägg med annat än kuddar och hemsytt ska jag väl orka bjuda på.

Har ni tänkt på vad vi bloggare peppar och berömmer varann. Det är fantastiskt vilken liten mysig värld vi bygger upp. Det är en fröjd att skriva ett inlägg och så öser berömmen in. Det är jättemysigt och underbart och härligt. Vi peppar varann över stadsgränser och landsgränser. Vi är alla sorters människor, unga, medelålders och kanske nån äldre, vi är korta och långa och mörka och ljusa och tjocka och smala och rika och fattiga. Alla "sorter". Bloggningen gör att vi möts som jämlikar och alla vanliga sorterande tankar finns inte. Det är ett bra sätt att mötas och det gör att vi möts på ett sätt som aldrig inträffat förut. Vi hindras inte av tråkiga dumma fördomar.


Det är själva känslan i vårt bloggande som gör att vi dras till varann. Vi är likasinnade och det är det som är så härligt, att det är våra sinnen som möts och inte den yttre fasaden med utseende och titlar och sånt som i vanliga fall kan skapa vissa barriärer i verkliga livet.

Bloggvärlden är ju också uppdelad. Politiska bloggar, satiriska cyniska bloggar, elaka bloggar, modebloggar, miljöbloggar,  totalt utflippade bloggar, skvallerbloggar, kändisbloggar och så vidare.

Här finns också en hierarki. Precis som i vanliga livet. De som är seriösa anser sig viktigare än andra, de som bloggar med ett syfte känner sig finare än de som inte gör det. Och så vidare. Det finns lika många typer av bloggare som det finns människor. Men det konstigaste av allt är att de som INTE bloggar och inte kan tänka sig det, de tycker att de som bloggar är jättekonstiga. De fnyser åt bloggarna. De läser oftast inte bloggar alls

Det är som vanligt alltså. En slags främlingsfientlighet för det man inte känner till.

Sen finns kategorin läsare av bloggar. De som läser en massa bloggar, men som aldrig kommenterar, inte skriver själv men läser och läser. Det är ju intressant. Den kategorin verkar vara en stor kategori.

Om vi tar min blogg som exempel. Jag har kanske 500 läsare per dag. Av de är det kanske 20 som kommenterar. Några enstaka som kommenterar någon enstaka gång och totalt sett kanske ett 50-tal har gett sig till känna någon gång. Men det svindlande antalet 450 stycken läser bara och lämnar aldrig några spår. Det är fascinerande!

Det är helt okej.

Det är verkligen valfritt att lämna ett spår. Det gör man bara om man har lust. Det är vansinnigt skojigt att få en kommentar. Särskilt såna som börjar "jag har läst hos dig länge men aldrig lämnat kommentar förut". Då blir man så glaad.

Det enda som inte är okej i mina ögon är när nära släktingar eller vänner eller grannar eller andra som man möter dagligen läser och inte kommenterar. Såna som man ser i ögonen och de vet allt man berättar för att de läst det på bloggen men de säger ingenting. Jag vet inte hur många de är, och det är just den känslan som är så obehaglig. Det är den känslan av smygläsare som inte är "vänligt" sinnade som ger mig krypningar. Som får mig att överväga att sluta. 

Så om du känner dig träffad av detta och inte alls menar att det ska kännas ovänligt, lämna ett litet meddelande. Skriv bara "Hej jag var här" och så en signatur av nåt slag som gör att jag kanske fattar vem du är. Det kanske bara är att du som läsare inte känner att du vet hur du ska säga. Särskilt om du läst ett tag. Men det vet ju inte jag, så låtsas att du just hittat min blogg då, säg "Hej jag känner dig".


Jag och alla er jag brukar besöka har väl ungefär samma slags kategori av bloggar. En slags personlig sida med glimtar från våra liv. De glimtar vi väljer att visa.

Det gör mig gott att blogga. Jag får visa mina pyssel, jag får bekräftelse, jag mår bra av att skriva och jag tycker om att läsa hos andra.

Men jag känner mig ofta ifrågasatt och lite hånad. Av de som inte bloggar. Det är trist.

Fast jag skiter i det.

Det är ett nöje för mig som får mig att må bra, så varför ska jag lyssna på några negativa typer?

Nä, det är nog (som vanligt) frågan om avundsjuka. 

Jag gör nåt som jag tycker är kul och det är alltid lite provocerande.

 Är det någon fler som känner av såna här vibbar? 


Av Persilja - 27 september 2008 09:55

Jag är lite less på mitt bloggande.

På den form det tagit.

Förr eller senare kommer vi alla hit.

Jag tycker om att skriva, men i takt med att läsarsiffrorna stigit, har ämnesvalen blivit snävare. Det är inte så kul att skriva om hysteriska familjesituationer som säkerligen skulle vara både roligt och skönt att skriva om, när jag kanske har läsare som känner mina barn eller min make. Det begränsar. Det känns inte okej att skriva personligt längre. Och därför känner jag mig vingklippt. Att skriva om inredning är kul, men känns tomt efter ett tag. 

Det är för långt från vem jag är. Jag är så mycket mer än inredning.

Så jag har en svacka.

En del har låsta bloggar för att kunna skriva privat, men det är inte min grej. Det känns trist att begränsa vem som får läsa. Hur ska jag då få dessa härliga spontana mötena som jag fått när ni hittat mig av slump.

Nä, bloggandet är nu lite inne i en kris.

Inte så att jag funderar på att sluta, men jag våndas över hur jag ska komma vidare utan att lessna.

Men som sagt, hit kommer vi alla förr eller senare...

Det går över.

Presentation

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2009
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Fyrabarnsmamman med Blogkeen
Följ Fyrabarnsmamman med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se