Det finns en bok om vår stad som ger en massa utflyktstips. I den läste jag om ett ställe inte så långt härifrån där man kan stå på land och se sälar ligga på iskanten. Det var särskilt stor chans precis när isen börjat bildas. Som nu. Så i helgen tänkte jag försöka släpa med mig (helst hela) familjen på sälsafari.

Det vore jätteskoj att få se. (Bilden lånad från hemsida.)

Det finns mycket i sin egen hemstad som man tar för givet. Men att ta på sig turistglasögonen och uppleva staden genom dem är något vi brukar göra ibland.

Vi har till exempel provat ta färjan på ett ställe där man åker färja över älven. Inget märkvärdigt, något de boende gör hela tiden, men där på färjan kan man låtsas att man är turist och försöka se sig omkring.Det är som att man glömmer att SE bara för att man ser det så ofta.

Jag tror att det är lättare att få upp ögonen när man bott borta några år. Allt blir nytt och man återerövrar staden.

För oss finns det mycket kvar att återerövra.

VARFÖR är det så provocerande att vara feminist?

För visst är det?

I vardagen.

Det ska man inte behöva vara. 

Säger man att man är det blir det liksom pinsamt och tyst. 

Iallafall i vissa sällskap.

Man ska vara glad och tacksam och snygg och framgångsrik och fan i mig inte feminist.

För är man det har man inte lyckats.

Då lever man inte jämställt och det vill man absolut inte erkänna. 

Gud så pinsamt!

Har jag fallit i den klassiska fällan?

Nä!

Så jag är inte feminist. Nänä!

Fast man kan ju vara det för sina medsystrar. Och för världen. Och för sakens skull.

Men inte för sin egen skull, för då har man ju misslyckats.

Fast jag kanske har fel?

Men varför är det så känsligt då?

Iallafall här i min håla.

Här är man inte feminist utan att sticka ut.

I Norrbotten.

Vi kanske ligger efter här?

Eller är det fel i alla mindre städer?

I vardagen.

För i rätt sällskap är det ju bra att vara feminist.

Då är det självklart.

Kanske har jag fel umgängen?

För bland mina umgängen är det inget man skriker högt.

Möjligen erkänner i smyg.

Pst! Jag är feminist. Men säg det inte till någon...

Men.

Jag skäms inte.

Jag är feminist och det står jag för.

Jag är stolt över det och jag vill att mina barn ska bli det också.

Fast då är det lite suspekt igen.

Inte kan jag göra mina söner till feminister!

Jo!

Tänk för att jag kan det.

Och dottern också.

Men hur gör man?

Om det vore så enkelt att "göra" någon till feminist.

Det är svårt att leva och tänka för mycket.

Jag tänker mycket.

Men alldeles för lite.

Jag var bara tvungen att skriva detta.

Skriver jag en rad till om inredning och andra ofarliga saker skriker jag.

De blir fler och fler!

De förökar sig!!!

De är så skoj att sy! Försöker få dem alla med eget personligt utseende och viktigast av allt är att de ska se snälla ut!

De är spralliga!

Mina sprallisar!

Den blå längst till vänster blev väldigt lik en smurf. En lång smurf.

Av julklappar eller vad det vara månde.

Grymt inspirerad av sajten Fuldesign med sina fulmonster. Har alltid känt att jag inte vill härmas det jag ser på nätet, men de visar till och med hur man gör så de vill att man gör egna. Prova du också! Det är skoj!

Om jag vore rik på pengar skulle jag ha en proppfull garderob med

Odd Molly kläder.

En hel klädstång full.

Och Bea Szenfeldt kläder.

Och ett och annat NoaNoa plagg.

Och så skulle jag köpa "frk." kläder från Åhléns.

Om jag hade pengar alltså.

Nu kan jag istället inspireras av de fantastiska skapelser som finns ute i butiker och på hemsidor och drömma mig bort.

Kanske inspireras och blanda min egen frk OddBeaNoa stil...

Jag är inte överviktig bara skitviktig.

Jag vill gå ner några kilon och just precis bara de kilon som sitter nedanför naveln.

Hur ini *piiiip* går det till. Punktbantning liksom?

Ända sen sista barnet (åtta år sen) har jag haft putmagen kvar. Okej, man fååår faktiskt ha mage efter fyra barn: Ja, annars också. Man får alltid ha mage. Det är liksom inte det. En mjuk mage är det bästa barn vet. 

Men, jag själv irriterar mig på den där mjuka degen mitt fram och vill hemskt gärna bli av med den.

Det enda är väl att träna just där. Situps, rullövningar osv. (Ni vet sån där mackapär som man står på alla fyra och rullar fram och tillbaka med.) 

Jag brukar få ryck, men sen ledsnar jag.

Varför skriver jag om detta nu då?

Jo, för att jag vill komma igång. Så fort jag skriver om nåt i bloggen så löser det sig liksom. Så nu hoppas jag att den där latmasken som bor i mig blir avhyst och krälar ut, och in flyttar någon form av karaktär. 

Mer frukt och mer träning. Magträning. 

Basta!

Sen kan man frossa i grönt te också som hjälper till att driva ut det onda fettet.

Är det någon som minns att jag beställde flera plastmattor som jag skulle sy ihop till en stor. (Istället för att köpa en stor.)

Jag anade redan då att det var en dum affär.

Jag förstår det tydligare nu eftersom jag inte har fått något. Och jag har ett svaaaagt minne av att jag förskottsbetalade. Ingen svindlande summa men iallafall.

Jag som handlat så myckte på nätet men ALDRIG blivit blåst.

Nu verkar det så iallafall. Det allra fånigaste är att jag inte minns riktigt vart jag lade min beställning, och inte heller om jag betalat något i förskott. Kanske gjorde jag inte det ändå?

Usch det är hemskt att vara så glömsk och rent FÖRVIRRAD som jag kan vara ibland!!!

Kan det ha varit något som hette Ainred.se???

Det var något mysko namn, det minns jag.

Nä, fy sjutton.

Bäst att gå och knyta sig nu så att jag kan hantera morgondagen någorlunda skärpt.

Jag menar man börjar ju undra hur det står till i hjärnkontoret!!!

Har under kvällen varit på en välbehövlig tjejfest. Att få sitta och prata och lyssna med en bunt tjejer är sååå avkopplande. Lite vin och annat gott gör ju inte saken sämre.

Men vad är det med fredagkvällar? Alla blir ju trötta redan vid 22-tiden! Jag åkte hem vid tjugo över elva och nu är jag så trött att jag nästan somnar där jag sitter. Zzzzzz

Zzzzzzzzzz

zzzzznark!zzzzzzzz