Ja, då kommer bildbeviset på min nya gröna skåp. Jag är inte riktigt helt nöjd, och ändå är jag det. Jag måste bara vänta ikapp min förväntan. Hur jag hade tänkt och hur det blev är inte sams ännu. Men jag är rätt säker på att det kommer.

Jag har inte bott in mig i det ännu. Men det är på gång...Klädde hyllorna med rödprickig vaxduk och jag ska även klä dörrens insidor och innerväggen på skåpen. Det kommer.

Jag gillar den starkt gröna nyansen.

Visst blev det iallafall bättre än innan!

Hörnskåpen är målad. (Kameran strjekar.) Det blev grönt. Totalt oväntat. Inte limegrönt som jag tänkt, inte rött, inte cerise, inte lila.

Grönt. Skogsgrönt.

Jag var seriös igår. Min lilla seriösa tant som sitter på min axel var ettrig igår och tjatade i mitt öra att nu är det dags för nåt mindre glassigt. Nu ska du satsa på en vuxen färg. Det kommer att behövas till allt barnsligt runtomkring. Cirkusen måste få ett stopp. Måla grönt. Sådär höll hon på.

Och för att slippa tjatet målade jag.

Men rackarns om inte den lilla bitchen hade rätt. Ni ska få se. (Så snart kameran slutar sin strejk.)

Kromoxidgrönt. Jag älskar det ordet. Kromoxidgrönt har jag målat.

Ritktigt mörkt grönt. Som trädgårdsmöbler såg ut förr. Det är en gammal nyans och  jag har alltid älskat den.

Men hörnskåpet köpte jag för att måla i en knasig färg. Så jag vet inte vad som hände. Jag är offer för min vanliga inpulsivitet nu igen.

Fast det blev bra. Fast inte som jag tänkt.

Men grönt är skönt!

Jag älskar grönt så grönt kan aldrig bli fel. Sen beror det väldigt mycket på vad man sätter för färger till.

Det är det jag ska göra när skåpet torkat. Tillsätta detaljerna. Då blir jag säkert riktigt nöjd med vitt "vuxna" skåp. Hi hi, mina detlajer är inte så vuxna, leksakskrokodiler och annat, men det är en annan historia.

Nu ska jag bara göra mitt sinne mer inställt mot valet grönt för att vänja ögat. Grönt ÄR skönt! (Båda bilderna lånade.)

Ni måste se!!!! Fantastiskt!

I love it!!!

Yta.

Smaka på ordet. Yta. Ytlighet.

Jag är väl en av de som vill stå först i kön där yta inte betyder något. Men om jag rannsakar mig själv, (eller bara läser min blogg) så är det ju nästan bara yta det handlar om.

Jag blir arg på mig själv.

Har jag gått vilse i ytlighetens värld???

Varför är jag så brydd i yta?

Ta till exempel mitt nygamla hörnskåp som är furufärgat. Det är ett bra skåp. Rejält, rymligt och tar förvånansvärt liten plats. Men jag tycker det är fult. Jag ska ge det en annan yta. Först då kommer jag att  gilla det.

Samma med hela hemmet. Allt ska vara snyggt eller vackert för att det ska gillas. Jag håller på en hel del med ytan.

VARFÖR????

Varför kan jag inte trivas i vilken miljö som helst???

Varför kan jag inte fylla mitt liv med de upplevelser jag nu fyller det med utan den snygga ram jag verkar behöva omge mig med?

Varför?

Varför betyder ytan så mycket?

Jag är helt säker på att det inte har något att göra med vad andra tycker. Då hade jag valt en annan yta. Den yta jag gillar är en yta som många tycker är underlig och konstig. En annorlunda yta. Ingen normal yta.

Kanske ytan betyder så mycket för att jag ser livet i bilder. Eller inte livet kanske, men omgivningen. Det är som att ögonen fotograferar. När jag ser något registrerar jag väldigt mycket. Mannen till exempel kan gå förbi samma saker utan att ha sett något. Jag ser, påverkas och registrerar. Jag har en enorm bildbank däruppe i skallen.

Det kanske är så att en del av oss uppfattar världen med synen som det mest aktiva sinnet. Andra uppfattar dofter, ljud, förnimmer stämningar eller ser helheter och samband.

Jag känner visserligen av stämningar också, men framför allt ser jag allt i bilder.

