Min stackars man ger mig mycket sällan blommor.

Men igår hände det. När han köpte mat slank det ner en bukett tulpaner också. 

(Den andra blomman, minipåskliljorna, har jag också överraskande fått fast av annan givare.)

Härligt med blommor! 

Men jag har plötsligt insett varför mannen inte kommer hem med sånt så ofta. 

Gissa vad jag sponant släpper ur min mun?

Inte -TACK! 

Inte -Nämen det var en överraskning!

Utan: Guuuula!? Tänk att vi varit ihop i snart 28 år och du vet inte att din fru inte gillar gult! Fanns det bara gula eller valde du bland flera?

-Det fanns rosa också, säger mannen, men jag tyckte gult passade bättre till påsk!

VA?

Skulle nån av er ge mig blommor fler gånger då?

Jag sa ju att det ramlar grodor ur min mun mest hela tiden. 

Det där var ju rent oförskämt. 

Men det var inte för att vara otrevlig. Jag blev glad men också genuint intresserad av hur han tänkte och intresserad att veta om han vet att jag har lite svårt för gult. I ett förhållande som pågått så länge som vårt  blir det att man tar vissa saker för givna. Man tror på nåt sätt att han också hör mina tankar och man vet inte om allt man säger är sagt eller bara tänkt.

Men trots att jag inte är så förtjust i gult så tycker jag visst om gula blommor och de lyste upp köket så fint och jag blev jätteglad. Så varför sa jag inte bara TACK!?

Nu har jag ågren över hur jag kastar ur mig dumheter. Mannen blev sur. Trots att jag bedyrade hur fina de var efteråt så sa han mycket kantstött -Du gillar dem inte alls!

Suck.

Grodornas mästare, det är jag det.