Nulånar jag 14-åringens pc och kastar in ett inlägg. Blir ju lite orolig när jag hör att vissa datorreparationer tog 7 veckor! Jag vill ha min dator NUUU!!!

Hmppff!!!

Men...i brist på detta nöje har jag roat mig med annat. Till exempel dragit i gång en budgetrenovering av köket. Det började med att jag skulle förvandla furufestentill en vit oas. Började måla taket vitt, fortsatte med pärlsponten. Jag målar med linoljefärg som målas tunt tuntoch torkar långsamt långsamt. Det blir finfint! Nu har jag målat tre varv och ska snart måla det fjärde. När jag ändå började med detta, föll det sig att jag rev ner överskåpen med furuluckor. De är nu borta och väggen där de satt är nu klädd med kakel. Inte vilket kakel som helst utan i sann (låg)budgetanda med svärföräldrarnas gamla poolkakel. Det är sådär ljuvligt vattenblått som poolar brukar vara. Det var ett evinnerligt jobb att knipsa bort den gamla fogen men nu när det pryder hela väggen är det jobbet glömt. Jag är sånöjd! Och längtar förstås tills jag får visa det på bloggen! Renoveringen fortsätter med en ny tapet påen och en halv vägg. Kanske inte lågbudget där, eftersom jag tokförälskade mig i en helt galen flamingotapet från Cole&Son. Den kommer på fredag och ska omedelbart upp då. Kan inte vänta en sekund. Tänk en blekblå tapet med rosa flamingosar på! Ljuvligt!

Sen ska skåpluckor målas, bänkskiva byggas av spontat virke. Viklär in den fula laminatskivan. Först skulle jag kakla skivan men planerna ändras eftersom. Vi ska också införskaffa ny kyl och frys, ett tyvärr nödvändigt ont.

Så håll tummarna för att min dator:

1. Går att laga.

2. Blir billig att laga.

För jag har  inte råd att köpa någon ny. (Buhuhuhuuh!!!!)

Att låna dator på detta sätt och kasta in ett inlägg är ingen njutning alls. Jag känner mig som att jag får låna någon annans tandborste eller nåt...

Tack för alla kommentarer!

Längtar längtar tills jag får min dator (har hoppet uppe) och hoppas att jag minns hur man gjorde!

Nu när jag skulle logga in på min blogg hade jag glömt lösenordet. Det är ju hemskt!

Snälla rara dator,bli frisk! Jag lovar att aldrig tänka arga tankar när du är långsam! Jag lovar att damma och putsa dig ofta. Jag  lovar att inte spilla kaffe i tangentbordet eller äta  hårdbrödsmackor i närheten av dig! Jag lovar att vara mac trogen och inte snegla på pc:ar! Jag lovar!!! Bara du blir frisk och kommer hem igen!!!

(Och JA, sonens mellanslagär trögt och funkar bara ibland. Däravalla hopskrivna ord.)

Nej, jag är inte tillbaka. Jag är bara otrogen med min mans dator. Min är fortfarande hemifrån. Kanske har den lämnat mig för gott? Snyft! Det kommer snart en kostnadsberäkning. Då får jag se om den är värd att behålla. Det här är sååå plågsamt. Jag lider.

Jag har klåda i fingrarna, stopp i hjärnan, alla ord som vill ut ramlar snart ur näsan och öronen på mig. Jag surrar sönder min omgivning.

Att jag var SÅÅÅ databeroende hade jag inte en aning om. Jag hinner mycket annat men jag saknar den där stunden när jag kan summera, reflektera, värdera, studera.

Att skriva har blivit ett fysiskt behov.

Jag har inte varit in på några andras bloggar på hela den här tiden eftersom min man förbjudit mig! Hans dator får inte besudlas med bloggvirus. Eftersom min insjuknade så mystiskt så tror han att det är där jag smittats...eller nåt.

Så nu får alla ta det lugnt och inte blogga så våldsamt för då hinner jag aldrig läsa ikapp hos er.

Men oj vad jag saknar er!

Om ni visste!

Och tack för alla goa gulliga mulliga kommentarer. Det är sååå roligt att vara efterlängtad!

Jag hoppas att detta är sista veckan som jag är vingklippt!

Nu måste jag skynda mig att (b)logga ut innan maken kommer tillbaka!

Bjuder på en bild från vårt förra vardagsrum.

Min älskade mac har kraschat...

Måtte den gå att rädda!!!

Nu lånar jag makens dator på nåder...

Så i brist på dator har jag sett film med några av barnen.

Little Miss Sunshine. 

Det finns filmer som jag faller pladask för. Ett fåtal av dem kan jag se om och om igen. En av de är just Little Miss Sunshine. Jag älskar den!

Den har så mycket kärlek i sig. Alla karaktärer är så sköna också. Det är en mycket sevärd film i mina ögon.

Makens balkong är nu klar. Egen design och inte lik nån annan.

Jag tycker om den. Just för att den är sin egen.

Eftersom förra ägarna hade fasadrenoverat huset på ett alldeles grsäligt sätt i mina ögon så känns det bara knasigt att försöka återskapa huset som det sett ut i begynnelsen. Det är redan "förstört" så då kan man ju fortsätta att renovera efter egen smak. Göra det bästa av situationen. Det jag tycker är så fult med renoveringen är att de tilläggsiolerat väggarna så att fönstrena ser insjukna ut, satt ny panel (som ser ut som en ny villapanel) och sist men inte minst gräsligast målat med en äckelful plastfärg som ska likna falu rödfärg. 

Helst skulle jag vilja slita ner panelen och se hur den ursprungliga mår, men det är en enorm kostnad att göra en sån grej så det lär aldrig inträffa. Vi har allt för många andra renoveringsbehov som måste uppfyllas före de rent estetiska.  Jag blundar och försöker se allt som är bra istället och lyckas bra med det. 

Fyfan vad jag har det bra! (Och ja, jag måste svära, det är min blogg och jag känner för att svära just nu! Fans fan vad bra jag har det!)

Jag ska strax se Morden i Midsomer med min 14-årige son. Det är en högtidsstund för oss två. Min 12-åring har under mycket hysch-hysch i köket bakat en sockerkakskanelkaka OCH plockat in och ut disk i/ur diskmaskinen. Min dotter och min yngste son spelar basket på verandan. Min man sitter inte och häckar vid datorn som han annars brukar göra den här tiden på dygnet, nej han är ute och bygger en balkong! Vi har balkongdörr men aldrig haft någon balkong att gå ut på eftersom förra ägarna som fasadrenoverade kom av sig och aldrig fick upp balkongen. Så när vi tog över fanns det en sönderruttnad balkong på marken. Nu har vi snart en enkel balkong i design á la persiljemannen. Han håller sig till faluröda plankor precis som till basketställningen och annat han byggt på sista tiden. Det blir fint. Inget krusidull-bara en balkong rakt upp och ner. Funktion i första hand, enkelhet som ledord. Me like! (Fotar sen!)

Jag har tagit en tupplur i växthuset. Blev så trött vid sextiden att jag satte mig att meditera i korgstolen och vips satt jag med hakan på bröstet och sov några minuter. Skönt. (Sånt händer inte ofta!) 

Jag har fått ett litet återfall med ont i njurtrakten. Som tur är ska jag på röntgen på fredag och får väl veta vad det är som spökar.

Jag sa ju att jag blivit gammal i ett svep: tupplurar och krämpor, kan det bli tydligare?

Fast det stämmer inte. Igår badade jag från stugbryggan. Dök i det 17gradiga vattnet, simmade runt, flöt och guppade på en badring och kände mig som 20 år. Verkligen kände mig som 20 år. Smidig och vacker som en nyutsprungen ros. Såna känslor är härliga. Inga speglar, bara solsken och barn som älskar ens kropp i all dess prakt, med eller utan celluliter, med eller utan bullmage. För de är man bara Mamma och skön som en älva i alla lägen. 

Halleluja igen! 

Vi har tatruerat oss.

Japp.

TatRuerat och inget annat.

Klart man ska tatRuera sig!

Här är dotterns:

Ack, den som vore så smal igen...(det var få se nu....(huvudräkning pågår...) 38 år sen. Typ. Jag fick till och med matlustsmedicin. Och gräddfil istället för vanlig fil, allt för att bygga på lite fett på min magra kropp.

Men så vid 13 bast, så sa det bara poff och sen dess har jag inte haft några som helst problem med att bygga upp fett. Märkligt det där.

Nå, vilket villospår. MIN tatRuering då. Jo den ser ut så här:

Nänänä, skarpare bild än så här visar jag inte på denna blekfeta, otränade fyrabarnsmamma! Så generös är jag inte!!!

Va?

Var det någon som kallade mig feg????

Bah!

Feg är jag inte.

Jag bjuder till och med på närbild! Hah!

Tycker ni jag ska permanenta den?

Visst är den underbart designad?

