Har fått skriftliga läraromdömen om sonen som går sjuan...

Inför utvecklingssamtalet nästa vecka. Mest bara goda gudskelov, men samtliga klagar på slarvet. Materielet i oordning. Glömt papper, tappat papper, slarvat bort böcker osv osv...

Hur ska jag få sonen att bli mer ordningsam???

Det är ju genetiskt!!!!!

Jag som är van att angripa problemen eftersom de uppstår tänker i banor som a) köpa bättre ryggsäck med olika fack, b) fixa hans skrivbord så att det är mer odrningsamt, c) locka fram ordningssinne med hjälp av mutor...

Men jag vet att detta är ett problem som förmodligen följer honom livet ut. Det finns inte i honom, ordningssinnet.

Så hur ska vi göra...Det sänker ju det toala omdömet om honom och påverkar hans studiereslultat...

Någon som fått en slarver att bli ordningsam???

Tips någon!

Ps. Här kan du vara med i gissningstävling hos Marydel! 

När jag kom ner till köket denna morgon och såg in i dotterns rum med garderoberna mitt på golvet och sönderrivna väggar kände jag bara en stor trötthet. Huuuur ska jag orka ta tag i det där? Men jag måste ignorera känslan. Man måste ha bilden av rummet när det är klart innanför ögonlocken. Se framåt...

Apropå ögonock, sonen fick linser igår. Vi var till optikern och tränade på att sätta in dem och det är mycket svårare än det kan se ut. Iallafall för en nybörjare. Han blinkar ju hela tiden! Jag som haft linser i 25 år kan ju stoppa in fingret och vispa runt hursomhelst, jag är totalt okänslig i ögonen, men han bara blinkar och blinkar.

In kom de till slut och så skulle de ut efter tre timmar ungefär.

Han skulle vänja sig sakta att ha dem.

Han ringde mig på tjejfesten vid åtta. "De gååår inte att få ut!!!"

Jag försökte lotsa honom via telefon men han lyckades inte få ut dem. Jag sa att han kunde ha dem inne tills jag kom hem då så skulle jag ge assistans på plats.

Vid tio ringde han igen. "Jag mååååste ta ut de nu! du måste komma hem!!!"

Snäll och öm moder som jag är lämnade jag festen för att assistera sonens linsuttagning. Sen satt vi därhemma och jag visade om och om igen hur man gör men han fixade det inte. Till slut plockade JAG ut dem ur hans ögon.

Jag ser framför mig hur våra redan hysteriska morgnar kommer att se ut framöver. En stressad och ilsk tonårsson som sitter och försöker trycka in linserna under tidspress. Jippi!

Tjejfesten var för resten jättemysig som vanligt. De andra stannade längre. Jag var den enda som inte drack vin, men har man bosatt sig i en håla en mil från stan får man ju skylla sig själv. Nästa gång blir det hos mig och DÅ kan jag dricka vin också.  Och få ont i huvudet...för det får jag nästan alltid efter våra tjejfester. Men det brukar vara värt det! 

För ett år sen skrev jag det här.

Och nu är vi där! I den framtiden som jag blickade mot helt ovetande hur allt skulle vara. Så lycklig jag känner mig över att det faktiskt är så bra som jag hade hoppats. Äldste sonen trivs i sin klass och i sin skola. Han har vänner. Så också de andra.

Eller 9-åringen har inga vänner som han är med utanför skolan, men han har några bundisar i klassen som han är med på rasterna. Han har aldrig varit så mycket för kompisar och det måste man som förälder respektera. Han trivs i hemmets lugna vrå där han ritar och spelar basket och ser på film. Han kan ägna flera timmar med papper, penna och färg. Hans stora passion i livet.

Mina fyra barn är fyra helt olika individer. Det är så häftigt! Alla har sina egna intressen och två av dem har stort behov av kompisar medan de andra två inte alls har det behovet.

En är sporttokig, en annan totalt ointresserad av sport utan mera åt datafreakhållet. En är ensamvarg och en är sällskapssjuk. en är mammig och en annan helt omammig. Och så vidare.

Det är kanske inte så praktiskt att de är intresserade av så olika saker, men det gör nog att de själva mår bra, att de gör saker för sin egen skull.

Men visst vore det praktiskt om alla fyra var basketspelare till exempel. Då kunde man ju samordna allt lite mera.

Nu är det inte så, och det är bara att finna sig... 

Det här är egentligen ett svar på Lucias kommentar till mitt inlägg om märkeskläder nedan. (Läs den gärna om ni vill.)

Jag måste bara berätta om min brors smarta recept på hur man får barnen att inte vilja ha endast svindyra märkeskläder.

Han lät dem ta hand om barnbidraget själva. För detta ska de alltså köpa sina kläder och annat. Oj, vad prismedvetna de plötsligt blev. Det skulle definitivt funka på de flesta av mina barn också. Ja, två av dem är totalt obrydda i märkeskläder och väljer enbart efter hjärta och smak, men de två äldre har börjat förstå detta med att det finns en slags "nyckel" till olika grupperingar med hjälp av märkeskläder. Det är ju det som märkeskläder mycket är. Ett sätt att visa vem/vilka man vill tillhöra. Med mammas och pappas pengar är det ju lättare att slösa. Det märks ju inte på samma sätt. Men har de sin egen budget blir de genast mer medvetna om vad det faktiskt kostar. En PEAK-jacka kan man till exempel få betala över 4000 kronor för.

