Ni som följt min blogg ett längre tag (och orkat läsa mina "djupare" inlägg) kanske minns att jag är väldigt intresserad av genus och hur vi uppfostrar våra barn. Könsroller helt enkelt. Eller enkelt är ju det minsta man kan säga om frågan. Det är bland det svåraste som finns eftersom man faller i gamla fällor hela tiden fast man tycker att man är en fritänkare. Dessutom är samhället så inkört på könsroller redan från scratch.
Det är bland det svåraste som finns att behandla barnen lika oavsett kön. Vi har det med oss sen vårt första andetag så det krävs oerhört mycket medvetande och självinsikt att klara av detta.
Jag är långtifrån där. LÅNGTIFRÅN. Men jag gör så gott jag kan. Ibland. Ibland orkar jag inte.
Dagens Nyheter har i några dagar haft en artikelserie om detta och det är intressant läsning, dock inget nytt och ganska deprimerande eftersom de konstaterar samma sak. Vi har inte kommit långt. Vi har knappt kommit nånstans.
Varje gång jag skrivit om detta får jag kommentarer av en del att de ger dockor till pojkarna och bilar till flickorna. Det är ju bra, men det är så mycket annat. Vårt sätt att tala med pojkar och flickor, våra olika förväntningar på dem, vår tolerans mot dem osv.
Flickor som är gapiga, stökiga och fysiska är fortfarande väldigt icke önskvärda. De får en tuff uppväxt att kämpa mot normer i förskola och skola. Det är aldrig okej med tjejer som beter sig så här. Pojkar med samma beteende är något som funnits i alla tider så de bemöts annorlunda. Det förväntas alltid finnas några pojkar som kräver extra resurser. Det har skolan beredskap för.
Pojkar som är mjuka och gillar mjuka lugna "tjejiga" lekar oroas det också för. Det är inte bra. Hu han måste genast stärkas och omvandlas så att han inte ska få det svårt senare i livet. Exemplen är oräkneliga.
Gudskelov finns det massvis med undantag i vår värld, så en del barn får vara som de är. I den bästa av världar skulle alla barn slippas präglas av förväntningar och krav från vuxenvärldens stereotypa sätt att se på dem utifrån deras kön.
Det viktigaste i denna kamp för att låta individen tala och inte könet är att vi tittar på oss själva. Granskar vårt sätt att hantera våra barn. Vågar se hur vi beter oss, vilka signaler vi sänder ut. Att vi verkligen vågar erkänna våra brister. Att vi funderar över varför vi gör och säger vissa saker och förväntar oss olika saker av våra barn beroende på om de är pojke eller flicka. För det gör vi. Även de som tror att de är helt fria från detta kan nog hitta något ingrott nedärvt hos sig själv. Det är inte barnen vi ska ändra på, det är oss själva. Det kommer att ta tid, men med medvetenhet ska det gå!!!
Det krävs massor av medvetande och uppvaknande.
Det räcker absolut inte att pojkar omges av en massa rosa och rött och vackert.
Men det skadar kanske inte. Våra tre pojkar och vår flicka kommer säkert att tycka att det är helt normalt att ha glada (av vissa benämnda "feminina") färger runt om i sitt hem. Ett rosa kök går väldigt bra att laga mat i även om man är kille och att gå och lägga sig på ett rosa lakan med lilablommigt täcke är inget ovanligt för någon i denna familj. Jag hoppas att deras uppväxt här ska prägla dem så att de inte tror att en man måste ha stål och svart omkring sig.
Men det räcker ju verkligen inte med färger och den yttre miljön. Det är sååååå oändligt mycket annat att jobba med.
Men det är iallafall en liten protest mot stereotypa tänkanden.
Sen kan jag ju välja att tolka dessa tankar som ett sätt att få mig att bli nöjd med de röda blombroderade gardinerna i vardagsrummet. Om jag ser det som ett slags uppror mot gängse normer kan de kanske få hänga kvar. Jag kan se dem som mina kampgardiner. Mouhahahaha.
