I vår stad har vi varje år ett isdjur. Ett stort flera ton maffigt isdjur. Det är helt fantastiskt varje år. Han som skapar dessa isdjur är helt fantastisk. Det är alltid så otroligt proffsigt utfört. I år blev det en utter.

Vill ni läsa om detta eller se fler bilder kan ni klicka HÄR.

Så är en fredag till ände och en lördag tar vid. Detta rullande schema med dagar som staplas efter varann. Varje dag är ny. Varje dag kan fyllas med nya upplevelser. Så ska man se det. Ibland lyckas jag.

Dagen idag ska fyllas med lång promenad med Pommac och make, alldeles strax. Det är vår stund. Då talar vi utan att bli avbrutna. Det finns inget som stör, bara skornas knarrande i snön, vindens kyla i ansiktet. Vi går på avfolkade ställen över is och genom skog. Det är balsam för själen och säkerligen bra för kroppen. Framför allt är det bra för oss som par. Att hinna med varann. Lyssna, prata, diskutera, gräla, drömma, planera. Vi går så långt så om vi har något att gräla om hinner vi bli vänner innan vi är hemma.

Ett bra grältips. Man går på långpromenad åt samma håll, ett samtal urartar till ett regelrätt gräl. Man är arga på varann. Man argumenterar, höjer rösten. Men fortsätter att gå. Helst vill man ju gå iväg bort när man grälar. Smälla i dörrar. Be den andre fara till pepparns land, men när man går så kan man inte det och man slutar gräla, tystnar, går, ältar, går, lugnar sig, går, glömmer, och så är det över. Man fortsätter prata efter ett tag. Perfekt sätt att gräla på. Grälet avslutas mycket bättre. Eller avtar. Ilskan avtar. Ibland skrattar vi åt det helt bisarra vi grälat om strax innan.

Nu är det faktiskt så att vi mest bara pratar. Så promenderna är något vi båda längtar efter. Vi har funnit ett forum där vi kan prata.

Pommac, han ser fram emot dessa promenader så mycket att han sitter i hallen och gråter och ylar när vi börjar klä på oss. Precis som draghundarna ylar av upphetsning innan de får börja springa. Så gör Pommac också. Ylar ut sin anspänning. Dagens bästa stund ska snart inträffa och det blir alldeles för mycket för honom. När vi öppnar dörren och går och säger Varsågod till honom, då FLYGER han ut och över trappen och skuttar i trädgården och tjurrusar i den riktning vi går. Han är så otroligt lycklig.

Resten av lördagen ska jag öppna skatehallen, fara hem och städa lite, äta något gott som mannen lagat, tapetsera en hylla, måla andra varvet på hyllorna jag målade igår och så gärna något helt oförutsett besök eller något liknande. Det räcker för att uppfattas som en mycket bra dag för mig.

Under livets resa har jag ibland haft en del genant bagage nedpackat.

En del passioner.

Jag får ibland passioner för olika saker och de kan så här efteråt ibland te sig obegripliga. 

En av de mest obegripliga passioner jag haft är min kärlek till Gerard Depardieu.

Som jag avgudade honom.

Jag såg allt jag kom över med honom. Det här var ju före internet och före dvd:er och nästan före VHS:ernas tid. Jag var en passionerad filmälskare och spelade in allt jag kom över och då särskilt filmer med just Gerard Depardieu.

Det finns säkert fler än mig som haft honom som idol eftersom han blivit en så stor stjärna.

Men likväl ter det sig lätt obegripligt i dag att jag som ung kvinna var så förtjust i honom.

Andra i min ålder gillade pojkband eller unga filmstjärnor men jag, jag föll för den här knölen.

Idag tycker jag att han inte är mer än en knöl. En stor knöl liksom. Urtypen för knöl. Jag säger inte att han beter sig som en sådan. Jag vet inget om honom idag. Jag bara känner inte mer för honom än för en knöl.

Så här ser han visst ut idag...

Inte nu för att utseendet spelar någon roll. Bildskön har han ju aldrig varit.

Han hade något annat som jag såg.

Men det ser jag inte längre.

Passionen är ju över.

Underligt! Jag blev räddad av slumpen. Kommer någon ihåg att jag beställde en kamera på nätet. Nå, det blev nåt strul och den skickades inte. Sen annullerade de ordern utan att tala om det. Så när jag väntat och väntat och längtat efter min investering som jag egentligen inte har råd med så mejlade jag till slut och fick alltså veta att ordern var borttagen. De var faktiskt inte alls särskilt trevliga att ha att göra med. Jag tänker dock inte hänga ut något namn på firman här, eftersom jag inte vet vad som gick fel. MEN jag får en ny chans att undersöka marknaden och priserna innan jag slår till. Dessutom har jag precis upptäckt en ytterst viktig detalj. Formatet på bilderna. En del kameror har JPEGformat vilket denna blogg inte stödjer. Det vore ju en liten miss om jag inte kunde använda bilderna i bloggen!

Så nu har jag en till grej som jag vill ha på min kamera. Bra macro, jpg eller gif format, hyfsad ljuskänslighet och litet format och helst 10 megapixlar...

Lila är en färg som ska lugna. Att inreda ett rum i lila toner skulle alltså ge ett lugnt intryck.Ja, det kanske är så...

Ser ni den mättade lila på fönsterluckorna. Härlig! (Bild lånad från Living.uk.)

Jag har fortfarande inte särskilt mycket lila hemma fast jag älskar det. Det har inte blivit. Varför målade jag inte sängborden lila? Äsch, jag glömmer och är så oplanerad. När jag kommer på att jag ska måla eller göra något så ska grejorna finnas hemma. Så jag måste köpa en lila färgburk för att vara beredd. Någon som har tips på ett bra färgnr? Jag ger mig inte på att blanda lila själv.

Solen skiner vackert och lusten till trädgård håller på att vakna. Ännu vill jag inte börja med några plantor, men bläddra i kataloger och spana in hemsidor kan jag göra. Mit växthus ska verkligen användas i år. I fjol blev det klart först efter midsommar så odlingarna blev inte många. Men i år! Vi ska bli självförsörjande på tomater bland annat. Och paprika och chili och väldigt gärna vindruvor förstås, men den drömmen får jag nog lägga på is ett tag...

Ska bli kul att se om min vindruvsplanta har överlevt.

Här en inspirationsbild från någon annans växthus.

Jag måste nog införa lite mera färg. Åååå vad jag blir inspirerad.

Mitt eget växthus ser ut så här:

Vinrankan blev riktigt lång.

Ååå vad jag längtar!

Snart (jaja om tre månader) kanske dörren tinat fram...DÅ ska vi sätta lite värmeelement och en frostvakt och börja odla. LÄNGTAR!!!

Tänk, förr då längtade jag efter att HA ett växthus. Nu längtar jag efter att få VARA i mitt växthus. Min längtan har blivit uppgraderad!

Vid datorn skulle jag vilja ha en fotpall. Den här ser precis lagom ut och så söt dessutom!

Finns på Afroart.

Den är målad av Rickshaförare med traditionellt kurbitsmönster. Liknar väldigt mycket våra dalamålningar.

Jag har idag varit på nostalgitripp till min forna hemstad. Eller min hemstad i åtta år. Det var en märklig känsla att rulla in i staden med tåget.

Luften är speciell i Kiruna. Jag kände igen luften! Är det att den är så ren, eller är det den där torra, kalla, krispiga känslan? Jag vet inte. Men jag andades in och kände en annan luft. Som en smak nästan. Sen traskade vi omkring och insöp atmosfären. Gick förbi vår senaste bostad. Fick nostalgiska känslor.

Eftersom det var trettondag var det tämligen folktomt. Precis som det alltid var på söndagar och helger när vi bodde där, då folk håller sig inne eller åker iväg till sina vinterstugor. 

Det var både skönt och vemodigt att besöka staden. Skönt att återse allt och skönt att ändå känna att det är Luleå som är hemma. Vemodigt att veta att vi ändå lämnat denna vackra stad som är både trolsk och skrämmande. En kylig mörk stad (idag) omsluten av höga fjäll. Det både skrämmer mig och lockar mig.

Jag kan känna en trygghet men också en instängdhet. 

Jag är uppvuxen i en kuststad och känslan av att bo vid ett hav som leder någon annanstans är befriande. Bergen, fjällen stänger in. Men de är samtidigt magiska i sin mäktighet och på något vis beskyddande. Så jag är kluven inför mina känslor för Kiruna. Det är en stad med integritet. 

Jag hör hemma i Luleå men en bit av mitt hjärta är donerat till Kiruna.

Efter middag hos trevliga kirunabor återvände vi till vår kuststad. Andades in den mer fuktiga luften.  Den smakar inte samma iallafall.

Men den är lättandad.

Så coolt!

Se vad som finns som bussreklam i Luleå just nu.

Min väska och världens näst sötaste hund. (Till och med sötare än Pommac, för han går inte ner i någon väska jag sytt...)

Tänk om texten varit "Persiljas Verkstad, din väskleverantör".

Nu står det inte riktigt så utan det handlar om formatet  på vår lokaltidning som ska ändras och bli  mindre. Läs mer här.

Men drömma går ju...

En idé jag önskar jag kommit på själv är idén bakom Rice. I love Rice! Det måste vara hur kul som helst att sitta och designa grejor för Rice.

Hittade en halsduk som jag gärna hade virkat om jag bara kunnat virka. Alla ni virkare därute borde göra en sån här. Piggar upp vilken trist jacka som helst...