Alla inlägg den 17 juli 2009

Av Persilja - 17 juli 2009 21:45

NU har pionen slagit ut. Jippi!

Även den vita har öppnat sig under dagen. Den doftar underbart.Av en händelse har jag en vit och gul rabatt. Tittade förvånat på den när jag såg det. Hur blev det så? Jag har verkligen inte planerat det! Men det är fint!

Prästkragar, vita krollijor, gula dagliljor vita pioner med gul mitt och sist men inte minst den vita flaggstången med guldknopp.

Titta på bilden ovan. Det finns något där som stör mig. 

Nä, inte studsmattorna. De används så flitigt att det är klart de ska finnas trots att de är fula. 

Det som stör mitt öga (som ser detaljer) är Mannens sladdar. Han har dragit luftsladdar överallt. En går till pumpen och en till julslingebelysningen. Det är bra att de inte ligger på marken men sättet de hänger hoptrasslade på flaggstången vid min gula vita rabatt stör mig. 

Det är FULT. Jag ser det. Det förfular. Mannen ser det inte. Han ser inte detaljer. 

Så jag måste åtgärda det där. Funderar bara på hur...

Planterade en slingerväxt som skulle slingra sig där och dölja den men den har bara vuxit någon decimeter hittills. Kanske ska jag flytta pioner och andra blommor och sätta en humle där? Fast då blir det svårt att hissa flaggan om man vill det. Hm...

I växthuset har det vuxit bra. Alldeles för bra.

Slingerväxterna där i bakgrunden upptäckte jag efter att jag fotat var totalt ingrodda med löss. Hur mycket som helst. De hade även klättrat över på den närmsta tomaten. Så de har nu åkt ut och jag har såpsprejat alla tomater. Men det känns som att nu när lössen fått fäste i växthuset är allt förpestat. Tänker nog flytta ut tomaterna och försöka skura fönstren. Jävla löss!


Av Persilja - 17 juli 2009 20:26

Jag har idag rensat ogräs i trädgårdens vildare områden. I flera flera timmar.

Nässlor. Och vildhallon. Kring växthuset nära hönshuset har vi ENORMA mängder nässlor. Hur mycket som helst. Jag har slitit upp säkert tusen stycken med händerna. Det som är fint med nässlor är att de följer med bra. Man får med hela plantan plus lite av roten. Men jag har inte grävt upp hela låga rottråden så de är snart tillbaka igen...

Jag har bara lyckats rensa en tiondel innan ryggen höll på att knäcka mig. Jag har alltså 9000 nässlor till att dra upp...

Tur för nässelfjärilarna att jag är så långsam...

Man tänker bra när man rensar nässlor. En massa tankar snurrade runt i skallen på mig. 

Jag tänkte på kvinnor och bloggning. Funderade på varför så många kvinnor skriver bloggar. Det är fantastiskt egentligen. Tänk så många intressanta människoöden som bara väntar på att få berättas. Synd att de flesta bloggare är rädda för att lämna ut sig. Bloggarna blir rätt lika varann. Ja, även jag är ju försiktig med vad jag skriver om. Det finns så många tabun och omöjliga ämnen. Man vill inte lämna ut barn eller man. Jag skriver i princip ingenting som kan vara pinsamt. Och ÄNDÅ tycker nog barnen att det är pinsamt.

Det är synd att det ska vara pinsamt att vara ärlig. Att visa sanningen. Vad vi än har för "problem" finns det alltid någon fler därute. Det skulle inte behöva vara hyschhysch kring allt. Men så ser vårt samhälle ut. Vi spelar en slags teater för varann. Vi frågar "hur är det" men vill inte höra annat än "bra". Börjat någon beklaga sig blir det fel. Det vill man inte ha. Eller?


Jag kan ibland vara väldigt öppenhjärtig. Inte överallt men i vissa sällskap. Jag ser ingen mening med att hålla inne med det som eventuellt tynger mig. Min erfarenhet är att det oftast mottages på ett positivt sätt. Många tappar liksom masken och berättar själva om sina eventuella problem. Och så kan man få ett djupt och innerligt samtal om viktiga saker och inte om ytliga bagateller. Istället för att kapprusta våra fasader gentemot varann och t ex prata om barnens träningar och intressen hit och dit kan samtalet istället handla om deras tonårsångest eller hur det känns när de ber en dra åt helvete. De flesta problem är oftast helt normala saker men vi talar sällan om det och tror att vi är ensamma.