Om någon har några protester mot mitt underliga tänkande får ni inkomma med protest senast klockan 10.00 denna dag för jag känner precis att parasiten som tagit över mitt liv är på väg att släppa taget. Jag är på väg att bli mig själv och jag själv är helt oansvarig för allt som hänt de senaste 48 timmarna...
Bettan
22 april 2009 11:05
Hej har varit ofta här inne hos dej men inte skrivit förrut.mina barn är nu vuxna men när de var små och sen under uppväxt tiden hade jag "mål" att de skulle gå sin egen väg inte följa mode ,kompisars ider osv.stå emot grupptrycket. och det har varit en resa må jag säga.ena tjejen föddes till prinsessa å rosa å lockigt hår ha ha gick inte att ändra,som 20 åring jobbade hon i kapstaden Sydafrika med fattigdomen där,andra tösen var pojkflicka lekte med killar å bilar å klättra i träd å slog sej å det gick heller inte att ändra,pojken blev vegan ,spela i band ,färga håret.nu bor han i Bangkok sen 8 år gått 4år universitet jobbar på simens är en kostymnisse.men alla har gått sin väg ,ödmjuka,fötterna på jorden,stabila.vi har stöttat allt här hemma ,haft "högt i tak"alla åsikter accepteras,jag tror man skall inte stirra så på kön utan se personen ist vad och hur man är och förvalta /ta vara på det. /kram lisbeth
http://bettansbravader.blogspot.com
Persiilja
22 april 2009 12:06
Bettan: Din kommentar gläder mig enormt! Jag är inne på precis det du säger, se dem för vad de är och inte vad de har mellan bena för att hårddra det. Det är inte lätt dock. så fort de kommer in i skola och grupper blir skillnaderna tydliga. Fick man ha dem hemma och bara leva där skulle de ju bli precis den de är, med lite formgivning av föräldrarna förstås-men de möter ju så många andra och det är en lång resa med många möten. Det viktiga är att de behåller sina personligheter och att de blir lyckliga oavsett vad eller hur de blir. Men det låter ju så mycket enklare än vad det är. Älska, stötta-javisst självklart, men om de blir en öldrickande slusk då som tittar på porrsidor? Jag gissar (och hoppas innerligt att de inte ska komma dit nånsin) men om, hur ska man stötta det. Nu hårddrar jag ju allt men du fattar kanske mina funderingar. Du sitter ju med facit i hand och kan gratulera dig själv till ett bra jobb! Jag hoppas jag också kan det, men är ju inte alls säker på det. Kön är totalt ointressant men ändå ser världen ut som den gör. Gå in på dn.se och läs den intressanat atrikelserien, det är roligt att se de som verkligen försöker leva genusfritt men stöter på motsånd hela tiden, folk vill absolut veta om det är en pojke eller flicka innan de kan hantera eller prata barnen. Det är så märklgit!!!! Tack för kommentaren!!!!
PetraMaria
22 april 2009 12:27
Genus frågor är intressanta. Eftersom jag har en pokje och en flicka blir det så otroligt tydligt. Även fast jag vill tro att jag behandlar de lika så är det ju inte så. Ämnet är stort samtidigt som det är svårt att ta på.
Att försöka se personen istället för könet är viktigt!
http://www.petramarias.bloggagratis.se
Stora E
22 april 2009 12:40
Jag känner att det är minst lika jobbigt att försöka lära andra vuxna människor om att jag som kvinna kan ha åsikter - vettiga sådana - om sådant som de själva inte anser vara "kvinnligt"... DET tar mer på krafterna.
När det gäller barnen försöker vi också se individen samtidigt som man ju lever i ett samhälle där påverkan kommer ifrån alla håll.
Känner du vårkänslor då? Kommer du dig ut till växthuset ännu? Kram!
http://www.mammanihuset.blogspot.com
Bettan
22 april 2009 12:45
hej igen.Dom (dina el mina) blir inga öldrickande/knarkande sluskar! vi hade knaper ekonomi,jag bakade ,laga all mat,inga dyra semester.MEN vi gjorde allt med dem ,låna böcker,läste ,körde ,uppmuntra ,färga hår vad man än tyckte,jobba som ledare i deras fotbollslag osv,bakade till skolresor.dom fick va hemma med kompisar ,vi va alltid många till middag,många som baka pepparkakor,osv.dom fick ärva kläder,fick hantera barnbidrag å se vad dom fick för pengarna.så många gånger/nätter jag satt sent å vänta med bilen nattlinne under kappan å vänta tills sista bussen kom med nån unge.Jag är ju på din blogg för du "liknar mej" små medel,Stort hjärta,barna verkar komma i första hand ,hellre än vara "inne latte morsa" kreativiteten flödar ju hos dej å din familj,fortsätt så å dina ungar blir fina lyckliga vuxna/Kram Lisbeth
http://bettansbravader.blogspot.com
Persil,ja
22 april 2009 12:50
Käraste Stora E: Jag spruuuuuudlar av vårkänslor idag. Mest kanske för att pms:en flög sin kos i förmiddags men också för den ljuvliga solen. Frågan du tar upp har jag mitt huvud mest hela tiden. Det är något vi kvinnor (kanske allra mest vi medelålders?) får bröta med dagligen och det tar så förbaskat på krafterna. Vi ska helst bara pyssla med inredning och matlagning och hålla truten eller? morrr!!!!! Just nu för jag en kamp mot mannen (samt diverse äldre släktingar om onödan med impregenerat virke) och det är"lilla gumman hit och "vi har byggt hela livet" dit. Inte bokstavligen men undermeningen. Jag anser att de förr klarade sig utan och använde hederlig linolje och falurödfärg som skydd och på byggnader som står kvar än idag men näpp. De som "byggt hela sitt liv" vet bättre. (Och har skitat ner naturen hela sitt liv också. Morr!) Det som retar mig är att om jag varit min man hade ingen ifrågasatt mig. Megamorr. (Pms:en kom visst tillbaka?)
Persil,ja
22 april 2009 12:53
Bettan: Och där vred du på tårkanalen!!!! Snörvel! Det var "förbaske mig det finaste jag hört sen jag konfirmerades". (Ur Karl-Bertil Jonsson.) TACK för den gåvan. Jag tror jag ska rama in den och hänga på väggen! P-U-S-S-!
Diana
22 april 2009 14:06
Hej, jag tycker inte alls att dina tankar är förvirrade! Jag har (ännu) inga barn själv, men jag har läst mycket genusvetenskap, och det jag har kommit fram till är egentligen att man måste vara medveten om vad man gör. Så att man kan förklara för sina barn (och omgivning) varför man gör på ett visst sätt. OM man inreder ett prinsessrum till dottern så är det fine, bara man kan motivera varför. Tycker jag.
http://sayurii.blogg.se
jessica
22 april 2009 19:04
jag är mycket besviken på dn och insidan. det känns verkligen inte djupt eller speciellt intressant. nästan sorgligt (som du skriver - inget nytt). jag tänker mycket på makt, focault. och normer. det är sådant som inte syns på utsidan oavsett färg på kläderna. mer ett invant beteende, ibland med en jämställdhetstanke men ändå ett resultat för kvinnan i en marginaliserad position utan att hon eller han reflekterat över det. för de tror att de är jämställda eller uppfostrar sina barn neutralt. har precis läst tung och jobbig forskning kring vad som händer när heterosexuella par får barn. det är tungt.
http://www.livetsomfamilj.blogspot.com
maria
22 april 2009 19:30
jag älskar din blogg!! den har verkligen lite av varje som
man behöver.
