Jag tränar mig att säga NEJ.

Det är fan i mig inte lätt!

Just nu sitter dottern och är ömsom arg ömsom ledsen för att bästa kompisen inte får komma hit. Eller jo, hon får komma hit men jag ids inte hämta henne.

Denne kompis är här alla dagar i veckan året om. I princip.

Idag fick hon inte komma, (dottern ringde på morgon och frågade och hennes föräldrar sa nej). 

Så för första gången på hemskt länge kom dottern ensam från skolan och jag upptäckte hur trevligt det var att få en pratstund med henne i "lugn och ro". Det är trevligt när de kommer tillsammans också, inte för det, men att ha full fokus på bara dottern kändes helt okej.

Varje gång det frågas om hon får vara med kompisen säger jag ja. Varje gång.

Nu ringde kompisen vid tvåtiden och frågade om hon ändå fick komma, och jag sa som vanligt ja. Men då sa kompisen att jag var tvungen att hämta henne. (Hon bor i en by 1 mil bort.)

DÅ sade jag nej.

Nej känns konstigt.

Alla argument dottern nu öser över mig är logiska. "Det tar bara fem minuter", "Du brukar ju kunna hämta annars", osv osv.

Det känns jäkligt ovant att säga så här bestämt nej. Det är det jag övar mig på. Ett nej som är beständigt. Jag är alldeles för förhandlingsbar. Kommer barnen med tillräckligt goda argument kan jag alltid ändra mig.

Det vet de.

Det utnyttjar de.

Jag lider inte av det. Det är helt okej för mig att vara sån. Det känns till och med bra att vara sån.

Men jag har fått erfara att jag måste lära mig att säga nej och stå fast vid det. Därför tränar jag mig nu på barnen.

Jag är nämligen en sån som alltid säger ja när någon ber mig om något och ibland säger jag ja till alldeles för mycket.

Så nej kan vara bra att kunna.

Och nu måste jag skriva om det för att stärka mig. Jag är sååå nära ett ja annars!

NEJ! 

NEJ!

NEJ!

...att se sin älskade hund ivrig och nyfiken utforska världen.

Jo, jag har shoppat. Det brukar jag inte göra. Näe. Det är inte min grej liksom, bara ångestframkallande och jobbigt.

Men nu har jag shoppat.

Och av alla ställen att shoppa på blev det min forna "hataffär" jag gav den äran; Rusta.

(Jag vet inte vad som händer med mig.

Det måste vara nåt jag ätit.)

Håll i er; här kommer resultatet av min hejdlösa shopping:

Eine kleine julstjärna.

Jag satte mig i min bil och körde hela vägen till Storheden enkom för att jag såg Rustas fina pappersstjärnor i deras reklamblad.  Naturligtvis var allt nästan slut. Alla snygga. Det fanns en turkos som var sååååå snygg och en lila med cerisa glitter (aaaaaah!!!!) och en rosa med lila gllitter (oooooh!!!) och...

Kvar fanns bara denna.

Men jag tyckte synd om den och slog till.

Den var väl söt!

Over and out!

Några nya grejor lagda på Verkstan.

 En ny sminkväska modell större.

Ett nytt flaggspel. Välkommen in!

Ja, det trodde jag knappt, att jag skulle få uppleva den dagen då en svart president valdes i USA.

Nu är det bara att hoppas att han är vettig också. Det kommer ju inte med hudfärgen liksom.

Det kan ju knappast bli sämre än det varit. Han är säkert 1000 gånger bättre än den krigiske Bush.

Tiden får utvisa.

Jag ryser av obehag så fort en amerikansk valrepresentant håller ett tal. Så må de vara svarta, kvinnor eller vad som helst. Det klingar alltid falskt och insmickrande.

Usch ett stånt spektakel det är! Skönt att det är över!

Löftenas tid är över. Nu är det handlingarnas tid. Ja, i januari 2009 då.

Undrar hur många bloggare i världen som nämner Obama idag???Lycka till Baracken!

Det syns kanske inte från förra bilden men nu är det en stapel till framför den igår. Allt som allt tre staplar som den som syns. Nu ska vi inte elda som tokar, utan snåla lite. Hoppas jag.

Detta får mig att känna mig rik som ett troll.

Vi staplade ved i går eftermiddag efter att maken åkt båt till stugan för att hämta stugans ved. Vi har inte hunnit (?) fixa någon ved och så här i sista sekunden innan isen lagt sig överallt kom vi på att vi kunde ta av den vi klyvit, sågat och staplat i stugan.

Nu blir stugan utan men vi slipper frysa och framför allt KÖPA ved.

Så vad är lite äventyrlig båtfärd på ett hav med is lite här och där mot att fylla huset med denna rikedom?

Maken sjösätter båten, kör över havet, hämtar veden i stugans vedbod, bär ner den till båten, fyller båten så mycket han törs, kör båten till land, drar upp båten på båtsläpet, kör hem med båten, backar den utanför vardagsrumsfönstret, plockar famnen full med ved, går fram till fönstret, klättrar upp på en liten stege, överlämnar veden till lilla frun (alltså jag)  -jag droppar veden på golvet och staplar in den i fina staplar bakom spisen där vi har en stor nisch. Och ja, vi struntade i alla råd om att inte ha veden där för efter att ha vråleldat i spisen och konstaterat att svalaste stället i rummet är just bakom spisen. Brandrisken är minimal. Det är betydligt farligare att ha veden framför, dit det lätt kan sprätta iväg en gnista.

Idag kommer han att göra en tur till så att vi fyller upp hela nischen.

Detta är TYPISKT för oss.

Vi hade lätt kunnat fixa ved under sommaren och staplat i vår vedbod här. Och hade vi inte gjort det hade vi lätt kunnat hämta stugveden medan det var varmt ute och ingen is i sikte. Men jag tror att vi gillar umbäranden. Det ska vara lite sport över det hela.

(Det låter bättre än att vi är så förbaskat lata eller oföretagsamma.)

Sprallisarna har fått namn nu.

Kika in på Verkstan om ni vill!