Nä, nu får det vara slutgnällt här! Uppryckning tack.

Pms. Det är väl fanken inget att gnälla över. Suck. Blir sååååå tröött på den här gnällspiken som intagit min blogg!!!

Inte för att mensen kommit, nej då. (Alltså HUUUUUR personlig tänker hon bli tänker ni nu...ja, det kan man ju verkligen fråga sig!!!)

HÄÄÄÄÄRRRRRRÄÄÄÄÄGUUUD! Nu vill jag inte höra eller se den där bokstavskombinationen på låt säga...tio veckor. Ett helt sommarlov utan den skiten tack! Det är ett löfte. Om inte ett krav! Från min sida. Jag är såååååååååå trött på detta. Även om jag är "drabbad" så ska det inte gå att läsa om. Det är inget att läsa om!!! Morrrrr!!!!

Så. Finito. End. Schluss! Terminado! Lopussa! SLUUUUUUUT.

Nu blir det kviddevidevitt, tjoflöjt alla glada laxar, blommor och trädgård och sol och bakelser och champagne och lycka och falleri fallera tralalalala!!! Not. That´s not me. Men det blir iallafall inte en massa navelskåderi. Tror jag. (Det är som att bloggen lever lite sitt eget liv. Jag styr så gott jag kan. Liksom)

Det finns iallafall inget som kan vända mitt humör så mycket som en REJÄL ommöblering. På torsdag när jag hade tusen andra saker att göra inför examensdagen satte jag igång med en REJÄL ommöblering. En ommöblering är en flytt av ett fåtal möbler. En REJÄL ommöblering är en flytt av i princip alla möbler. En sådan gjorde jag. På ren instinkt. Det var som att kroppen visste vad som behövdes. Svetten lackade, disharmonin flödade, musklerna jobbade. Jag slet och jobbade och vred mina händer. Ett tag stod alla möbler mitt på golvet och allt verkade totalt omöjligt. Jag gav mig inte förrän det var klart in i minsta detalj. Efteråt fick jag smaka på den där härliga känslan när det blivit bra. Den där sköna nyhetskänslan. Den infinner sig BARA om jag upplever att det blivit bättre än innan. Och det blev det nu.

Jaså, ni tycker att ni hört det där förut???

Kanske har jag sagt det...

Men nu ÄR det faktiskt så. Bättre än nånsin!

Läshörnan har flyttat till sitt motsatta hörn diagonalt över rummet. Mot murspisen, bredvid vita bokhyllan. Läshörnan ska väl vara där böckerna är!!! Hur tänkte jag förut?

Sofforna står mittemot varann nu och teven har hamnat under fönstret. Vår gamla stereobänk har fått komma ner från 13-åringens rum. Den är nu förutom tevebänk även stereobänk igen. 

Sitter man i ena soffan vänder man ryggen mot datorplatsen med gröna bokhyllan.

Bakom ryggen på andra soffan finns nu gamla bruna soffan. Perfekt bredvid alla härliga böcker.Det är bara att välja en bok och slänga sig på soffan. Det ämnar jag göra varje gång jag känner den där dumma dumma känslan av olust kommer. Bra idé va. (Fasiken vad jag ska spendera tid i soffan!!!)

Där bruna soffan stod förut står nu hallonröda fåtöljen. Äntligen fick dvd-hyllan det sällskap den behövde. Ser ni vad den lyste upp i sällskap med några fränder i rött! Kolla in fötterna på den där fotpallen. Ser ni att benen smalnar nedtill? 

Jag är mycket förtjust i den typen av ben. "Eleganta" svängda ben. Ser ni lilla bordet här ovan. Det bordet ser ut som en ballerina tycker jag. (NÄÄÄ! Inte kakan, en ballerina som i balettdansös.) Bordet ser ut som att det dansar balett tycker jag. Själv har jag maffiga fötter med knölar vid tårna så det är bara möblerna i huset som är så eleganta...

Den gröna lampan hamnade vid handavtrycken som hänger på spisen.

Fåglarna flyger ju fritt i vardagsrummet och för att hålla dem därinne drar vi för draperier. De vill inte riktigt hålla sig ihop då tyget är så tunt, men med två duktyngder från Lagerhaus faller de ihop som de ska. 

Tre dagar i rad har vi fått besök av vilda fåglar, två talgoxar och en gråsparv har lockats in i huset av undulaternas kvittrande. För att hindra dem att flyga in genom ytterdörren (nu när värmen kommit!) har jag hängt upp gardiner i hallen också och de har fått samma duktyngder av samma anledning.Riktigt fina är dessa duktyngder!!!

Ja, jag hann göra tårtor också!

En violtårta.

En kiwitårta.

Verkligen inga mästerverk, men goda.

Efter stämningsfull avslutning samlades vi hemma i trädgården och fikade. Närmsta familjen. Mys.

Love them all!

Och här ser man den där mostern. Pms-mostern.

Pms-tanten. Mellan sina äldsta söner. 14-åringen (snart 15) och 13-åringen. Två killar som växt om sin mamma med råge. Lite obekväm ser hon allt ut. Inte på grund av sällskapet, nej då. Det är inte helt lätt att ignorera den där skiten man har i kroppen. Men man måste. Det är inte mycket annat att göra. Ja, klaga lite, men det har jag lovat sluta med nu. Så det är bara att bita ihop, kämpa på och gå vidare. Det är faktiskt bara pms. Verkligen BARA. Det finns sååååå mycket värre saker. Så det så. 

End, finito, terminado med klagandet!

(Nu ska jag slänga mig på den där soffan och se om det hjälper...)