kram kram
Persil,ja
22 april 2009 19:34
Jessica: Det är precis det där som är det värsta enligt mig, att så många slår sig för bröstet och tycker att de gör sitt så bra. Att de är jämställda och att de är rättvisa och likabehandlande. Okej, om det är sant är det ju toppen, men det ÄR ju oftast bara en väldigt dålig självinsikt som ligger bakom. Och en önskedröm om hur de vill att det ska vara. De som säger så kan oftast inte se sina brister. Och att erkänna att man INTE är jämställd är nog bland det värsta man kan göra verkar det ibland som. Säger jag att jag inte är jämställd är det ju som att säga att jag är dum i huvudet som satt mig själv i den situationen. Det är brännhett att våga erkänna en sån sak, så många säger att det är heeeeelt jämställda medan de inte alls är det men de skulle aldrig erkänna det och kanske inte ens för sig själv. Samma fenomen gäller säkerligen för många föräldrar. Och det är därför jag tjatar och tjatar om självinsikt. Att verkligen analysera sitt eget beteende, familjens normer och våga se att det haltar. Se att man gått i fällorna. Och då kunna göra något åt det. Det räcker inte att SÄGA att man är jämställd eller har ett starkt genustänk. Och det är vekrligen inte något att skämmas för. alla faller vi tillbaka i generationers sätt att vara. Vi är ju bara människor och tiden räcker inte alltid till för att leva som man lär. Men är man i allafall någorlunda vaken över vilka fällor man gått i kan man ju t ex förklara för barnen att nu har det blivit så här i vår familje men det är rakt ingen självklarhet. Man kan prata jämställdehet och genustänkande utan att alltid klara av att leva det fullt ut. Det är bättre än inget. Och att ge upp för att man själv fallit dit, är ju inte vägen heller. Det är ju en ständig utbildning och påverkan i livet med barn. Så det är aldrig för sent att börja! inte med sig själv heller!
Persil,ja
22 april 2009 19:35
maria: Och jag älskar dina kommentarer de har alltid nåt man behöver!!!! :D
Ellen
22 april 2009 20:30
Persilja: Men hva gjør man om sønnen vil ha rosa rom? Jeg har en 8-åring som gjerne vil ha sitt rum rosa, men jeg kjenner jeg vegrer med tanke på kompiser. Er det dumt av meg?
victoria
22 april 2009 20:35
Hej! Länge sedan jag kommenterade här, men jag är inne och läser dagligen - du och din blogg är en perfekt spegel av hur livet är: galet, färgglatt, tråkigt, jobbigt, djupt, tänkande, svart, vitt och lite nyanser däremellan. Ha en skön kväll och fortsätt vara du! Kram Victoria
http://vintage-victoria.blogspot.com
Maria
22 april 2009 20:50
Det er jo "desværre" sandt hvad du skriver. For selvom vi forsøger at opdrage børn til der ikke er "kvinde-ting" og "mande-ting" lever den jo bare i bedste velgående.
Det er lidt svært for mig, da jeg bare har et barn og dermed et køn. Hun elsker at være pige med kjoler, langt hår, og "pigeting". Hun går helst ikke i mørke faver, for i hendes verden er det drengefarver. Men hun leger med både piger og drenge i børnehaven, og hendes bedste ven i hele verden er hendes drenge fætter. Herhjemme er det oftes manden der laver mad, og hun er med i det. Men det er oftest (eller altid faktisk) også manden der ordner bil og have, og mig der ordner hus, tøjvask, rengøring og videre i den dur.
Men jeg tror også der ligger noget genitisk i det. Manden fortalte engang om et "forsøg" en af hans mandlige skolelærere lavede i sin tid med sin familie. De havde en pige og en dreng. De gav drengen tyspiske pigeting, som dukker osv, og pigen gav de biler og så videre i den dur. Men ungerne søgte efter det der traditionelt "var for dem"... "Forsøget" foregik over lang tid, og fra børnene var små.
Jeg ved ikke om det er tilfældigt, om det er muligt at gøre det intetkøn, eller om man bare skal gøre det så godt vil, kan og ønsker.
Spændende tanker i hvert fald.
KLEM Maria.
http://marias-sted.blogspot.com
Persil,ja
22 april 2009 21:32
Ellen: Där ska du vara en klok vuxen och göra hans önskan till viljes, det är ju en viktig signal till honom att HANS önskan är den rätta och inte vad kompisarna eller farfar eller annan tycker. Vår son ville också ha rosa rum. Jag sa ska du verkligen ha rosa rum. Japp sa han och valde en cerise färg. Han älskade det och vi älskade det och kompisarna tyckte hans rum var coolt. Nu är det visserligen vårt sovrum men det var inte färgen han bytte rum för utan läget på rummet (och för att han är lik sin mor och gillar omväxling.) Kram!
Victoria: Tack för den fiiiina kommentaren. Blir så glad!!! Kram!
Maria: Man ska ju inte ta ifrån flickorna lusten att ha "flcikkläder" eller prinsessdrömmar. Det är ju inte det det handlar om. Det viktiga är ju att det är hon som väljer själv och att det inte är föräldrarna/omgviningen som styr dem in i gamla könsroller. Fast det gör vi omdevetet. Jag tror inte på att det ska vara exakt lika mellan könen och att man inte ska kunna se skillnad. Men jag tror att man måste lära sig se INDIVIDEN, det tror jag man glömmer idag för att man är rädd för att barnet ska få det för jobbigt om de avviker för mycket.
Det är svåra och stora tankar och det finns många svar och många kloka tankar. Det är intressant att diskutera!!!! Tack för att du tog dig tid att skriva ner dina värdefulla tankar om ämnet! Kram!
Rosie & Harry
22 april 2009 21:36
Hejsan:)
Det här med tjejer och killar är inte lätt. Har själv 9st barn och det är 3st tjejer och 6 killar men jag tror inte att det spelar någon roll om killarna får bilar att leka med. Det som jag tror spelar roll är det här med sysslor. Våra killar får städa och laga mat, bakar m.m och det här med kill saker och tjej saker kommer nog alltid att finnas. Jag tror att det handlar om hur man gör säger och får göra. Jag är själv uppväxt med en storebror och en lillebror och min lillebror fick vara ute längre än jag bara för att han var en kille. Och våra tjejer har varit ute och härjat medans våra killar är mer lugna och vill inte riktigt lika mycket som deras systrar. Man får bara hoppas att det blir bättre med allt detta mellan tjejer och killar.
Det var en trevlig blogg du hade kul att du har saker som du diskutera:)
Ha en fortsatt bra kväll, kjamen
http://bearclaw.bloggagratis.se
Synne
22 april 2009 22:32
Hejsan på dig.
Kikar bara in för att säga att du inte är glömd. Tvärtom. Återkomer och läser mera under resten av veckan.
Kramen Synne.
http://nabolandet.blogspot.com
Maria
22 april 2009 22:33
Lige en kommentar mere...
Jeg mener ikke man skal tage feks dukkerne fra pigerne. Men synes forsøget med at se hvordan børnene reagerede når de bare fik legesager beregnet til det modsatte køn.
Som du skriver, er det vigtigt at se individet, og ikke kønnet.
Vi forsøger det også, men har måske vanskelig ved det, når vi ikke har et barn af modsat køn at "sammenligne" med. Ikke at man skal sammenligne, fandt bare ikke et bedre ord for det.
Og ja, det er virkelig et interessant emne. Jeg har akkurat stået i køkkenet og lavet en dej til boller. da tænkte jeg på - gør jeg det er fordi jeg rent faktisk synes det er hyggeligt og meningsfunld. Eller gør jeg det fordi jeg er kvinde, og har "lært" det hjemmefra. Fandt frem til at jeg gør det fordi jeg rent faktisk hygger mig med det. Fordi jeg sparer mange penge på at bage selv, fremfor at købe brød. Samt fordi det er meningsfundt at give mig selv og min familie noget sundt og godt. Noget jeg ved hvad indeholder, og som ikke er lavet med koncerveringsmidler, men af rene råvarer.
Morsomt at en gang bagning kan sætte tankerne sådan igang.
KLEM.
http://marias-sted.blogspot.com
Tant Grön
22 april 2009 23:30
Klockan är efter tio... men vill ändå förtydliga det som du och de andra är inne lite på, att det är skitsamma med färg och leksaker, det är sååååååååå inte det det handlar om. Varför kan inte alla fatta det?! Det är inte svårt. Jämstäldhet handlar om att ALLA ska ha samma förutsättningar oavsett kön. Rosa, blått, bilar eller dockor spelar ingen roll om vi ändå inte behandlar alla lika, förväntar oss samma saker från både tjejer och killar. Tjejer får va hur mycket prinsessor de vill så länge vi fattar att prinsessor inte gör dem svagare och killar får va riddare så länge vi fattar att det inte gör dem starkare.
Visst förstår du vad jag menar?
