Hihi! Först paret Obama som funderade på en labradoodle och nu norska kronprinsparet! Det börjar bli inne att ha en labradoodle.

Jag säger bara GRATTIS till ett bra val. Om alla labradoodlar är som vår Pommac får de den absolut snällaste hunden i världen och det är väl inte fy skam.

Deras valp ser ut precis som vår Pommac! Kuuuuul!!!

Jag tycker pudelklubbens resonemang i artikeln jag hittade är löjlig.

Det där med renrasigt är ju bara trams. Ras som ras, bland eller ej, huvudsaken är väl att hunden är frisk och har bra lynne. Det är klart att om man är väldigt intresserad av utställningar och sådant är det väl skoj att ha en renrasig hund. Jag är dock enbart ute efter att få en trevlig familjemedlem och då var vår blandis ett lyckokast!

Tack Ellen för tipset om vad som händer i kungafamiljen i vårt grannland! 

Dottern och hennes kompis har flödat av kreativitet idag. De har gjort ett tjugotal figurer av tyg, papper, papprullar och knappnålar. Den ena finare än den andra!

Här är de fyra första. Jag måste nog köpa nya knappnålar för jag har inte hjärta att ta figurernas munnar, ögon och näsor. De var förresten av sån usel mjuk kvalitet att de var i princip oanvändbara. Hur kan man tillverka knappnålar som är så mjuka i stålet att de kröker sig av att stickas in i ett tyg???

Snyggolito eller vad han nu heter igen, är nybadad och fin.  

Själv ifrågasätter han starkt det nödvändiga i att duscha. Usch och fy såna dumma påhitt. Det är en hundflicka i byn vars matte upptäckte att hon hade löss igår. Vi blev llite oroade eftersom de brukar busa tillsammans. Han har inte kliat sig mer än vanligt och jag har spanat noga, men jag tror nog man kan missa det ändå. Så jag är lite stirrig nu. Fy, vill inte behöva sanera alla mattor och bäddar han har. (Och vill inte ens tänka på hur ofta barnen bjuder upp honom i soffor och sängar...)

Jag köpte en ny mössa i fredags. Det brukar vara ett säkert sätt att få igång våren. När jag köper ny mössa blir det alltid varmt. Idag kom vårvärmen på allvar! Och snötäcket bara försvinner framför mina ögon. Lycka!

Dottern tog snabbt över mössan som innemössa. 

Efter fyra timmars olidlig klippställning...ja för matte då...inte för vissa bortskämda hundar, blev Pommac befriad från sin tjocka vinterkappa.

Jag klipper där jag kommer åt. Ibland sitter han, ibland ligger han på sidan, ibland på mage. Jag klipper med en vanlig sax eftersom han är livrädd för en klippmaskin. Han hoppar en meter upp i luften varje gång jag försöker. 

Mycket hår blir det!!!

Men ack så snygg han blir efteråt!!!!!

Och liiiiten. Han ser ut som efter en tuff hårdbantning. Han byter utseende totalt. Från en lurvig, stor, lufsig hund, till en smal liten pimpinett varelse.

Han blir ledsen om vi skrattar så man får verkligen hålla sig så att han inte blir förnärmad. Men helst vill man bara äta upp honom!

Shit!

Vi har ett problem.

Nämligen detta:

En vrålstirrande hund.

En hund som till synes saknat jaktinstinkt ägnar nu helst dagarna till detta:Han sitter och stirrar på Scottie Pippen.

Scottie Pippen har fått flytta till vardagsrummet eftersom vi alltid är där mest. Han såg så ensam ut där i köket. Men vardagsrummet är även Pommacs domän och sen dess (igår) blev det ett problem.

Hans stirrande känns inte sunt.

Det känns som att det är fara å färde.

Så jag försöker befalla honom att ligga eller gå iväg, men fort är han på plats igen.

Här har vi ett problem att bita i. Något att jobba med.

Men först måste säkerhetsåtgärder vidtas. Nämligen att hänga Scottie på väggen med konsoller, så att frestelsen är utom räckhåll. 

Återstår att se om Labradoodle och Undulat går att få till kompisar. Jag satsar på att det ska gå. Jäpp. (Wish me luck!)

Att gå omkring med en kolsvart hund i en mörk by utan alltför överdriven gatuvägbelysning är förenat med livsfara. Vi människor har reflexvästar och Pommac har haft en reflexväst men han har växt ur den och jag har ständigt glömt att köpa ny till honom. Det dåliga samvetet har växt men så  igårkväll kläckte jag den strålande idén att sy ett reflexhalsband. Jag tog dotterns urvuxna mjukisbyxor, klippte loss resårmidjan och sydde på en massa reflexband som jag råkade ha i mina gömmor.

Voilá! Lätt som en plätt och det blev ju stiligt också!

Och det funkar till och med! Han lyser upp som en rymdblomma därute i mörkret när bilarna passerar.

Jag har väl sagt att vår hund inte ligger i soffan.

Iallfall inte oinbjduen.

Men inbjudningarna haglar tätt.

Svart hund, ljus soffa.

Hm, funderar på att färga soffan röd...

Pommac älskar att leka. Favoritleken är kurragömma. Barnen säger "Sitt!" och "Stanna!" och så går de och gömmer sig. Under tiden ropar de "stanna-stanna" och han stannar. Han sitter på absolut helspänn. Väntar lydigt tills de ääääntligen ropar "Kom hit". Då rivstartar så att han bara halkar omkring de första metrarna. Ivern är så stor. Sen skuttar han dit han såg att de gick och så letar han. Han börjar med att titta och det är han lite dålig på. De kan stå nästan synliga men om de bara står still ser han inte var de är. Men så börjar han nosa och DÅ går det fort. Snabbt hittar han dem och jublet är belöningen. Han älskar det! Han kan leka det hur länge som helst.

Öppna paket är hans andra favoritsysselsättning.

Det är verkligen en passion.

När jag slår in paket för att posta till kunder i Persiljas Verkstad, då kommer han rusande vid första tejpbiten jag river av. Han har lärt sig det ljudet. Sen står han och tittar spänt på paketet jag slår in. Jag får vakta det noga så att han inte sliter det i stycken. 

Det är himla gulligt! 

På bilden sitter han och vaktar två små paket som faktiskt är till honom. Varje gång någon fyller år ska såklart han också ha paket. 

Hittills har han aldrig tagit något utan tillstånd. Men jag anar att julklappshögarna kommer att leva farligt i år. Kan vi ha dem under granen? Kan vi ens ha gran? Tveksamt...

Vad gör man inte för sin allra käraste fyrbenta vän? Har nyss stått på alla fyra och låtsasätit från hans matskål. Länge och smackat och haft mig. Gått in för att det ska låta gott och lockande.

Och mycket riktigt, Pommac skyndade sig dit och stod i kö för att få smaka torrfodret han också. Ett torrfoder han ratat i flera dagar nu. Han är less på sin mat. Äter bara i yttersta nödfall. Och den fyrhövdade barnaskaran ser till att det inte blir så många nödsituationer. Det är en köttbit här, en plättbit där, en sked makaroner där. Det är klart att han ratar sitt trista torrfoder som han har smakat alltför många gånger när han hela tiden får nya smak och doftupplevelser. 

Det spelar ingen roll att jag tjatar om att torrfodret håller honom frisk och kry. De känner ändå empati med honom och förstår så väl hans trötthet på sitt torr(ftiga)foder.

Men nu fick jag honom att snabbt äta upp sin portion. Om det finns risk att matte börjar ta hans mat måste han ju se till att äta upp den.

Så har då en del av grönsaksberget omvandlats till mat. Gjorde falaflar och palsternackssoppan igår. Några har bett om recept och jag är ingen recepttyp utan mera en tager vad man haver typ så det är lite svårt att säga ett recept men jag ska iallafall berätta hur jag gjorde igår.

Till falaflarna hade jag två burkar kikärtor. Skölj bort burkvattnet (smakar inget gott) och häll ärtorna i en bunke, sätt till äggulor. Igår tog jag fem, men jag brukar ha tre och fyra också. Krydda med salt, curry (om man vill), chili och gärna vitlök. Mixa till en smet. (Mina barn vill ha en slät smet, själv gillar jag när jag kan känna lite större ärtdelar...) Stek på låg värme i olivolja. Typ fem minuter. Totalt. Jag rullar dem inte, klickar bara med sked rakt ner i stekpannan. Därav de ojömna bullarna.

Soppan gjorde jag så här.

Cirka 200 gram rotselleri, som skalas och skärs i mindre bitar. Tre-fyra palsternackor som skalas och skärs till mindre bitar. Fräs någon minut i olivolja och häll på en liter vatten. Släng i två grönsaksbuljongtärningar (stå tre meter bort så blir det roligare) och låt koka tills rotfrukterna är mjuka. Mixa till en slät soppa. I med ett paket matlagningsgrädde och salta och peppra. Jag kryddar försiktigt för att man ska känna den lena goda palsternacksmaken. Denna soppa är gudomlig och världens enklaste. Okej, endast äldste sonen, 14-åringen, äter den, så det är väl inte bästa barnmaten. Fast börjar man ge den till ettåringen kanske de vänjer sig...

Till de som vägrar soppan gör jag cous cous. En smaksatt youghurt är gott till.

Här kommer ett recept på hur man slår ihjäl två timmar och samtidigt blir trött i ryggen.

Till det behövs en hund, som motvilligt låter sig klippas.

En gräsmatta.

En sax.

Sätt i gång och klipp pälsen.

Man får en nyklippt hund och en mördande ryggvärk efter att ha hukat i två timmar. Jag har inte lyckats få hunden att stå som jag vill, typ på ett bord, blickstilla. Nej, han kråmar sig och rycker och åmar sig. Jag kollrar och berömmer och krumbuktar mig. Men klippt blir han. Om än lite ojämnt. Något ben kan bli oklippt eller så. Men det får man efterklippa. På bilden har jag fått hjälp och jag ska precis klippa kring snoppen. Då är det bäst att se till att han håller sig still! Annars kanske det blir en slags kastrering istället. Ajjjj!

Nu när jag befriat honom från sin tjocka päls, ja då har temperaturen sjunkit. I morse var det  nio ynka grader ute. BLÄ! 

Igår firades äldste sonen med smörgåstårta och jordgubbscheescake och strålande solsken. Att skjuta upp hans släktfirande några dagar visade sig vara ett utmärkt drag. Vi prickade in den bästa dagen hittills.

Fyllde på dagen med bad och trädgårdsarbete. Har insett att det inte är världens bästa att ha basketplan jämte rabatter...

Många brutna kvistar blir det. Men ack vilken rikedom att kunna ha kvistar av pion och ros i vas!

Få se om de orkar i blom. Några pioner skulle jag gärna se i blom ute, därför ska det idag byggas ett tak av hönsnät över rabatten. Det kanske kommer att se konstigt ut, men det har en funktion så man vänjer sig. Kanske blir det coolaste klätterställningen för någon klätterväxt. Kanske en klematis får flytta in här?

Annat som får mig att känna mig riktigt rik är detta. Oj, vad mycket gott det ska bli. Palsternackssoppa, mmmm den mildaste mjukaste soppa som finns, panerade aubergineskivor med parmesan och vitlök, morotssoppa med ingefära, falaflar med sesamfröpanering, linssallad med rödlök och valnötter och så vidare och så vidare. 

Igår hade vi verkligen varmt här. Jag njöt eftersom jag älskar värme. Hela min kropp slappnar av och blir loj och mjuk. Alla spänningar jag bär omkring på bara försvinner. Det är därför jag trivs i växthuset tror jag. Och i bastu.

Fast det har vi ingen.

Någon som är mindre förtjust i denna värme är vår älskade Pommac.

När det är som varmast brukar jag lägga en vit blöt handduk på honom och det tycker han om. Det sänker nog hans temperatur rejält. Han orkade knappt gå till vattenskålen igår. Att jag dessutom satt honom på 24-timmars diet enligt veterinärs ordination gjorde inte saken bättre. För varmt och ingen mat. Allt fel! 

Men idag har han fått kokt ris och hans oroliga mage kanske lugnar sig. Han har inte väckt mig i natt och velat gå ut och bajsa, tack och lov. Så dieten hjälpte förmodligen. 

Håller med alla talare; för det första att jag borde medicinera, astma är inte att leka med. För det andra att det kan bero på att Pommac är obadad, vilket han verkligen är!

För det tredje, det kan ju vara pollen. Visserligen har jag aldrig reagerat på det förr men jag ska ju inte gå omkring och skylla på oskyldiga varelser i onödan!

Så jag ska bada Pommac, ta allergimedicin (ska bara skaffa) och sluta skylla på Pommac!

Haha!

Och JUST IDAG är det Pommacs födelsedag! 1 år idag!

Idag ska han få GOD mat och han ska få paket, en pipleksak, lite hundgodis som är inslaget och ett tuggben. Allt i paket som han ska få slita upp.

Vi väntar bara på att alla sjusovare ska vakna. Eller jag kanske borde säga 12sovare.

Så här såg den lille vännen ut när han kom till oss åtta veckor gammal. Det absolut största lyftet denna fyrabarnsfamilj varit med om!

Så har det då hänt! Jag har fått ett astmaanfall av min kära hund! Attans!

Ska nu iväg och låta tre barn bada av sig på Aronsbadet och under tiden ska jag andas frisk hundallergenfri luft.

Sen får jag hoppas att det känns bättre när jag kommer hem.

Jag kände att han luktade väldigt mycket hund i gårkväll när vi lade oss. Han sover vid min säng, men jag ska flytta hans madrass långt bort för det är ju inte så bra att ligga och andas in hans doft när jag reagerar på den.

Attans attans attans!!! 

Nåväl, fortsätter besvären får jag söka läkarhjälp och käka allergitabletter. Dessutom kanske jag borde förnya min astmainhalator som gått ut för flera år sen.

Jag anade att detta skulle komma. Men det är ingen panik, det går säkert att medicinera och jag hade med detta i beräkningen när vi skaffade honom. Han ska bo kvar om jag så får bosätta mig i garaget!

Men nu måste jag ut och ANDAS!  

Allting är relativt!

Träffade en hundägare som fick åka in med sin hund på långfredag pga ett mindre skärsår i tassen. Summa att betala: 4750 kr.

Pommacs medicin gick på 440 (!) så totalt överskred Pommacs nota inte ens 2000 kr. Billigt! Ja, om man jämför alltså. Sen innebär det att det inte blir några utsvävningar denna månad men det får man ta som en kvinna. 

Hm, det har varit en del överraskningar som hundägare. De flesta positiva.

