Alla inlägg den 5 juni 2009

Av Persilja - 5 juni 2009 08:51

Det är så konstigt!!! Ibland är det som att omgivningen, ja, rent av tingen, försöker tala om saker för en, eller puffa en framåt.

För två år sen hade jag allvarliga planer på att ansöka om att få bli familjehem. Jag kontaktade socialen och jag bloggade om det och funderade väldigt mycket men kom då fram till att det inte riktigt passade då. Jag skulle vänta. Det kändes inte rätt då.

Nu har det gått två år, barnen har växt, jag har utvecklats, (nåja?) och jag har burit på tanken en längre tid. Det som hindrar är min man. Han tror inte att det skulle gå. Att det blir för mycket. Att problemen skulle ta över handen. Rädslor, farhågor. Sånt jag alltid undviker. Jag blir gaaaaalen på att han alltid ska vara så försiktig. Vi skulle inte ha tagit ett steg framåt i vårt liv om vi alltid bara lyssnat på honom. Visserligen har väl hans bromsande hindrat oss från småkatastrofer ganska ofta ibland, eftersom jag oftast vill kasta mig handlöst in i diverse projekt och han ofta ibland slår ner BÅDA fötterna och bromsar så kraftigt att jag inte har en chans att gå vidare. Vi kompletterar säkert varandra bra...

MEN.

Jag känner så starkt att jag vill göra gott. Att jag har det så bra och vill "betala" av för det. Inte så att JAG är så BRA att jag vore bra för en familj i behov, utan snarare så att jag själv är så bänglig och vet hur det kan vara när livet är pest att jag verkligen skulle kunna erbjuda något till en familj i nöd. Jag skulle klara att vara länken mellan barnet och föräldrarna även om det var struligt. Jag tror verkligen det.


För att återknyta till början av detta inlägg, att det känns som att tingen och omgivningen puffar på en ibland, den känslan fick jag när jag läste dagens tidning som handlade just precis om detta med fosterbarn och avlastningshem. Det var som att det var riktat till mig eftersom mina tankar snurrat kring denna fråga sen länge.

Men även en vän på nätet föreslog mig samma sak häromdagen.

Det är tecken.

Små tecken på att det är dags nu?

Men mannen är ju fortfarande skeptisk.

Förra gången då jag lade projektet på is, tänkte jag på barnen. De kändes lite för krävande och små då. Nu har det gått två år och de känns plötsligt självgående. Givetvis behöver de massor av omsorg och kärlek fortfarande (hurra!!!)  men de kräver inte min ständiga uppmärksamhet längre.

Jag har kapaciteten nu.

Men inte mannen?

Han har visserligen precis börjat på ett nytt stort projekt och är helt uppslukad av det, så jag kanske inte ska ta upp det precis nu. Jag får avvakta. Visa hur bra vi har det. Men för vissa (han) är bra något som gärna får vara kvar. Varför riskera det och införa något som kan riskera detta lugn vi har nu.

Jag tänker precis tvärtom. Nu när vi landat i vårt nya liv i Luleå, barnen har acklimatiserat sig, två år har gått. DÅ passar det ju ypperligt att gå vidare. Utvecklas.

Hm. Jag undrar jag om detta är en av de trösklar jag aldrig får gå över? Som jag bara får stå och kika in över.

Vem vet. 


Presentation

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9
10
11 12
13
14
15 16 17 18
19
20 21
22
23 24
25
26 27
28
29 30
<<< Juni 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards