Nu kommer för ovanlighetens skull lite bilder från en av sönernas rum. Den nyblivne tonåringen har sagt att det är okej att visa.

 Nu bor han här i ett genomgångsrum på övervåningen. Mitt i rummet, där det är som högst i tak, måste man alltså hålla fritt för att kunna passera in till vårt sovrum. Så rummet delas i två delar. Han har möblerat en slappardel och en arbetsdel. I slappardelen har han sin säng som han skruvat bort benen på. Där finns min älskade oranga stålrörsfåtölj som jag köpte på ObsInteriör när jag var 13 år. Han plockade hem den från mammas och pappas stuga för nåt tag sen. Ack ljuva nostalgi! Jag är så glad för det! Tv-bänken hade Mannen i sitt pojkrum, fast då fullproppad med lp-skivor ialla facken och en stereo uppe på. Den fick följa oss till vårt första gemensamma hem och har hängt med sen dess.

På andra sidan "gången"  finns hans skrivbord där dator och hobbygrejor och läxböcker finns nära till hands.

Manga är ett av hans många intressen.

På andra sidan sängen har han en byrå som jag och Mannen köpte när vi köpte vårt första hus. Då blev det några nyinköp. Den har han klistrat en massa klistermärken på. På andra sidan skrivbordet står numera den tapetserade gamla ikeamöbeln. Han ville gärna ha den och den passar perfekt med sina många skåpluckor och små lådor att ha kläder och annat jox i. 

Jag är sååå sugen att få måla i detta rum. Jag tycker det  är så tråkigt med sitt mörka furutak och sina gula furuväggar bredvid skrivbordet. Jag har precis fått löfte om att göra det, efter mycket tjat, men bara om jag målar en mörk färg. Han vill INTE ha ett ljusare rum. Suck. VAD ska jag då välja för kulör? Men det kan ju inte bli sämre än det är. Taket får vara. Får jag inte måla det vitt så får det vara som det är. Men jag måste nu fundera ut en bra färg som jag får måla. Kanske MÖRK turkos? Det skulle vara fint mot trätaket. Fast inte så fint mot den himmelsblåa väggen som förra ägaren målat. Tänk om jag målar om de himmelsblåa väggarna i en kulör som passar bättre med turkos...

Eller så tolkar jag "mörk" på mitt sätt. Ååå, vad jag är sugen på lite piff. Men jag MÅSTE vara lyhörd för vad han vill. Det är skitviktigt. Tänk om någon kommit och inrett åt mig när jag var 13 år, det hade jag inte gillat!  Då hade jag storblommiga tapeter, storblommig 3-sitssoffa, orange fåtölj, vitt runt spånskivebord som jag hade gjort själv på slöjden, nissehyllor från Obs (motsvarigheten till Ikeas Ivar) och snygga affischer på väggarna. Skrivbordet hade jag målat i rött och gult...

Så egentligen borde jag ju bara ge honom pensel och färg och låta honom greja själv. Det skulle nog bli bäst. Eller det skulle nog bli...svart...

Fast...vad är det för fel på svart???

Kika in till min bloggvän Kaspara som har öppnat säljblogg. Finfina grejor i hennes alldeles säregna fina färgblandnig som jag döpt till "Kaspariga" färger. Det är orange, lila, rosa, vitt, turkost och rött och en gnutta gult i härliga kombinationer. Här kommer ett smakprov:

Idag är det två år sen vi flyttade in. I fjol skrev jag en kärleksförklaring till huset.

Jag ska nu berätta hur det gick till när huset blev vårt.

För dryga två år sen bodde vi i Kiruna. Där hade vi bott på grund av jobb, i åtta år. Barnen hade börjat skolan där och vi hade hela tiden, de åtta åren, varit "på väg" tillbaka till vår hemstad Luleå. Till slut var vi tvungen att ta ett beslut och se till att flytten blev av innan barnen blev för stora.

Före jul visste vi inte att vi skulle flytta, vi hade inte ens talat om det på länge, men första veckan i januari tog vi beslutet och började leta hus. Då fanns vårat hus ute på hemnets sida.

Jag föreslog det för mannen och målade upp en vision om hur bra vi skulle trivas på landet. En röd norrbottensgård på landet har alltid varit min barndomsdröm, medan mannen inte riktigt varit inne på samma stig. Kirunåren hade dock det goda med sig att han började omvärdera en massa saker i livet och kom fram till ungefär samma slutsatser som jag hade gjort långt innan. Ett liv på landet blev plötsligt ett alternativ för honom. 

