Idag är det två år sen vi flyttade in. I fjol skrev jag en kärleksförklaring till huset.

Jag ska nu berätta hur det gick till när huset blev vårt.

För dryga två år sen bodde vi i Kiruna. Där hade vi bott på grund av jobb, i åtta år. Barnen hade börjat skolan där och vi hade hela tiden, de åtta åren, varit "på väg" tillbaka till vår hemstad Luleå. Till slut var vi tvungen att ta ett beslut och se till att flytten blev av innan barnen blev för stora.

Före jul visste vi inte att vi skulle flytta, vi hade inte ens talat om det på länge, men första veckan i januari tog vi beslutet och började leta hus. Då fanns vårat hus ute på hemnets sida.

Jag föreslog det för mannen och målade upp en vision om hur bra vi skulle trivas på landet. En röd norrbottensgård på landet har alltid varit min barndomsdröm, medan mannen inte riktigt varit inne på samma stig. Kirunåren hade dock det goda med sig att han började omvärdera en massa saker i livet och kom fram till ungefär samma slutsatser som jag hade gjort långt innan. Ett liv på landet blev plötsligt ett alternativ för honom. 

Mannen tyckte att det var det bästa huset av de dryga 60 som fanns att välja på och vi bestämde oss för att kika på det.

Den 10 januari 2007 åkte mannen ner till Luleå och gick på visning. Med sig hade han kameran och ett par kritiska ögon. Det var därför bara han åkte. Jag är nämligen sån att nästan alla hus faller mig i smaken. Alltså om det passerat mina första urvalskriterier. Väl på visningar är jag tokpositiv. Gillar det mesta jag ser, medan han är mer kritisk. Så strategin var att om det passerade hans urvalskriterier skulle jag åka ner och kolla efteråt. (Hade vi gjort omvänt  hade jag fått sådan ångest eftersom jag redan flyttat in i tanken bara genom att ha varit där och det är jobbigt att behöva gå igenom om han sen ratar huset.)

Han kom hem på kvällen med kameran fulladdad av bilder och en tämligen positiv inställning, ovanligt för att vara han!

Jag satte mig vid datorn fylld av pirr och förväntan för att spana in alla bilder han tagit. Det var säkert hundra stycken och alla var ganska mörka eftersom det var i januari och på eftermiddagen.

Jag satt och bläddrade i sakta mak och tyckte att det såg okej ut. Ingen sensation men det såg trevligt och lagom skruttigt ut. (Jag trivs i skruttigt, vill inte ha för fint! Det är något med min själ som inte trivs i perfekt renoverade hus.)

Så PLÖTSLIGT dyker det upp en bild på ett växthus!!! Bara poff!!!

Det mest fantastiska växthus jag skådat!!! Mina drömmars växthus!!!

Denna bild.

Jag skrek på mannen (med hjärtat bultande) och frågade vad detta var eftersom det i husbeskrivningen och på nätet inte nämnts eller visats något om ett växthus.  Mannen bekräftade att detta hörde till fastigheten och jag skrek rakt ut. Jag bara tokskrattade.Det var som att vinna en miljon!

Jag var helt chockad. Helt slagen till marken. Av glädje. Av överraskning.

Det är nämligen så att jag hela mitt vuxna liv trånat efter ett växthus. Dreglat över fina bilder och till och med samlat på mig böcker om vackra växthus och orangerier.

Och så dyker det bara upp! Som en joker. Som en gåva! TACK skrattade jag! TACK någon! TACK!!!!!!

När jag såg den här bilden på växthuset var jag säker. Säker på att detta var huset som vi villeskulle  ha.

Jag åkte ner med tåget några dagar senare för att gå på sista visningen.

Alla andra gick runt inne i huset och spanade och knackade väggar och tittade kritiskt på allt som de inte tyckte om. Jag tog en snabb sväng runt i huset, konstaterade att det var perfekt för oss, kände goda vibbar och mycket charm, blev vän med huset på en gång. Sen slank jag snabbt ut och trampade runt på den fantastiska gården. Där fanns det urgamla vackra härbret, hönshuset, en stor tall och en stor gran och en massa enorma björkar och som grädde på moset en gammal stenmur. Och så växthuset!

Växthuset var igenfruset och fönstrena igenisade så det gick bara att se från utsidan, men det räckte.

