Sitter och väntar medan mitt lila nagellack torkar. Jojo! Nu är Persiljan fin ska ni veta. Nagellack hör inte till vardagligheterna. Jag ska gå ut och äta och fira en av mina äldsta vänner lite i förskott inför hennes 50-årsdag nästa vecka. Ärligt talat kom nagellacket på för att dölja all grön färg som inte gått att få bort sen jag målade skåpen.

Jag har gjort ett collage till min vän, (jag hoppas inte att hon kikar in här nu bara), istället för ett kort. Det blev sådär. Men finare än ett kort iallafall!Som vanligt var jag ute i sista sekunden! Är inte alls nöjd med bokstäverna men jag hann inte göra om!

Nåväl, jag tror att hon blir glad i allafall. NU ska jag gå och pudra näsan och klä mig. Moooot resturangen!

Hörnskåpen är målad. (Kameran strjekar.) Det blev grönt. Totalt oväntat. Inte limegrönt som jag tänkt, inte rött, inte cerise, inte lila.

Grönt. Skogsgrönt.

Jag var seriös igår. Min lilla seriösa tant som sitter på min axel var ettrig igår och tjatade i mitt öra att nu är det dags för nåt mindre glassigt. Nu ska du satsa på en vuxen färg. Det kommer att behövas till allt barnsligt runtomkring. Cirkusen måste få ett stopp. Måla grönt. Sådär höll hon på.

Och för att slippa tjatet målade jag.

Men rackarns om inte den lilla bitchen hade rätt. Ni ska få se. (Så snart kameran slutar sin strejk.)

Kromoxidgrönt. Jag älskar det ordet. Kromoxidgrönt har jag målat.

Ritktigt mörkt grönt. Som trädgårdsmöbler såg ut förr. Det är en gammal nyans och  jag har alltid älskat den.

Men hörnskåpet köpte jag för att måla i en knasig färg. Så jag vet inte vad som hände. Jag är offer för min vanliga inpulsivitet nu igen.

Fast det blev bra. Fast inte som jag tänkt.

Men grönt är skönt!

Jag älskar grönt så grönt kan aldrig bli fel. Sen beror det väldigt mycket på vad man sätter för färger till.

Det är det jag ska göra när skåpet torkat. Tillsätta detaljerna. Då blir jag säkert riktigt nöjd med vitt "vuxna" skåp. Hi hi, mina detlajer är inte så vuxna, leksakskrokodiler och annat, men det är en annan historia.

Nu ska jag bara göra mitt sinne mer inställt mot valet grönt för att vänja ögat. Grönt ÄR skönt! (Båda bilderna lånade.)

Yta.

Smaka på ordet. Yta. Ytlighet.

Jag är väl en av de som vill stå först i kön där yta inte betyder något. Men om jag rannsakar mig själv, (eller bara läser min blogg) så är det ju nästan bara yta det handlar om.

Jag blir arg på mig själv.

Har jag gått vilse i ytlighetens värld???

Varför är jag så brydd i yta?

Ta till exempel mitt nygamla hörnskåp som är furufärgat. Det är ett bra skåp. Rejält, rymligt och tar förvånansvärt liten plats. Men jag tycker det är fult. Jag ska ge det en annan yta. Först då kommer jag att  gilla det.

Samma med hela hemmet. Allt ska vara snyggt eller vackert för att det ska gillas. Jag håller på en hel del med ytan.

VARFÖR????

Varför kan jag inte trivas i vilken miljö som helst???

Varför kan jag inte fylla mitt liv med de upplevelser jag nu fyller det med utan den snygga ram jag verkar behöva omge mig med?

Varför?

Varför betyder ytan så mycket?

Jag är helt säker på att det inte har något att göra med vad andra tycker. Då hade jag valt en annan yta. Den yta jag gillar är en yta som många tycker är underlig och konstig. En annorlunda yta. Ingen normal yta.

Kanske ytan betyder så mycket för att jag ser livet i bilder. Eller inte livet kanske, men omgivningen. Det är som att ögonen fotograferar. När jag ser något registrerar jag väldigt mycket. Mannen till exempel kan gå förbi samma saker utan att ha sett något. Jag ser, påverkas och registrerar. Jag har en enorm bildbank däruppe i skallen.

Det kanske är så att en del av oss uppfattar världen med synen som det mest aktiva sinnet. Andra uppfattar dofter, ljud, förnimmer stämningar eller ser helheter och samband.

Jag känner visserligen av stämningar också, men framför allt ser jag allt i bilder.

När jag promenerar ser jag snön i närbild, jag ser hur vinden format snön, jag ser trädtoppar och knotiga stammar, jag ser när någon målat om fågelholkarna. Jag ser små vackra stenar och jag ser hur ljuset faller på trädstammarna. Ofta ofta tänker jag att jag saknar kameran på mina promenader. Men min hjärna registrerar som en kamera. Det blir sällan lika bra som i huvudet. Det bästa objektivet har ögonen. Snacka om vidvinkel och fokus!!! 

Jag njuter också väldigt mycket av det jag ser.

Jag älskar att se vackra gårdar där människor format miljön. Där tidens tand nött fasaderna, där en traktor står parkerad, efter att ha plogat isvägar eller bara kört ett lass ved. Jag älskar att se spåren av liv. Spår av fågelfötter som sprungit runt en mörk fläck med något, kanske hästbajs. Harspår som korsar vägen och försvinner in i skogen.

Det är en fröjd att bo på landet och få se mest oförstörda miljöer.

Att se så mycket och att ta in så mycket som jag gör är jobbigt i en mer förorenad miljö.

Hårt trafikerade bilvägar där snön är gul och svart, där träden ser krumma och taniga ut, där viltstängsel och mitträcken sätter prägel på naturen, såna bilder etsar sig också fast. Deppiga hus som sett sina bästa dagar, utnyttjade, trötta, oälskade.

Det är både en gåva och en belastning att se livet som jag gör.

Jag tror det är därför jag är så beroende av en vacker yta. Av att låta mina ögon vila i det som ögat gillar. Det skaver mindre, jag får ro.

Ibland tycker jag det skulle vara skönt att inte bry sig. Att inte se. Det skulle kanske ge livet helt andra dimensioner?

Jag tycker ändå att jag prioriterar det som är viktigt, barnen, Mannen, djuren, maten, själen (jag tänker och läser mycket). Så jag ägnar ju inte ALL min tid åt yta. Även om det antagligen kan verka så.

Här i bloggen, ägnar jag nog mest åt ytan. Bloggen är ett sätt att ge utlopp för denna min passion, att ge ytan det utseende jag njuter mest av.

Det som finns innanför ytan kanske sipprar ut ibland men inte så ofta. Jag tror inte det beror på att det är tomt därinnanför. Jag tror det beror på att jag inte tror att innandömet intresserar andra så mycket. Det är privat och kanske bör förbli så.

Är min blogg för ytlig?

Får man en dålig smak i munnen efter ett tag?

Är jag likadan som människa?

Ja, vilka funderingar jag hamnade vid bara för att jag ifrågasatte mitt behov av en vacker miljö.

Jag tror att just precis därför att jag ifrågasätter mitt intresse då och då gör att jag inte förlorar mig helt.

Jag stramar upp mig, tvingar mig att tänka i andra banor ett tag. Funderar vad som är viktigt egentligen.

Det är viktigt att ifrågasätta sig själv.

Jag är i en sån period idag.

Mitt fula-100-kronors-furu-hörn-stugskåp får nog låna inspiration från det här.

För jag blir så GLAD när jag ser detta skåp. (Från tidningen Family Living) Och just det att sätta tapet på insidan och dessutom måla avvikande färg på insidan är det jag mest gillar. Jag har ju målat ett skåp rött redan och vet att jag trivs med det.

Det får nog bli något hitåt! Jäpp!

En intressant artikel!

En forskare har kommit fram till något som kanske inte förvånar men förklarar. Sen tvistas det om forskningen verkligen har tolkats rätt.

När män ser en kvinna som är sexig på något sätt (som tänder vissa signaler hos mannen) så släcks området där empatin finns ner och området i hjärnan som "hanterar verktyg" slås igång. Man tolkar det som att kvinnan blir ett objekt, precis som en hammare eller en svarv. Något som finns till för mannen att använda. Om man ska tolka det hela.

Det är så lustigt.

Mannen har nämligen sagt detta till mig och jag har inte accepterat det utan blivit förbannad på honom och sagt att han alltid ska spetsa till saker.

Han säger att när jag (eller andra kvinnor) har urringade tröjor så att man ser delar av behagen gör det att han har svårare att lyssna och blir okoncentrerad. Han har också sagt att det gäller män i allmänhet.

Detta har fått mig irriterad och jag har svarat att det är ju mannens fel i så fall, och att då får väl han skärpa sig i så fall. Vilket Mannen sagt att han gör men att det bara är ett faktum.  

Så om jag vill bli tagen mer seriöst ska jag ha polotröja typ.

Stenålderstänk har jag tänkt!!!

Men samtidigt har jag tänkt, om det nu ÄR så, vilket jag väl många gånger märkt också, så är det ju bara att utnyttja det stenhårt. Vill man kollra bort männen så på med urringat. Vill man verkligen att de ska lyssna, ta en mindre urringad.

Samtidigt är ju forskningen lite skrämmande. Det förklarar ju en del hur män kan våldta till exempel.

Som tur är verkar ju denna "störning" eller vad man ska kalla det inte allt för stark hos männen i allmänhet, de flesta män alltså.

De flesta kan nog koppla bort detta. Men det är intressant att forskare sett detta fenomen på en apparat som studerar hjärnverksamhet.

Som jag sa häromdagen, vi kvinnor ÄR nog det starkare könet.

Men OM nu denna forskning stämmer, då kan man ju verkligen förstå varför det kan vara så svårt för kvinnor att ta sig fram, särksilt om vi INTE klär oss som mannen, i powersuit. Det är svåra krafter att kämpa mot. Inte bara mot fördomar och gamla ordningar, utan dessutom mot rent biologiska aspekter...

Sen ska man förstås vara skeptisk mot forskningen också. Allt tolkas. Även den som kallar sig forskare kan ta fel och lägga in sina värderingar så att forskningen visar det forskaren vill att den ska visa. 

Skeptisk ska man alltid vara, men man kan ju reflektera. Det är intressant!

Läs artikeln!

Imorgon kommer programmet där vårt hus är med att rulla hela dagen på lokalteven. Hu, jag våndas faktiskt lite! Eftersom inte bara huset syns, utan också en skata som kallar sig Persilja här på bloggen. Jag tror hon till och med glömde att kamma sig inför programmet.

Så vill ni se mig "på riktigt" så är det imorrn det gäller att passa på. Jag lovar att länka dit man kan se det på webben. Om ni lovar att inte skratta åt mig och min löjliga uppsyn. Hu, det är skoningslöst att se sig själv på film. Skoningslöst!

Fick en bild med texten "den här skulle jag kunna se Persilja i, om den var rosa". Jo, jag skulle inte tacka nej till denna klenod! Även gul!

 Jag skulle också kunna bo på den där gatan. Ser ut som någonstans i Italien, Frankrike. Någon som vet vilket land som har GR. Jamen HERREGUD!!! Grekland förstås! Och det ser ju ut som Grekland. Ibland är man lite trög...

Jag fick ett mejl idag, från en läsare, och det gjorde mig så ofantligt glad. Världens raraste mejl som gjorde att jag fick tillbaka massor med blogglust! Tänk att lilla jag kan inspirera andra och att min blogg betyder något för andra. Det är en fantastisk känsla! Det gör mig bubblande glad. Det bara spränger i bröstet av lycka. För jag är ju bara mig själv, visar mina idéer och lite av mina tankar. Tänk att det ger andra något.

Det är lycka!

Tack söta rara du som mejlade och bjöd mig på den glädjen!!!

Jag sätter här in bilden på det toksnygga kylskåpet som jag visade för nåt tag sen. Det gav mig också en bubblande lyckokänsla. Glada mejl och kommentarer och inspirerande bilder de ä lycka dä!