Vår hund går under många namn. Han heter Pommac. Som valp hette han Tom Robinsson. Vi kallar honom Pomsi, Scooby-doo, Snyggidoo. Mest kallar jag honom Scooooby. När jag är glad på honom. (Oftast alltså.) 

Här är han verkligen Snyggidoo:

Fast jag är väl lite partisk? 

Nä, det kan jag inte tänka mig. Snygg, snyggare, snyggast, det är vår hund det! Heeeelt objektivt.Vad det är härligt att stå oemotsagd ibland! 

Har släppt in sommaren på allvar nu genom att ta ut alla vinterfönster. Jag säger bara en sak:

Aaaaaaaah!!!!! Luft!!!!!!!!!!!!

Så skönt att få in både ljus och luft igen. De tar mycket plats och ljus och luft de där vinterfönstrena som man skruvar fast. Även om vi nu inte vädrar så mycket när det är minusgrader ute så saknar jag möjligheten att göra det.

Fick äntligen inviga den fina ampeln som jag fyndade för en tjuga för rätt länge sen.

En tvåvåningsampel.

Jag målade ju en massa saker lila igår och i botten av burken lyckades jag skrapa upp tillräckligt mycket färg som jag smetade på lille grisen som tappat trynet i vinterkylan.

Trynet är nu pålimmat och hon står precis och trycker fast det.

Grisen är räddad.

Barnen har täljt en hel del på sista tiden. Ett typiskt vårtecken.

När jag krattade nyss kan ni ju gissa att jag skrek rakt ut när jag krattade fram detta!!!!!!

Jag skyndade mig in för att kolla alla barnens fingrar. Alla satt kvar. 

Såg att Mannen saknade sitt pekfinger, men det verkade inte bekymra honom nämnvärt. 

Så jag fortsatte kratta. Lade fingret i frysen ifall han kommer på att han saknar det.

Nu ska fyrabarnsmamman ta sig en välbehövlig femminuters ryggläge.