Inlägg publicerade under kategorin Barn

Av Persilja - 12 april 2007 09:21

Det är inte kul att lyssna på barnen ibland. Deras samtal kan vara så råa. Jag kan inte låta bli att tjuvlyssna och sen ta dem i upptuktelse. Eller upptuktelse...jag konfronterar dem med vad de sagt och frågar hur de kan säga såna saker till varann. Jag vet ju att de älskar varann-det vet jag faktiskt-men samtidigt hör jag ju hur konkurrensen mellan dem ställer till det. Konkurrensen om min kärlek. Får de så lite av mig att de måste konkurrera om den? Så tänker jag. Samtidigt vet jag att det inte är sant. Jag snålar inte på kärlek. Men förmodligen är jag sämre att visa det än jag själv tycker. Alltså jag tar nu inte allt deras tjafs så fruktansvärt allvarligt och jag tar inte på mig all skuld för allt. Allt är ju inte mitt fel, men om jag förenklar allt lite så kan jag ju ändå diskutera på detta sätt.
Vad kan alltså JAG göra för att de inte ska vara rivaler om min gunst?
Den enda lösningen jag kan se är att jag blir ÄNNU bättre på att ösa kärlek över dem så att de verkligen känner att det finns mycket i detta kar-det räcker till dem alla.
Det är ju inget jobbigt egentligen. Att ösa kärlek är inte jobbigt. Det är härligt. Det är bara det att man har så förbaskat mycket om sig och kring sig att tiden inte riktigt räcker till för detta allena viktiga projekt. Och när man lever tätt ihop som en familj och samtidigt ska fostra dem till vettiga människor så tappar man kanske bort sig ibland och klagar mycket mer än man ger beröm. Då får man strama upp sig och analysera sig själv och göra en bättring.
För även jag mår ju bättre av att ge kärleksbombningar än tjat och gnatbombningar.
Det går liksom i vågor det där.
Men när jag hör dem prata rått med varann då vet jag att det är dags för uppryckning.
Hur många gånger om dagen tänker jag att jag älskar vart och ett av mina barn??? Kan inte svara, kanske hundra, kanske tusen, kanske andas jag det?
Men hur många gånger säger jag det högt till dem?
Få se nu. Ärligt. Fem-sex gånger i veckan kanske...
Fan! Vart tar alla ord vägen? Varför kan de inte ramla ut lite oftare. När man är arg kan de ju åka ut med kulsprutefart. Men alla timmar på dygnet då man INTE är arg, då kan man gå tyst omkring och tänka hur mycket man älskar. Istället för att kulspruteattackera dem med kärlek.
Jag tror faktsikt att jag är jättebra på att ge mina barn kärlek. Iallafall om jag jämför med hur mina föräldrar gav mig. Alltså, jag tvivlar inte på att de älskar mig, men hur många gånger har jag HÖRT det i mitt liv? Öh, totalt kanske fyra gånger. Äh, för fan, exakt fyra gånger. Jag kommer ihåg varje gång!
Varför snåla på sånt?
Samtidigt finns det familjer där detta sägs hela tiden. Då kan jag tycka att det låter tomt...
Par som säger varje gång de sluta tala i telefon; jag älskar dig! Det är fint, men bara om det verkligen betyder något.
Men det gör det väl även om man säger det tusen gånger om dagen?
Ni hör nog att jag diskuterar med mig själv här.
Så här kan jag hålla på.
Fram och tillbaka. Å ena sidan och å andra sidan...

Vad har jag då kommit fram till?

-Kärlek kan det aldrig bli för mycket av.
-Säg det högt oftare.
-Men mena det. Alltså låt det inte bara bli en "tom" fras, typ hejdå.

Är det inte typiskt. Just nu i detta NU blir jag svårt provocerad av min 8-åring. Han och dottern hade en lek som spårade ur, och jag ropade argt åt honom för att han gjorde henne illa. Men jag ropade bara åt honom och hon var också delaktig så han käner sig kränkt. (Just nu växer en bomb inne i mig då han provocerar mig fruktansvärt: han står och slår en leksak i sin järnsäng så att det sjunger (nej det är för vackert) det låter helt enkelt fruktansvärt illa och jag vet att han gör det för att PROVOCERA. Jag försöker härda ut men känner adrenalinet öka, Jävla skitunge!) Samtidigt vet jag att springer jag ner nu och markerar argt att det ska upphöra då har jag en strid i minst trettio minuter. Med efterföljande ljuv försoning. Honom kan man inte vara arg på utan att krypa till korset sen och säga "förlåt att jag blev arg". Han sägar gärna förlåt, men aldrig först och lättnaden han erfar när vi gör det är avgrundsdjup. (Han slår fortfarande-hårdare och hårdare. Han ger sig inte.)
Jag pendlar mellan ilska och lugn.
Det beror på hur hårt han slår. Ska han aldrig ledsna?

Jag vet att han vill ha en konfrontation och han behöver det. Men jag är inte sugen på ett gräl. Känner att jag är trött på det. Vill ha nåt nytt. Så hur ska jag nu hantera denna situation. Skriva här tills han ledsnar? Då sitter jag nog här till imorgon för denna kille är inte den som ger sig.
Han är svår!
Mitt svåraste barn. Och mitt lättaste på andra sätt.
Han funkar inte som de andra tre. Bli arg, skälla lite, få mothugg, vi surar, vi försonas. Ganska snabbt.
Men inte denna lille vännen. (Grrr-som provocerar mig till galenskap!!!)
Jag har nu två val:
Gå ner och omfamna honom på en gång och få slut på allt-så funkar han.
Eller gå ner ta en fajt och sen omfamna honom.
Just nu när jag retas upp av hans jävla provocerande vill jag bara gå ner och SKRIKA på honom.

Han slår fortfarande-att han inte lessnar.



Hoppsan! Han slutade.
Han slutade faktiskt!
Undrar om han bara vilar handen.
Fy, det kanske är hemskt att INTE få en reaktion också när man kämpar så hårt för det.
OM han slutade och inte bara vilade armen ska jag snart gå ner och PRATA. Kanske gjorde jag rätt för en gång skull.
Han verkar ha slutat. Ska vänta en stund till och sen gå ner och se honom. höra honom. Skönt. Kanske en ny taktik med honom?
Annars har min taktik med detta barn varit att när han mest behöver det, och minst förtjänar det, dvs när han är bindgalen av ilska, omfamna honom, ösa vänlighet och kärlek över honom.
Detta skulle inte funka med mina andra tre. Om jag gör så med dem när de är arga (jag HAR provat) då blir de ännu mer ilskna. De stöter argt bort mig. Men min 8-åring, omfamnar jag honom mjuknar han i kroppen på en gång.
Allt rinner av och han öppnar upp för ett samtal på en gång.
Nu är detta ingen lätt taktik. Eftersom jag själv är arg.
När han var liten (detta upptäckte jag och utvecklade när han var kring två år) då var det lätt som en plätt att ta den lille killen i famnen. Men ju äldra han blir desto svårare blir det. Han är så otroligt arg när han är arg.
Men det finns inget annat sätt om man vill ha stopp på hans ilska. Visst låter jag mig provoceras många gånger eftersom han är en mästerprovokatör, och då har vi en fajt som eskalerar och blir hemsk. Han kan inte ta ilska. Det gör honom fullständigt oresonlig...
Det här ämnet skulle jag kunna skriva en roman om känner jag. (Har jag inte just gjort det?) Men nu måste jag faktiskt gå ner till honom och ta denna konflikt. Annars blev det ju inte rätt. Jag vägrar att låta detta rinna ut i sanden. Det tror jag gör mer skada. Han ville ha en konflikt-fick den inte. Kanske var det bara ett rop på min uppmärksamhet? Förmodligen. SÅ nu ska han få den odelat.
(Haha! Clara! Nu fick du så du teg! Fniss! Haha, trodde att jag packade!!!)
Kram från en mamma som funderar (för) mycket...


Av Persilja - 11 april 2007 08:28

Igår höll 10-åringen på att knåpa med nåt i flera timmar. Hurra för tråkiga påsklov där man inte gör ett smack- det är då såna här saker händer. Den kreativa ådran vaknar. De har tråkigt och får roligt! Världens enklaste recept egentligen!
Man måste låta barn ha tråkigt!!!
Titta vad fint han gjorde! Dels en teknisk konstruktion, utprovad i omgångar med olika material (plastpåsar bl.a) och förbättrad till fulländning. Dessutom har han gjort den snygg med en stjärna på. Och efter denna bild togs då Luigi (figuren som ska hoppa fallskärm) ramlade ur sina shorts som han sytt insåg 10-åringen att de var lite för stora och då löste han det genom att sy fast Luigis händer i snörena. (Det här börjar snart bli värsta skrytbloggen över mina barn! Men var lugn, snart klagar jag igen. Idyllen kommer och går, som i alla familjer!!!)

Bild: 10-åringen med sin flera timmars arbete. Och den seglade nerför balkongen-störtade inte-seglade. Precis som en fallskärm ska.

Av Persilja - 10 april 2007 14:46

Jag har inte gjort nåt särskilt för att förtjäna det, eller så är det det jag har, för jag har TVÅ söner som är mästare vad det gäller städning. Och som om inte det räckte är en av de dessutom mästerbagare och en son hatar visserligen allt vad städning heter men är å andra sidan den mest ordningssamme i familjen, och han är en hejare på matlagning. Dottern har inte börjat hjälpa till så mycket mer än att hon hjälper mamma att tjata till alla brorsors irritation. Däremot hjälper hon alla i familjen att hitta saker vilket är ett ofta återkommande arbete för henne...

Nu är det tyvärr inte så att alla dessa duktiga barn gör de här sakerna som de är så duktiga på särskilt ofta. Inte alls. Gjorde de det skulle jag ju aldrig någonsin klaga på att vi har så stökigt eller att jag är så förbannat less på att laga mat.
Men det gör inget. När de väl gör de här sakerna, städar, bakar, lagar mat, ja då står jag där med tårar i ögonen och bara njuter av sönernas storhet.
Vilka pojkar jag har uppfostrat!!!
Moderhjärtat spränger av stolthet.
Och jag hoppas VERKLIGEN att jag känner samma stolthet och glädje den dagen dottern visar intresse för lite huslighet.
Jag menar, jag hoppas verkligen att jag inte är fördomsfull och FÖRVÄNTAR mig att hon ska göra detta.
Jag ska nog lära henne bästa sättet att smita undan hushållsarbetet. Det kan vara bra att kunna om hon träffar någon som tror att det är hennes sak...
Bild: 8-åringen som moppar badrummet.

Av Persilja - 10 april 2007 09:09

En omtumlande händelse har inträffat och jag kan inte blogga om det alls.  Så just nu försöker jag bara skriva om något neutralt och alldagligt...

Jag hoppas aldrig att barnen växer ifrån att leta efter påskägg och paket. Det är så roligt att få slå in och gömma och ropa på dem och se deras förväntan och ivriga letande efter sina skatter...

Notera sonen med myssen-den åker på så fort han vaknar...pyjamas och keps en vanlig syn hos oss...


...och nej, för er som är riktigt uppmärksamma och läser min blogg...jag har inte bytt sängkläder ÄNNU!!!
Hemskt, jag gör det idag-jag lovar!!! (De springer själv till tvättmaskinen nu.)

Av Persilja - 1 april 2007 08:22

Jag klickar ibland fram bloggar som har en speciell rubrik på listan som finns på vår bloggagratis förstasida.
Jag råkade för nåt tag sen ramla in på en blogg som en ung tjej skrev. Den var så svart! Handlade om hennes anorexia. Hur hon lurade föräldrarna att hon åt men i själva verket gjorde hon inte det. Hon skrev hur hon äcklades av sitt fett och sin utstående mage och hur hon skulle få bort den. Hon skrev också att hon vägde 30 kilo!!! Det hade hon ångest för att de tvingat henne gå upp till detta. Hon skrev om nattsvart ångest och det var fruktansvärt att läsa.

Jag skrev en kommentar till henne att hon skulle prata med sina föräldrar och att hon skulle låta de hjälpa henne, att de älskade henne. Det var ett tag sen, jag minns inte exakt vad jag skrev-men jag försökte nå henne och jag tror jag skrev att jag var ledsen för att hon mådde så dåligt.

Hennes blogg var ett enda skrik på hjälp och samtidigt ett sätt för henne att få ut sin ångest och sitt hat mot alla som tvingade henne att äta.

Tänk, vad många ungdomar i vårt samhälle som mår så här som hon. Alla utvecklar ju inte anorexia, men många mår väldigt dåligt. Jag tycker att det är viktigt att vi vuxna förstår hur hårt det är "därute" för de unga. Jag tycker det är många som inte verkar fatta det.
Det är ett mycket hårdare samhälle än när vi som är föräldrar idag var unga. STOR skillnad. Respektlösheten är större, det finns inte lika många oskrivna regler, det finns större tillgång till droger, det finns mer våld och råare våld. Tjejer behandlas på ett mycket tuffare sätt. Tjejer ska vara sexiga redan i mellanstadiet nu.

Fy, jag blir skraj att skicka ut barnen i den världen. Fast de är ju redan där. Det kryper allt längre ner i åldrarna respektlösheten.
Det är vi vuxna som har låtit det bli så här.
Hur har vi lyckats med detta?
Vi har lämnat våra barn i sticket.
Jag blir skraj när jag plockar fram de här tankarna.
Jag lever i min lilla ankdamm. Allt är lugnt här än så länge. Inga stora problem. Då kan jag vara lugn. Det har inte drabbat mig ännu. Men det borde ju räcka att det finns ett barn därute som mår dåligt!!!
Oavsett om det är mitt eller någon annans.
Det är så många föräldrar som inte kan se att vi har ett kollektivt ansvar för våra barn. Det är ett jättedilemma detta! Vårt samhälle, vår livstil tillåter ju inte oss att bekymra oss för fler än våra egna.
Som tur är finns det ju många undantag. Men det räcker ju inte. Grundproblemet kvarstår. Idag lämnar vi barnen mycket vind för våg, framför tv:n, framför datorn och glömmer den viktiga samvaron. Vi glömmer att vara goda exempel. Att bry oss om varandra. Visa med handling vad det betyder att bry sig om andra. Även andra utanför familj och vänkretsen. Vi har så fullt upp med att leva våra liv, rusta våra hus, kämpa med våra egna problem. Det håller på att barka åt skogen!!!

Min bror gjorde nåt som jag är så imponerad av. Det var vinter och snö, han bor i Gävletrakten, och han var på väg hem från jobbet och kör genom centrum i det lilla samhälle han bor i. Vid pizzerian ser han någon ligga på marken. Han stannar bilen och går fram och ser att det är en av samhällets "A-lagare" som brukar sitta därutanför byakrogen om dagarna och skräna åt folk. Nu hade han lagt sig att sova i snön. Full förstås. Min bror ruskar honom och säger att "här kan du inte ligga-du måste gå hem, du fryser ihjäl". Fyllot mumlade något men ville sova vidare.
Så min bror baxar upp den utslagne, får honom på vingliga fötter, för honom till sin bil och lägger honom i sitt baksäte. Han har fått någorlunda liv i honom och fått ur honom en adress. Han kör hem honom till sin kvart och ser till att han kommer in. Sen åker han därifrån.

Jag blir så stolt över min bror! Jag kanske hade stannat-jo-det hade jag nog-men jag hade istället ringt på polis för att få dem att hjälpa honom. Jag skulle aldrig vågat ta in honom i min bil.
Efteråt hade min bror blivit lite ängslig att han kanske haft ihjäl honom- att han kanske hade behövt läkarvård eller magpumpning. För fyllot hade inte suttit på sin bänk på flera dagar efteråt. Så han hade lusläst tidningarna dagarna efter för att se om det fanns någon notis om plötsliga dödsfall i nån lägenhet. Men till slut hade mannen dykt upp på sin plats igen.
Notera vilka benämningar jag har på mannen ifråga hela tiden utom i slutet då jag kom på mig själv. Jag kallar honom A-lagare, fyllo, den utslagne.
Det här är benämningar som vi använder för att hålla distansen.
Vad vi egentligen ser är en människa i nöd. En människa som lider av en svår dödlig sjukdom; alkoholism.
Men vi ser ner på dem, kan till och med känna ilska mot dem när de sitter där på sina parkbänkar i solen medan vi andra måste arbeta och göra rätt för oss. Vi håller deras nöd ifrån oss med de här benämningarna. De har inte med oss att göra.
Men det är någons barn, någons förälder, någons syskon.

Hur ska jag knyta ihop de här tankarna nu då?

Jo, vart jag tror att jag ville komma är att vi måste bry oss om varandra mer. Inte bara familjen, släkten, vännerna, utan människor vi stöter på.
Alla. Är vi vänliga och bryr oss om allt vad vi orkar kommer det att sprida sig som ringar på vattnet.

Jag tycker folk många gånger är så extremt otrevliga i onödan. Ta en sån sak som en telefonförsäljare. De ringer dig mitt i middagen och vill sälja ett telefonabbonemang.
Klart du blir irriterad. Det ringer ju så många försäljare hela tiden och du är inte ens fredad i ditt hem. Men det är ju inte människan i lurens fel. Den som ringer gör ju bara sitt jobb. Ett jobb hon/han kanske tvingats sig ta i brist på annat. De försöker vara glättigt trevliga men blir så ofta totalt avsnoppade. Utskällda till och med. Det finns väl nästan ingen som inte blir lätt irriterad när det ringer försäljare. Men låt inte irritationen gå ut över den stackaren i luren som bara gör sitt jobb. Hitta på ett trevligt snällt sätt av avfärda försäljningsförsöken.
Det här är bara ett exempel. Man kan bestämma sig för att försöka vara extra trevlig med alla man möter en dag. Bara för att testa. Och så kan man känna efter hur det känns. Ett litet steg för den enstake ett jättesteg för mänskligheten???

Är jag pestig?
Är jag dum i huvudet?
Är jag frireligiös?
Nej, mest är jag väl jävligt NAIV. Det säger iallafall många till mig. Då brukar jag bli tyst.
Jag är naiv och "tror att jag är förmer än andra".
Är det nåt jag hatar så är det att få den kommentaren. Om man har tankar på världsförbättrande idéer, hur simpla och löjliga de än är, så kan någon komma med en sån kommentar. För det kan verkligen få en att känna sig dum. Aha, tror jag verkligen det? Vad hemsk jag är. Nej, jag ska genast sluta tänka och bli som alla andra så att ingen tror att jag tror att jag är förmer än dem.
Tillbaka på ruta ett.
Gör inget för du kan få skit för det!

Fanken vad mina tankar går här i månadsskiftet! Varenda inlägg är ju långa oavbrutna tankar...
Har jag fått mera tid?
Vad har hänt?

Måste gå och se varför det är så tyst.

Av Persilja - 25 mars 2007 10:24

Jag skulle visa en riktigt bra vårvinterbild från Norrbotten, särskilt för utflyttade Esters mamma, men se den jag hade i åtanke, min yngste son uppflugen på en stor snöhög med sin lilla stol, den hittade jag inte. Och när jag då skulle hitta någon annan bra bild så blev det bara slask och annat som inte alls ser särskilt lockande ut. Nåja, jag skulle ju inte hymla med sanningen. På förra stället vi bodde förra våren, då såg det ut så här på grusvägen i april nån gång! Ungarna hade grymt roligt. Den som städade inne hade mindre roligt!

Av Persilja - 23 mars 2007 13:00

Dårfinken som ockuperat min blogg sista tiden är äntligen omhändertagen!

Skönt!

Här kommer nu den allra vackraste bilden som jag någonsin tagit. Och tänk att jag varit med och skapat dem på bilden också!!!
Bilden är ett foto av ett pappersfoto. Har tyvärr ingen scanner-ännu, men det står på önskelistan!