Mannen tyckte att det var det bästa huset av de dryga 60 som fanns att välja på och vi bestämde oss för att kika på det.

Den 10 januari 2007 åkte mannen ner till Luleå och gick på visning. Med sig hade han kameran och ett par kritiska ögon. Det var därför bara han åkte. Jag är nämligen sån att nästan alla hus faller mig i smaken. Alltså om det passerat mina första urvalskriterier. Väl på visningar är jag tokpositiv. Gillar det mesta jag ser, medan han är mer kritisk. Så strategin var att om det passerade hans urvalskriterier skulle jag åka ner och kolla efteråt. (Hade vi gjort omvänt  hade jag fått sådan ångest eftersom jag redan flyttat in i tanken bara genom att ha varit där och det är jobbigt att behöva gå igenom om han sen ratar huset.)

Han kom hem på kvällen med kameran fulladdad av bilder och en tämligen positiv inställning, ovanligt för att vara han!

Jag satte mig vid datorn fylld av pirr och förväntan för att spana in alla bilder han tagit. Det var säkert hundra stycken och alla var ganska mörka eftersom det var i januari och på eftermiddagen.

Jag satt och bläddrade i sakta mak och tyckte att det såg okej ut. Ingen sensation men det såg trevligt och lagom skruttigt ut. (Jag trivs i skruttigt, vill inte ha för fint! Det är något med min själ som inte trivs i perfekt renoverade hus.)

Så PLÖTSLIGT dyker det upp en bild på ett växthus!!! Bara poff!!!

Det mest fantastiska växthus jag skådat!!! Mina drömmars växthus!!!

Denna bild.

Jag skrek på mannen (med hjärtat bultande) och frågade vad detta var eftersom det i husbeskrivningen och på nätet inte nämnts eller visats något om ett växthus.  Mannen bekräftade att detta hörde till fastigheten och jag skrek rakt ut. Jag bara tokskrattade.Det var som att vinna en miljon!

Jag var helt chockad. Helt slagen till marken. Av glädje. Av överraskning.

Det är nämligen så att jag hela mitt vuxna liv trånat efter ett växthus. Dreglat över fina bilder och till och med samlat på mig böcker om vackra växthus och orangerier.

Och så dyker det bara upp! Som en joker. Som en gåva! TACK skrattade jag! TACK någon! TACK!!!!!!

När jag såg den här bilden på växthuset var jag säker. Säker på att detta var huset som vi villeskulle  ha.

Jag åkte ner med tåget några dagar senare för att gå på sista visningen.

Alla andra gick runt inne i huset och spanade och knackade väggar och tittade kritiskt på allt som de inte tyckte om. Jag tog en snabb sväng runt i huset, konstaterade att det var perfekt för oss, kände goda vibbar och mycket charm, blev vän med huset på en gång. Sen slank jag snabbt ut och trampade runt på den fantastiska gården. Där fanns det urgamla vackra härbret, hönshuset, en stor tall och en stor gran och en massa enorma björkar och som grädde på moset en gammal stenmur. Och så växthuset!

Växthuset var igenfruset och fönstrena igenisade så det gick bara att se från utsidan, men det räckte.

Där stod mina drömmars växthus och jag verkade vara den enda som såg det. De andra besökarna gick till sina bilar och for därifrån. Jag stod kvar och kände att detta är som gjort för oss. Jag har nog aldrig varit så säker.

Jag åkte hem med tåget och mannen och jag bestämde oss för att slå till. Detta skulle vi ha!

Tyvärr blev det budgivning och jag hann verkligen bli nervös. (Det finns att följa i bloggen i januari 2007). Min vånda och nervositet visste inga gränser,  men innan budgivningen överskred vårt tak, slutade buden komma och vi vann huset.

Det var vårt.

Och resten är historia. Kärleken som slog ner, består och huset har tagit emot oss med öppna armar.

Vi skyndar långsamt.

Vi har bott här i två år nu och mycket som vi trodde skulle varit åtgärdat ser ut som det gjorde när vi flyttade in. Vi har visat huset respekt. Visat att det duger precis som det är. De renoveringar vi gjort har varit mest underhåll och dekorativt. Så huset har inte behövt sälja sin själ. Det är nog därför vi känner harmoni och kärlek från huset.

Eller så talar jag bara en massa goja!

Men det brukar man väl göra när man är kär...?