Att vara mamma.

Det har alltid varit nummer ett för mig. Alltid.

Jag har skrivit om det förr, våra långa tunga ofrivilligt barnlösa år.

Nu har vi fyra och livet kan vara skitjobbigt med tvätt och matlagning och städning och bråk och kaos och alltid slut pengar.
Men jag skulle inte vilja byta tillbaka en enda sekund. Inte ens när jag står i en skriksituation med 15-åringen och han kallar mig...ajajaj...just det...jävla käringjävel... ooiiii....nej inte ens då! (Jo, kanske när jag har det där som jag inte tänker nämna på tio veckor, då är jag nog redo att dra till Azerbaijan och aldrig komma tillbaka-men det är ju inte jag utan nåt förvridet monster i mig.)

Vi går nu in i en ny fas, tiden med tonåringar.

Våra två äldsta är redan där. Än så länge är det ganska lugnt. Det är på bråken man märker att det är nåt på gång i deras sinnen. Att tjata om smutsvätt eller städning kan plötsligt resultera i tokilskna utbrott, och man står totalt oförberedd i ett praktgräl. Var kom den explosionen ifrån? Vad sa jag? Jag har inte vant mig vid dessa utbrott än och blir alltid lika överraskad. Jag faller i fällan ibland och ger mig in i bråket, nappar på alla provokationer och allt blir megastort och jättejobbigt och väldigt väldigt högljutt. Men ibland är jag kallare och fattar och drar mig tillbaka för att inte dra igång ett världskrig och så återvänder jag till krigszonen lite senare mer förberedd och det kan ibland resultera i en dialog istället för en galen skrikshow. Att behålla sitt lugn är inte lätt, men det är mycket mycket smartare. Man når verkligen fram på ett annat sätt om man är lite kall och spar på krutet. Inte så lätt om man är hetlevrad, vilket jag är, men med lite framförhållning går det.

Direkta förbud är det dummaste jag kan komma med till mina tonåringar. Det är som att be dem övertäda dem. De tål inte förbud. Det är deras jobb att stånga sig mot alla regler och testa nya gränser. Bända och tänja på dem. Så förbud undviker jag i det längsta. Det går mycket bättre med öppna diskussioner. Då kommer reglerna oftast från dem själva att de tänkt att de ska göra si eller så. Det är deras eget förslag och de är oftast klokare och förståndigare än man tror.

Tider har vi inte heller. De ska höra av sig och vara anträffbara. Är 13-åringen ute längre än han brukar någon kväll så beror det ju på att de har så himla kul att han inte vill bryta upp exakt då. Det spelar inte mig någon roll att han inte kommer på ett exakt klockslag. Det viktiga är att han har omdöme att inte stanna ute för länge på skoldagar, att han visar att han har lite koll och omdöme, vilket han har. Då tycker inte jag att jag måste säga en tid. Han sköter det där mycket bra och tiden varierar men håller sig inom rimliga gränser. Ibland kommer han jättetidigt och har själv tagit beslutet att han vill komma tidigt för att han ska duscha eller hinna spela eller rita eller något. Det funkar skitbra utan bestämda tider.

Frihet under ansvar som det så vackert heter. Det är inte alls säkert att detta kommer att funka på dem alla. Men på de två första funkar det hittills.

Än så länge är tonårstiden lätt. (Jag får säkert äta upp de orden.)

Det som är jobbigt är att de inte vill ha så mycket kontakt med mig som mamma. De har inte det där behovet av närhet. Att vara kring mig. Det är kompisar och intressen som är det viktiga. Jag ska finnas här och tvätta deras kläder och laga deras mat och öppna börsen. Ungefär så. Ibland behöver de lite uppmärksamhet också, att man lyssnar eller hjälper dem, men i stort sett vill de klara sig själv och leva sitt liv. Ändå är man ju säkerligen den allra viktigaste människan i deras liv, men de är inte så bra på att visa det.

Jag har själv varit tonåring, och minns ganska bra hur jag var. Hur jag tänkte och det är faktiskt värdefullt. Det hjälper mig som mamma om inte annat. Som tur är har ju inte alla barn i familjen trillat in i den gyllene tonårstiden.  De som fortfarande kan smila upp sig på bilder

Spela tevespel i samma rum som jag är i.

Vilja eller till och med kräva att ha med mig på träningarna. Det är tur att man har en fot i båda lägrena så att man har vett att uppskatta fördelarna hos de olika grupperna. Det kan ju faktiskt kännas rätt jobbigt att stå och glo på fotbollsträning i över en timme tre gånger i veckan. Men har man då i färskt minne att man bara är pinsam om man följer med på de äldres aktiviteter, ja då har man vett att uppskatta de där stunderna.

En tonåring ligger sällan och balanserar på soffryggen när de ser på teve, men det beror nog mest på rent fysikaliska orsaker.

Det är verkligen inte bara nackdelar med tonåringar. Oh, nej. De är jätteroliga att prata med. De tänker vuxna tankar,  har humoristiska och fria syner på livet,är intelligenta och kvicktänkta. När de vill. Det är väl egentligen DET som är konflikten för oss föräldrar. Tonåringar är inga nickedockor längre som tycker som oss, lyder våra vinkar och går dit vi går och beundrar och behöver oss mest på jorden. De är egna varelser som gärna tycker tvärtemot oss, helst inte gör som VI säger och ser på oss med sina mest krisiskt ifrågasättande glasögon och genomskådar oss totalt om vi försöker låtsas vara något vi inte är. Dessutom är det deras jobb att frigöra sig vilket kan vara smärtsamt för både dem och oss. Det är det som är jobbigt för oss föräldrar. Vi är inte heller vana vid detta. Det är en process som är lika ny för oss som för dem. Kanske blir det lättare och lättare för varje barn men det är definitivt en jobbig process man ska gå igenom. Det bästa är bara att följa med och inte kämpa mot. Försöka följa deras utveckling och stötta och hjälpa dem. Så hjälper man sig själv.

Men det är verkligen inte så lätt som det låter när man hela tiden ska brottas med sina egna känslor också.

En av mina tonåringar kom hem halv sju i morse. Han hade varit på filmkväll hos en kompis. De ser film efter film efter film och dricker energidrycker. (Jo, jag tror faktiskt på det.)  Vitsen är att börja vid 22-tiden, inte före och sen se film hela natten. Vits och vits, själv förstår jag inte hur de orkar hålla sig vakna, men det är jag det som så fort jag slår på en film somnar som en bebis långt innan halva filmen gått.

Jag är en medelålders nu, kom ihåg det. Det där sista var enbart en påminnelse till mig själv. Hur ska jag komma ihåg det?