Själv är jag inte alls märkesintresserad. Tvärtom. Har nästan FÖR mycket motvilja mot dem. Kan inte betala för ett märke som jag vet endast säljs så dyrt för märkets skull. Då känner jag mig dum och lurad.  Däremot kan jag vara jäkligt snobbig då det gäller inredning. Skulle faktiskt inte klara av att inreda huset med färg och tapeter endast från Rusta till exempel. Eller möbler från Jysk eller så. Där är jag "snobb". Fast det beror mer på mina känsliga designögon. Älskar god design. Men jag tycker att jag har så bra öga för det att jag inte behöver titta på märket för att se om det är snyggt eller fult. Mitt hem består till nästan hundra procent av seconhand fynd. Men formen på möbler och prylar lämnas aldrig åt slumpen. Allt vi har har först passerat min kräsna blick. Inget släpps in om formen är ful. Då må det heta Philippe Starck eller Svenskt Tenn eller vad som helst. 

Men jag har full förståelse för alla dem som köper dyra märkeskläder åt sina barn. Har man råd så är det svårt att stå emot. För trycket därute är enormt. Däremot kan jag aldrig förstå de vuxna som granskar och dömer barnens kompisar efter hur "fina" kläder och prylar de har. 

Jag tycker människor som är befriade från såna saker är skönast att umgås med. Både när det gäller heminredning, kläder, bilar och så vidare. Människor som pysslar med statusjakt göre sig icke besvär. Vi har inget gemensamt.

Fast det är ju också att ha fördomar. Bakom den perfekta fasaden kanske det sitter en mysig bohem och bara vill ut. Så man borde väl ge alla en chans... 

Kom just precis på att dagen innehöll mer än en ljusglimt. Rätt många faktiskt när jag börjar fundera. Men det bästa idag var när 9-åringen fick träffa sina idoler; spelarna i Plannja. De stod på olika ställen i Shopping (för övrigt världens första shoppingcenter!) och lät barn kasta basketbollar i målet under sjyst coaching av dem, eller spela nintendo wii mot någon av dem. Sonen var i sjunde himlen efteråt. Och grabbarna var sååå gulliga och sjysta mot honom. Det här lever han länge på. Han älskar basket. Han har ritat den mest fantastiska basketteckning (ska försöka scanna in den och visa) som han ska skicka till Kobe Bryant i L.A Lakers. (NBA). Han hoppas på ett svar med lagfoto och autografer. Vi får väl se om fancluben fixar fram brevet och teckningen till Kobe.

Det vore coolt.

Måste bara visa en bild på lille G i tröja från Lindex som han fått av oss på ett lapptäcke från Persiljas Verkstad (som han också fått av oss.) En eminent butik. Fniss! Se och njut när han avfyrar ett charmörleende endast en månad gammal. Vad månde bliva?

Vi har tätt snöfall och yngste sonen är förtvivlad. Han vill ha vår och spela basket. Han har sin basketkorg på verandan och tränar skott där. Dagligen, timvis. Han har inte hittat nåt lag att spela med tyvärr. Kanske till hösten.

Nu går ha ut med jämna mellan rum och sopar argt bort den dumma snön som snabbt målar verandan vit igen.

Dumma dumma envisa snö!!!

Men jämfört med södra Sverige är det ju inget att klaga på. Oj, vilket oväder de haft! 

Har precis kommit in genom dörren efter sista hämtningen från skejthallen. Själv gav jag mig vid halv sju tiden. Sonen med kompis skulle vara till halv tio och då skulle dottern hinna se det hon ville av melodifestivalen. Men så ringde de precis vid åtta och vill absolut komma hem. Och dottern vill inte bli lämnad hemma utan följde gråtande med. Suck. Aldrig kan man glädja alla. Nåja, hon fanns sig och kom över det. Det är ju ändå bara Amy Diamond som gäller för henne.

Skatehallen är nu officiellt invigd av fritidsförvaltningen, som klippte bandet.

Min son ses i knallorange tröja och knallgrön hjälm. Peace ser väl sin son där till höger? Notera enda tjejen till vänster. Det är en mycket killdominerad sport tyvärr. Två tjejer till fanns där dock idag men de var äldre och satt lite coolt på sidan. Det har varit en härlig dag. Full fart hela tiden. Bygget av skatehallen har tagit cirka två månader. Sista dagarna har de jobbat på natten för att få allting klart. Maken kom hem klockan tre i förrgår natt. Men allt hanns klart precis i sista stund.

Och HÄR kommer en bild bara för dig Peace:

Nu ska jag slappa. Dricka en kopp te framför brasan och vila öronen. Bullret i skatehallen är öronbedövande!!!