Idag är en stor dag!

Min dotter ska sova borta för första gången!

Hon är sju år och har över huvud taget svårt att vara borta hemifrån. Hon har en bästis som hon älskar och som hon alltid är med. Men de är alltid här och kompisen har sovit över här säkert 50 gånger medan dottern aldrig sovit och knappt ens spenderat en eftermiddag där. Nu har hon laddat och laddat och samlat kraft och mod och med många procedurer åkt iväg och ska sova där för första gången. Det var stort. Hon packade med sig täcke och kudde och mjukisdjur och tandborste och tandkräm och två ombyten och pyjamas och det var viktigt att vi åkte klockan sju och det var viktigt att jag inte kom in utan sa hejdå vid bilen när jag skjutsat dem dit. (Kompisen har sovit här i natt.)

Hon har ringt två gånger och berättat vad de gör. Men hon längtar inte hem.

På ditvägen (kompisen bor i en by en mil bort) sa hon "Mamma! Jag tvingar mig att sova över! Det är dags nu!"

Jag tror inte att jag får åka och hämta henne. Jag tror att hon fixar det hur bra som helst. Hon har bestämt sig. Jag är så stolt över henne!

Här är en bild från 2005.

Maken bortrest, huset i kaos och barnen toktrötta på morgonen. Det var ett sjå att få upp dem. Ändå blev 13-åringen klar i badrummet ovanligt snabbt och alla hade både ätit och klätt på sig i bra tid. Vi kom ut genom dörren i riktigt skaplig tid. (Nåja.) Halvvägs till skolan vrålar dock en son Ååååååh neeeeeej!!!!

Jag trodde minst han hade glömt göra läxan eller annat katastrofartat, men det visade sig att han glömt sin boll. (Han är så lycklig sen tre dagar tillbaka att skolgården tinat fram och att han kan träna målskott på rasterna med egen medhavd boll.) Nu var den glömd. Vi var redan sena, det var därför vi tog bilen, så jag sa bara jamen då får du klara dig utan. Detta skulle jag inte ha sagt. Uuuuuutan!!!!! Uuuuutan!!! Vet du hur det känns att vara utan boll!!??? vrålar han dramatiskt. Jo, men det är ju bara en boll. Du får väl göra nåt annat på rasternna. Du kan ju gå dit hela helgen och träna skott. Tydligen betydde det här mer än jag kunnat ana eftersom han nu börjar strogråta och när han gråter då är det "katastrofläge". För honom. Han gråter aldrig!!!

Jag känner att jag inte förstår så mycket men ser på klockan att vi faktiskt skulle hinna vända och hämta bollen. Sagt och gjort. Vänder skutan och sonen springer in för att hämta sin boll. Det tar tid. Det tar oroväckande lång tid. Till slut kommer han ut och är arg som ett bi. Han har inte hittat bollen och om det var katastrof tidigare så är det megakatastrof nu. Nu tror han att bollen är försvunnen och oroar sig för träningen i kväll. Hur ska DEEEET gå utan boll? Jag säger att bollen kommer fram, att nu måste vi köra till skolan och han sätter sig i bilen men är MYCKET upprörd. Jag gör misstaget att bli arg och be honom skärpa sig och det är den absolut sämsta metoden med honom. De andra tre barnen funkar exakt så; är de upprörda över "bagteller" säger jag bara skärp dig nu och så skärper de sig. Med denne son är det tvärtom. Att få honom lugn genom att vara lite arg är som att hälla på T-sprit i en eld. Ilskan flammar upp till enorma proportioner.

Jag fortsätter köra till skolan och han fortsätter att elda upp sig. Tårarna sprutar. De andra hoppar av och precis när vi kommer fram till skolan ringer det in.

Nu har jag "Killfrökens" tidigare kloka kommentar i huvudet att det är bättre att komma sent och vara lugn än att komma i tid och vara uppstressad. Så jag säger till 9-åringen; Vi åker hem och letar bollen och så får du komma lite sent. Han lugnar sig direkt, snyftningarna avtar och innan vi är hemma är dramtatiken över. Jag går in och hittar bollen på soffan och är tillbaka i bilen inom en halv minut. Sonen är lugn, blir glad över bollen och när han hoppar av bilen syns inte ett spår av katastrofer.