• Plocka upp varm bajs med en påse och att det smetar fast på grässtrån och annat, lukten...jag vänjer mig aldrig. ÄR väldigt kräkmagad när det gäller bajslukt.
• Det totala ansvar man känner. Precis som för barnen, ett livslångt åtagande, iallafall i hundliv räknat. 
• Den enorma kärleken man skulle känna var jag ju förberedd på men det kom ändå som en överrakning att han blev en så fullvärdig familjemedlem. 
• Veterinärsräkningarna har alla varit stora överrasknigar, men nu är man väl luttrad iför nästa gång.
• Att så många hundägare inte låter hundarna vara sociala är en stor överrasknig för mig. Jag älskar när Pommac får rumla runt med andra hundar, men det är bara ett fåtal av byns hundägare som ens stannar och låter dem hälsa. Å andra sidan de som stannar låter dem rumla runt och busa  ett tag, så det är förmodligen en tidsfråga. Alltså att folk är ute på rastning och har bråttom till jobb, dagis, teveprogram, puttrande grytor eller kanske jäsande degar.
• Att Pommac skulle älska barnen som han gör var också en överraskning. Där ligger man i lä. Den enorma skuttglädje han visar när de kommer hem från skolan är milsvid från den lite mer fjäskande hälsning han ger mig. Det märks att jag är flockledaren och att han verkligen vill visa det, men barnen är bara total glädje för honom. Likvärdiga buskompisar!
• 
  

Nu är lillvännen hemma.

Han var så TRÖTT när han kom med sköterskan från klinikens baksida dit inga hussar och mattar får komma. Han orkade inte hälsa, bara luta sig mot mig och när jag kliade honom somnade han stående med huvudet tungt i mina händer.

Det var en pärs att få honom in och ut ur bilen, så trött var han och jag orkade ju inte lyfta honom. (Han väger 36 kilo.) Men nu ligger han slocknad mitt på köksgolvet, lyckligt hemma, och lär nog sova ett tag till.

Stickan då?

Var den stor?

Ha! De hittade inget! De ringde mig och frågade vart stickan åkt in och efter min beskrivning hittade de iallafall såret och tryckte ut en del vätska. Men förmodligen har han lyckats pillra ut stickan själv i morse. Jag såg hur han höll på slicka och bita vid tassen.

1350 kronor kostade kalaset och då har vi inte hämtat ut hans antiflammatoriska medicin ännu.

Den ska han äta i minst fem dagar. Biverkningarna är kräkningar och diarée...Jippi! Not! Jag hatar när han har diarée eftersom det fastnar hur mycket som helst i pälsen vid baken. Det brukar han komma in med och sätta sig på mattorna och torka av. Får ta bort all mattor några dar nu.

Nåja, allt väl.

Vi har härdats en aning allihopa. Nästa gång vet vi hur det går till. Och efter sex timmar ensam på kliniken kanske han inte alls går dit med samma glada humör som idag. Efter det här kanske han också börjar darra som ett asplöv av att känna veterinärdoften.

Hade vi haft mer is i magen tror jag faktiskt att han fixat det här själv. Men det man vet ju aldrig.

Skönt att ha honom hemma igen. Nu känns allt bra!

Tänk så tomt det kändes när han var borta!

En ny dag. Det jag skrev om igår kväll är instoppat långt bak.

Det är skönt att kunna få ut det ibland.

Jag har en skjutsardag framför mig idag.

Maken åker iväg till annan stad på jobb och idag är det jag vad jag vet nu sex skjutsningar och hämtningar under dagen/kvällen. På precis så knäppa tider att man måste hem mellan. Sånt är så trist när man inte kan hjälpas åt. Upphackade dagar gör att man inte får nåt gjort. 

Laga mat blir en stressakt. Allt blir det. För man ska hela tiden iväg. Det är såna gånger det hade varit bra om barnen hållt på med mer lagliknande sporter. Och inte individuella. Då kan de ju samåka.

Kanske kan en annan mamma hämta en gång idag. Sätter mitt hopp till det.

När barnen är i skolan sover Pommac mest hela tiden för oftast har vi varit på  en rejält lång promenad på morgonkvisten. Han lägger sig alltid här, oi dörröppningen där han har koll på hall och ytterdörr, badrum och kök och vardagsrum. Jag ska inte kunna passera honom obemärkt.

Han lyfter på huvudet och spanar vart jag går så fort jag rör mig. 

Min vakthund.

Men han har fattat fel. Det är inte mig han ska vakta. Det är ju huset och dess invånare. Han är mer av fångvaktar typen nu.

Kollar att JAG inte smiter...