Vi skulle kunna tala om hur sexlivet krånglar eller hur irriterad man känner sig ibland, eller hur jobbigt det är med svärmor eller mamma eller vad som helst. Att tala om såna här saker är såååå mycket mer givande än kallpratet som vi oftast ägnar oss åt. Det ger en känsla av samhörighet och löser ofta upp problemen. De känns mindre när vi fått dela dem. På våra tjejfester kan vi ibland bli riktigt djupa och anförtro varandra tunga saker och de kvällarna är alltid bäst. Den kallpratiga är tråkiga!

Att ha en blogg med så pass många läsare som jag har gör att man tänker på vad man skriver. Det kan finnas de som jag absolut inte vill ska läsa om mina eventuella våndor eller problem. Det är på nåt sätt synd, för jag kan känna behov av att få lufta mina innersta tankar ibland. Kanske borde jag ha en totalt anonym blogg där jag skrev superpersonligt och utan bilder. Det vore befriande.

Ja, ungefär så här gick mina nässelrensartankar.

Jag tycker inte om att bygga fasad. Det är olustigt och stänger bara ute människor. Men man gör det av instinkt. Samhället ser ju ut så.  

Jag önskar att jag ALLTID kunde vara helt öppen. Att jag ALDRIG hade en fasad. Men alla i min omvärld är inte redo för det.  Jag skulle nog skrämma bort de flesta om jag vore sån. 

Synd. 


Av Persilja - 17 juli 2009 00:10

Denna bild får mitt hjärta att värka. Vill så ta upp den olycklige lillebroren i famnen och bara krama honom.

Ibland har jag fruktansvärt dåligt samvete över hur alla barn fått stå tillbaka när ett nytt syskon kommit. Storebror har fått vara stor ända sen han var två år. Andrebror blev så stor när lillebror var på väg att han blev torr vid rekordtidiga ett och ett halvt år. Han slutade åka vagn också. Hans idol var storebror och därför kissade han när han kissade och blev därmed torr. Hur trött han än var vägrade han vara en bebis och åka vagn.

Sen när lillasyster kom var lillebror bara drygt ett och ett halvt år. Han hade inget språk ännu och var väldigt mammig. Känner ofta att han inte fick så mycket mamma han behövde. Oj vad jag försökt kompensera!!! Därför har de sovit i vår säng varje gång de velat. Har de behövt trygghet har de fått det. Men ändå blöder hjärtat när jag ser denna bild.  Jag minns hur lite jag orkade. Hur sällan jag var glad. Livet var bara en enda lång transportsträcka då jag bara var trött och slut. Längtade hela tiden tills de skulle somna.

Inte bara förstås, men mycket så var det. Mannen jobbade som en tok i sitt företag och jag hade ingen som helst avlastning. Ingen.

Så barnen hade en mamma som ibland inte ens kom ut genom ytterdörren.

Oftast när jag tänker tillbaka på den här tiden minns jag bara det mysiga som trots allt fanns. Men ärligt, det var mest jobbigt. För jag var sååå trött. En trött mamma är ingen glad mamma.

På många många bilder ser lillebroren ut så här. Hoprynkade ögonbryn. Var han olycklig? Eller bara frustrerad? Eller var det bara ett minspel han hade???

Älskade ungar, vad jag skulle vilja backa bandet och få vara med igen. Men lika pigg och glad som jag är idag (när jag inte har pms...)

Fast jag var ju glad ibland. Flera gånger om dagen till och med. Men mest trött och slut. Och därmed ledsen och irriterad. Fast barnen minns inte det idag. De minns bara de goda stunderna. Så minnet sållas även för dem.Som tur är. Och vilken tur att man får vara med och revidera bilden efteråt!!!

Presentation

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13
14 15 16 17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27 28
29
30 31
<<< Juli 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Fyrabarnsmamman med Blogkeen
Följ Fyrabarnsmamman med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se