Jag tokflabbar varje gång!!!

Jag har upptäckt ett (om än tillfälligt) botemedel mot pms. (För att vara en som gett ett löfte om inget pms-snack på 10 veckor verkar det väääldigt tjatigt här!!!)

Botemedlet är filmkväll där jag fått välja film!Ett glas vin, eller två! (Kvar sen tjejfesten hurrey!)

Och filmen Little Miss Sunshine 

Världens mest UNDERBARA film!!! En av mina absoluta favoriter!

Jag har sett den flera gånger och den får mig alltid på gott humör. Det är en film om respekt och kärlek. Respekt för människor och för att man får vara som man är. Kärlek inom familjen. Jag rekommenderar ALLA som inte sett denna film att genast se den. En underbar humörhöjare med de allra allra bästa skådespelarna som går att uppbringa i Holywood:

Greg Kinnear  

och  Toni Collette 

med flera.

Love love love!!!

Jag hittade den perfekta bonaden för såna som mig.

Det ser ni väl att detta är en ren och skär pms-bonad!

Förlåt, nu bröt jag mot mitt eget förbud och använde den förbjudna bokstavskombinationen. Jag får genast böta med 377 stycken sit-ups  och så måste jag le och vara glad i minst 10 minuter och DET kommer att bli en utmaning!!! Ska genast gå och tejpa upp mungiporna med en stark tejp.

Gick ut och fotade lite i duggregnet. Det blir ofta bättre bilder av växtlighet när det är mulet.Löjtnantshjärtarna blommar tillsammans med en orange kompis som jag aldrig kommer ihåg namnet på men som jag gillar skarpt. Båda dessa fina torparväxter fanns här när vi flyttade in. 

Tovsipporna som här skyddar sin gula mitt genom att fälla ihop sina kronblad har jag fått ifjol av en vän i byn. De är så söta!

Denna som kallas byaskvaller i folkmun för att den sprider sig så lätt varnades jag för att sätta i en rabatt, men jag älskar denna frodiga växt och struntade i alla varningar. Jag VILL att den ska ta för sig!!! Den konkurrerar endast med humlen som säkert är tillräckligt livskraftig för att klara av denna gigant som granne.  Grenarna som skymtar är till för humlen att slingra sig upp på. Det är mer än grenar, det är små träd som når ända upp till taket.

En bit framför vår trapp har vi ett buskage med olika buskar. Det är lite rosor, några andra vitblommande buskar och en massa ogräs som blir stora.

Det är ett fint och väldigt vildvuxet buskage som jag är mycket förtjust i. Jag älskar att det är mera vilt än tamt!

Det är det som syns till vänster i bild. Man ser även en stökigt placerad spade och en kruka som är på väg nånstans. Samt en död fläck gräsmatta. Så går det när man skottar gångar åt hunden å vintern, gräsmattan fryser. Men vad gör man inte för sin älskade doggelito! Lite dött gräs är väl ett accepterat offer.

Den lila bänken jag målade för någon tid sen har blivit tvättkorgsbänk. Den står mellan de tre tvättlinorna och håller rätt på tvättbaljorna. Man kan också sitta där i godan ro och se tvätten torka. Om man har tid och lust...

I denna tunna har jag planterat krasse och ringblommor men vinden och kylan har pinat de små späda plantorna så jag tror jag får vänta hela sommaren på att de ska samla kraft nog att orka titta upp ur denna tunna. Jag tror jag får åka till plantskolan och köpa en mer kraftig krasseplanta för att få lite frodighet här. 

Här ett annat udda planteringskärl. Jag älskar att använda vad jag har och svarta sopsäckar med små hål i botten är perfekta att klä in de mest varierande kärl att plantera sommarblommor i. Här är det en vedlår som stod i huset när vi flyttade in som agerar kruka. I den har jag plnaterat rosenskära, ringblommor, lobelia, tagetes och faktiskt en tomat. Så det ska bli en trång och härlig blandning vad det lider. 

På en gammal fint åldrad bänk har jag samlat lite pelargoner. Min absoluta favoritblomma. Den får mig att tänka på mormor. Min älskade mormor som hade så gröna fingrar. Hennes favoritblommor var pelargoner, dahlior, astrar, pioner och sankt paulior. Jag efterapar henne hela tiden!

Äldste sonen har ett uppdrag att gräva ner några marktegel till en liten svängd gång. Han hade samma uppdrag ifjol sommar och jag har en liten baktanke med det hela. När han gör detta knyter han kanske an lite till huset och trädgården. Det är ju så att de äldsta barnen har svårare att knyta an än de små när man flyttar. Där man lekt är man lycklig, men en fjortonåring idag leker inte så mycket, så då tänker jag, där man grävt där är man lycklig. Tre stycken hann han gräva ner idag.

Snett och vint precis som jag gillar det! 

Tog med kameran på trädgårdsvandringen och fångade några vyer. Längtar tills det prunkar överdådigt, men får tills vidare hålla till godo med ganska späda plantor som gör så gott de kan i det kyliga vädret.

Krassen ska slingra ihop sig med rosor och brunnställning så att man knappt ser brunnen...

Järnbordet ska bara anas under de dignande blomklasarna.

Jag kikade in i växthuset och kom ihåg att jag glömde ta in disken i gårkväll.

Alla glas stod kvar på bordet och vittnade om vår trevliga stund.

Jag tog in det röda trädgårdsbordet.

En jättevallmo ska snart slå ut sina frasande kjolar. Elefanterna har fått inta växthuset. Jag med många andra är förtjust i elefanter. Jag tror det är ett vanligt samlarobjekt. Själv samlar jag inte, de bara kommer till mig, alldeles på egen hand...

Vill man ha god doft i växthuset ska man ta in en heliptrop. Den där lila saken. Den doftar lakrits när det är lite värme i rummet. Alldeles förföriskt gott luktar det. Tycker i allafall jag, som älskar lakrits.

Dahlian i bakgrunden är fantastiskt med sina nästan svarta blad och sin djupdjupröda färg. Det syns inte så bra på denna bild, men det är en strålande skönhet!

Har ni någon historia som är så bra att ni får uppmaningen att berätta den om och om igen? På våra släktsammankomster blir vi alltid anmodade att dra vår "potthistoria". Det är lite lustigt hur vissa historier bara blir bättre och bättre med tiden. Eftersom jag förmodligen har en del nytillkomna läsare länkar jag här till vår potthistoria. Den är både söt och rolig.Och pinsam!

Igår kväll hade jag tjejfest i växthuset. Det spöregnade så vi ibland inte hörde vad vi själva sa, men det var mysigt ändå. Jag satte in fotogenkaminen för att få bort råheten. Så satt vi där och pratade bort en massa timmar, pimplade vin, åt sallad och godis och popcorn och det jagade bort de där sura kemiska substanserna för några timmar. Jag tror jag genomlider världens läääängsta sån där ni vet (tre bokstäver-börjar på p slutar på s).

Vår älskade Pommac fyllde 2 år i går. Han fick paket flera gånger, extra långa promenader och en helt egen portion spagetti och köttfärssås.

Nu skiner solen och jag ska gå ut och spana i rabatterna om trädgården bjuder på några nya skott eller knoppar. Regn plus sol brukar ju vara en bra kombination. 

Att vara mamma.

Det har alltid varit nummer ett för mig. Alltid.

Jag har skrivit om det förr, våra långa tunga ofrivilligt barnlösa år.

Nu har vi fyra och livet kan vara skitjobbigt med tvätt och matlagning och städning och bråk och kaos och alltid slut pengar.
Men jag skulle inte vilja byta tillbaka en enda sekund. Inte ens när jag står i en skriksituation med 15-åringen och han kallar mig...ajajaj...just det...jävla käringjävel... ooiiii....nej inte ens då! (Jo, kanske när jag har det där som jag inte tänker nämna på tio veckor, då är jag nog redo att dra till Azerbaijan och aldrig komma tillbaka-men det är ju inte jag utan nåt förvridet monster i mig.)

