Har dragit igång alldeles för många projekt samtidigt. Rätt typiskt mig. Trädgården tar mycket tid nu, fast nu skiter jag i den när nordanvinden viner därute. Jag har dragit på mig en äcklig nackspärr som bara kryper längre och längre ner på ryggen och ut på axlarna så jag har OOOOOOONT. Så jag ska hålla mig inne i värmen för att få bort eländet.

Inne har jag dragit igång operation budgetrenovering av lilltoa. För en vecka sen. Sen kommit av mig när vädret blev somrigt.

Vår lilltoa är inte så liten men ändå för liten att få in en dusch till vilket denna familj definitivt skulle behöva. Det är nämligen en lilltoa med snedtak. Den har haft väggar klädda med en brun fuskpanel. Tunna skivor med tryckt trämönster. De har jag slitit ut. Under fanns gipsskivor och därunder pärlspont. Man kan ju undra varför man tar sig besväret att sätta upp gips på pärlsponten för att kunna spika upp laminatskit på det. Såg träet inte nog träigt ut?

Jag ska dock behålla gipskivorna och tapetsera väggarna. Orkar inte ta fram pärlsponten och måla den. Vi har tillräckligt mycket träväggar här så tapetserade väggar lockar mer! Utom vid tvättstället där jag ska kakla. Tvättstället ska bytas för det är rostigt och bara äckligt. Inte gammalt och charmigt utan gammalt och äckligt. Det är insatt någon gång på 80-talet skulle jag tro. Toan kanske vi också ska byta eftersom spolgrejsimojsen (sån där man trycker på knapp) är trasig och sitsen är trasig. Kostnaden att köpa ny sits och reservdelar som spolknappar når säkert upp till priset av en helt ny vanlig ickelyxig toalettstol.  Inspiration till min nya lilltoa kanske hämtas här.Pasteller får mig att smälta som vax! Detta bad kommer från ett hus i Stavsnäs by som är till salu för 3,8 miljoner för den som är intresserad. Från samma fastighet kommer denna fina gäststuga:

 Tänk vad lite fina textilier kan göra underverk!Detta är köket i nämnda gästhus. Kolla golvet!!! Där är ju "mina" rutor. Precis de färgerna är jag på jakt efter. Mild röd och vit. Med lite insprängt vitt i det röda. Såååå snyggt!!! Det finns inte i sortimentet idag. Varför då för? De skulle säkert sälja som smör!!! Jag skulle köpa iallafall!

Annan nätinspiration, dock ej badrum kommer här.

Tänk att klara av att hålla så få färger. Vackert!!! Men svårt. För mig iallafall. Så mycket jag skulle få plocka bort.

Då passar det här bättre i vårt hus. Många färger. Älskar den gröna nyansen!!!

Och för att återvända till färgprakten, dessa pallar skulle jag INTE tacka nej till! 

(Alla bilder lånade från nätet.)

Parallellt med lilltoan renoverar jag hallen/trapphuset. Den ska målas ljus. Trappen ska gärna få bli i någon färg. Själva trappastegen alltså. Någon ljus nyans, gärna pastellig. Eftersom stockväggen blev rosa blir det inte rosa. Så mycket vet jag. Hellre någon komplementfärg, som ljusgrön...

Det vore väl vackert. 

Samtidigt som dessa projekt städar jag förrådet, och flätar växtstöd, och gräver rabatter, och odlar och planterar, och gör en massa små inspirationsprojekt. Kanske borde jag försöka fokusera på en sak i taget. Någon som vet hur man gör???

Det är så konstigt!!! Ibland är det som att omgivningen, ja, rent av tingen, försöker tala om saker för en, eller puffa en framåt.

För två år sen hade jag allvarliga planer på att ansöka om att få bli familjehem. Jag kontaktade socialen och jag bloggade om det och funderade väldigt mycket men kom då fram till att det inte riktigt passade då. Jag skulle vänta. Det kändes inte rätt då.

Nu har det gått två år, barnen har växt, jag har utvecklats, (nåja?) och jag har burit på tanken en längre tid. Det som hindrar är min man. Han tror inte att det skulle gå. Att det blir för mycket. Att problemen skulle ta över handen. Rädslor, farhågor. Sånt jag alltid undviker. Jag blir gaaaaalen på att han alltid ska vara så försiktig. Vi skulle inte ha tagit ett steg framåt i vårt liv om vi alltid bara lyssnat på honom. Visserligen har väl hans bromsande hindrat oss från småkatastrofer ganska ofta ibland, eftersom jag oftast vill kasta mig handlöst in i diverse projekt och han ofta ibland slår ner BÅDA fötterna och bromsar så kraftigt att jag inte har en chans att gå vidare. Vi kompletterar säkert varandra bra...

MEN.

Jag känner så starkt att jag vill göra gott. Att jag har det så bra och vill "betala" av för det. Inte så att JAG är så BRA att jag vore bra för en familj i behov, utan snarare så att jag själv är så bänglig och vet hur det kan vara när livet är pest att jag verkligen skulle kunna erbjuda något till en familj i nöd. Jag skulle klara att vara länken mellan barnet och föräldrarna även om det var struligt. Jag tror verkligen det.

För att återknyta till början av detta inlägg, att det känns som att tingen och omgivningen puffar på en ibland, den känslan fick jag när jag läste dagens tidning som handlade just precis om detta med fosterbarn och avlastningshem. Det var som att det var riktat till mig eftersom mina tankar snurrat kring denna fråga sen länge.

Men även en vän på nätet föreslog mig samma sak häromdagen.

Det är tecken.

Små tecken på att det är dags nu?

Men mannen är ju fortfarande skeptisk.

Förra gången då jag lade projektet på is, tänkte jag på barnen. De kändes lite för krävande och små då. Nu har det gått två år och de känns plötsligt självgående. Givetvis behöver de massor av omsorg och kärlek fortfarande (hurra!!!)  men de kräver inte min ständiga uppmärksamhet längre.

Jag har kapaciteten nu.

Men inte mannen?

Han har visserligen precis börjat på ett nytt stort projekt och är helt uppslukad av det, så jag kanske inte ska ta upp det precis nu. Jag får avvakta. Visa hur bra vi har det. Men för vissa (han) är bra något som gärna får vara kvar. Varför riskera det och införa något som kan riskera detta lugn vi har nu.

Jag tänker precis tvärtom. Nu när vi landat i vårt nya liv i Luleå, barnen har acklimatiserat sig, två år har gått. DÅ passar det ju ypperligt att gå vidare. Utvecklas.

Hm. Jag undrar jag om detta är en av de trösklar jag aldrig får gå över? Som jag bara får stå och kika in över.

Vem vet. 

Hej alla glada mopsar. Och ni andra också. Själv är jag inte ett dugg glad, snarare sur och tvär, men det funkar att låtsas. Efter en stund glömmer jag min sura sinnestämning och kommer igång med positiva tankar.

Jag vaknade av att vinden riktigt ven i knuten. Kände en stor matthet och såg framför mig hur alla späda plantor knäckts. Min nyflyttade humle som står mitt i vindilens favoritplats har väl inte hunnit greppa tag nånstans och ligger säkert nu alldeles platt på marken. Jag är alltid för ivrig på våren med att ställa ut alla sommarblommor som jag dragit upp med frön med restultatet att de får vara med om både det ena och det andra. Nog blir de härdade alltid, ibland stryker de med. Ska strax klä på mig och gå ut och se hur det står till med dem. Tänk att man vaknar och det första man tänker på är trädgården. Då är man biten.

Jag läser just nu en bok om kvällarna som heter trädgårdstankar eller nåt liknande om 12 olika trädgårdsälskare och det mest framträdande i allas tankar är detta med tiden de levt med sina trädgårdar. Det är många års arbete som ligger bakom en vacker trädgård. Man kan inte bara rusa till plantskolorna och köpa perenner för flera tusentals kronor på en gång, och skapa drömträdgården på studs. Nä, det SKA ta tid. Det är nog den största tjusningen iallafall. Man petar ner några frön och glömmer bort dem och flera år senare har man plötsligt ett gäng nya solhattar i rabatten. Eller som ifjol då jag kom över en massa stormhattar på rea. De var ynkliga och fula och jag grävde ner dem och de såg bara gula och döende ut. Nu har jag tjocka krafitga plantor som säkert kommer att bli stora och pampiga. Om bara inte den dumma vinden knäcker dem!

