Ni som följt min blogg ett längre tag (och orkat läsa mina "djupare" inlägg) kanske minns att jag är väldigt intresserad av genus och hur vi uppfostrar våra barn. Könsroller helt enkelt. Eller enkelt är ju det minsta man kan säga om frågan. Det är bland det svåraste som finns eftersom man faller i gamla fällor hela tiden fast man tycker att man är en fritänkare. Dessutom är samhället så inkört på könsroller redan från scratch.

Det är bland det svåraste som finns att behandla barnen lika oavsett kön. Vi har det med oss sen vårt första andetag så det krävs oerhört mycket medvetande och självinsikt att klara av detta.

Jag är långtifrån där. LÅNGTIFRÅN. Men jag gör så gott jag kan. Ibland. Ibland orkar jag inte.

Dagens Nyheter har i några dagar haft en artikelserie om detta och det är intressant läsning, dock inget nytt och ganska deprimerande eftersom de konstaterar samma sak. Vi har inte kommit långt. Vi har knappt kommit nånstans.

Varje gång jag skrivit om detta får jag kommentarer av en del att de ger dockor till pojkarna och bilar till flickorna. Det är ju bra, men det är så mycket annat. Vårt sätt att tala med pojkar och flickor, våra olika förväntningar på dem,  vår tolerans mot dem osv.

Flickor som är gapiga, stökiga och fysiska är fortfarande väldigt icke önskvärda. De får en tuff uppväxt att kämpa mot normer i förskola och skola. Det är aldrig okej med tjejer som beter sig så här. Pojkar med samma beteende är något som funnits i alla tider så de bemöts annorlunda. Det förväntas alltid finnas några pojkar som kräver extra resurser. Det har skolan beredskap för. 

Pojkar som är mjuka och gillar mjuka lugna "tjejiga" lekar oroas det också för. Det är inte bra. Hu han måste genast stärkas och omvandlas så att han inte ska få det svårt senare i livet. Exemplen är oräkneliga.

Gudskelov finns det massvis med undantag i vår värld, så en del barn får vara som de är. I den bästa av världar skulle alla barn slippas präglas av förväntningar och krav från vuxenvärldens stereotypa sätt att se på dem utifrån deras kön.

Det viktigaste i denna kamp för att låta individen tala och inte könet är att vi tittar på oss själva. Granskar vårt sätt att hantera våra barn. Vågar se hur vi beter oss, vilka signaler vi sänder ut. Att vi verkligen vågar erkänna våra brister. Att vi funderar över varför vi gör och säger vissa saker och förväntar oss olika saker av våra barn beroende på om de är pojke eller flicka. För det gör vi. Även de som tror att de är helt fria från detta kan nog hitta något ingrott nedärvt hos sig själv. Det är inte barnen vi ska ändra på, det är oss själva. Det kommer att ta tid, men med medvetenhet ska det gå!!! 

Det krävs massor av medvetande och uppvaknande.

Det räcker absolut inte att pojkar omges av en massa rosa och rött och vackert. 

Men det skadar kanske inte. Våra tre pojkar och vår flicka kommer säkert att tycka att det är helt normalt att ha glada (av vissa benämnda "feminina") färger runt om i sitt hem. Ett rosa kök går väldigt bra att laga mat i även om man är kille och att gå och lägga sig på ett rosa lakan med lilablommigt täcke är inget ovanligt för någon i denna familj. Jag hoppas att deras uppväxt här ska prägla dem så att de inte tror att en man måste ha stål och svart omkring sig.

Men det räcker ju verkligen inte med färger och den yttre miljön. Det är sååååå oändligt mycket annat att jobba med.

Men det är iallafall en liten protest mot stereotypa tänkanden.

Sen kan jag ju välja att tolka dessa tankar som ett sätt att få mig att bli nöjd med de röda blombroderade gardinerna i vardagsrummet. Om jag ser det som ett slags uppror mot gängse normer kan de kanske få hänga kvar. Jag kan se dem som mina kampgardiner. Mouhahahaha.

Om någon har några protester mot mitt underliga tänkande får ni inkomma med protest senast klockan 10.00 denna dag för jag känner precis att parasiten som tagit över mitt liv är på väg att släppa taget. Jag är på väg att bli mig själv och jag själv är helt oansvarig för allt som hänt de senaste 48 timmarna...