Där stod mina drömmars växthus och jag verkade vara den enda som såg det. De andra besökarna gick till sina bilar och for därifrån. Jag stod kvar och kände att detta är som gjort för oss. Jag har nog aldrig varit så säker.

Jag åkte hem med tåget och mannen och jag bestämde oss för att slå till. Detta skulle vi ha!

Tyvärr blev det budgivning och jag hann verkligen bli nervös. (Det finns att följa i bloggen i januari 2007). Min vånda och nervositet visste inga gränser,  men innan budgivningen överskred vårt tak, slutade buden komma och vi vann huset.

Det var vårt.

Och resten är historia. Kärleken som slog ner, består och huset har tagit emot oss med öppna armar.

Vi skyndar långsamt.

Vi har bott här i två år nu och mycket som vi trodde skulle varit åtgärdat ser ut som det gjorde när vi flyttade in. Vi har visat huset respekt. Visat att det duger precis som det är. De renoveringar vi gjort har varit mest underhåll och dekorativt. Så huset har inte behövt sälja sin själ. Det är nog därför vi känner harmoni och kärlek från huset.

Eller så talar jag bara en massa goja!

Men det brukar man väl göra när man är kär...?

 

Bagarberta

12 maj 2009 10:23

Viken saga!

Helt underbar. Grattis till allt!

 

Kvasthilda

12 maj 2009 10:24

Har varit in o lästa gamla blogginlägg. Kul att få följa er sen ni försvann från MIG!

KRAMAR
(det går bra genom datorn. Är ÖVERFÖRKYLD. isch)

http://malmdamm.bloggagratis.se

 

lycke

12 maj 2009 10:29

Älskar den här husberättelsen..känner så igen mig från när vi sökte hus...blev platt fall några ggr innan vi hittade rätt och jag riktigt SÖRJDE det som gick oss förlorat...låg och grät floder i vår säng minns jag...men så var det som om det bara var meningen att vi skulle ha det här huset istället, och jag tackar vår lyckliga stjärna att vi inte fick något av de andra husen vi suktade efter...som gjort för oss, och jag gick runt och kramade träden och pussade marken och bara njöt...

Kram Lycke

http://till-vidas-ara.bloggagratis.se

 

Annica

12 maj 2009 10:34

Åh! Wow! Ibland är det bara "ment to be"!
Jag skulle vilja ha ett gammalt hus på landet ett par km ifrån där vi bor nu (då behöver äldste sonen inte byta skola), men trots att husen kan vara "jätteslitna" är det ändå utgångspris på MINST 2,5 miljoner! Och så fort huset kan benämnas som "hästgård" är det utgångspris på 4 miljoner!!! Vi får väl snällt bo kvar i vår hyreslägenhet...
Idag får ni fira! Ha det så gott!

http://annicapannicka.bloggagratis.se

 

Pi Andrea

12 maj 2009 10:43

Jeg er en dansk kvinde, som igennem noget tid har læst din blog, men som en af dem der bare kigger, men ikke kommentere... :o)
Men nu gør je...både fordi du har opfordret til det, men også fordi at nu var det ret tid...for mig. :o)
Jeg overvejer selv at starte en blog...til tanker, pudsige indfald og min kreative Showoff...måske er det snart tid... :o)
Nu til en kommentar til dit indlæg... Jeg forstår dig...når man har ønsket sig noget og så får det, så er man lykkelig...og forelsket... meget længe...Skønt væksthus...bliver en smule misundelig... :o)
Hilsner og tanker
Pi Andrea

 

Sanna

12 maj 2009 11:11

Grattis på 2-årsdagen =) Härligt när den rätta känslan bara infinner sig.. Vill oxå ha ett "riktigt" växthus, men får nöja mig med mitt lilla i aluminium och glas..la in "sten" golv där förra sommaren och gjorde en ny "hörna" till min vinranka..i år skall jag möblera lite med ett planterinsbord jag skall göra utav ett gammalt symaskinsunderrede och nån mysig stol, mm =)
Tack för en mycket inspirerande blogg, hyllorna och dörren blev super!
Kraaaaaaaaaaaam

http://krimskramsan.bloggagratis.se

 

Åsa

12 maj 2009 18:59

Grattis! Förstår precis hur det känns, flyttade in i vårt hus för 6 månader sen och det känns så rätt. HUset har en vänlig själ känns det som :-) Det är från 1938 och jag hade inte velat ha ett nytt hus! Nu börjar det komma upp saker i trädgården och det är en härlig tid! Kram

 

Persil,ja

12 maj 2009 18:59

Bagarberta: Tack söta du!