Min äldste fyller 14 år idag. Obegripligt på ett sätt, men när jag ser honom och möter honom kan jag ibland förundras att han inte är äldre. Dels är han över 1,80 lång och dels är han så mogen. Tonårsfasonerna känns långt borta och hans tankar är så stora på nåt sätt. Han har alltid varit fundersam och "beläst" även om det mesta snappats upp på tv och via datorn. Men han har hög allmänbildning. Det är väldigt roligt att prata med honom. Väldigt givande. Här är hans egengjorda tårta med extra mycket glasyr med grapefruktsmak.

Han blev mycket glad för sitt XBoxElit och sitter nu klistrad vid det. Hans dag blir präglad av god mat, och andra godsaker. Inga restriktioner eller häslosnack idag, på hans födelsedag. Det har jag lovat. Släkten får komma på smörgåstårta imorgon har vi bestämt. Det kändes övermäktigt att pressa in allt idag. Både matmässigt och orkmässigt. Jag har fortfarande inte fått ut den där rackarns njurstenen och inte heller fått komma på röntgen, så läget är status quo.

Jag var nog inte så smart som bad om att få ta röntgen senare där på akuten mitt i natten. Hade jag gjort bort det då kanske allt redan varit över.

Apropå sjukdomssnack som jag egentligen hatar (när det kommer från mig) så har dottern fått mysiska symptom. Det började på näsan och sen spred det sig.

Vad kan det vara???

Hon beter sig lite underligt också, morrar och fräser.

Det kanske är att hon inte har den här väggen att titta på?

Visst är den ljuvlig. (Från potterybarnkids.)

Maloppa ska måla om sitt hus och vill ha jordfärger. Hus är alltid vackra i jordfärger tycker jag. Det kan aldrig bli fel. Jag hittade två grön/bruna hus som jag tycker är vackra. Men jag vet att det inte är åt det hållet du funderar Maloppa.

Det är så vackert med de röda fönstren till detta gröna hus.För att inte tala om den gröna dörren till detta bruna hus. Det är ganska ovanligt med gröna hus. Undrar varför, det är ju världens vackraste färg!

Det är detta jag älskar med bloggandet att jag får sån respons på mina djupare tankar. Alla kanske inte tänker precis som jag men samtalet fortskrider och det blir nästan som att ha tjejfest med vinflaskan och samtalet bara rullar på och plötsligt når man de riktigt stora tankarna och uppnår en slags klarhet. En klarsyn. Våra diskussioner på kommentarspåret är så intressanta! Era tankar kring detta ämne att älska sig själv är ju mycket inne på samma spår som jag. Att vi ställer höga krav på oss själva, att vi strävar, men trots det känner oss lyckliga och kanske är det precis som Mynta skrev att vi är DÄR. Vi strävar och i och med vår strävan uppnår vi "karma" eller harmoni eller lycka eller vad vi vill kalla det. Jag brukar faktiskt innan jag somnar varje kväll känna ett förväntansfullt pirr inför morgondagen. Ibland när allt inte känns så lätt så kan jag frammana det där pirret. Som gör att jag vill somna och vakna till en ny dag. Jag är livrädd att bli av med den känslan. Känslan av förväntan, hopp, lust.

Det pirret innehåller så mycket viktigt för mig. Ibland har jag förstås inte alls känt det där och då har det varit tungt. Då har jag inte somnat utan legat och grubblat och skapat stora svarta orosmoln över min säng och mitt sinne.

Men allt som oftast lyckas jag skapa det där rummet av frid och förnöjsamhet med hjälp av den där känslan av att jag har något att se fram emot. Fast jag egentligen inte har det. Inget särskilt alls. Men jag skapar en illusion att nästa dag är ny och skön och full av möjligheter. Jag antar att det är en gåva att kunna ha det tänket. 

Att jag eller någon av mina kära skulle bli svårt sjuka eller råka ut för något annat gud förbjude skulle ju naturligvis riva allt och skapa nya förutsättningar. Men idag, som det är nu, lyckas jag frammana dessa positiva känslor av att jag längtar efter att få sträva vidare en dag till.  

Livet är fantastiskt och jag ser det. Trots att allt inte är perfekt. Trots att jag har problem och sorger precis som alla andra. Men jag lyckas ändå se ljuset som finns. 

Ni som kommenterar är så starka kvinnor. Fulla av liv. Det är en fröjd  att läsa era tankar. Att känna att vi är flera därute. Alla olika men ändå lika.

Det är en vacker tanke att vi förenas av våra brister och att vi alla kan försonas med dem.

Vi är så bra! Vi är så älskvärda! Vilken tur att vi finns i världen!