Direktlänk till inlägg 5 juni 2009

Jag undrar och tänker.

Av Persilja - 5 juni 2009 08:51

Det är så konstigt!!! Ibland är det som att omgivningen, ja, rent av tingen, försöker tala om saker för en, eller puffa en framåt.

För två år sen hade jag allvarliga planer på att ansöka om att få bli familjehem. Jag kontaktade socialen och jag bloggade om det och funderade väldigt mycket men kom då fram till att det inte riktigt passade då. Jag skulle vänta. Det kändes inte rätt då.

Nu har det gått två år, barnen har växt, jag har utvecklats, (nåja?) och jag har burit på tanken en längre tid. Det som hindrar är min man. Han tror inte att det skulle gå. Att det blir för mycket. Att problemen skulle ta över handen. Rädslor, farhågor. Sånt jag alltid undviker. Jag blir gaaaaalen på att han alltid ska vara så försiktig. Vi skulle inte ha tagit ett steg framåt i vårt liv om vi alltid bara lyssnat på honom. Visserligen har väl hans bromsande hindrat oss från småkatastrofer ganska ofta ibland, eftersom jag oftast vill kasta mig handlöst in i diverse projekt och han ofta ibland slår ner BÅDA fötterna och bromsar så kraftigt att jag inte har en chans att gå vidare. Vi kompletterar säkert varandra bra...

MEN.

Jag känner så starkt att jag vill göra gott. Att jag har det så bra och vill "betala" av för det. Inte så att JAG är så BRA att jag vore bra för en familj i behov, utan snarare så att jag själv är så bänglig och vet hur det kan vara när livet är pest att jag verkligen skulle kunna erbjuda något till en familj i nöd. Jag skulle klara att vara länken mellan barnet och föräldrarna även om det var struligt. Jag tror verkligen det.


För att återknyta till början av detta inlägg, att det känns som att tingen och omgivningen puffar på en ibland, den känslan fick jag när jag läste dagens tidning som handlade just precis om detta med fosterbarn och avlastningshem. Det var som att det var riktat till mig eftersom mina tankar snurrat kring denna fråga sen länge.

Men även en vän på nätet föreslog mig samma sak häromdagen.

Det är tecken.

Små tecken på att det är dags nu?

Men mannen är ju fortfarande skeptisk.

Förra gången då jag lade projektet på is, tänkte jag på barnen. De kändes lite för krävande och små då. Nu har det gått två år och de känns plötsligt självgående. Givetvis behöver de massor av omsorg och kärlek fortfarande (hurra!!!)  men de kräver inte min ständiga uppmärksamhet längre.

Jag har kapaciteten nu.

Men inte mannen?

Han har visserligen precis börjat på ett nytt stort projekt och är helt uppslukad av det, så jag kanske inte ska ta upp det precis nu. Jag får avvakta. Visa hur bra vi har det. Men för vissa (han) är bra något som gärna får vara kvar. Varför riskera det och införa något som kan riskera detta lugn vi har nu.

Jag tänker precis tvärtom. Nu när vi landat i vårt nya liv i Luleå, barnen har acklimatiserat sig, två år har gått. DÅ passar det ju ypperligt att gå vidare. Utvecklas.

Hm. Jag undrar jag om detta är en av de trösklar jag aldrig får gå över? Som jag bara får stå och kika in över.

Vem vet. 


 
 
Tant Grön

Tant Grön

5 juni 2009 09:50

Går det inte att kommentera om man går hit genom bloglovin eller? Jag väntar lite och ser, men shit va sur jag blir isf.

http://valkommenhemtilltantgron.bloggagratis.se

 
Bertil och Linda

Bertil och Linda

5 juni 2009 10:05

hej hej! kikar in och önskar dig en bra dag!

kram Linda

http://bertilblogg.blogspot.com

 
Tant Grön

Tant Grön

5 juni 2009 10:17

Äh, jag försöker igen, annars kanske jag glömmer bort det.


