Älska mera.

Alltså inte rent fysiskt, (eller jo, vill ni så har jag inget mot det), men jag syftade på mer andligt.

Älska!

Älska dina medmänniskor, din familj, dina vänner. Din omgivning, dess natur. 

Ditt hem, dina saker, dina tankar, ditt liv.

För när du älskar glömmer du allt habegär. Du blir nöjd med vad du har.

Dina behov att konsumera minskar. 

Du är nöjd och glad i dig själv och ditt liv precis som det är. 

Älska mera. Älska dig själv.

Var nöjd med allt som livet ger!

Det funkar faktiskt! 

Flummeliflum!!!! 

LOVE!!!

Jag älskar flum!

Jag är samtidigt en skeptiker. 

Jag får inte ihop det.

När samtalen går in på flum går jag igång. Jag älskar fritänkare. Såna som Tomas di Leva.

Såna som vågar vara flummiga. Som vågar stå för att de är flummiga. 

Jag älskar flum. Älskar flummiga diskussioner. 

Men är samtidigt väldigt skeptisk och seriös. 

Halva jag tycker att det är rena rama skitsnacket att säga att det som inte går att bevisa vetenskapligt inte finns. Sicket skitsnack! Vem kan säga vad som är sant! Bah! Fega vetenskapliga typer som måste ha bevis på allt!

Halva jag hatar när det finns kvacksalvare som lurar olyckliga själar på pengar med ohederligt flum. Sicket flum och svammel!

Som ni hör har jag en fot i varje värld. 

Men mest står jag nog och lutar mig över flumvärlden. Livet är så kort och tufft att det där flummet är något uppiggande och hälsosamt för oss människor. När såna flummare som Di Leva är igång då är världen bara vacker och kärleksfull!

Fler di Leva till folket!!!

Själv kan jag vara superflummig.

Samtidigt som jag är superskeptisk. Jag har en egenskap att hålla på att se allt från allas sidor. Är någon annan superflummig kan jag bli motsatsen. Som en jämvikt. Är någon superseriös och "inte tror på något" blir jag extremt flumtroende själv. 

En märklig och kanske inte så trevlig egenskap hos mig. Jag måste alltid se allt från andra sidan. Om vi är en grupp människor som diskuterar kan jag från att ha tagit upp en diskussion plötsligt byta åsikt för att alla håller med. Om alla håller med måste jag plötsligt prata för motsatsen. 

Jag vet inte varför jag är sån...

Käringen mot strömmen...?

Vad finns det för psykologisk förklaring till detta? Jag gillar inte att man håller med mig. För mycket. Lagom bara. Jag vill ha motstånd...

Öööh?

Hittad en länk till en webbutik hos någon (kommer inte ihåg hos vem) och där hittade jag en massa tunikor, ett av mina favoritplagg.

Här kommer tre stycken tunikor. En kostar 249 kronor, en annan kostar 199 kronor och en tredje kostar 2200 kronor. 

Gissa vilken som är vilken.

Tjuvkika inte!

Ledtråd; den som har ett synligt märke borde väl vara den dyraste? Jag menar har man nu lagt ut 2200 kronor vill man väl att det ska synas att den kostar det...elller?

Japp, den gula är Odd Molly och de kan nästan ta vad som helst för sina kläder. Vad som helst. Skulle jag vara rik (på pengar) skulle jag också köpa Odd Molly...för det ÄR väl värt det...eller?

Alla tunikor är i bomull. 

Alla är förmodligen sydda i Kina eller dess närhet eller någonstans i Baltikum.

Okej, kanske ligger det en gnutta mer omsorg i designen av Odd Mollys tunika? Kanske. Okej de massprocduceras kanske inte riktigt i samma omfattning som de övriga och priset gör ju att du kanske kan vara ensam i bekantskapskretsen om just din tunika.

Men för en fattiglapp som jag är just nu, nog fanken lägger jag hellre 2000 kronor ner i reskassan eller matkassan eller huskassan om jag nu har 2000 till övers, istället för att ge bort dem till Odd Mollyföretaget.

Det är bra att vara "fattig" för man värderar verkligen pengars värde!!!

(Skäms för att skriva fattig, för jag är inte fattig, bara på inkomst just nu, men jag har det annars så himla bra med hus (tak över huvudet!) och kärlek och hälsa och mat på bordet och kläder på kroppen och allt jag behöver.)