Drömmar. Jag tror de har en funktion. Att bearbeta och ibland att vägleda och som jag så tydligt upplevde nu, för att förklara saker.

När jag vaknade fick jag en insikt som verkligen förklarade en massa saker för mig.

Jag drömde att jag var i New York med släkt och familj och jag tog en promenad ensam på Manhattan.

Gick runt och njöt av allt jag såg, sorglöst flanerande. Plötsligt insåg jag att jag var vilse. Hade ingen aning om var jag var.

Men så mötte jag en guidad grupp som var svenskar och ber om hjälp. Då inser jag att jag har ingen aning om vilket hotell vi bor på, inte adress eller namn eller nånting. Jag har bara följt med, inte tagit in viktiga fakta. Det är i princip omöjligt att hitta mitt resesällskap.

Sen får jag lite svårt att andas och börjar glömma vad jag heter och mobilnumret till min man är totalt borta ur huvudet och så börjat allt bli så där lite läskigt och svårt och oöverstigligt som det kan bli i madrömmar.

När jag vaknade tyckte jag att drömmen sa något till mig!

Det är precis detta jag känner i min verklighet idag!

Vilsenhet!

Jag känner så starkt att jag inte hör hemma någonstans!

Jag har så lång tid levt i ett vakuum i Kiruna, bott ett halvår i taget och inte acklimatiserat mig där för att vi skulle flytta tillbaka hela tiden. Vi visste aldrig att vi skulle bo där i drygt åtta år utan det var hela tiden ett nytt halvår i taget. Vi hängde i luften hela tiden och då lever man så. Startar inte upp något socialt liv att tala om. Går och väntar på uppbrottet.

Jag har levt utanför mina vänners liv så länge att de har hunnit skaffa ett annat liv eller levt vidare och min plats i deras liv har liksom försvunnit automatiskt. De finns kvar, men tiden har ju inte stått stilla och det kommer att ta tid och ork att ta sig tillbaka, om jag nu vill det...

Jag känner mig vilsen på jobbfronten. Mina arbetsuppgifter finns inte längre i och med flytten och även om jag njuter av att inte behöva jobba så har jag ju en oro över vad som komma skall, även om jag verkligen försöker låta bli att oroa mig över framtiden. Det är inte min stil egentligen. Allt löser sig, och det litar jag på. Men undermedvetet finns väl osäkerheten och vilsenheten där ändå.

Jag känner mig inte hemma i byn ännu, fattas bara annat efter en månad, och huset har jag inte hunnit bo in mig i.

Kände igårkväll, när jag städade ur radhuset ett vemod över att lämna det invanda huset och all energi och kärlek som vi lagt ner där. Det är ju naturligt att man känner så. Vi har ju ägt det huset sedan 1989.

Sen kännner jag mig väldigt långt från min man just nu. Vi är inte på samma våglängd alls! Jag saknar honom men når honom liksom inte. Vi bara bråkar hela tiden.

Och så känner jag att jag inte hunnit med mina barn ett endaste skvatt här under flyttkarusellen och det är väl det enda som jag vekrligen känner mig hemma i, rollen som fyrabarnsmamma. Då blir jag vilsen och olycklig, när jag försummar dem!

Men jag känner väl även där att min roll får mindre och mindre betydelse. Och jag vet ju naturligtvis att jag måste finna ett liv utan dem vad det lider. De är ju bara till låns.

Jag vet, Kaffeflickan, dagtäta rum! Inte skena iväg och se problem som kommer utan ta en dag i taget för att kunna lösa problemen som dyker upp ett i taget.

Inte se bakåt heller och fundera i gammalt utan verkligen ta en dag i taget. Jag försöker!

Jag ska försöka!

Anna Stilla är en slags måttstock för mig. Där hon är, åtminstone den hon är som jag ser, alltså den Anna jag projicerat på henne, dit vill jag nå.

Att finna den harmonin och enkelheten som hon funnit. (Jag vet att du också har dina tunga dagar Anna och funderingar och så vidare, men den frid jag känner när jag läser din blogg, det är lite grann ett mål för mig...)

Jag längtar efter den harmonin.

Så detta var vad min dröm väckte hos mig.

En förståelse för vad det är som pågår i mitt psyke.

Jag är nyinflyttad. VI är nyinflyttade. Vi behöver tid.

Det kommer, den där känslan av att höra till.

Och man måste ge det tid.

Jag oroar mig ju dessutom för mina fyra barn och vill att de också ska känna sig hemma i världen så min vilsenhet är ju femfaldig.

Jag ska nu inte grubbla vidare på min oro och olust utan ta till mig det kloka som drömmen och mycket som ni bloggvänner sagt i kommentarer till mig. Det är naturligt att känna så här. Det ska snurra lite nu.

Hemkänslan kommer.

Tillhörighetskänslan kommer.

Och orken komme nog tillbaka!