Okej, vad skrev jag nu då...


Huvet på spiken du, gud va jag känner igen mig! Jag känner ofta så att jag vill vidare, utveklas, uppleva nya saker medans Mannen bara står och stampar på samma ställe. Vad gör man?

Jag hade lite funderingar på adoption för ett tag sedan, små, små minifunderingar, men för Mannen är det helt otänkbart så jag har väl inte tänkt vidare i de banorna.

Precis om du skriver så är det bra att Mannen stoppar, för annars skulle vi nog bo i en hydda i Thailand utan inkomst eller någon trygghet. Fast för mig låter inte det negativt :-) Det låter som ett fantastiskt äventyr! Men, men, det är nog rätt bra att han stoppar mig ibland, men fan inte varje gång, det är så tröttsamt och energiutömmande när alla ens drömmar och idéer ständigt dissas. Båda måste ju kompromissa! Jag vet att det jag ska lära mig av Mannen är att vara lite mer försiktig och eftertänksam, men det han ska lära sig av mig, att vara lite mer spontan och äventyrslysten, det har liksom inte smittat av sig ännu, snarare tvärtom. Det är nästan som att ju mer jag svävar ut desto mer stramar han åt för att förhindra i hans ögon, en potentiell katastrof??? Tror jag? Ha, ha, ha. Men jag vet ju att min bild av verkligeheten inte alltid är hans bild, hi, hi.

Lycka till med din utveckling, kanske är det din mans tur att ta ett steg i din riktning?!

Kramen

http://valkommenhemtilltantgron.bloggagratis.se

 
LillaMy

LillaMy

5 juni 2009 10:18

Om ni har tid,kraft och möjlighet att hjälpa ett barn som behöver det så gör det!Kontakta mig om du vill veta mer.Lycka till

http://myslivochhem.blogspot.com

 
rosalucia

rosalucia

5 juni 2009 10:52

Läste också den artikeln. Så bra. hela den bilagan är såå bra.
Tror ni skulle passa urbra som familjehem!!! Du kan ju börja lite smygande, som att beställa "hemutredningen" å så, så är ni en bit på väg...utan att mannen riktigt hajjat det...hm...
Ha en skön helg!!!!

http://rosalucia.bloggagratis.se

 
Ingen bild

Persil,ja

5 juni 2009 11:05

Tant Grön: (Den andra kommentaren fanns också med, men jag publicerade den inte eftersom det var i princip samma innehåll. :D) Skönt att höra att det finns fler som känner att de blir bromsade. Har man valt fel man eller vad kan jag tänka ibland??? För jag hade också bott utomlands allra minst om inte det hade varit för hans försiktighet. Visst, vi har jobbat utomlands men det har varit så förbaskat välordnat. Både hängslen och livrem...Det äventyrliga har aldrig ritkigt fått råda. Vi hade definitivt fortfarande bott kvar på vårt första ställe om inte jag hade varit. Men som tur är bromsar han inte hela tiden eller så lyckas jag nå honom och överbrygga hans säkerhetstänkande ibland. Men det är ju så energikrävnade att alltid behöva övertyga och stångas och ofta inte invänta hans godkännande. Jag har många gånger tutat och kört ändå och så har han accepterat efteråt. Men det kan man nog inte göra i en sån här fråga...
Ja, du, är alla mäm likadana eller finns därute någon som skulle säga "visst-kör på2 till alla idéer. Någon som man dessutom kunde bli kär i? Tveksamt...eller rättare sagt svårt att hitta iallafall. Nu är jag ju inte beredd att byta precis, jag får ta honom som han är, men det är väldigt mycket energi som går åt till detta eviga motstånd!!!

 
Ingen bild

Persiilja

5 juni 2009 11:06

Lilla My: Kommer in till dig!

Bertil och Linda: Hej på er!

 
Ingen bild

Persil,ja

5 juni 2009 11:08

Rosalucia: Du ska icke uppmuntra en svag själ till syndigt beteende! :D

 
Tant Grön

Tant Grön

5 juni 2009 11:33

Jag kan tänka mig att din och min man tycker att vi är precis lika energikrävande, men det är så svårt att tänka på den andres upplevelse av samma situation när man är mitt uppe i sitt eget stångande. Jag har precis som du kört på utan att fråga, men då bara med grejjer som jag vet att han kommer gilla när han fått till att bearbeta det.

Jag har också funderat på om jag valt fel man emmellanåt, ha, ha, men nej jag tror att poängen är att man ska lära sig av varandra och kompletera varann. Jag ser dock en hård tid framför mig, då Mannen är såp jävla nöjd med sitt liv precis som det är NU och jag inte är det. I mina ögon så måste han backa, kompromissa. Mitt mål just nu är att komma ut SJÄLV och se världen. Då tänker jag mig en kurs i något som jag tycker om, exempelvis keramik, eller något annat skapande. Då tar jag också egentid hemmifrån, just nu är det bra han som gör det varje kväll. Han tränar på gym varje dag. Men nu är det min tur, moahahaha. Undrar om det finns några kurser på sommaren? Annars får jag väl dra igång någon syjunta eller nåt, jag måste ut och andas, hi,hi!

http://valkommenhemtilltantgron.bloggagratis.se

 
Ingen bild

Persil,ja

5 juni 2009 12:21

Tant Grön: För en bråkdels sekund var jag beredd att hålla med dig och tänka stackars liten, men så tänkte jag efter en stund och så tänkte jag VAD exakt är det som är energikrävande med att säga nej hela tiden till förändring??? Ja möjligtvis eventuell oro då, men min man är då den mest o-oroliga jag mött så inte verkar det gå väldans mycket energi till DET. ;D Nä, du. Jag tror det är vi som urholkas på vår energi tills vi en dag inte orkar längre och då är på samma nivå. Då sitter vi där i varsin fåtölj som står på s-a-m-m-a plats hela tiden och orkar ingenting. Blä för den visionen. MEN då kanske man ätnligen är nöjd med att inte förändras. 'Jag håller med om att det är bra att man jämkas ihop och använder sig av sina olikhheter i ett förhållande. Skulle vi varit för lika hade nog inte attraktionen varit lika stark, men ack så mycket lättare allt varit...;D
Jag tycker du ska stånga vidare och om han är på gym varje kväll så ska du DEFINITIVT gå på keramikkurs minst en månad i sommar! Jag drömmer också om att dreja de mest fantastiska krukor!!! Men jag undrar om inte du skulle gå en cementskaparkurs, det känns mer som DU! ;D

 
Ingen bild

Katarina

5 juni 2009 14:34

Ett sätt att "smaka" på det kanske går via skolan. Där behövs kanske extrastöd, efter skoltid,en plats att kunna komma hem till om något känns motigt.En elev som utsatts för något,bara är utanför,läxhjälp, vad som helst.Kanske nåt av dina barn känner nån som de tycker man kunde stötta. Det som är ett litet stycke i livet för en vuxen, är ju hela livet för ett barn.
Om Mannen sen känner att Det funkar, kan du ju gå vidare med dina planer.

Håller fullständigt med om att man kan ha två helt olika takt. Jättefrustrerande ibland och bra ibland.
Men jag försööööker göra mina grejer nu,(inte för att det är ett dugg märkvärdiga saker) för vem vet...när man är sjuttio kanske man är Nöjd med elvakaffet, det är allt man orkar.