I år har plötsligt den sibiriska vallmon frösått sig mer än vanligt. Jag har dem överallt och det är jag glad för. Särskilt när de har behagfullheten att blomma i vitt. De brukar ofta vilja lysa i gult vilket väl kan accepteras men får jag välja tar jag vitt eller annan kulör.

NU är det dags att väcka de små trollen till liv. DET är ett stort och svårt och avancerat jobb!

Såg mitt inlägg för exakt ett år sen och inser att här är jag fortfarande, suktande efter beröm. Allt är som det var...för ett år sen.

Hutter och hurvel! Idag har det inte varit någon värme alls. Fy faderullan!

Som tur är har jag växthuset att värma mig i. Perfekt såna här dagar då det är kallt men sol. Växthuset har förresten fått ett nytillskott.

Äntligen har jag hittat bästa platsen för min kristallkrona! Den har inte passat nån annanstans i huset och därför hängt i härbret. Så småningom ska den väl få flytta in eftersom ingen lampa lyser så starkt och bra. Men tills vardagsrummet blivit renoverat får den hänga i växthuset där den gör sig utmärkt! Den gnistrar som aldrig förr!!!

I hallen har jag har skruvat upp våra skohyllor inuti en garderob där det bara hängt extrajackor förut. Nu kan vi gömma alla husets miljoner skor som inte används för dagen. Det räcker att det står sex par i hallen när alla är hemma plus alla kompisarnas skor. Vinterskorna tar upp ett par löpmeter i förrådet i garaget. 

Efter att jag flyttade in skorna och rensade bort lite jackor ekar det i hallen.

Garderoberna är ett projekt som ska tas tag i. De är FEL färg!!!! Antingen ska de få tapet eller målarfärg. Kan bara inte bestämma mig!!! 

Förra ägaren har målat blått med moln och fåglar där hatthyllan är. Det är en fin blå nyans på väv och jag kan leva med den. De gula garderoberna har jag dock levt med i två år och det är två år för länge! Men innan jag kommit på vilken tapet jag vill ha eller vilken färg jag ska måla med får det vara gult.

Hoppas att jag snart får den där inspirationen!

Efter gårdagens "kris" klev barnen upp och dagen körde igång och jag förstod plötsligt inte vad jag menade med mina tankar. Det är så underligt hur vissa stämingar ramlar över en. Bortblåst var den där sentimentaliteten och ångesten. Svisch bara. Den kommer och går. Igår gick den fort iväg.

Tack för alla söta kommentarer och fina mejl. Det är fantastiskt att få höra era tankar! GULD helt enkelt!!!

Gårdagen var helt fantastisk både vädermässigt och innehållsmässigt. Vi hade 26 grader och mer på vissa platser vi besökte. Vi badade till och med i havet, på den långgrunda stranden i Sundom. Och det var varmt i vattnet. Fantastiskt! Ljuvligt.

Hela dagen igår var en utedag och först sent på kvällen samlades vi inomhus igen. Det är svårt att fatta att det kan vara så skönt ute!

Dottern höll mig sällskap i köket medan jag tog rätt på all disk som staplats i högar och bara lämnats till förmån för roligare saker utomhus. Hon satt och läste Gustaftidningar och jag sprang och hämtade kameran.Det ser så mysigt ut när ett barn är försjunken i läsning. Tänk bara att dra upp benen på det där sättet och tycka att det är skönt. Det var ett tag sen det gick att njuta i den ställningen!

Jag fortsatte diska undan sen. Efter att ha njutit och fångat njutningen för evigt. Kameran är ändå en fantsastisk uppfinning. Jag väntar bara på kameran med inbyggd doftsamlare. DÅ har man den ultimata njutnings och nostalgins redskapet. Tänk att kunna dofta på sommardagen eller känna lukten av bebisens varma kind när den inte längre finns där. Den som uppfinner den mackapären ska jag vara evigt tacksam...