Kände såna där olustiga krypningar i kroppen i gårkväll. En slags olustig irritation. Det var stökigt och smutsigt på en hel del ställen i huset. Vissa rum var nystädade och även vissa viktiga områden som  till exempel kylskåpet. Fy bubblan vilken lättnad att ha städat kylskåpen! Det har stått överst på mina "Att göra listor" i flera veckor. Varje gång jag öppnat kylskåpen har jag tänkt ja just det! Men likväl glömt bort det mellan öppningarna. Sen bestämde jag mig bara för att nu jädrar ska det göras och istället för att dumglo på Äntligen Hemma och House i tisdags (som jag annars kan vara road av) stod jag och skurade och diskade kylskåpsdelar. Fint blev det och lättnaden total.

Så igårkväll kröp det i mig så där som det bara kan göra ibland i mig. Jag visste vad det var. Det var alldeles för länge sen jag möberade om.Det var ommöbleringskrypet.

Sen hade vi en konstig kväll igår också för tre av fyra barn var borta. Hemma fanns bara ett barn och han var så lycklig över att ha olika aktiviteter att välja fritt ur utan syskon som var i vägen att han försvann in i  någon spelvärld på brorsans x-box på övervåningen.

Mannen satt djupt insjunken i arbete.

Jag var solokvist på nedervåningen alltså och vad passar bättre då än att motionera lite med alla möbler. Dessutom blir det alltid väldigt städat när jag möblerar om. Dammsuget in i minsta hörn och varje pinal gås igenom.

Det blev trots detta inga dramatiska förändringar. Även om det började så, men sen kom det mesta tillbaka där det stod från början.

Gammelsoffan vred på sig 90 grader i allafall.Den fick det nya fina loppisfyndade täcket på sig också.

 Datorplatsen blev kvar men fick nytt bord. Det gamla halvmånebordet fick nu agera datorbord.

Det blev en skön hörna och faktum är att jag hann sitta ner en stund och dricka te och läsa tidning också.

Birdisarna fick vara kvar på sin plats. 

Kistan däremot fick flytta från fönstret. Nu vill man ändå inte sitta framför ett fönster när solen gassar.  Lugnet infann sig efter min terapisession. Jag mår bra av att möblera om och så länge jag lever kommer jag nog att göra det. Det är väldigt många människor som står undrande inför att vårt hem så ofta ändrar skepnad, och det kan väl ibland kännas smått generande, ungefär som en skamlig last man har. Men jag försöker lära mig att stå för min last. Den frigör energi enligt den gamla kinesiska läran Feng Shui och motstatsen, att aldrig göra om, gör att energierna stagnerar. Jag känner så tydligt hur livsandarna återvänder så jag tänker definitivt aldrig sluta med detta. Det är ett ypperligt måbrapiller för mig.

Jag undrar vad Feng Shui säger om såna här husdjur. Muterade dammråttor. Stor som en bisam. Jag passade på att bjuda på en ostbit. En sista måltid. För sen släppte jag fram det vrålande odjuret som slukade besten med hull och hår.

Hu inte så djurvänligt kanske...

Får jag presentera nyaste husdjuret i persiljefamiljen. En söt liten ödla.

Dottern kom överlycklig hem från en kompis med ödlan i burk med växter och jord och döda insekter. Hon är tam! Jag har tämjt henne! 

Och tro fan om inte ödlan verkade alldeles tam. Hon kunde göra vad som helst med den och den var alldeles lugn och tittade sig omkring.Nu är jag i och för sig ingen ödlekännare som kan läsa av dess alla uttryck så huruvida den visade tecken på rädsla kan jag inte uttala mig om. Den fann sig dock i den mesta behandling som husdjur brukar få utså. Klappning till exempel. Undrar vad den tänkte när dottern smekte den på ryggen? (Hur ska jag klara mig ur detta levande? Tappasvansentricket funkade ju inte...hur var det mamma sa nu...bäst att bara spela med...hålla sig kall...) Trots att dottern till och med ordnade roliga ödleleksaker lyckades vi övertala henne om att ödlan ändå mådde bäst ute i naturen. Hon hade planer på att låta den leva i sin burk här hos oss, men jag och andra familjemedlemmar lyckades få henne övertygad om att det allra bästa för ödlan vore att den fick vara fri. Ledsen med bestämd gick hon med till stenmuren och satte ner den. Hoppet fanns förstås att den skulle välja att komma tillbaka till hennes hand frivilligt, men fort fort pinnade den lyckligt (?) iväg in bland stenarna. Tänkte kanske Pust! det skötte jag snyggt Äntligen friiiiiiii!

Vår hund går under många namn. Han heter Pommac. Som valp hette han Tom Robinsson. Vi kallar honom Pomsi, Scooby-doo, Snyggidoo. Mest kallar jag honom Scooooby. När jag är glad på honom. (Oftast alltså.) 

Här är han verkligen Snyggidoo:

Fast jag är väl lite partisk? 

Nä, det kan jag inte tänka mig. Snygg, snyggare, snyggast, det är vår hund det! Heeeelt objektivt.Vad det är härligt att stå oemotsagd ibland! 

Har släppt in sommaren på allvar nu genom att ta ut alla vinterfönster. Jag säger bara en sak:

Aaaaaaaah!!!!! Luft!!!!!!!!!!!!

Så skönt att få in både ljus och luft igen. De tar mycket plats och ljus och luft de där vinterfönstrena som man skruvar fast. Även om vi nu inte vädrar så mycket när det är minusgrader ute så saknar jag möjligheten att göra det.

Fick äntligen inviga den fina ampeln som jag fyndade för en tjuga för rätt länge sen.

En tvåvåningsampel.

Jag målade ju en massa saker lila igår och i botten av burken lyckades jag skrapa upp tillräckligt mycket färg som jag smetade på lille grisen som tappat trynet i vinterkylan.

Trynet är nu pålimmat och hon står precis och trycker fast det.

Grisen är räddad.

Barnen har täljt en hel del på sista tiden. Ett typiskt vårtecken.

När jag krattade nyss kan ni ju gissa att jag skrek rakt ut när jag krattade fram detta!!!!!!

Jag skyndade mig in för att kolla alla barnens fingrar. Alla satt kvar. 

Såg att Mannen saknade sitt pekfinger, men det verkade inte bekymra honom nämnvärt. 

Så jag fortsatte kratta. Lade fingret i frysen ifall han kommer på att han saknar det.

Nu ska fyrabarnsmamman ta sig en välbehövlig femminuters ryggläge. 

Passade på att måla några utegrejor när jag fick kvar den lite av den lila färgen som jag målade på sonens dörr. Det räckte till ett bord.

Det räckte till två caféstolar och en bänk.

Och så räckte det till en tunna av två. Den andra får helt enkelt bli en annan färg eller så får jag blanda mer lila...

Tunnorna ska jag ha som blomkrukor har jag tänkt. Det är egentligen inga tunnor utan två rör som suttit i garageväggen och varit en del av en mystiskt installation som hade med uppvärmning och en gammal dieselvärmare att göra. Ett ritkigt hemmabygge som såg livsfarligt ut. Det plockade vi bort och när Mannen skulle köra till skroten med rören så skyndade jag mig att rädda dem. Såg direkt att det var fina potentiella krukor...

Det är ganska "lustigt" att det zigenska/romska är så hett i inredningsvärlden men att det fortfarande florerar så hysteriskt mycket fördomar kring folket.

Det är egentligen allt annat än lustigt.

För något tag sen hade Sköna Hem ett uppskattat reportage om några som köpte och rustade upp romska vagnar. 

Härligt. Många suckade av förtjusning.

Jag hoppas att alla tycker att det är lika härligt att se folket i de vackra kläderna som de så modigt fortfarande bär trots att de är så bespottade i många sammanhang.

Jag önskar att ALLA läser den här artikeln. Läs hela om ni läser.

Den säger så mycket mer än det som stått i tidningarna om bråket i  Vojakkala.

Den säger något som vi alla måste lära oss. Att vara kritiska. Att inte tro på det som står i tidningen, eller det som grannen berättar, eller det som sägs i skolan eller på arbetsplatsen. Allt är inte vad det ser ut att vara. Allt är färgat av människors åsikter, fördomar och förutfattade meningar.

Jag säger inte nu att Maciej Zarembas artikel är helt igenom sann. Det kan jag inte, det kan bara han veta. Men jag tror att det ligger en hel del sanning i det han skriver.

Jag har misstänkt det själv. Som kritisk läsare.