Hoppas ni finner vägen dit.:)

 
Tant Grön

Tant Grön

5 juni 2009 16:46

Ha, ha, men det är ju bara för att du är kärringen mot strömmen och inte kan hålla med någon om nånting. Jäg känner som du att det är jobbigast för oss, egentligen. Eftersom vi inte får det vi vill och får det de vill (enkelt uttryckt) men när jag ser på Mannen, hans uttryck och hur han beter sig när friktionerna uppstår så får det mig att tro att det nog är jobbigt för honom också. Vi, alltså du och jag, är ju inte rädda för förändring, vi välkomnar den, men dom, din man och min man, verkar vara livrädda, och jag skulle inte vilja bli påtvingad sånt som jag är livrädd för. Det försöker jag att tänka när jag blir fly förbannad, vilket jag förstås blir när jag inte får som jag vill, hi, hi. Förhoppningsvis kan det hjälpa mig att lugna ner mig och inte känna sån frustration och då med ett lugn istället övertyga honom om att min väg är spännande och egentligen den enda rätta, moahahah. NEj, men att få honom att förstå att jag också måste få plats och att det inte är farligt att pova på nya saker även om man är JÄTTE nöjd med tillvaron precis som den är, så kan det faktiskt bli ännu bättre.

Cement låter inte alls fel, jag har varit lite nyfiken på det i några år nu, men keramik är väldigt bekant för mig, har pysslat med det i mina väldigt mycket yngre år och tänkte att det skulle va kul. JAg kan ju redan olika tekniker och då behöver man inte tragla med det utan kan gå direkt till själva skapandet. Jag gillar inte när man måste göra en tupp, eller en skål, utan tänkte mig snarare fritt skapande. Det måste väl finnas kurser för dom som redan kan och vill ha fria händer? Självklart har jag mycket kvar att lära, det har man ju alltid, men nu känner jag inte för att lära mig någon jag vill bara ha utlopp för all kreativitet som ligger och bubblar i mig, hi, hi. Det allra bästa vore ju att ha en alldeles egen ugn i källarn, då kunde man gå ner å drejja lite när man kände för det. Kul, kul, kul!

http://valkommenhemtilltantgron.bloggagratis.se

 
Ingen bild

Ellen

5 juni 2009 17:17

Familieterapi er en bra oppfinnelse. Vi skal til pers på tirsdag, og vi gleder oss begge to! (Helt sant!) Forrige gang vi var innom et sånt kontor var for over åtte år siden, rett før vi flyttet nordover. 3 ganger var nok, og vi regner med at det holder denne gangen også. Nå skal vi flytte sørover, og det er lurt å få pratet gjennom et par saker med en tredjeperson tilstede før vår nye tilværelse begynner. :) Anbefales! Det er ikke bare bil og hus som trenger god behandling!

Jeg lurer på en ting i forhold til det som står i innlegget og kommentarene over: Går det an å skille mellom personlige verdier og personlighet/lynne/temperament? Altså: hos oss har vi grunnleggende felles verdier. Vi har f.eks aldri kranglet om penger eller hvor vi skal på ferie eller hvordan vi bruker tida vår i hverdagen. Men vi har ganske forskjellig personlighet (selv om vi blir stadig likere - hehe!). Og når det virkelig kræsjer sånn et par ganger i året, er det fordi våre store angster tørner mot hverandre og forsterker hverandre til de blåses opp til str XXXXXXXXXXXXXXXL! Mens de til vanlig egentlig er ganske fruktbare.

Det jeg tror jeg vil frem til er noe sånt som at å være redd for noe, er en ting. Men å være motstander av noe, er noe annet. Det spørs litt hva som er motivet på et vis. Selv om alt sånn selvfølgelig går over i hverandre.

 
Ingen bild

Persil,ja

5 juni 2009 18:25

Katarina: Klokt tänkt. Det är redan så att man har barn som kommer väldans mycket hit men inte för att de har det dåligt hemma alls utan för att de trivs och är kompis med de egna barnen. Även de barnen är ju ens ansvar på ett sätt. Men här i byn har vi nog ingen som skulle kunna komma i fråga, det är en sån liten skola.
Det är klokt att försöka lyssna på sina drömmar nu, oavsett om det bara är att gå kvällskurs i båtnavigering eller vad som helst så att man inte sparar allt tills man är pensionär och kanske inte orkar göra annat än det dagliga...Vem vet hur länge man får vara med i jordligan?

Tanta Grön: VAfalls? Skulle jag inte kunna hålla med andra...nja...lite sån är jag väl...ser plötsligt allt från den andra sidan liksom...det är nåt medfött...
Din man har tur som lyckas anlägga en bekymrad min! :D Min ser bara bestämd och envis ut och det retar upp mig till atomklyvning!!!!!!!! Men det slutar ändå i att jag anammar din teknik i att sakta men säkert vända honom rätt. Fast det går ju väääldigt mycket saktare än vad jag hade tänkt från början. Ta bara detta med att skaffa barn. Vi träffades som 18-åringar. Vid 26 blev jag sugen på barn. Då sade han "jag ska inte ha några barn" och han menade det. Men jag tänkte, äsch han ångrar sig. Startade operation övertalning i sakta mak. Det blev 4 barn så småningom...men lååångt senare än vad jag tänkt.
Köpa hus var självklart för mig, inte för honom. Det tog ett par år, men sen klev han över huströskeln. Hundtröskeln blev han knuffad över. "vi ska inte ha någon hund" sket jag i och köpte hund själv. Han älskar hunden över allt annat. visste jag väl!
Varenda utlandsresa vi varit på har han varit mot. Ja även inrikesresor. Jag har bokat och släpat med honom och efteråt säger han alltid "Vilken himla tur att du drog med mig". Med åren har jag lärt mig att läsa när jag kan gå förbi honom och han blir nöjd. Och när det inte är läge att trampa på tår. Man får fingertoppskänsla liksom. Jag tror han lärt sig att det är okej att bli puuffad. Men man blir trött på att vara drivande också. Verkligen trött. Tänk om han ställde till med kalas någon gång. Drev det hela. Inte bara deltog och hade trevligt som vilken gäst som helst. Eller att han såg när det behövdes lite familjeutflykter. Och ordnande. Inte bara följde med. Att vara drivande familjeentrepenör är slitsamt. Snart kanske inte jag orkar och vad händer då? Då blir vi bara här och gör samma saker vareviga dag med noll utveckling. Nä, jag får nog ta och köpa en stor burk ginseng eller nåt för att orka driva vidare denna familj mot nya mål.
Så du är kunnig i lera! Kul. Jag vill också ha en drejskiva och ugn. Så coolt att kunna servera salladen på ett stort egettillverkat salladsfat. Woaw!Jag ska dra igång lite cementprojekt i dagarna. Fast jag är liiite bekymrad vad mannen ska säga eftersom jag har tio projekt på gång runtikring varav lilltoan är under rivning och alla hans kläder som varit på en hylla därinne står staplade på golvet i en hög medan jag kom av mig med rivandet. host...de kanske lider liiite grann ialalfall---heheehe!!!

 
Ingen bild

Persil,ja

5 juni 2009 18:32

Ellen: Det verkar jätteklokt att anlita en terapeut även utan kriser, som ett underhåll. Borde ingå i hemförsäkringen eller nåt. Som att gå till tandläkaren! Årlig kontroll av äktenskapet!!! Inte dumt! Det är nog så att det är de "udda" frågorna man träter om. De stora dagliga bör man vaa överens om. Vi bråkar inte heller om pengar (finns inga att bråka om hihihi:D) inte heller om vardagslunken. Men det är ju också kanske för att vi levt ihop så länge. En del par har skilda ekonomier och DÅ kan jag tänka mig att man bråkar om pengar. Det tycker jag är konstigt om man inte har allt tillsammans!
Det vore skoj att höra er under era XXXXXXXXXL urladdningar! :D Det kanske hörs ända hit...det kanske det är DÅ åskan går här. hahahaha!

