Inlägg publicerade under kategorin Relationer

Av Persilja - 2 februari 2008 10:11

Dagens (utlovade) program:

Gå på bio med två av barnen och en kompis till dem. Alvin och Gänget. Kompisen ska sen övernatta. Dottern har fått smak för övernattande kompis. Det är nu tredje gången gillt hennes bästa kompis sover över sen jag "släppte" det fritt för några veckor sen. Har haft som regel att de ska vara iallafall sju år innan detta med övernattande börjar. Vi är ju rätt många och här övernattar ALLTID någon på helgerna. Men det är bara 50 procent av barnen som har övernattande kompisar. De övriga två är inte intresserade, eller har inte den typen av kompisar. Men det går inte en helg utan att det är någon som sover över. Jag älskar att ha nattgäster. Så det är väl därför jag aldrig säger nej. Det är ju så mysigt!

Maken hatar att ha nattgäster. Eller hatade. Han har vant sig. När han var barn (enda barnet) fick han ha övernattande kompis 2 gånger under hela sin uppväxt. Så för honom är det norm att inte ha folk hemma. Men det är mycket han har fått ändra på genom att leva med mig.

Han vill ha avskalad inredning (hahaha!), diskreta färger,(hohohoho), omönstrat (hähähähähä) och helst inga prylar alls. (mouhahahahha). Han ville inte ha några barn heller(hahahahahahahhaha) och inte någon hund (hihihihihihihi) så VARFÖR har det blivit som det blivit?

Han bara är sån. Säger nej av bara farten. Konservativ, vill inte ha några förändringar, vet vad han har osv.

Men så mötte han mig, som bara måste ha förändring hela tiden. Och för att inte bli utbytt själv har han kanske insett att det är okej med förändringar på andra sätt.

Men jag tror en del människor är igångsättare och andra avslutare. Jag är en typiskt igångsättare. Projekt efter projekt drar jag igång och han är mycket bra på att genomföra och avsluta. Men skulle jag vänta på att han skulle sätta igång då skulle det aldrig bli nåt.

Det är samma med barnen. Jag visste att han skulle tycka om att ha barn fast han själv inte kunde tänka sig det. Jag visste att han skulle tycka om att ha hund. Att han skulle trivas i ett hus på landet. Att alla resor vi åkt på genom åren skulle vara några av hans bästa upplevelser. Men vi hade aldrig varit utanför staden om det hade hängt på honom.

Han behöver dras igång.

Men sen genomför han allt med bravur.

Man kan kanske säga att vi kompletterar varandra bra.



ANNONS
Av Persilja - 9 augusti 2007 12:42

Irritationer uppkommer när man minst anar det. (Eller man kanske skulle kunna ana det om man bara kikat i almanackan...)

Hursomhelst uppkom en sådan irritation plötsligt för mig idag.

Jag står och tömmer diskmaskinen och för hundrasjuttionionde gången tar jag rätt på delarna till termosarna som diskats i maskinen fast de egentligen ska diskas för hand. Det är nämligen så att korkarna till ståltermosarna är delbara coch det sitter en gummiring/packning på den också. All choklad som fastnat där inne i alla skrymslen och vrår försvinner inte mirakulöst där i diskmaskinen. Varje gång har någon del dessutom fallit ner under vagnen och hamnat i silen eller dess närhet.

Så det är alltid ett fasligt sjå att lyfta bort vagnen, ta rätt på försvunna delar och sen dessutom stå och diska det för hand.

Detta har jag som sagt gjort etthundrasjuttionio gånger förut och varje gång har jag känt ett sting av irritation. Men inte sagt något. Inte förklarat hur delarna diskas torkas och skruvas ihop för hand efter sin meningslösa sejour i diskmaskinen.

Men idag, då rann sinnet till. Ilskan. Tokspattet.

Hu. Jag skäms över mitt anfall så här efteråt. Men det är sån där irritation som byggts upp och så slutligen droppen som rinner över. Det är oftast så med mig. Jag är rätt mild och vän i långa tider men sen (lagom strax innan mens) tål jag plötsligt inte alls det jag tålt hur länge som helst.

HURINNIHELVETEKANMAN VARASÅDUMIHUVUDETATTMANOMOCHOMIGENGÖRSAMMADJÄVLADU
MMAIDIIOOOTISKASAK?

VA? 