Tidningarna har hela tiden uppgett att det varit ett "ständigt bråk" sen familjen flyttade in. När jag insåg att det var zigenare det handlade om har jag anat att det varit inskränkta bybor som försökt få bort dem.

Läser man hela artikeln av Zaremba så förstår man hur allt kan ha gått till.

Det sorgliga är att fördomarna vann. Byborna fick som de ville till slut. Familjen är i det närmaste sönderslagen nu sen flera av dem fått långa fängelsestraff.

Läs och begrunda. Gör det. Det lär oss en massa viktiga saker. Hur fördomar kan göra en del människor helt galna. Hur vi på sidan om förleds att tro att det ligger något i dessa fördomar när saker provocerats fram.

Att läsa om hur familjen bojkottats i byn,att ingen har fått hjälpa dem utan att bli utfrysta, ingen har vågat för då har de själva blivit utfrysta, läs, och förvånas över oss människor.

Jag skäms!

Jag mår illa.

Ännu en fantastisk dag här uppe i Norrbotten.

Tyvärr har halva dagen förstörts av en usel migrän. Som ett brev på posten. Först pms, sen mens och så på det migrän. Sen är det över. Ni killar vet inte vad ni missar!

Jag har fortfarande sviter av migränen, det är därför jag sitter här istället för att flänga runt i min vanliga fart. 

Dagen började med att jag tittade till friluftssovarna. 13-åringen sov på studsmattam med två vänner för andra natten i rad. De drar ut madrasser och kuddar och sovsäckar och bara njuter. Att de kan sova i oväsendet från alla vårhäckande fåglar som sätter igån klockan fyra på morgonen är ett under. I natt kröp temperaturen ner till fyra och en halv grad, men de har sovit gott i sina dunsovsäckar. Friskt och nyttigt. De har ju vanan inne sen barnvagnstiden, då iallafall vår son sov ute i vagn nästan oavsett hur kallt det var ute. 

Sen intogs studsmattan av bushund och busflickor. Tjooohejj vad det gick livat till när Pomsi kastade sig upp och härjade som en tok däruppe.Jag hörde vilda skrik och skyndade ut och upptäckte galningen. Han är verkligen en busig hund. Men faktiskt väldigt väluppfostrad...när matte är med. När matte inte ser däremot är han mer vild än tam ibland. Till mångas förtjuuuuuuuusning.

Jag klädde utebordet med den snutt av vaxduken som blev kvar från köket.

Jag häftade fast den med häftpistol för att slippa hämta den på diverse ställen efter alla blåsdagar som komma skall.

Nu är vi redo för både finväder och fulväder!

Den där ståltrådskronan som jag för någon dag sen visade utan att den syntes, har fått synliga kläder för att slippa vara osynlig. Det blev nu en traskrona istället. Jag gjorde den där ståltrådskronan år 2000 då vi nyss flyttat in i en lägenhet med vackra takrosetter som gjorda för en kristallkrona. Men i brist på sådan gjorde jag en ståltrådskrona. Den hängde i den vackra takrosetten och drog blickarna till sig. Nu efter nio år har den fått nya kläder och fått flytta ut i en vacker gammal rönn. Ifjol hängde den i en lina mellan två björkar. Jag gillar när saker hänger med år efter år och bara ändrar lite form eller färg eller funktion och framför allt plats. Bordet, det vita, är mitt mosaikbord som var så fint innan det fick stå på bron. Då insåg jag att det finns frostsäker fogmassa, vilket jag INTE hade. Därför har den mesta mosaiken sakta men säkert trillat bort. Men bordet får leva vidare. Det får nu stå ute i sommar eftersom det redan är så skruttigt. Det är inget straff utan liksom den sista resan. Som när man blir gammal, riktigt gammal, och kanske kan tänka sig att nu äntligen kan man börja röka och kröka och äta snask varje dag utan att det gör nåt. Så ska bordet få ha det. Få njuta av att slippa vara försiktig och rädd om sig hela tiden. 

Omröstningen är inte klar men jag säger ändå

GRATTIS NORGE!!!

Då får man lära sig ett nytt namn;

Alexander Ryback.

Snacka om svärmorsdröm!

Vilken blick!!!

EMD, se upp! Många flickors hjärtan kommer att slå för denna kille.

Helt otroligt vilken jordskredsseger!

Låten är skitsöt. 

NORGE NORGE NORGE! Och så 17 maj på detta.

Vi kommer att höra jublet ända hit!!!!