 
Tant Grön

Tant Grön

5 juni 2009 18:48

Jamen precis! Men fan va trött du måste va!!! Jag känner mig trött nu och då har vi bara hållt på i 7 år och två barn, hur ska detta sluta??? Jag måste helt enkelt TA mer plats för han kommer inte att ge den till mig, det har jag lärt mig nu, alltid nåt :-) Jag slipper iaf släpa med honom på resor, men han vägrar att campa! Så min plan är att precis om du helt sonika köpa en husvagn (när jag sparat ihop pengar) boka camping plats på Öland och packa in familjen i bilen och bara köra! Han säger att han hatar att campa pga lumpen, men hallå om det är så det är i det vanliga livet så skulle ju inte en jävel vilja campa efter lumpen. Men, men, har han bestämt sig för att så är det, så är han helt oruckbar. Men då får jag väl helt enkelt visa honom att det kan vara annorlunda :-)

http://valkommenhemtilltantgron.bloggagratis.se

 
Ingen bild

Persil,ja

5 juni 2009 18:57

Tant Grön: ahahahaha!!! Jag kissar på mig. Kr HAN också med den! Gillar inte att campa för lumpen. Den där lumpen kan man skylla mycket på tydligen. Min man vill inte heller campa för att det påminner om lumpen, inte heller vandra, inte heller dela rum på vandrarhem, eller sova våningssäng, inte heller laga mat på stormkök osv osv osv. Fast vissa saker har jag (med tidens hjälp) lyckats slipa bort. Campat har vi gjort, fast då sovit i bilen. Dvs fällt sätena. Det gick bra trots stora protester. Men få med hela familjen på en tältsemester har jag aldrig lyckats med. Mina föräldrar älskade att campa och mina bästa resminnen är från då vi campade i Gränna och i Norrkööööping (jo du). Den där katusparken minns jag bäst. Inte för att vi campade där. :D
Ja, de är lite småroliga våra män. Jag undrar jag hur hemskt det måste varit att göra lumpen då inget får påminna om den tiden. Jag ville köpa coola plåtskåp till hallen men där var det stopp. Neeeej, det påminner om luuuuuumpen.
Jag säger bara en sak. Och!!!?

 
Tant Grön

Tant Grön

5 juni 2009 19:22

Ja de där plåtskåpen vill jag oxå ha, förr hade de sånna på ÖB, de hade väldigt mycket från det militära, nu är det mest, ja liknar mest en sämre version av Rusta tycker jag. Mina bästa minnen är oxå från campingar, så många kompisar man träffade. Jag försöker med att han ska göra det för att barnen skulle ha så himla roligt, jag hoppas på att det till slut kommer funka, he, he.

Kaktusplanteringen är härlig, dck lite vardag för mig, går igenom den utan att knappt reagera. Oj, oj, oj, Lillgulliganen döööööööööööör om inte jag går å hämtar vatten till henne nu med en gång :-)

http://valkommenhemtilltantgron.bloggagratis.se

 
Ingen bild

Ellen

5 juni 2009 20:16

Nei,det er IKKE skoj å høre oss under våre XXXXXXXXL-utladninger. Det er bare trist. Vi er vettskremte begge to, og det er ikke sånn kaste-tallerken-i-gulvet-din-j...-skitstövel!-bråk. (Det skjer litt oftere, kan du si ;) ) Det er rett og slett virkelig krise.

Men nå har vi (jeg!!!)funnet løsningen: En kontrakt! Skriftlig til og med. Der det står svart på hvitt en beskrivelse av hva som skjer (det gjentar seg hver gang, så vi kjenner tegninga) og hva vi skal gjøre. Punkt for punkt. Og vi er helt enig om dette, og så kan vi ta fram kontrakten når krisen slår til neste gang. For det gjør den. Garantert. Men da forhåpentligvis bare i XXL. Det er mer enn nok! Og det kan kanskje bli skoj! :)

Eh - hva betyr "lumpen"?

Forøvrig liker jeg ikke teltturer jeg heller. Men camingvogn kunne jeg tenke meg. Og bobil er vår pensjonistdrøm. Bobil med bokhylle! :D

 
Ingen bild

Persilja

5 juni 2009 20:51

Ellen: Vad smart!!!! Det kanske man skulle prova. Då skulle det aldrig bli diskussioner om vad som gäller! Jaså ni har "vanliga" åskoväder också! Plus XXXXXXXXL ... Skönt att höra! ;D Att det inte är idyll hela tiden, man känner sig så härligt normal då! Kram!

Tant Grön: Du får indoktrinera barnen så de börjar tjata. "Paaaaaapppaaaa! Nääääääär fåååår viiii fara och caaaaaampa!!!???? Aaaaalllla aaaandra fååååår!!!!"

 
Ingen bild

Ellen

5 juni 2009 21:18

Men hva betyr "lumpen", Persilja?

Nei, her er ingen idyll. Men fy søren så bra vi har det!!! :D

 
SaraMay

SaraMay

5 juni 2009 21:26

Du ska ju massor av cred bara att du tänker så, är nog inte många som ens kommer på tanken att öppna upp sit hem och sitt liv så för någon annan! Tror det där kommer lösa sig och bli jättebra, när tiden(och mannen) är mogen! :)
Lycka till!

Föressten är jag avis på ditt växhus!!

http://saramay.blogspot.com

 
Lycke

Lycke

5 juni 2009 22:03

eeh, verkar vara upprörda tongångar här, hehe, vet inte om jag törs, orkar säga nåt...det är precis som jag helst undviker prata politik, man blir så vanvettigt upprörd när man väl satt igång...törs inte ens börja om mej och min mans liv och leverne...men visst är det saker som pågår i kulisserna av ens jag, när man hela tiden måste göra nåt nytt, fixa och dona och ändra..sån är ju jag med menar jag...och när jag kikar närmare på det så skymtar jag en rejäl brist på någonting väsentligt av något slag...ett tomrum man försöker fylla med annat...kanske borde ha ett snack här fru P, hehe......oh hörde ni, det rimmade!!!

By the way så har jag, precis som du, svår nack- och ryggvärk..mer på höger sida av eländet, och förmodligen pga blåsth-vetet i samband med febril rabattrensning...suck..., blir bara frustrerad när det blir så, för jag vill ju fortsätta in i det oändliga med pysel och trädgård...jourakutpsykrådgivning..hallå...
Well well, det är ju spökprogram ikväll och det löser det mesta, mouhahahahahahahaha!

Fredagskramar Lycke

http://till-vidas-ara.bloggagratis.se

 
Ingen bild

Saerla

5 juni 2009 22:32

Hej! Ville bara dela med mig utav den erfarenhet jag har, eller som jag ser. Min brors familj är både familjehem och fosterhem, samtidigt har de 5 hemmaboende egna barn. De har två familjehemsplaceringar och ett fosterbarn just nu men de har även haft andra mer kortvariga placeringar. Min erfarenhet är att fungerar grundfamiljen så funkar det jättebra, det min brors familj haft problem med är inte definitivt inte barnen och inte heller föräldrarna utan kommunerna som betett sig märkligt i många fall. Nu vet jag inte om just dessa barn har passat i just deras familj men de har haft så många olika placeringar nu med mycket olika problematik bakom att jag tror det beror mer på kärnan. Om ni börjar som avlastningshem är ju syftet mer att antingen avlasta en förälder och/eller att av olika anledningar visa vad det innebär att ingå i en fungerande familj och då är ansvaret inte på samma nivå till att börja med. Tror att din familj kan vara till otrolig hjälp för många, så det vore synd om du ger upp..Lycka till!

 
Ingen bild

Persil,ja

5 juni 2009 23:20

Ellen: Det låter fint! Det förstod jag. De som aldrig har några dispyter mår nog inte så gott! ;D
Lumpen är militärtjänsten! NU förstår du plötsligt vad vi snackar om! :D Godnattkram!

Sara May: BRA att du är avis på mitt växthus, då jämnar avisen ut sig, eftersom jag är avis på hela ditt hem och nya hönshusuterum. ;D

Lycke: Jag har haft en ylletröja över ryggpartiet hela dan och det har hjälpt lite. En vetepåse som man värmer hade gjort gott nu!

Saerla: Oj, honom skulle jag behöva intervjua! :D Jag hoppas att min man ger med sig så småningom!

 
Lowa

Lowa

6 juni 2009 07:51

Alltid bra om man kan hjälpa till att hjälpa både vuxna och barn när det krisar i livet. Det krävs nog en hel del energi.. men den som ger...den får! Kram

http://www.lova.bloggagratis.se

 
Nelliesmamma

Nelliesmamma

6 juni 2009 14:20

Hihihihi...jag råkar veta varför inte ni (persilja och tant grön) kommer överens med era män....

När en kvinna säger att "jag vill...." då har hon redan TÄNKT KLART. Därför måste man inviga sina tankar till mannen samtidigt som de föds.
Jag lärde mig det här för många år sen- sånna där kurser, personlig utveckling och det....
Man tänker att jojojo, mycket nytta man har av den här kursen då!!!

Men faktum är att jag ALLTID inviger min man i mina tankar - planer - drömmar och vad du vill som kanske leder till en förändring samma dag som de föds i mitt huvud. Det gör att han börjar tänka på det. Sen pratar vi om den efter nån vecka. Då har vi båda kommit en bit på väg.... Man byter ut en del som man själv kommit fram till mot det som han listat ut på sitt håll. Sen går det en vecka....vi pratar om det igen. Sen till slut kommer vi till skott. Det blir ALLTID mycket bättre än jag tänkt mej från början för vi har ju förbättrat iden jag hade till nånting mycket bättre.

När det gäller ett mindra projekt så brukar han oftast säga ja till min ide direkt!!! Det är ofta när han ser att min ide håller som den är...

Lycka till - både persilja och tant grön

http://nelliesmamma.bloggagratis.se

 
Tiger

Tiger

10 juni 2009 20:19

Har läst mycket av din blogg...Du verkar härlig å underbar. En skön människa med mycket humor och framför allt en stor dos med självdistans. Du hade gärna fått vara min fostermamman:-) En stor kram till dig

http://tigermamman

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Persilja - 2 september 2009 15:42

HÄR finns jag nu!   Om ni vill komma i kontakt med mig under min SkönaHem period går det bra att mejla på persiljekvist@gmail.com   Jag vet att det känns konstigt med den nya bloggen, men ni måste orka vänja om er! Tänk på mig som måste skriva och v...

Av Persilja - 1 september 2009 21:13

Vet ni, mina kära läsare, att nu är det mitt sista inlägg här på denna blogg. Jag ska nämligen flytta!!!   I våras fick jag frågan om jag ville prova blogga hos Sköna Hem och frågan kom precis när jag hade en inspirationssvacka så jag tackade ja på ...

Av Persilja - 31 augusti 2009 10:09

Idag blir det en bildkavalkad. Mitt bildsinne är starkare vissa dagar. Jag går med en bildblick och tittar på mitt liv. Ser vackra vyer överallt. Totalt pmsfri så att säga. Allt är vackert, till och med stök... En underbar sjuka!    Tvätt som inte s...

Av Persilja - 30 augusti 2009 20:37

Jag har syhörna i vardagsrummet, nu igen. Jag har valsat runt i hela huset för att åter landa ungefär där jag började som nyinflyttad. Nu ska jag försöka bli kvar där. Åtminstone tills vi renoverar vardagsrummet. Det är verkligen konstigt hur man ka...

Av Persilja - 29 augusti 2009 21:57

Nu kan man se min Man på bild. Hämta förstoringsglaset Tant Grön. Och Grattis på FÖDELSEDAGEN! (Kanske var det igår, men i efterskott i så fall.)   ...

Presentation

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9
10
11 12
13
14
15 16 17 18
19
20 21
22
23 24
25
26 27
28
29 30
<<< Juni 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards