Skolavslutning i byn.

Jag, mannen och dottern gick iväg mot skolan på morgonen, jag dragandes dottern i skrinda bäddad med  två kuddar. Hon låg som en prinsessa på väg till sin första skolavslutning. Två av pojkarna hade cyklat iväg i förväg.  Äldste pojken ville gå i sista stund-aldrig komma för tidigt är hans motto.

På skolan vimlade det. Far och morföräldrar, föräldrar, småsyskon, förväntansfulla skolbarn, pirriga lärare, flaggan i topp och strålande solsken. Våfflat hår och nyklippta luggar. Shorts och skjortor och klänningar och kjolar. Många tights. Och alla killar i sexan hade sina vanliga kläder för att markera; "inget märkvärdigt idag". 

Rektorn höll tal,  barnen sjöng och fyrabarnsmamman och andra mammor fällde en tår.

Sen körde racet igång. Hur hinner man som fyrabarnsmamma in i fyra klassrum, minglar med ca 200 föräldrar (4 barn x 25 föräldrapar) och ser samtidigt sval och glad ut?

Ja, det är en konst men jag har börjat behärska den. In i ett av klassrummen. Le. Småprata med någon. Se till att barnet har det bra. Gå vidare. Spring till nästan klassrum. Andas. Gå in. Le. Småprata lite. Se ditt barn. Andas. Le. Spring vidare till nästa klassrum. Le. Säg hej. Småprata lite. Se ditt barn. Visa dig. Spring vidare till nästa klassrum, le, se ditt barn, spring vidare. Se sval ut. Och så vidare.

Äääääntligen tar det slut. Folk droppar ut. Samtalen avtar.

Tårta?

Bjöds det på tårta?

Maken springer runt i samma tempo och fotar kramarna mellan avgående lärare och barn.

Efteråt kan vi se på bilderna och konstatera; vi var där! Vi grejade det i år också!

Detta år var faktiskt väldigt bra för oss eftersom ALLA barnen hade alla sånger och tal samtidigt. På förra skolan var det uppdelat i låg och mellanstadium, och då var det svårare att hinna med alla, eftersom det avlöste varandra i aulan. (JÄTTEKUL att höra rektors identiska "spontana" tal TVÅ ggr!!! Verkligen!)

Nu blev det stressigt först EFTER alla uppträdanden och det är ju de som man inte vill missa! Efterfesten är liksom inte lika viktig som sångerna som de tränat och tränat! 

Så det var en BRA skolavslutning...

Dessutom brukar vi ha snö hängande i luften på skolavslutningarna i Kiruna, så sommarvärmen gjorde ju sitt för känslan!!! 

Barnen har varit på badstranden i dag.

Firat sommarlovet.

Maken rände iväg till Kiruna.

Jag har planterat sommarblommor och bara njutit av värmen.

Livet är en gåva!

Jag ska minnas denna dag som en ädelsten bland dagar! 

HU! Har haft ett scenario här hemma värdigt ett hingstutsläpp om våren eller en tuppfäktning förr i tiden.

Dock ej med våld men med verbala pajkastningar och vrål och smällar i dörrar och alla möjliga andra sätt att få utlopp för ilska.

Det är de två äldsta som rök ihop.

Äldste är hemma för att det var utedag idag och han fick inte sitt förstahandsval utan hamnade ensam 12-åring på fotboll långt bort med en massa högstadieelever. Han vädjade om att slippa och jag var (snäll?) och lät honom stanna hemma.

Klockan 10 ringde skolan och meddelade att 10-åringen skadat sig i skateboardrampen.

Jag är van att skolan ringer och säger att 10-åringen skadat sig.

Det är inte att han är väldigt känslig och får ont lätt, nej han är väldigt tålig och tror att han är osårbar.

Så han skadar sig mer eller mindre allvarligt mest hela tiden.

Som mamma till en sån, blir man väldigt cool med tiden.

Så jag sa till den uppjagade vikarien som ringde att jag kommer och så körde jag iväg och hämtade honom.

Hans knä var alldeles svullet och han kunde inte stödja på benet.

Jag fick glänsa och se ut som världens mest "alltidredomorsa" då jag kom med ett par kryckor i handen.

Hon blev VÄLDIGT imponerad! Haha!

Nu för tiden måste man köpa sina kryckor och då har man ju dem kvar. Så man är alltid redo.

Bra, nu fick vi lite valuta för de 300 kr det kostade att ta ut kryckorna senast det behövdes. Haha!

Nu har svullnaden gått ner lite och det gör inte lika ont.

Men de har bråkat så gnistorna rykte.

Huvva, vad mycket adrenalin och vrede de hade i sig.

Man blir olycklig att se såna utbrott.

Men de delar rum och måste ju få bli less på varann ibland.

Ibland är de bästa vänner, oftast om jag ska vara ärlig. 95 procent av tiden.

Men resten av tiden tror man nästan att de skulle kunna mörda varann.

Och jag är noga med att inte ta stälning.

Jag bara bevakar att bråket inte spårar ur för hannarna...

Nu är det över.

De är SURA på varann.

Men om någon timme fnissar de nog igen.

Har haft frisering för några dar sedan.

Fler än en i familjen behvöver friseras. Jag älskar pojkarnas långa hår, men det har blivit så långt att de själva vill klippa av lite.

Men saxen var slö, så nu måste den in på slipning innan jag kan leka frisör igen...

Så här såg 10-åringen ut före:

Och så här såg han ut efter:

Jag har pecis bloggat runt och läst lite, så här efter middagen, innan läggningarna...

Åååå, vad det finns många snygga bloggar!!!

Jag vill också ha en snygg blogg!

Med snygga bokstäver och klickbara bilder och...

Se där, nu är jag inte nöjd igen. Vill vidare. Vill till något annat!

Attans!

Nu går jag och packar några kartonger!

Antal packade kartonger: 23

Det finns tillfällen då vi inte ska spara på energi.

Det är när vi använder vår egen kroppsliga energi. Där borde vi lära av barnen, de små, hur man använder mycket energi så effektivt som möjligt.

Här kommer ett exempel:

Dottern skulle hjälpa mig att sätta in en hel hoper hushållsrullar uppe i ett högt köksskåp där vi brukar förvara dem.

Hon tog en (1) rulle från bordet, klättrade upp på lådorna
ställde sig på köksbänken, satte in rullen, hoppade ner

hämtar en (1) ny

och klättrar upp på lådorna, upp på köksbänken och så vidare. Om och om igen! Finfina rörelser. Finfin gymnastik. Finfin energiförbrukning!

Efter ett tag kommer pappa in, ser vad hon gör, ställer genast fram en stol åt henne så att hon ska slippa klättra och börjar räcka henne rullar.

Han kan bara inte stå och se på när hon är sådär "ineffektiv". När hon i själva verket är supereffektiv!

Strax efter kommer yngste sonen in i köket. Ser vad syrran gör, nu har hon bytt taktik igen, nu kastar hon upp rullarna, låtsas att skåpet högt upp är ett basketmål och rullarna basketbollar.

Sonen tittar på en stund. Funderar.

Ser pillimarisk ut och säger: Jag fick en idé!

Han hämtar en rulle med smörpapper, klämmer fast ena änden i kylskåpen och håller i den andra och vips har de en jättekul lek. Rulla hushållsrullar nerför ett transportband. Idén fick han från filmen "På andra sidan Häcken" sa han.

Sen hade de jättekul med detta ett tag.

När de ledsnat på leken gick båda från köket.

Då fick fyrabarnsmamman fnatt och försökte härma dotterns gymnastiska övningar. Efter fem rullar slutade jag. Det var JÄTTEjobbigt!!! Flera kakor förbrändes. Nåja, åtminstone en.

Resten av rullarna hamnade på plats på det vanliga tråkiga vuxna sättet.

Coola typer va?

Första cykelturen för 8-åringen. 6-åringen har tjuvstartat. Det var första dagen alla trottoarer var isfria...

Måste man tycka om sina barns kompisar?

Det är en känslig fråga! Måste man inte tycka om ALLA barn? Egentligen borde man det eftersom barn är oskyldiga och rena i sinnet.

Men någonstans på vägen suger en del åt sig egenskaper som är svåra att tycka om. Analyserar man situationen riktigt ordentligt så är det ju inte barnet man ogillar utan dess beteende.

Men faktum kvarstår; ibland finns det kompisar som man önskar att ens barn inte var kompisar med.

Vad kan man göra åt det då?

Man får nog försöka svälja olusten och stå ut. Jag kan väl inte bestämma vem barnet ska vara vän med... eller?

Det gör man nog när barnen är små. Man undviker de barn som man tycker är fel för ens små guldklimpar. Man tror man skyddar dem, men egentligen har man nog bara själv svårt för barnets kompis.

Det här tror jag är känslor som är ganska förbjudna. Att erkänna i ord.

Men en del verkar ha mycket svårt att dölja att de ogillar andras barn.

En del gillar bara sina egna barn och möjligen kompisens barn och syrrans barn osv.

En del gillar alla barn.

Jag gillar jättemånga barn. Men har svårt för en del.

Jag visar det inte. Jag märker min olust och skärper mig för att vara extra snäll med detta barn. Det brukar hjälpa. Då blir barnet lättare att ha att göra med och därmed underlättas situationen. Men jag skäms inombords för att jag har svårt för ett barn.

Jag har svårt för att höra vuxna tala illa om andras barn. Att en del vuxna inte kan se sin egen opartikshet. Att de inte kan se att de älskar sina egna och därför alltid håller på dem. Det måste man ju som tänkande vuxen vara medveten om och kompensera för...

Tycker jag.

Vart vill jag komma?

Kanske till det att som vuxen måste man skärpa sig om man märker att man ogillar sitt barns kompis. Man måste försöka analysera varför. Är det hans/hennes beteende. Är det för hur barnet behandlar ditt eget barn? Är det för att ditt barn blir förändrat ihop med kompisen? Försök hitta orsaken och prata med barnet om det. Om du känner att du måste.

Man kan inte bara säga att man inte gillar barnets kompis. Det är inget giltigt skäl.

Jag, min man och äldste sonen hade länge haft svårt att tycka om 10-årigens kompis. Mannen och sonen var ganska otänkta och sa bara att de inte "tålde" kompisen och sa åt 10-åringen att han inte fick ta hit honom. Jag slog bakut åt detta beteende trots att jag själv hade svårt för pojken.

När jag analyserat mina känslor kom jag fram till att de berodde på att kompisen ville äga vår pojke. Han ville vara med honom hela tiden-men visade inget som helst intresse för att spendera någon tid med oss övriga familjemedlemmar... (Det kanske inte var så konstigt med tanke på hur vi kände för honom.)

Vår son älskade att vara med sin kompis, så då hade vi ju ett dilemma eller hur!?

Ett tag såg det ut så att sonen var mest hos sin kompis och när de skulle övernatta ihop blev det alltid hos kompisen. Vår son kom mer och mer in i kompisens familj medan kompisen kom längre och längre från vår.

Detta kändes dåligt.

Så jag påbörjade operation lära känna kompisen. Varje gång de kom till oss ansträngde jag mig å det yttersta att verkligen prata med pojken. Som var svårtillgänglig och avvisande och ointresserad. Jag bestämde mig för att han var blyg och gick in för uppgiften med liv och lust. Och se, jag lyckades till slut få pojken lite mer välvilligt inställd till mig och att vara hos oss. För var dag kändes det bättre och han sov till och med över här några gånger.

(Då kom det våldsamma protester från äldste sonen som delar rum med 10-åringen. Men jag struntade i det. Sa att då fick han gå undan istället.)

Det viktigaste i detta var att sonen kände att han fick respekt för sin vilja att vara med sin kompis.

Till slut en dag, efter att i många månader ha varit nästan livegen sa sonen att han ledsnat på kompisen. "Han vill hela tiden vara med mig och så ska han bestämma allting och så blir han sur när jag ska vara med någon annan".

Allt det där hade ju jag sett och talat med sonen om många gånger men så länge han inte såg det själv ville han inte höra på det. Så jag blev så glad.

Nu kan sonen vara med denna kompis då och då. Men han låter aldrig den kompisen äga honom och hans tid längre.

Men vad hade hänt om jag bara sagt "honom får du inte vara med-vi gillar honom inte". Vad hade det gett för signaler till sonen? Och om sonen gillade kompisen hur skulle jag då försvara att han inte fick vara med honom för att vi andra i familjen "inte gillade" honom...

Tänk när det börjar bli dags för seriösa pojk-och flickvänner!!! Hu!

Bild: 10-åringen med sina cykelkompisar. (Han med färglada kläder är min son.) Obs! barnen på bilden har inget med inlägget att göra. Bara min son...då.

Just nu är det halabaloo i detta hem.
Alla fyra är i gång och busar så det står härliga till. Själv är jag väldigt trött och rätt irriterad. Ljudnivån är HÖG! Känner mig redo att sälja dem på blocket för sisådär 2 kronor styck. (Nu Lantliv har kursen gått ner, jag är redo att skicka dem gratis med bussgods om du bara tar dem NU.)
De bara skrattar, fnittrar sådär hysteriskt åt allt. De hoppar på varann och ibland är allihopa i en enda hög. Jag vet, det är deras sätt att få kroppskontakt med varann. Det är nåt bra. Men inte vidare roligt när det sker halv elva på kvällen och man själv är redo för sängen.
Mina barn har alltid en energikick på kvällarna. Som om de måste tömma ut energin precis innan sänggåendet.
Lite har väl läsken hjälpt till förstås...
Flytande socker-skitsmart att ge barn på kvällen om man vill ha lugn och ro! Men jag är inte alltid så smart...

Förresten får jag inte gå och sova förrän klockan har passerat 00:22. 8-åringen har nämligen ett löfte om att bjuda på en eftertraktad figur på tradera. Men så går auktionen ut 00:22. Min vanliga tur! För att få leksaken så billigt som jag vill törs jag inte börja bjuda förrän i sista minuten. Då kan jag snyta den framför näsan på den som har högsta budet nu.

Förhoppningsvis...

Tradera är bra för oss som bor här i obygden. Om barnen vill ha någon leksak eller något klädmärke som inte finns här så kan man alltid söka på tradera. Perfekt. Tyger är det jag bjuder på oftast. Min hemliga last...
Sen gillar jag att handla begagnat.
Fast det är länge sen vi köpte något nu.
Det har varit köpstopp länge i denna familj. Vi har alldeles för mycket prylar!!!

Tidigare idag var stämningen betydligt lugnare. Alla pysslade med sitt. Sen gick vi och bowlade vd sjutiden och sen dess har stämningen varit på topp. Det är bara fyrabarnsmamman som inte är på topp...

Bild: 8-åringen som lyssnar på ljudbok. (Tjuvarnas herre.)

Apropå kroppsdefekter häromdagen..
Jag glömde nämna att 8-åringen har en rätt stor defekt...
Big foot kallar vi honom...



Visst är barn underbara! Säg den vuxen som sitter och ser film och samtidigt kommer på idén att stoppa in två fötter i en socka och mitt i filmen börjar hoppa omkring så...