Av Persilja - 21 mars 2007 11:19

Så här är det alltid, när man inte har tid kommer alla idéer. Och saknar man karaktär som jag så faller man för lusten.
Nu blev lusten att skriva för stor.
Det är IT-mammans fel/förtjänst Hennes kommentar fick igång min filosofiska hjärnhalva.
Jesper Juul-som jag tjatar om- skriver så klokt om barnuppfostran och hans egentliga budskap är att det inte behövs någon fostran. Att det räcker med att respektera människan i barnet, den barnet är, och framför allt att lära barnet att visa respekt mot andra. Så blir det en finfin människa ändå!
Alla regler vi har, som vi inpräntar i barnen, för vem är de reglerna egentligen?
(Hans ord har bitit sig fast för mig!)
Det här med att barnen ska äta fint och sitta ordentligt vid matbordet. Varför vill du det? Fråga dig ärligt!
Gillar du inte kladd, och stök vid bordet. Ok, då är det för att DIN gräns går där. Då visar du barnet var din toleransgräns går och barnet lär sig detta.
Men om du lär barnet att man ska sitta still vid bordet och äta fint med kniv och gaffel för att "man ska" det (i samhället, på dagis, hos kompisar osv) så är det ju inte nåt du står för själv egentligen. (Och detta märker barnet.) Om barnet är en sån som älskar att ta i maten med fingrarna eller måste skutta iväg ibland för att det har så svårt att sitta still- ja- om det är okej för dig-låt barnet göra det!
Kanske äter barnet bättre totalt sett om det får ta med maten till tv:n på kvällen. VARFÖR är det inte bra att äta framför tv:n? Tycker du att det funkar dåligt eller är det för att det "ses" som dåligt.
Det finns hur mycket exempel om helst på såna här "måsten" och varför vill vi att barnen ska lära sig detta?
Om man är riktigt ärlig med sig själv så tror jag det är för att man ska slippa "skämmas" när man är med andra "bättre drillade barn". För visst är det pinsamt om barnet springer fran och tillbaka till bordet och tar en tugga då och då. Men tycker du det är pinsamt när någon ser på och förfasar sig- och inte lider när bara familjen är med?
Då ska du ta dig en funderare! Det är alltså viktigare vad andra tycker än vad du själv och din familj tycker?

Det finns så många oskrivna regler:
mössa av inne,
sitta still vid matbordet,
inte slicka på kniven (jo, enligt en del är det ohyfsat)
inte prata med mat i munnen
inte somna vid tv:n
inte äta tutte längre än till typ fem års ålder
inte sova i mammas och pappas säng längre än till skolåldern
inte ha långt hår när man är kille
inte slåss och vara stökig om du är flicka
inte gilla rosa kläder och kärlek när du är kille osv osv

VEM har skrivit reglerna???

Fundera på det du!
Hur många av de måsten vi lär barnen har vi själv funderat ut? Hur många står vi verkligen för?
Hur många är skapade av konventioner i samhället och familjen?
Våga tänka själv! Se barnen-hitta formen för just dig och dina barn.
Vad funkar i vår familj-vad funkar för oss? Hur ska jag bemöta just MITT barn för att det ska känna sig respekterat. Hur vill jag bli bemött för att känna mig respekterad?
Jag har tolkat Jesper Juul så här och jag har fått en sån otroligt tankeställare.
Jag har slutat med många saker.

Dottern t ex som är ett yrväder och alltid lämnat halva tallriken för att hon inte klarar att sitta vid bordet så länge, nu äter hon mer och skuttar ännu mer! Och vi slipper en massa tadödpåätglädjen tjat.
Tack JESPER JUUL! Min guru!

Vän av ordning säger säkert att det blir synd om barnen att de inte får några regler med sig. Jag säger bara "tänk igen"! Läs vad jag skrivit en gång till.
Varje familj måste ju få ha sin egen ordning utan osynliga betungande måsten!
Om barnen lär sig att respektera andra människor så kan de ju finna sig i de olika regler som finns hos olika människor. Och ute i samhället. Världen kryllar ju av olika regler. Man får ju ha sin egen grundvärdering och så finna sig dit man kommer.
Regler-överallt-vem kom på dem? Vad är det som säger att de är bra? Ifrågasätt! Lite anarki skadar aldrig!

NU måste jag slita mig!
Bild: Dottern som man oftast ser henne.

Presentation

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2009
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Fyrabarnsmamman med Blogkeen
Följ Fyrabarnsmamman med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se