Nu är jag med på naturskyddsföreningens lista på miljövänliga butiker. Det känns fint!

Ni har väl inte missat de fräschaste och finaste smyckena på länge?

Spana in säljaren Ofog på Signerat! 

Spana in krondillen bland annat! Själv har jag en bläckfisk ett nypon.

Så snyggt!!! Enkelt och grafiskt och bara så vackert!!! Mitt favvohalsband! (Kan inte fota det på mig själv då jag har en tung och dum systemkamera, en arm orkar inte hålla den..)

Ännu en väska i brunrosa finns ute på min Verkstad nu.

Tonåringar bör sova ordentligt när de växer!

Högst 20 minuter åt gången framför datorn.

Max två timmar om dagen vid datorn. 

Frisk luft varje dag. 

Solljus är viktigt.

Barn måste ha egentid. Ta en dag i veckan ensam med varje barn.

Vuxna måste ha egentid. Ha en date tillsammans minst en gång i veckan. 

Motionera regelbundet. 

Sov ordentligt.

Ät ordentligt.

Fisk en eller två gånger i veckan är bra för hjärnan.

Alla kålsorter är cancerhämmande.

Tomater och andra röda frukter innehåller massor av antioxidanter.

Sitt ner med ditt barn när de gör läxorna.

Öva på gångertabellen 10 minuter varje dag så sitter den för livet.

En hund behöver två långa promenader om dagen och några korta.

Husets hängränna har hål, det blir rötskador på huset som aldrig går att reparera.

Förrådet är så knökfullt att det måste städas nu annars får vi inte igen dörren. 

Tvättkorgarna svämmar över och jag kommer aldrig att hinna tvätta ikapp om jag inte börjar nu.

Fönstrena måste putsas innan det blir för kallt. 

Stugan måste vinterstängas och städas. Annars får mössen kalas hela vintern.

Jag måste ringa mamma och pappa.

Jag måste hjälpa min vän som behöver det.

Jag måste dammsuga.

Jag måste byta i sängarna.

Jag måste göra situps.

Jag måste tvätta håret.

Jag måste skura badrummet.

Jag måste städa övervåningen.

Jag måste städa undervåningen.

Jag måste baka en tårta.

Jag måste fixa den sista presenten innan 9-åringens födelsedag.

Jag måste göra ett jobb som stått på vänt hur länge som helst.

Jag måste sätta på vinterdäck på bilen.

Jag måste tömma växthuset innan vintern.

Jag måste epilera benen så att jag kan gå till doktorn och visa mitt onda ben.

Jag måste lära dottern att simma.

Jag måste komma igång med någon träning, min kondis är totalförsvunnen.

Jag måste undersöka brösten varje gång jag duschar.

Jag måste dra tandtråd.

Jag måste smörja in mig.

Jag måste göra fotoalbum.

Jag måste sortera papper.

Jag måste skapa läxrutiner och skolpappersrutiner.

Jag måste hälsa på i skolan.

Jag måste prata med min 14-åring.

Jag måste ta hand om relationen till min man.

Aaaargghgh!!!

Alla dessa måsten.

Alla dessa måsten gör mig såååå stressad.

Jag brukar inte vara tryckt av måsten.

Det är många måsten jag skiter fullständigt i. Jag krattar inte löv som alla grannar. Mina ligger kvar för jag har bestämt att det är bra för gräset. (Det är mindre bra att det ligger kvar då det dras in i huset och ger mer städning.) Jag putsar inte fönster för att jag måste men jag tycker om att se ut genom fönstrena och det gör jag knappt när solen ligger på.

Alla råd om barnen tror jag är bra men när ska jag hinna bryta alla dåliga vanor för att få in de nya goda?

Det är faktiskt så många måsten som står på kö i min hjärna att de liksom korkat igen. Inget kommer ut. Allt bara fastnar där. Varje kväll när jag lägger mig och ska slappna av och somna, då börjar de sakta sippra ut.

Javisstja, tandtråden glömde jag. Nu igen.

Och broccolin.

Och köpa tomater.

Och situpsen.

Och ringa mamma och pappa.

Och HERREGUD, jag glömde presenten igen. Nu har jag EN dag på mig, annars är det försent.

Puuuh!

Andas!

Det är ingen idé att stressa.

Men hur ska man få ordning på allt när tiden aldrig tar paus. När livet rusar på i expressfart och jag får kämpa som en tok för att hinna med varje dag.

Hur ska man då hinna klämma in alla nya måsten som kommer.

Ibland tänker jag äh, vad händer om tonåringen inte sover ordentligt då? Han växer ju ändå så det knakar. Han stiger upp och går till skolan, han sköter skolan. Vad mer kan jag begära? Han vill vara uppe länge för "alla andra är det". Det är en viktig grej för honom och varför i jesse namn ska jag då gå omkring och oroa mig för att det inte är bra för honom att sova för lite. Det hjälper ju varken honom eller mig.

Oro tär. Den gör skada.

Varje gång jag duschat, vilket går på max två minuter (herregud-tiden är ju alltid knapp!) så kommer jag efteråt på att jag glömde (igen) att undersöka brösten.

Det ger mig ångest.

Jag blir förbannad på mig själv.

Och ändå hinner jag inte.

Jag lyckas inte prioritera det fast jag vill.

Jag är i det läget nu känns det som att jag skulle behöva en stoppknapp.

Den vill jag trycka på och så ska allt och alla stå blickstilla tills jag hunnit ikapp. 

Då, när jag kommit fram till allt jag ville hinna, då får världen börja snurra hysteriskt igen.

Först då.

Men så är det inte. Det finns ingen stoppknapp.

Och jag har varit här förr. Många många gånger.

Ni behöver inte komma med en massa råd nu! Det behövs verkligen inte. Det ger bara mer stress att höra hur alla andra fixat allt så bra.

Nä, de enda kommentarer jag vill ha är att ni känner igen er. (Haha!)

Det känns bra att veta att man inte är ensam. Att det känns så här. Att det är så här att ha barn och ett hektiskt liv. 

Och då har jag ändå den fantastiska förmånen att arbeta hemma. Hur fruktansvärt mycket stressigare skulle inte allt vara om jag var tvungen att sitta på ett annat ställe i åtta timmar? Nu kan jag ju ta mina mikropauser och jobba mina timmar utspritt över dagen lite hur jag vill.

Och ÄNDÅ känner jag denna stress och press och otillfredsställelse över att inte hinna ens hälften av allt jag vill hinna.

Äh! Trots alla måsten sitter jag här och bloggar.

Det enda måste jag inte har.

Det är väl ändå bra och duktigt av mig.

Jag lyckas ju frigöra mig från alla krav. 

Lyssnar på mig själv och ventilerar en viktig fråga.

Bra gjort av mig!

Nu kom jag vidare och kan fortsätta att göra en massa inte måsten så att jag kan fortsätta stressa över alla måsten som jag INTE gör.

Har ni förresten nångonsin stött på en MAN som stressar över sånt här???

Vad håller vi kvinnor på med egentligen???

Lucia ville ha recept på lökpajen.

Här kommer det från minnet. Följer aldrig recept slaviskt så det blir lite olika varje gång men bra ändå!

Först gör man pajdegen. Ta 100 gram smör eller margarin, blanda ihop med mjöl, lite vatten, en äggula och salt. Kolla i en bok mängden för jag kör i mjölet till konsistensen känns bra, typ 3 dl kan jag tro. Det går bra med fullkornsdinkelmjöl. Mindre bra med durumvetemjöl erfor jag en gång. Men i originalreceptet är det vanligt vetemjöl som gäller.

 Låt degen vila tio minuter i kylskåp.

Tryck sen ut den i en smord form. Förgrädda den i 10 minuter i 225 grader.

Nu till fyllningen.

Skiva en massa lökar. Jag brukar ta en fem sex riktigt stora. Fräs dem i olivolja en stund och slå sedan på en skvätt vatten, typ en, kanske två dl. Har du vitt vin hemma är det godare att byta ut vattnet mot vin.Låt löken puttra torr på låg värme.Salta och peppra. Lägg löken i pajdegen, smula en stooor bit grönmögelost över. Riv en stor bit smakkrik ost och  lägg över. Vispa ihop en äggstanning, två ägg, lite mjölk och lite salt, slå över alltihop och skjuts in i ugnen.  25-30 minuter senare doftar det himmelskt i köket. Låt pajen svalna en stund och servera sen till det grillade köttet eller quornbitarna med en tsatsiki eller annat god sås till. 

Den är mäktig och duger gott i sig själv också och jag brukar bara äta den med en sallad på gröna blad, grön paprika, lite fetaost och valnötter. Mums! 

Balansen, den kemiska, verkar vara återställd. Jag kan känna glädje igen.

Fantastiskt! Så jag går som en tomte och myser i vårt nypimpade kök och tycker att det är fint igen.

Flamingosarna får mig att le igen och lusten att fortsätta sätta personlig prägel fortsätter.

Till exempel lite bollfrans. Herregud, hur kunde jag låta bli att hänga upp bollfrans! Klart hyllan ska ha bollfrans!

Stackarn, så naken den måste känt sig!

Solen sken hela helgen och värmde en frusen själ. Jag kände hur jag tinade. Kunde liksom inte låta bli att låta glädjen sippra fram. Solen är magi. Det märks särskilt när den varit borta ett tag. Min discokula kastade in solstrålarna i regnbågens alla nyanser. Långt in i rummet.

Jag har dessutom fått mysa med min bror hela helgen och det är också magi. Vi har ätit gott och pratat, pratat, pratat.

En av mina godaste pajer gjorde jag. Lökpaj med grönmögelost. Mums!

Jag tycker om blommor. Utomhus iallafall. Inomhus har jag en underlig tendens att glömma bort dem. Jag glömmer att vattna dem. Ändå har jag tre stycken som lyckas överleva, men det är nog tack vare deras förmåga att hänga med bladen innan de dör. De slokar och varnar, får jag inte vatten NU så dööör jag.

Hittills har jag lyckats hålla dem levande. 

Att jag lyckats hålla denna klätterväxt, murgröna tror jag den heter, levande är ett under. Den ska inte överleva hos mig, men gör det likväl. Underligt. 

Min mormor är död sen sexton år tillbaka. Men hon finns med mig nästan varje dag. Hon var en stark kvinna. Släktens sammankallande, släktens ledare. Hon födde fyra döttrar, varav min mamma är en.

Hon ville nog gärna ha en son, eftersom en son enligt traditionen kanske tagit över bondgården de hade. Nu fick de sälja den när de blev gamla och sjukliga eftersom ingen av deras döttrar ville ta över. 

Den gården ligger i närmsta by härifrån. Jag vet att hon log i sin himmel när jag köpte en gammal gård. Jag trampar i hennes fotspår.

Jag har också fyra barn. Tre söner, det skulle hon ha gillat. Hon var väldigt ledsen att jag aldrig fick några barn så länge hon levde. Det var jag också. Men det blev bara så, eftersom jag fick vänta många år innan barnen ville komma. Det var lång leveranstid kan man säga...

Hon var väldigt förtjust i pelargoner, astrar, krasse, ja alla blommor som hör sommaren till. Det har jag också blivit med åren. Jag tänker på henne varje gång jag pysslar med blommor.

Ser du mormor, nu fröjdas jag över pionerna, precis som du.

Hon handarbetade mycket. Stickade, virkade, broderade och sydde. Jag gör också det. Jag har mängder med dukar och broderade handdukar efter henne. Det är en trygghet att se hennes monogram på lakanen.

Jag bär även hennes namn och min dotter har också fått hennes namn och alla andra flickor i släkten. Hon var en väldigt stark kvinna, med stark personlighet. 

Hon var endast 150 cm lång, och hennes mamma och pappa var samiska. Det var en bakgrund hon ville glömma.

De hade det fattigt och eländigt och hon var tvungen att börja jobba som nioåring. Den bilden ser jag framför mig, min lilla mormor, nio år gammal, ståendes på en pall för att nå upp till diskbänken hos en familj där hon var tvungen att arbeta för att familjen skulle kunna klara sig. Hon var inackorderad där. 

Sitt sista år, när hon bodde på ålderdomshem, änka sedan tio år, då pratade hon outröttligt om sina unga år. Hon berättade om tiden hos den rika familjen där hon tjänade.  De åren hon ägnat hela livet åt att glömma, var de åren som hon allra tydligast mindes. Jag är glad att hon berättade och jag är glad att jag fanns där att lyssna.

Jag har inte många bilder på min mormor. Men jag har en otroligt stark minnesbild av henne. Hon vakar över mig. 

Det känns så.

Dottern och hennes kompis ville ha varsin handdocka. Vi offrade dotterns sockor.

Med lite garn och några knappar blev det två leksaker som det lekt med i timmar sen de blev klara.De har fått namn och egna sängar och egna röster inte att förglömma!Ja, helt enkelt egna personligheter.