Vi går nu in i en ny fas, tiden med tonåringar.

Våra två äldsta är redan där. Än så länge är det ganska lugnt. Det är på bråken man märker att det är nåt på gång i deras sinnen. Att tjata om smutsvätt eller städning kan plötsligt resultera i tokilskna utbrott, och man står totalt oförberedd i ett praktgräl. Var kom den explosionen ifrån? Vad sa jag? Jag har inte vant mig vid dessa utbrott än och blir alltid lika överraskad. Jag faller i fällan ibland och ger mig in i bråket, nappar på alla provokationer och allt blir megastort och jättejobbigt och väldigt väldigt högljutt. Men ibland är jag kallare och fattar och drar mig tillbaka för att inte dra igång ett världskrig och så återvänder jag till krigszonen lite senare mer förberedd och det kan ibland resultera i en dialog istället för en galen skrikshow. Att behålla sitt lugn är inte lätt, men det är mycket mycket smartare. Man når verkligen fram på ett annat sätt om man är lite kall och spar på krutet. Inte så lätt om man är hetlevrad, vilket jag är, men med lite framförhållning går det.

Direkta förbud är det dummaste jag kan komma med till mina tonåringar. Det är som att be dem övertäda dem. De tål inte förbud. Det är deras jobb att stånga sig mot alla regler och testa nya gränser. Bända och tänja på dem. Så förbud undviker jag i det längsta. Det går mycket bättre med öppna diskussioner. Då kommer reglerna oftast från dem själva att de tänkt att de ska göra si eller så. Det är deras eget förslag och de är oftast klokare och förståndigare än man tror.

Tider har vi inte heller. De ska höra av sig och vara anträffbara. Är 13-åringen ute längre än han brukar någon kväll så beror det ju på att de har så himla kul att han inte vill bryta upp exakt då. Det spelar inte mig någon roll att han inte kommer på ett exakt klockslag. Det viktiga är att han har omdöme att inte stanna ute för länge på skoldagar, att han visar att han har lite koll och omdöme, vilket han har. Då tycker inte jag att jag måste säga en tid. Han sköter det där mycket bra och tiden varierar men håller sig inom rimliga gränser. Ibland kommer han jättetidigt och har själv tagit beslutet att han vill komma tidigt för att han ska duscha eller hinna spela eller rita eller något. Det funkar skitbra utan bestämda tider.

Frihet under ansvar som det så vackert heter. Det är inte alls säkert att detta kommer att funka på dem alla. Men på de två första funkar det hittills.

Än så länge är tonårstiden lätt. (Jag får säkert äta upp de orden.)

Det som är jobbigt är att de inte vill ha så mycket kontakt med mig som mamma. De har inte det där behovet av närhet. Att vara kring mig. Det är kompisar och intressen som är det viktiga. Jag ska finnas här och tvätta deras kläder och laga deras mat och öppna börsen. Ungefär så. Ibland behöver de lite uppmärksamhet också, att man lyssnar eller hjälper dem, men i stort sett vill de klara sig själv och leva sitt liv. Ändå är man ju säkerligen den allra viktigaste människan i deras liv, men de är inte så bra på att visa det.

Jag har själv varit tonåring, och minns ganska bra hur jag var. Hur jag tänkte och det är faktiskt värdefullt. Det hjälper mig som mamma om inte annat. Som tur är har ju inte alla barn i familjen trillat in i den gyllene tonårstiden.  De som fortfarande kan smila upp sig på bilder

Spela tevespel i samma rum som jag är i.

Vilja eller till och med kräva att ha med mig på träningarna. Det är tur att man har en fot i båda lägrena så att man har vett att uppskatta fördelarna hos de olika grupperna. Det kan ju faktiskt kännas rätt jobbigt att stå och glo på fotbollsträning i över en timme tre gånger i veckan. Men har man då i färskt minne att man bara är pinsam om man följer med på de äldres aktiviteter, ja då har man vett att uppskatta de där stunderna.

En tonåring ligger sällan och balanserar på soffryggen när de ser på teve, men det beror nog mest på rent fysikaliska orsaker.

Det är verkligen inte bara nackdelar med tonåringar. Oh, nej. De är jätteroliga att prata med. De tänker vuxna tankar,  har humoristiska och fria syner på livet,är intelligenta och kvicktänkta. När de vill. Det är väl egentligen DET som är konflikten för oss föräldrar. Tonåringar är inga nickedockor längre som tycker som oss, lyder våra vinkar och går dit vi går och beundrar och behöver oss mest på jorden. De är egna varelser som gärna tycker tvärtemot oss, helst inte gör som VI säger och ser på oss med sina mest krisiskt ifrågasättande glasögon och genomskådar oss totalt om vi försöker låtsas vara något vi inte är. Dessutom är det deras jobb att frigöra sig vilket kan vara smärtsamt för både dem och oss. Det är det som är jobbigt för oss föräldrar. Vi är inte heller vana vid detta. Det är en process som är lika ny för oss som för dem. Kanske blir det lättare och lättare för varje barn men det är definitivt en jobbig process man ska gå igenom. Det bästa är bara att följa med och inte kämpa mot. Försöka följa deras utveckling och stötta och hjälpa dem. Så hjälper man sig själv.

Men det är verkligen inte så lätt som det låter när man hela tiden ska brottas med sina egna känslor också.

En av mina tonåringar kom hem halv sju i morse. Han hade varit på filmkväll hos en kompis. De ser film efter film efter film och dricker energidrycker. (Jo, jag tror faktiskt på det.)  Vitsen är att börja vid 22-tiden, inte före och sen se film hela natten. Vits och vits, själv förstår jag inte hur de orkar hålla sig vakna, men det är jag det som så fort jag slår på en film somnar som en bebis långt innan halva filmen gått.

Jag är en medelålders nu, kom ihåg det. Det där sista var enbart en påminnelse till mig själv. Hur ska jag komma ihåg det?

Nä, nu får det vara slutgnällt här! Uppryckning tack.

Pms. Det är väl fanken inget att gnälla över. Suck. Blir sååååå tröött på den här gnällspiken som intagit min blogg!!!

Inte för att mensen kommit, nej då. (Alltså HUUUUUR personlig tänker hon bli tänker ni nu...ja, det kan man ju verkligen fråga sig!!!)

HÄÄÄÄÄRRRRRRÄÄÄÄÄGUUUD! Nu vill jag inte höra eller se den där bokstavskombinationen på låt säga...tio veckor. Ett helt sommarlov utan den skiten tack! Det är ett löfte. Om inte ett krav! Från min sida. Jag är såååååååååå trött på detta. Även om jag är "drabbad" så ska det inte gå att läsa om. Det är inget att läsa om!!! Morrrrr!!!!

Så. Finito. End. Schluss! Terminado! Lopussa! SLUUUUUUUT.

Nu blir det kviddevidevitt, tjoflöjt alla glada laxar, blommor och trädgård och sol och bakelser och champagne och lycka och falleri fallera tralalalala!!! Not. That´s not me. Men det blir iallafall inte en massa navelskåderi. Tror jag. (Det är som att bloggen lever lite sitt eget liv. Jag styr så gott jag kan. Liksom)

Det finns iallafall inget som kan vända mitt humör så mycket som en REJÄL ommöblering. På torsdag när jag hade tusen andra saker att göra inför examensdagen satte jag igång med en REJÄL ommöblering. En ommöblering är en flytt av ett fåtal möbler. En REJÄL ommöblering är en flytt av i princip alla möbler. En sådan gjorde jag. På ren instinkt. Det var som att kroppen visste vad som behövdes. Svetten lackade, disharmonin flödade, musklerna jobbade. Jag slet och jobbade och vred mina händer. Ett tag stod alla möbler mitt på golvet och allt verkade totalt omöjligt. Jag gav mig inte förrän det var klart in i minsta detalj. Efteråt fick jag smaka på den där härliga känslan när det blivit bra. Den där sköna nyhetskänslan. Den infinner sig BARA om jag upplever att det blivit bättre än innan. Och det blev det nu.