Det är bara att ge det tid.

Och att inte se bakåt för mycket och inte alls oroa sig för framtiden.

Nu är det sommar.

Nu tar jag en dag i taget.

Klarar varje moment för sig och gnetar vidare. Så blir det nog bra med tiden.

Här kommer bildbeviset på att alla barn var så duktiga:

Elvaåringen putsar så fint!

Och sexsjuåringen är så bra på att torka!

Åttaåringen skurar garderober som om han aldrig gjort annat:

Och till och med min lille (170 cm långe) tolvåring, som annars är mer Kronblomtypen som ligger på soffan helst, putsade en massa fönster med betyg VG.

Och jag har haft gratis styrketräning i flera dagar. Nu igen. För någon månad sen var det 230 kartonger som jag lyfte men dessa dagar har det varit några färre! Haha! Armbryterskan från Ensamheten; släng dig i väggen nu kommer Fyrabarnsmamman från Ingenstans och slår dig med hästlängder! Oj, oj, oj, vad stark jag faktiskt blivit! Min svärfar tappade hakan när jag lyfte ett släp som fastnat i marken. Min man bad svärfar om hjälp men jag sa jag kan prova och så lyfte jag och rackarns-jag har fått fina starka muskler!

Men usch, nu börjar det lukta lite skryt här! För att dämpa eventuell odör kan jag meddela att magen är lös som en stor jäst bulldeg och låren är gropiga och dallrar när jag joggar. Det upplyste min ene son mig så vänligt om häromdagen.

-Mamma! Dina lår dallrar inte lika mycket som hon där; och så pekade han på en som sprang och hade daller...

-Men dom dallrar!??? undrade jag.

-JöööööhahaAAAAAA! säger han med självklart tonläge!

Från strålande sommarvärme i helgen till svala hårda vindar idag.

Fast det är bra arbetsväder iallafall.

Idag och imorgon och i övermorgon måste jag jobba som en tok med att tömma radhuset som får nya ägare 29/6.

Nu drar jag en kort resumé för eventuella nytillkomna läsare; vår familj har bott i Kiruna i drygt åtta år och under tiden har vi haft vårt lilla radhus kvar i Luleå, där vi bott på en del lov. Annars har det stått tomt med sänkt värme och gamla skruttiga möbler och porslin osv. Dock fullt beboeligt. Sen när vi bestämde oss för att flytta till hemstaden igen köpte vi detta hus som vi nu bott i en dryg månad. Och så sålde vi radhuset. Efter att jag stajlat det så att det såg jättefint ut.

Nu ska jag alltså tömma det. En hel vind full med saker som vi burit upp under en tioårsperiod. Plus porslin, skrot, skräp och diverse bråte. Efter tömningen måste det förstås skuras och göras klart för de nya ägarna som ska ha nyckeln i sin hand på fredag denna vecka. (För den som vill kika hur det såg ut efter stajling kan ni välja den 17 mars i min blogg-där kan man se alla stajlade rum både före och efter.)

Men nu måste jag först sitta och vänta på att rörmokarna ska komma och göra klart all vattendragning i detta hus. En kran utomhus ska det bli och ett avlopp i övre badrum inför eventuellt bad däruppe så småningom.

Duschen har kommit! Nu är den installerad och premiärduschad!

Väl värd att vänta på.

Sköööönt! Nu kan vi tvaga oss till midsommar! Mouhahaha!

Idag har de två äldsta sönerna varit osynliga hela dagen. De har byggt en "skatepark" i byn. Förut var skateparken på vår veranda och efter att ha bönat och bett att vi ska asfaltera trädgården (haha-har ni hört så komiskt!) och jag hårdnackat sagt "nej-för bövelen!" (här passar verkligen det Haddockinspirerade uttrycket- för det är verkligen ett totalt otänkbart scenario) så har de släpat iväg sina skatehemmabyggen iväg till en liten asfaltsplätt utanför en gemensam kompis till dem. Så verandan är nu befriad från ramper och boxar och grindar (läs inte grindar utan grajndar).

Halleluja!!!

Det är ett mirakel.

Visserligen har jag saknat deras dunsande och kraschande ljud från verandan men å andra sidan är jag så glad att de är nere i byn och frotterar sig med kompisar.

Lycka!

Sen är jag förstås väldigt glad åt att ha erövrat verandan med trädgårdsmöbler och pelargonkrukor och dylikt. Det sticker jag inte under stol med. Så länge det nu varar...

På Indiska fyndade jag porslinsknoppar som jag nyss stått och satt på köksskåp och lådor.

En liten piff.

De förra var inte i min smak. Vita med blommor och guldkant. Stora och osköna att ta i.

'De nya ser ut så här, gröna och vackra. Lagom små och sköna i handen...

Så i brist på nytt och fräschst kök har jag nu nya och fräscha knoppar. Funderar på att måla köksskåparna också. Det skulle vara kul.

Nu är de flesta lådor och skåp vita. Några är i furu och några är fanerade i något brunt träslag. Tre olika sorter. Nu har jag bundit ihop dem med likadana knoppar. På de furufärgade skåpen satte jag likadana knopps fast vita. Och på de fanerade räckte de vita till fyra skåp, medan två luckor fick gröna...

Godnatt! 

Jobbat på bra idag har jag. Tackar regnet för det. Packat upp fler kartonger. Nej, alla är inte helt uppackade ännu. (Skyller det på solen förra veckan.)

Men det närmar sig. Iallafall de kartonger som finns i huset. Sen har jag ju en hel hoper kartonger i garaget också.

De hade jag tänkt att mannen skulle förbarma sig över men det går inte så bra. "Vi ska ju bo här hela livet-varför är det så bråttom" frasen börjar vara utnött nu!

Har inte hunnit måla andra rosa varvet ännu. Började istället med vårt sovrum som var sådär tillfälligt inrett med det vi hittade när första natten skulle sovas. Sen har det varit kvar så i brist på tid. Trädgårdsarbete och vanligt arbete och matlagning och umgänge har pockat på uppmärksamheten och sovrummet har vi bara gått till när vi varit så trötta att vi inte brytt oss att sängbordet varit en flyttkartong och lampan en bordlampa utan skärm osv.

Men idag har jag möblerat med våra "rätta" möbler och bäddat rent med sängkläder som hängt ute och lagt ut mattor och det känns så skönt och fräscht.

Jag har blivit så förnöjd.

Jag vill bli som Anna Stilla som nöjer mig och inte jagar efter förbättringar eller nya prylar hela tiden. Och jag känner mig en bra bit på väg faktiskt.

Varför vill jag ha nya tapeter i sovrummet? Visst, de är inte så vackra, de är fulla i hål och ganska skabbiga, men de är ändå rätt ljusa och jag blir inte ett skvatt lyckligare av att lägga pengar och jobb på nya tapeter. Och visst skulle det vara snyggare med ett trägolv, men plastmattan är ändå rätt ljus och inte något fel på. Och taket skulle absolut inte förlora på att få ett lager vit färg, men det är ju verkligen inget måste heller.

Vi har det fint som vi har det. Jag tycker ju det! Och det är på nåt sätt charmigare att göra fint med det man redan har. Mer en utmaning!

Så känns det nu.

Jag hoppas jag kan behålla den känslan.

För den ger frid.

Det är bara GULA väggar jag inte tycker är fint...

Här är en till bild på den rosa väggen som förr var gul, nu med ett grööönt bord till. Glada färger eller hur! Så här fint är det i badrummet:

Nåja, sanningen då:

Haha! Mycket tvätt är det...

Men man ser iallafall inte vår krajade dusch som tur är. Har INTE fått någon dusch ännu. Vi duschar på nåder och hoppas hoppas att det inte ska bli några skador på väggen bakom med detta provisorium. Men risken finns ju verkligen när vi duschar och allt bara hänger löst från väggen (duschstång, blandare, allt...

Näj! Nu är det nystädade sovrummet som lockar. Jag frös i natt, så kallt var det ute. Vi har alltid fönstret på glänt, men i natt var det på gränsen.

Men jag bara älskar att vakan till fågelkvitter. Ska ta ett tjockare täcke i natt och lyssna på kakafonin när fåglarna börjar vid ett-tiden när soeln går upp.

Godnatt alla!!! 

Ingen i vår familj gillar gult särskilt mycket. Okej, krisipigt gulgrönt eller riktigt citrongul-det är okej på sina ställen men i stort sett tycker vi alla att "gult är fult". Så vår första åtgärd i huset är att måla 11-åringens rum. Det var lejongult och fult.

Nu har jag ägnat sen klockan sex att måla om det. Det tog exakt sex timmar. Imorgon ska jag måla varv två.

Jag kanske rollar då. Nu hade jag fått för mig att måla med penseln kors och tvärs för att få ett levande uttryck, men det syns inte! Allt arbete var förgäves. När det torkade ser det ut som om jag målat rakt upp och ner och då kan jag lika gärna rolla vilket ju går SÅ mycket fortare!

Så idag har jag målat

och målat

och målat.Snygg färg sonen valt?!

Jag var väldigt skeptisk till att måla hela rummet i denna dova rosa men han framhärdade och det är hans rum och jag har bestämt mig för att låta dem välja själva så jag målade hela rummet i "Vildros" och ungen hade rätt! Det blev mysigt och ombonat i det stora rummet. Sen när han får in lite vita och knallgröna möbler och mattor ska ni få se på fint rum!

Han är jättejättenöjd och det är det som är huvudsaken. Och det kan ju faktiskt inte bli värre än lejongult-tycker jag!