När jag promenerar ser jag snön i närbild, jag ser hur vinden format snön, jag ser trädtoppar och knotiga stammar, jag ser när någon målat om fågelholkarna. Jag ser små vackra stenar och jag ser hur ljuset faller på trädstammarna. Ofta ofta tänker jag att jag saknar kameran på mina promenader. Men min hjärna registrerar som en kamera. Det blir sällan lika bra som i huvudet. Det bästa objektivet har ögonen. Snacka om vidvinkel och fokus!!! 

Jag njuter också väldigt mycket av det jag ser.

Jag älskar att se vackra gårdar där människor format miljön. Där tidens tand nött fasaderna, där en traktor står parkerad, efter att ha plogat isvägar eller bara kört ett lass ved. Jag älskar att se spåren av liv. Spår av fågelfötter som sprungit runt en mörk fläck med något, kanske hästbajs. Harspår som korsar vägen och försvinner in i skogen.

Det är en fröjd att bo på landet och få se mest oförstörda miljöer.

Att se så mycket och att ta in så mycket som jag gör är jobbigt i en mer förorenad miljö.

Hårt trafikerade bilvägar där snön är gul och svart, där träden ser krumma och taniga ut, där viltstängsel och mitträcken sätter prägel på naturen, såna bilder etsar sig också fast. Deppiga hus som sett sina bästa dagar, utnyttjade, trötta, oälskade.

Det är både en gåva och en belastning att se livet som jag gör.

Jag tror det är därför jag är så beroende av en vacker yta. Av att låta mina ögon vila i det som ögat gillar. Det skaver mindre, jag får ro.

Ibland tycker jag det skulle vara skönt att inte bry sig. Att inte se. Det skulle kanske ge livet helt andra dimensioner?

Jag tycker ändå att jag prioriterar det som är viktigt, barnen, Mannen, djuren, maten, själen (jag tänker och läser mycket). Så jag ägnar ju inte ALL min tid åt yta. Även om det antagligen kan verka så.

Här i bloggen, ägnar jag nog mest åt ytan. Bloggen är ett sätt att ge utlopp för denna min passion, att ge ytan det utseende jag njuter mest av.

Det som finns innanför ytan kanske sipprar ut ibland men inte så ofta. Jag tror inte det beror på att det är tomt därinnanför. Jag tror det beror på att jag inte tror att innandömet intresserar andra så mycket. Det är privat och kanske bör förbli så.

Är min blogg för ytlig?

Får man en dålig smak i munnen efter ett tag?

Är jag likadan som människa?

Ja, vilka funderingar jag hamnade vid bara för att jag ifrågasatte mitt behov av en vacker miljö.

Jag tror att just precis därför att jag ifrågasätter mitt intresse då och då gör att jag inte förlorar mig helt.

Jag stramar upp mig, tvingar mig att tänka i andra banor ett tag. Funderar vad som är viktigt egentligen.

Det är viktigt att ifrågasätta sig själv.

Jag är i en sån period idag.

Ännu en fullspäckad helg lider mot sitt slut. Det har varit basketturnering i dagarna två och skejthallsvaktning och melodifestivalstittande bland annat och vips är helgen över. Jag säger som barnen ofta säger "Varför kan inte helgen vara lika lång som veckan?"

Fåglarna Scottie Pippen och Tutti Frutti flög ut på lördag förmiddag och har NYSS flugit hem. De har spankulerat på tavlor, de har suttit högst upp på bokhyllor och spanat, de har sovit på gardinerna (och bajsat överallt) och så har de flugit. Stora härliga vändor. De kraxar och flyger.

Pommac har varit portad från vardagsrummet ända sen de flög ut. Det tog alltså ett drygt dygn innan de flög hem. Jag blev förstås orolig för att de inte åt eller drack men det gick ju bra. De är lite virriga våra pippifåglar. Det tar veckor mellan flygturerna och varje gång hittar de inte ingången. Suck, ärthjärnor!

Helen, som delar med sig av alla härliga bilder hon hittar på nätet har hittat en sån där pangbild som  jag går igång på.Love love love!!! (för att referera till Melodifestivalen...)

Jag vet inte riktigt vad det är, om det är kakelplattor eller bara gamla kort. Men bilden tilltalar mig ändå.

En sån där gammal diskbänk vill jag ha! Okej, jag kan avstå kranen, för det är så praktiskt med engreppsblandare, men hade det suttit en sån kran hade jag inte tagit bort den.

Helen skickade en kul bild också.

Hahahaha!!!! Jag vet inte om jag skulle våga dra ner byxorna här. Tänk om jag glider iväg med rumpan bar. Det hisnar i magen. Det kanske är tur man sitter på toa rentav...