Jaså, ni tycker att ni hört det där förut???

Kanske har jag sagt det...

Men nu ÄR det faktiskt så. Bättre än nånsin!

Läshörnan har flyttat till sitt motsatta hörn diagonalt över rummet. Mot murspisen, bredvid vita bokhyllan. Läshörnan ska väl vara där böckerna är!!! Hur tänkte jag förut?

Sofforna står mittemot varann nu och teven har hamnat under fönstret. Vår gamla stereobänk har fått komma ner från 13-åringens rum. Den är nu förutom tevebänk även stereobänk igen. 

Sitter man i ena soffan vänder man ryggen mot datorplatsen med gröna bokhyllan.

Bakom ryggen på andra soffan finns nu gamla bruna soffan. Perfekt bredvid alla härliga böcker.Det är bara att välja en bok och slänga sig på soffan. Det ämnar jag göra varje gång jag känner den där dumma dumma känslan av olust kommer. Bra idé va. (Fasiken vad jag ska spendera tid i soffan!!!)

Där bruna soffan stod förut står nu hallonröda fåtöljen. Äntligen fick dvd-hyllan det sällskap den behövde. Ser ni vad den lyste upp i sällskap med några fränder i rött! Kolla in fötterna på den där fotpallen. Ser ni att benen smalnar nedtill? 

Jag är mycket förtjust i den typen av ben. "Eleganta" svängda ben. Ser ni lilla bordet här ovan. Det bordet ser ut som en ballerina tycker jag. (NÄÄÄ! Inte kakan, en ballerina som i balettdansös.) Bordet ser ut som att det dansar balett tycker jag. Själv har jag maffiga fötter med knölar vid tårna så det är bara möblerna i huset som är så eleganta...

Den gröna lampan hamnade vid handavtrycken som hänger på spisen.

Fåglarna flyger ju fritt i vardagsrummet och för att hålla dem därinne drar vi för draperier. De vill inte riktigt hålla sig ihop då tyget är så tunt, men med två duktyngder från Lagerhaus faller de ihop som de ska. 

Tre dagar i rad har vi fått besök av vilda fåglar, två talgoxar och en gråsparv har lockats in i huset av undulaternas kvittrande. För att hindra dem att flyga in genom ytterdörren (nu när värmen kommit!) har jag hängt upp gardiner i hallen också och de har fått samma duktyngder av samma anledning.Riktigt fina är dessa duktyngder!!!

Ja, jag hann göra tårtor också!

En violtårta.

En kiwitårta.

Verkligen inga mästerverk, men goda.

Efter stämningsfull avslutning samlades vi hemma i trädgården och fikade. Närmsta familjen. Mys.

Love them all!

Och här ser man den där mostern. Pms-mostern.

Pms-tanten. Mellan sina äldsta söner. 14-åringen (snart 15) och 13-åringen. Två killar som växt om sin mamma med råge. Lite obekväm ser hon allt ut. Inte på grund av sällskapet, nej då. Det är inte helt lätt att ignorera den där skiten man har i kroppen. Men man måste. Det är inte mycket annat att göra. Ja, klaga lite, men det har jag lovat sluta med nu. Så det är bara att bita ihop, kämpa på och gå vidare. Det är faktiskt bara pms. Verkligen BARA. Det finns sååååå mycket värre saker. Så det så. 

End, finito, terminado med klagandet!

(Nu ska jag slänga mig på den där soffan och se om det hjälper...)