Jag känner mig som en lyckad mamma.

Sonen började jiddra om att han hade lov idag. Nej,nej,nej, göbbe lilla-den går jag inte på sa jag och knuffade honom ur sängen, ner för trappen och in i duschen.

Vid frukostyoughurten fortsatte han: men allvarligt morsan vi har lov i dag!

Gå till bussen svarade jag bestämt och pekade med hela handen. Han pallrade sig ut i hallen, packade sin ryggsäck och insåg sen att busskortet var försvunnet. Stress utbröt för en sekund tills jag lovade att skjutsa honom. På väg till skolan sa han igen Men jag är nästan säker på att vi har lov idag. Lärarna har studiedag.

Jamen det ser vi ju isåfall när vi kommer fram till skolan svarade jag.

Väl framme vid skolan sa sonen: Kolla ingen bensbybuss alltså lov.

Lägg av säger jag, den kan ju ha åkt iväg igen. Litet frö av tvekan har ändå börjat gro. Gå in och kolla du, jag väntar här sa jag.

Jag såg barnungdomar som strömmade in i skolan men han hade lyckats dupera mig så pass att jag gått på att de olika lagen kunde ha olika studiedagar, det lät ju vettigt i mina öron.

Sonen kom snabbt tillbaka och sa Nä, inte en kotte vid skåpen, jag sa ju det, vi har lov! Han hoppade in i bilen och jag började sakta rulla därifrån. Han sjönk ihop som att han drog en lättnadens suck tills jag lyfte upp mobilen. Jag bromsade bilen, ringde upp skolan och hamnade i ett lärarrum.

Hej, sa jag, jag har en son i sjuan i lag 3 och jag undrar om det kan vara så att han har lov idag?

Hon som svarade sa, nej men det har de inte. Det vet jag med säkerhet. Jag jobbar nämligen i lag 3 och vi har definitivt inget lov!

Jag skrattade och sa Tack, då vet jag!

Vände mig till sonen som såg pillimarisk ut. Men såg sig slagen. Jag hatar dig! sa han med ett leende på läpparna och lämnade bilen och knatade in i skolan.

Tänk om jag börjat blogga för länge sen, när barnen var mindre. Vilken hjälp det varit!

När jag var så trött att livet var en kamp. När jag bara gick med tom blick och försökte överleva dagen tills det var natt med nattvak igen och jag försökte överleva natten tills det blev dag igen.

Tänk att ha fått de dagarna på pränt.

Nu kan jag svagt minnas vilket helvete det var, men bara svagt. Ser jag på kort eller film ser jag mest söta bebisar och en trött mamma och minns mest bara det positiva.

Minnet sållar.

Väljer ut de bästa bitarna.

Och fan vad kameran kan ljuga!

Tur är väl det.

Man vill ju minnas godbitarna.

Men det hade också varit bra att kunna gå tillbaka och läsa hur det verkligen var.

Men jag var nog för trött för att blogga.

Jag hade inte orkat.

När yngsta barnet föddes för drygt sju år sen hade jag en femårig kille, en nybliven fyraårig kille och en ett år och åtta månader gammal kille. Plus den nyfödda då.

Maken hade all time high på sin firma så han såg jag knappt röken av. Jag bodde 40 mil från släkt och vänner och det var en pärs bara att ta sig ut genom dörren om dagarna.

Jag hade gärna velat läsa om jag hade några tankar denna period i mitt liv. Orkade jag tänka?

Isåfall på vad?

Antagligen kalkylerade jag bara på hur jag skulle få sömn så det räckte...

Tänk, på den tiden storhandlade jag ensam med alla fyra barn i släptåg. Ibland gick det bra men ibland skrek alla samtidigt och man var årets mest uttittade varelse.