Jag bara älskar tanken att någon gjort en sån här toalett!!!!!!

 Har ni sett en så bedårande söt vägg nån gång? Notera att dörren är inmålad i väggen. 

Den här dörren kunde gärna få leda till mitt hus. Man undrar hur resten ser ut. Jag vill öppna och gå in.

Vår entré är verkligen en av de mest eftersatta sakerna med vårt hus. Skruttig, stökig, rörig, omysig.

Jag skulle verkligen behöva göra en makeover. En entré ska vara inbjudande. Gärna bjuda på nåt vackert. Vår är en katastrof.

Hos oss möts man av tre plåttunnor med sopsorteringsgrejsimojs i. Mjölkpaket och kartonger i en, hårda plastförpackningar i en och så en tunna med aska från spisen. Väl inne i hallen möts vi av en rosa plastback med kuvert och liknande som man inte får blanda med återvinningspapper. Sen har vi backen med gamla tidningar som ska återvinnas.

Väl inne i köket har vi nu börjat samla mjukplast som ju också ska återvinnas sen några veckor tillbaka. De har vi än så länge i en plastpåse vid ingången tilll köket. I det pimpade sopskåpet (ni minns väl min pimpa sopskåpstävling?) sorterar vi glödlampor, batterier, matrester, hårdplast igen, (som töms i tunnan på bron), metall, färgat glas, ofärgat glas och så keramik somgått sönder.

Vi druknar i sopsorteringskärl!!!!!!

Här märks det att vi bor i ett gammalt hus. Ingenstans finns utrymme för sådant här. Ingen groventré, ingen stor tvättstuga eller hopbyggt garage.

En liten hall som har nog med alla kläder, väskor och skor. Ett badrum som har nog med sina högar av tvätt och handdukar och tvättmaskin.

Vi  har stora sovrum  men vi kan ju inte belamra sovrummen med sopsortering. Detta är ett dilemma jag funderar mycket på. Jag förväntar mig att jag löser detta.

Hur gör ni med alla sopsorteringskärl. Mejla gärna bilder på bra lösningar!!!!

Mitt fula-100-kronors-furu-hörn-stugskåp får nog låna inspiration från det här.

För jag blir så GLAD när jag ser detta skåp. (Från tidningen Family Living) Och just det att sätta tapet på insidan och dessutom måla avvikande färg på insidan är det jag mest gillar. Jag har ju målat ett skåp rött redan och vet att jag trivs med det.

Det får nog bli något hitåt! Jäpp!

HÄR kan man bläddra i tidningen på nätet och läsa artikeln. Coolt. Och vilka klara fina färger det blir!!!

Idag kan man se min färgpiffning av ett vitt hem i Norrbottens Kuriren. Här finns några bilder och en film. I filmen ser man bättre hur det blev. Mina egna bilder kommer här.

Vardagsrummet före med matchande svart Pommac.

Och med efter med färg.

En fin sittbänk före:

Och med ett färgtillskott:

 Det fina köket före:

 Och med lite färgvitamin.

Klädde de frostade skåpluckorna med presentpapper.

Med tejp bara, superlätt att sätta dit och att ta bort.

Kökssoffan fick nytt tyg och glada kuddar och ett tyg på väggen. Mitt favorittyg fick äran.

En annan vinkel av vardagsrummet.

Jag gjorde en liten barnhörna i pigga färger. 

Som synes har jag använt mina egna grejor så det mesta känns väl igen. Det var skoj att se allt på plats i en annan miljö än vårt skrutthus som är orenoverat till största delar istället för detta fräscha nyrenoverade hus. Att färgpiffa var kul eftersom det syntes så bra mot det tidigare väldigt färglösa. Det blev verkligen stor skillnad trots rätt liten insats. Allt går ju att ta bort på några minuter.  Så med en vit bas kan man trolla efter humör.

Ni som gillar vitt och diskret behöver inte tala om att ni gillar före bättre. Det förstår jag ändå. Det var fräscht och fint redan innan. Allt beror ju på om man gillar färg eller inte. Men ni som trott att ni gillar vitt och diskret och sen märker att ni gillar det färgstaka bättre får gärna berätta det! Det vore kul att höra om man lyckats övertyga någon icke övertygad om färgernas betydelse.

Jag är färgberoende och kan inte leva utan glada färger.

Blir liksom låg i färglösa miljöer...

Mina amatörbilder blir rätt mörka ser jag, så klicka in er till de proffsigare bilderna så syns det bättre.