TROR DU ATT DET HOPPAR NYDISKAT IN ISKÅPEN AV SIG SJÄLV. TROR DU ATT JAG TYCKER ATT DET ÄR ROOOOLIGT ATT PLOCKA TERMOSDELAR FRÅN DISKMAKSINENS INRE. DET TYCKER JAG IIIIIIINTE!!!!!

GRRRRRRRRR!"!!11 ARRRRRRRRRRR GHHHHHHH11

Sen brände jag mig på vattnet och då höll jag nog på att spränga en åder i skallen!

Men nu känner jag mig så lugn och fin så.

Men trots det står inte makens aktier så högt i kurs just nu. Han skulle nämligen hjälpa till att montera en hylla i vår lilltoa däruppe och började så smått fixa med det igårkväll. Fixade och donade vääääldigt länge utan att det blev någon hylla. 

Och i morse (innan termospryttelattacken) frågade jag vänligt (tyckte jag) om det blev någon hylla däruppe snart eller om jag skulle göra det själv. (Okej lite spydig var jag väl...) Han skulle bara dricka påtår (väldigt länge framför datorn) och sen fick jag det där skämmiga brytet och sen började han leta en tumstock och alla tumstockar var försvunna och då far han in till stan för att köpa en tumstock!!!!! Va? 

Grrr!

Nyss ringde han dock och undrade om något annat behövdes när han ändå var in till staden...

Jag är snäll nu. Men hyllan bör nog komma upp...

Ikväll åker han till Kiruna.

Skönt för honom kanske? 


ANNONS
Av Persilja - 7 april 2007 18:49

Maken och jag har varit tillsammans i 25 år, men bara gifta i 15. I dessa femton år har jag haft mina vigselringar på vänsterhanden i princip alltid, utom när jag sovit. När jag började arbeta med stugträdgården för en sisådär fem år sen åkte ringarna av allt oftare även på dagtid. Jag började bara ha dem när jag gick utanför hemmet. Kände mig "oklädd" utan.
Tillfällen att förlägga ringar fanns det alltså gott om och många gånger har de varit borta, men alltid blivit hittade under någon tvätthög eller pappershög...ja, ni fattar...

Ringarna bestod av en förlovingsring och en vigselring i vitt och rött guld blandat och så en äldre guldring som en nära släkting haft som jag hade mellan de andra två. Jag gillade verkligen mina ringar. De var en del av mig. Lagom råa och breda för min typ av hand. (Inga pianofingrar här utan mer trädgårdsarbetarhändertypen. Den som sett mina fötter kanske kan tänka sig...)

Så i våras började ringarna försvinna en efter en.

Först försvann förlovningsringen. Vi flyttade till dit vi bor nu och vid den absolut sista transporten försvann den. Efter en hel dags städning där jag haft dem på spisfläkten var de det sista jag tog med mig. Eftersom händerna sved och var nariga efter en lång dags städning ville jag inte ta på dem. Lade dem i en kruka med andra viktiga saker som skulle med. Krukan tippade omkull under transporten i bagageluckan och hur mycket vi än letade var en av ringarna försvunna. Den var bara borta!!! Puts väck. Till saken hör att vi hade hyrbil just den dagen eftersom bilen var på framrutebytee efter ett stenskott. Vi bad hyrfirman hålla ögonen öppna, men ingen har hört av sig.
Jag fann mig i förlusten och tog istället makens som han aldrig använder. Så nu hade jag tre igen. Makens bar jag längst in för att den var lite större.

Ring nummer två, vigselringen, förlorade jag sista veckan i stugan. Där jobbar jag i trädgården hela tiden så ringarna ligger jämt i nåt fönster och när jag skulle ha dem nästa gång var en ring borta. Puts väck! Helt totalt borta. När vi åker hem på hösten är det grundlig städning som gäller och ringen finns inte i stugan.

Jag har nu två ringar kvar. Och båda är lite för stora...när händerna är kalla.

Vid en sista höstlig båtutflykt innan hemfärden var jag som vanligt den som både ankrade och knöt fast båten (det finns säkert nån båtterm för att "knyta fast" båten, men jag tror absolut att alla förstår mig ändå...)
Jag tog upp ankaret, fällde ut det och började svinga det och kastade iväg det...och i kastet flög även makens ring i plurret. Rakt ner på det djupa där jag kastade ankaret...
Plopp! Borta var den...
Jag var iskall om händerna efter båtturen i den norrbottniska skärgården.
Maken bara blängde på mig. Vad ska man säga?
Nu började jag känna lite olust över allt vigselringsvinn. det började bli väldigt vidskepligt eftersom vi hade det ganska jobbigt vid denna tidpunkt.
Tre ringar, alla våra ringar som vi gav varandra för femton år sen tappade jag under en fyramånaders period.

Kvar finns släktingens gamla stora vigselring som jag hade mellan mina.
Suck.
Det sägs ju att guld kommer tillbaka. Stugringen kan jag tänka mig dyker upp, men den som ploppade i sjön tvivlar jag starkt på och den som ligger i en hyrbil eller tappades ute nånstans hyser jag heller ingen förhoppning om att hitta.

Trist.
Men ett äktenskap sitter ju inte i ringarna...

Kanske kan vi ge varann nya ringar om allt löser sig.

Vi är på väg upp i vår äktenskapliga berg och dalbana, tror jag...

Av Persilja - 5 april 2007 11:22

Grrrrr!
Arrrgghhh!!!
Finns det någon som kan trycka på rätt knappar för att reta upp en annars ganska mild och timid människa än den där DRULEN man varit ihop med sen barnsben!
Alla hemligheter vet han och alla ens svagheter.
Och han har mage att använda kunskapen vid våra gräl...
Så just nu är fyrabarnsmamman arg.
Eller var det nyss.
Det börjar redan svalna, blodet.
Men nyss hade jag kunnat lyfta en bil över huvudet och svinga den runt i rena ilskan. Grön som hulken och vrålande som en tyrannosurus rex!!!


Vad vi grälade om? Hm, minns inte riktigt.
Få se nu...
Nä, jag har redan glömt, så det var inget särskilt-bara en sån där äktenskaplig urladdning som behövs ibland för att man ska kunna gå vidare i livets berg och dalbana. Iallafall jag behöver det.

Men OJ vad blodtrycket stiger och känslorna svallar!!!

Finns det verkligen de som aldrig bråkar???

Hur gör man då? Har en ljudisolerad låda man trär på huvudet och skriker i? Eller en voodoodocka man sticker nålar i? Eller skurar man toan med hans tandborste och ställer tillbaka den i hans mugg sen? (Tanken HAR föresvävat mig...)
Hur blir man av med ilskan om man inte bråkar?
Äh, de som inte bråkar vill jag inte ha några tips av-så det så!


Nu är jag på perfekt städhumör iallafall. Så inget ont som inte har nåt gott med sig.

Blåkulla nästa. Här finns en riktig häxa med dolda häxtalanger!!!


Av Persilja - 27 mars 2007 16:46

Ja, då var man tillbaka i gruvstaden, fjällkommunen, turistmetropolen Kiruna. Det var fullt av turister på tåget som skulle åka skidor i fjällen eller besöka Jukkasjärvis ishotell.

I Boden hoppade ett ummepar med två pojkar (4 och 6 år) och en bebis. Suck! Vilka jobbiga typer. Pappan måste ha älskat sin egen röst då han i 30 mil pratade konstant med sina pojkar eller sin fru. Hela tiden på ett konstigt onaturligt sätt. Jag skulle inte ha kunnat vara gift med karln mer än dag utan att bli kollrig. Fast hon, frun, var likadan när hon öppnade munnen.
De talade inte naturligt med sina barn en enda gång. Bara undervisande och liksom supermedvetet.
"Nämen nu var du väldigt duktig! Så duktig du var! BRA gjort!!!"
"Vill du ha någon mat i din mage? Är din mage hungrig?"
"BRA gjort att du satt så fint och inte spillde ett endaste dugg."
"Tänk att tack vare att ni suttit så fint och skrivit (hör alla i kupén det nu?) i era böcker och pratat med såna små röster så har lillasyster fått sova så skönt! Så duktigt! BRA gjort!"
S-U-C-K-!
Jag tycker visst att man ska berömma sina barn-det är jätteviktigt! Men de här barnen var liksom några uppvisningsbarn. Där i kupén med oss andra i närheten gjorde föräldrarna stor affär av att pojken som var sex kunde läsa. "Tänk vad duktig du är som kan läsa redan! BRA gjort!" Jag höll på att bli galen!!!
(Min dotter är sex och hon kan också läsa sen länge utan att jag drillat henne ett endaste dugg!!! hade jag lust att säga men orkade naturligtivis inte beblanda mig med denna showoff.)
Sen när de talade med varann, föräldrarna, så var de också superartiga och berömmande.
"Tänk, vad bra att du fixade den här resan-det ska bli så skönt att åka skidor i Nikkaluotka! Vilket BRA initiativ av dig".
"Ja, men DU har ju också varit med på det, så vi ska tacka dig också!"

Enerverande tillgjorda människor!!!

Undrar hur de låter i sängkammaren?

"Ska vi älska ikväll, tycker du?"
"Ja men vilket BRA initiativ av dig!"
"Vilken ställning tycker du vi ska ta ikväll?"
"Vi skulle kanske prova den där vi körde i Byske. Den hade vi ju båda sån glädje av!"
"Jamen vilken bra idé! BRA gjort!"
"Diskar du undan efter våran trevliga middag, så går jag och förbereder i sängkammaren."
"Jamen, vad bra initiativ av dig-vi kanske skulle ta de där mossgröna lakanen idag-det påminner så mycket om Byske."
"Men vilken Bra idé!"

osv!!!

Jag blir grymt misstänksam mot såna där fasader!!!

Undrar hur deras tvättskrubb ser ut???

Jag tror det ligger ett och annat lik där bakom den manglade tvätten!

Av Persilja - 13 mars 2007 15:46

Näe, nu ger jag mig! Idag var ingen bra bloggardag för mig!
Känner mig så gnällig och skitirriterad på allt och alla!
Jag ska gå och smälla och skrälla lite med kastrullerna och spilla lite ris på golvet och bränna mig på varmvattnet och laga himmelsk mat som ändå NÅGON kommer att klaga på och sen ska jag gå och dra nåt gammalt över mig...dock ej maken!

Av Persilja - 10 mars 2007 00:36

Här går vi i bredd, fyrabarnsmamman med sina fyra barn, i Gamla stan. Turiststråket framför andra. Men där finns sciencefictionbokhandeln! Mitt på Västerlånggatan. Vilket ställe!!! Där fastnar man länge bland alla serietidningar och böcker som man är svältfödd på när man bor i en liten stad. Vilket utbud!!!

På denna bokhandel stötte jag ihop med min barndomsvän som jag inte träffat på sisådär åtta-nio år. Hon bor sen några år tillbaka på Söder i Sthlm, men sannolikheten att stöta ihop med just henne är osannolikt liten. Ändå gör jag det. Det var härligt!!!
Det gjorde mig rörd att känna att jag fortfaranade bryr mig så mycket om henne. Trots att vi inte har annat än julkortskontakt numera. Vad man slösar bort många relationer i onödan! Varför hör vi inte av oss mer till varann? Varför tar närmaste familjen över så mycket av ens liv? Varför orkar man inte räcka till för fler än de närmaste och ett fåtal till? Kärlek och vänskap genererar ju bara MER kärlek och vänskap. Det är ju inte så att man töms ur, om man älskar för mycket. Tvärtom. Och ändå väljer de flesta människor att bara finnas till för ett fåtal. Det är inte rätt väg! Jag ska försöka bredda mina vänskapsband. Jag har min familj (mannen och barnen), mina syskon med famliljer, mina föräldrar, mina svärföräldrar, min bästa vän med familj, och så mitt tjejgäng. Som står mig nära. Varför det? Nog har jag väl kapacitet för fler nära relationer?
Det är nog också så att man är rädd för att bli avvisad. Man vågar inte ge av sig själv mer än man får tillbaka.
Fånigt! Nu ska jag börja samla på vänner!!!
Jag ska börja med att försöka återknyta kontakten med min barndomsvän som jag verkligen kände så starkt att jag fortfarande bryr mig så mycket om. Sen kan jag försöka anstränga mig att komma närmare fler människor. Det är ju endast det livet handlar om. Närhet till andra! Allt annat är bara liksom kosmetika.
Mitt i natten får jag alltid såna här "filosofiska tankar". En slags klarsyn som i vanliga fall grumlas av vardagsstressen.
Jag har förresten utfört dagens goda gärning! Granntjejen låste ut sig på väg till tvättstugan, och enda extranyckeln fanns ute på flygplatsen där hennes sambo jobbar. Hon skulle ringa securitas från vår telefon för att de skulle komma och låsa upp (á 500 kr). Då erbjöd jag mig att skjutsa henne (självklart) till flygplatsen för att hämta nyckeln. Hon lånade min jacka och mina skor och så åkte vi.
Hon var så tacksam så det blev pinsamt. Jag tycker det var helt självklart.
Nej, nu måste jag nog slita mig från denna tidstjuv.

Presentation

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2009
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Fyrabarnsmamman med Blogkeen
Följ Fyrabarnsmamman med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se