Aldrig kom det fram någon och erbjöd mig hjälp!

Bara därför erbjuder jag ALLTID min hjälp om en mamma står och kämpar med en trilskande större unge medan hon kämpar med att trösta den yngre.

Jag brukar gå fram och småprata med det större barnet eller erbjuda mig att hålla i bebisen medan mamman packar varor eller klär på det äldre barnet.

Det är en liten hjälp men det minskar stressen betydligt för den man hjälper.

Det finns inget värre än att ha trilskande barn medan folk bara stirrar och dömer ut en som mamma.

När jag idag ramlar in på småbarnsföräldrars bloggar kan jag ibland hitta nån som skriver ärligt hur pestigt det kunde vara. Det är härligt. Sen finns det bloggar där allt verkar vara idyll och perfekt och det är också härligt. Men de där med kaoset känns ju mer äkta.

Idag har jag det så bra!

Än har jag inga stora problem med mina nu större barn. Jag är i den där härliga mellanperioden när barnen är rätt stora och roar sig själva, men ändå behöver mig och vill vara nära mig. Om några år är de tonåringar allihopa och då kan jag tänka mig att problemen hopar sig på ett annat sätt...

Så det gäller att njuta av den här tiden som är nu. Det är nog den allra allra bästa tiden.

Har hittat en ny flingsort som barnen gillar och som känns liiite nyttigare än Kellogsfrosties eller Chokladpuffar och sockerchockStart och allt de vill ha.

Dessa hade dessutom så snygg kartong!

De kändes inte överdrivet söta, men ändå tillräckligt för att tilltala barnen.

Tjejfesten närmar sig...

Hade som mål att få klart dotterns rum tills det var dags för nästa tjejfest. Idag hade jag kunnat göra ett pass men då lovade jag bort mig till skatehallen. Någon måste ju vara ideell också.

Dottern har börjat skejta också, bara för att ha nåt att göra när vi vaktar där.

Min dotter vill alltid vara med mig. Alltid. Hon har accepterat att vara utan mig i skolan och någon enstaka gång när hon är hos kompisar, men annars vill hon följa mig vart jag går. Så hon hänger med på de längsta hundpromenaderna, de tråkigaste storhandlingarna, de segaste mötena. Och jag har inte hjärta att säga nej.

Jag borde, men å andra sidan frågar jag mig alltid varför ska jag säga nej och hittar jag inte ett tillräckligt bra svar på den frågan så får hon följa med. Hon verkar alltid road. Även av de tråkigaste sakerna.

Så jag får väl vara glad att mitt sällskap är så populärt.

Det kommer med all säkerhet en tid då hon inte vill gå bredvid mig för alla pengar i världen.

Dottern har många rädslor. Hon är väldigt rädd för döden. Hon är rädd att hon ska dö och att jag ska dö och att Pommac ska dö osv.

Hon frågar säkert tjugo gånger om dagen om det kan vara farligt om Pommac åt ett papper som låg på golvet eller om han slickade på toastolen eller om han åt en rutten vindruva som han nosade upp under soffan. Hon är också rädd för alla avvikelser på sin kropp.

Det är svårt att hjälpa henne med hennes rädsla.

Den finns där hela tiden och det enda jag kan göra är att svara noga på hennes frågor så lugnande jag kan. Sakligt.

Det skulle vara skönt att säga att det inte finns nåt att vara rädd för, men hon har ju varit med och sett att även ett barn kan få svåra sjukdomar och till och med dö av dem. Hon är nog den som farit mest illa av den upplevelsen. Hon var för liten för att bära den vetskapen och erfarenheten. Jag hade gärna skonat henne, men samtidigt i relation till att faktiskt bli sjuk och dö som vår lille vän gjorde är hennes umbäranden små. Jag tror att det nånstans ändå är bra att inte vara för skonad. Döden finns och borde vara mer naturlig i våra liv.

Men jag lider med henne när hon är rädd.

Jag måste nog försöka tvinga henne att sluta anlysera alla krämpor och potentiella olycksrisker. Det begränsar ju henne. Samtidigt är hon en glad unge, full av fantasi och harmoni, så jag tror inte att det är någon fara. Hon måste ju få reagera också. Så jag låter det vara. Tror det är en fas hon går igenom.

Hon har aldrig haft några egentliga trotsåldrar. Så hennes tonår borde jag nog börja bäva för redan nu! Hon ska ju ta igen en massa missade trotsåldrar!

Det ska bli spännande!

Tjejfesten är på onsdag. Jag har på mig måndag och tisdag om jag vill göra klart dotterns rum. När jag ser bilder på hur det var innan kan jag undra varför jag började egentligen. Det var ju fint som det var. Ganska iallafall. Det dög!

 Och så började jag och trodde  att jag skulle greja det på en vecka.  Haha, vilket skämt! Och fick en energisvacka utan dess like.

Nej, jag satsar nog på...typ...midsommar istället!

Vilken favör och ynnest det är att få umgås med barn!!! De ser och upplever allt på ett så rikt och levnadsglatt sätt. När vi åkte bil i mörkret nyss för att plocka upp 11-åringen på skatehallen, utbrast dottern glatt de har gjort mönster!!!!

Vadå, sa jag lite disträ.

Jamen titta på lamporna det är bara varannan tänd! De har gjort jättefint mönster! säger dottern och pekar på gatubelysningen.

Ja! Tamejfanken vilket fint mönster det blev...tänkte jag glatt. Hon öppnade mina trötta ögon för ett litet "konstverk" i vardagen.

Bild lånad av faluns kommun.

Så är det jämt. Deras tolkningar av det jag ser som trist och grå vardag är oftast hur vackert och fint som helst. Ibland är man bara trött och lyssnar inte riktigt, man säger bara ummmmm lite tankspritt sådär. Men om man verkligen anstränger sig att lyssna på de små filosoferna så förgyller de vardagen till en fest alla dagar!

Har suttit i tjugo minuter i bilen och föröskt övertala dottern att gå in i skolan. Det var skidåkning idag. Ja, det är inte första gången, men idag var det som att bägaren var full för henne. Hon ville inte åka skidor-det är tråkigt! Jag brukar vara en alldeles för snäll och förstående mor många gånger så hon blev nog förvånad att jag inte föll för hennes tårar och argument. Hon kämpade tappert, försökte trixa mig och lura mig, allt för att slippa skidåkningen. Men framför allt tog hon till sina tårar som definitvit är ett starkt vapen. Jag faller nog 80 procent av gångerna för hennes tårar även om jag börjat genomskåda dem ibland. Det gäller att lära sig att se vilka tårar som är äkta...

Det kan låta hårt för er som inte har en flicka (eller pojke) som tar till dessa knep. Ilska, tjurighet eller låtsat vara sjuk för att slippa är ju så mycket lättare att hantera och /eller genomskåda. Tårarna tenderar ju att öka i styrka och bli äkta efter ett tag. Så jag har fått sitta i bilen och vara snäll och arg om vartannat men framför allt bestämd. Jag vann till slut om det nu kan kallas att vinna att föra in sin rödgråtna dotter till skolan. Hon accepterade. De flesta hade hunnit gå till skidspåret men huvudfröken var kvar och tog emot henne och jag var öppen och talade om vad förseningen handlade om. Och snälla fröken var så klok och kom med ett kompromissförslag, att dottern skulle få slippa de jobbiga uppförsbackarna och bara åka i raka spåret.

Nu ser jag bara hennes rödgråtna ögon framför mig och vill helst hämta hem henne och hålla henne i famnen men jag vet ju att det bästa för henne är att möta sina utmaningar och klara dem och växa av dem. Hon kommer hundra procent garanterat tycka att skidåkningen var kul idag. För det måste ha överstigit hennes låga förväntningar.  

Men då när hon tar till sina tårar då gäller det att vara bestämd. Det skulle vara så lätt att säga ja men du slipper!  Men det är inte att göra henne en tjänst.