Sen finns det många bra saker med att alla barn leker med både bilar och dockor, sett ur ett genusperspektiv. Leken är en förberedelse för vad som komma skall. Spis och dockor och liknande förbereder barnen för "hemmet", så där ser jag verkligen en poäng i att få alla barn att leka sådant, så att det från början står klart att det är allas uppgift att sköta ett hem och klara sig själv, kunna tvätta och laga mat, ta hand om barn osv. Men´är barnet inte intresserad av dessa lekar menar jag ju förstås inte att de ska tvingas, bara att det ska finnas där, som en självklarhet för alla barn oavsett kön. Och det gäller givetvis tvärtom, alltså, lego som kanske traditionellt setts som leksaker för pojkar, det byggs och formas, bilar att mecka med osv.
Men jag ger mig nu. Det var ju ändå deadline här.
God natt!
http://valkommenhemtilltantgron.bloggagratis.se
Jenny
23 april 2009 08:11
Genus genus genus. När skall folk förstå? Varje dag i mitt jobb på förskola hör jag folks invanda vanor om hur pojka och flickor skall vara. Barnen, personal och föräldrar. Alla är intutade om att hur flicklekar och pojklekar är. Jag försöker varje dag tänka på att behandla individer. Barnen, som dom är. Inte om de är pojkar eller flickor. Men det händer att även jag trillar dit ibland. Men OJ vad barn är "medvetna" tidigt om vad som är pojk- resp. flicksaker o beteende. Skrämmande. Själv har jag en son som ÄLSKAR rosa, bilar, bollar och pyssel. Han vill ha långt hår som mamma och laga bilar som pappa. Han leker mest med tjejer på dagis... och tycker inte om killar säger han. Han uppfostras av en bilmeck som håller på att lära sig att ha genus tänk och en fd. pojkflicka som jobbar med barn och genus hela dagarna. Jag hoppas han växer upp och är sig själv. Inte som "mallen" vill. Ibland händer det att jag inte ens tänker på att han är kille.. säger hon ibland. För det är ju inte så viktigt. Han är Jakob. PUNKT! Svammel.. ja det har jag också ägnat mig åt nu en stund *s* MEN åh vad jag önskar att världen ser annorlunda på detta SNART!!! jag vill höra förskolebarnen säga: Det är okej att var tjej o gilla bilar och att vara kille och leka med dockor.
Främst vill jag höra fler föräldrar säga det!!... för det är där allt börjar.
http://jennybergvall.blogspot.com
Persil,ja
23 april 2009 08:19
Jenny: Och för att ta det ännu lite längre, det är okej att gilla allt och inget bara man valt det själv. Poängen är inte att flickor ska gilla bilar och pojkar dockor, poängen är att bilar och dockor ska vara könsneutralt! Eller hur. Du fattar va? Annars är det ju som att skjuta på fel mål liksom.
Persil,ja
23 april 2009 09:44
Tant Grön: Jo. Det är så enkelt egentligen men ändå SÅ förbannat svårt. Undrar om vi som tänker lite mera lyckas genomföra någon slags mini förändring med våra barn eller om det är hela samhället som måste genomsyras? Det är såååå svårt! Och så löjligt simpelt. Samtidigt liksom. Suck. Men du det får aldrig bli deadline i frågan!!!!!! inte ännu iallafall!!!
Tant Grön
23 april 2009 10:08
Vad tror du om den här taktiken: Utgå från att tanken är orsaken, ponera då att vi tänker att samhället är jämställt och agerar utifrån det. Helt sonika bara skiter i de som inte är med på noterna, låtsas som att de inte finns, vi hör det vi vill höra och agerar som att det faktiskt var det vi hörde.
Exempel: Dina lånade skridskor, istället för att höra det som faktiskt sas: Lilla gumman, har du någon snickarkunnig hemma? (eller får man slåss i ett sånt läge?, Bara undrar liksom) Så agerar vi som om vi istället hörde: DU kanske kan fixa det här själv, och svara då nåt i stil med att det där fixar jag på en pisskvart!
Vi ser och hör den värld vi vill se, till en viss gräns förstås, jag menar ju inte att vi ska blunda för orättvisor och leva i det blå.
http://valkommenhemtilltantgron.bloggagratis.se
