Vi har nu bott i vårt hus i snart två år.

Huset har blivit vårt hem. Vår vän.

Att komma hem känns som att omslutas av en varm famn. (Trots att vi snålat på värmen och haft mer än svalt mest hela vintern.)

Vi har firat jular, födelsedagar, skolavslutningar, påsk och andra högtidsstunder. Vi har bråkat och älskat och kramats och skojat och retats och lekt. Vi har städat huset. Gnott och fejat. Slagit in spikar och målat och piffat. Vi har bott in oss. Möblerat om. Kastat om rummen. Vi har förbannat skavanker och vant oss vid dem. Huset har en massa fel och brister. Varje fönsterkarm och dörrkarm är avskavd och ful. Innertaken är fulla av hål efter lampor som flyttats runt. Väggarna är fulla av spikhål. Golven är minst sagt slitna. Mycket återstår att fixa innan det är ett hus i god form. Det är dragigt och kallt. Det har skyhög elkonsumtion. Det är trasiga hängrännor och flagande fönster. Det är över huvudtaget ett hus i stort behov av omsorg. Vi har åratals fixande framför oss.

Och just precis det är det jag gillar mest med huset. Det är inte klart. Det är långt ifrån klart. Det är mycket att göra och många beslut att ta. Precis som jag vill ha det. Det ger mig en känsla av frid. En källa att ösa ur. En kreativ oas att älska. Det finns alltid något att fundera över. Alltid något att ändra på. Det ger mig frid i själen.

Jag vill aldrig bli klar. Jag vill känna den där pirrande känslan jag får innan ett projekt startar. Det är roligt att genomföra och kul att se det klart, men allra bäst är innan man startat.

Detta hus är älskat för sin skruttighet. För att det erbjuder oss det vi vill ha. Värme, skydd, gemenskap, trygghet, lust att skapa och arbete. Det är ett hem att leva i.

Jag är inte längre nyförälskad. Jag älskar.

Jag är trogen och jag tänker förbli trogen.

Det är en härlig känsla. En ovan känsla till ett hus. Jag har flyttat så mycket i mina dagar att detta med att byta ut och skaffa nytt blivit en vana. Men nu är jag stadgad. Jag har huset som väntat på mig. Huset har också haft många invånare. Jag tror att det också känner samma sak. Trygghet, varm famn och i goda händer. Det älskar kanske oss för vår skruttighet, vår enkelhet och vår tillgivenhet.

Så käraste hus-detta är min kärleksförklaring till dig!

Här är vårt hus den första dagen vi hade nyckel till det, valborgsmässoafton 2007. Två veckor senare gick flyttlasset och vi flyttade in.

Känslan då, första gången vi trampade marken som husets ägare går aldrig att återuppleva. Det var bara total eufori.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

HÄR finns jag nu!   Om ni vill komma i kontakt med mig under min SkönaHem period går det bra att mejla på persiljekvist@gmail.com   Jag vet att det känns konstigt med den nya bloggen, men ni måste orka vänja om er! Tänk på mig som måste skriva och v...

Vet ni, mina kära läsare, att nu är det mitt sista inlägg här på denna blogg. Jag ska nämligen flytta!!!   I våras fick jag frågan om jag ville prova blogga hos Sköna Hem och frågan kom precis när jag hade en inspirationssvacka så jag tackade ja på ...

Idag blir det en bildkavalkad. Mitt bildsinne är starkare vissa dagar. Jag går med en bildblick och tittar på mitt liv. Ser vackra vyer överallt. Totalt pmsfri så att säga. Allt är vackert, till och med stök... En underbar sjuka!    Tvätt som inte s...

Jag har syhörna i vardagsrummet, nu igen. Jag har valsat runt i hela huset för att åter landa ungefär där jag började som nyinflyttad. Nu ska jag försöka bli kvar där. Åtminstone tills vi renoverar vardagsrummet. Det är verkligen konstigt hur man ka...

Nu kan man se min Man på bild. Hämta förstoringsglaset Tant Grön. Och Grattis på FÖDELSEDAGEN! (Kanske var det igår, men i efterskott i så fall.)   ...