Kvasthilda: Prosit!!! Eller nåt! :D

Lycke: Jo, alla som har hus har nog en liknande historia.

Annica: Synd att det ska vara så löjligt dyrt. Flytta hit. Vårt paradis slutade efter budgivning på 1,6. Betydligt drägligare.

Pi Andrea: Lova att hälsa på och lämna länk om du börjar! :D
Tack för kommentaren!!!

Sanna: Låter toppen! Symaskinsunderreden är så vackra. Har ett i stugen men vet inte hur jag skulle kunna få hem det i båt...de väger så mycket!!!!

 

Persil,ja

12 maj 2009 19:05

Åsa: Ååå, vad mysigt. Så ni har fortfarande smekmånad med ert hus. Du vet första födelsedagen, första julen, första våren osv osv....

 

estersmamma

12 maj 2009 19:11

tänk att tiden går så fort...
tyckte det var igår jag hittade dig första gången när ni hade tittat på huset och nu har det gått över 2 år.
följer dig troget men har lagt mitt eget bloggande på hyllan.
ha en bra vår

kram mia

 

Rosie & Harry

13 maj 2009 01:20

Jag förstår om du blev förälskad vilket växthus du har:)
Kjamen

http://bearclaw.bloggagratis.se

 

Maria

13 maj 2009 01:51

Såå kul att höra historien bakom husköpet!=)Kram!

 

Morgana

13 maj 2009 11:19

Åååååååh vilket växthus!!!
*vill ha vill ha vill ha*

När jag var och tittade på huset som jag och Ungarna bor i så bara kände jag så fort jag klev över tröskeln: "Det här är hemma!"
Och så blev det som det blev... :-)

 

Morgana

13 maj 2009 12:00

Och GRATTIS glömde jag ju säga :-)

 

Kattan

15 maj 2009 12:28

Åh, vad jag känner igen mig i dig och ditt tänkande om hus och trädgård, jag känner likadant för vårt hus och trädgård ja för hela byn där vi bor. Jag tycker inte heller om det helt perfekta, jag släpar in gamla hyllor och skåp, avskavda och dana och jag tycker de är så fina MEN då kommer svärföräldrarna och frågar sambon vad HAN har tagit in, då säger han att det är hyllor från en gammal affär. Då säger svärfar: Men ni ska väl måla det sen? Va?! det är ju det avskavda och nötta som är charmigt och personligt. De är förresten ALDRIG nöjda med någon av mina idéer så det spelar väl ingen roll egentligen man får gå efter eget huvud bara och strunta i dem.
Mvh Kattan

http://trivs-i-brattfors.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

HÄR finns jag nu!   Om ni vill komma i kontakt med mig under min SkönaHem period går det bra att mejla på persiljekvist@gmail.com   Jag vet att det känns konstigt med den nya bloggen, men ni måste orka vänja om er! Tänk på mig som måste skriva och v...

Vet ni, mina kära läsare, att nu är det mitt sista inlägg här på denna blogg. Jag ska nämligen flytta!!!   I våras fick jag frågan om jag ville prova blogga hos Sköna Hem och frågan kom precis när jag hade en inspirationssvacka så jag tackade ja på ...

Idag blir det en bildkavalkad. Mitt bildsinne är starkare vissa dagar. Jag går med en bildblick och tittar på mitt liv. Ser vackra vyer överallt. Totalt pmsfri så att säga. Allt är vackert, till och med stök... En underbar sjuka!    Tvätt som inte s...

Jag har syhörna i vardagsrummet, nu igen. Jag har valsat runt i hela huset för att åter landa ungefär där jag började som nyinflyttad. Nu ska jag försöka bli kvar där. Åtminstone tills vi renoverar vardagsrummet. Det är verkligen konstigt hur man ka...

Nu kan man se min Man på bild. Hämta förstoringsglaset Tant Grön. Och Grattis på FÖDELSEDAGEN! (Kanske var det igår, men i efterskott i så fall.)   ...