Ja, vad tvingas man inte genomlida för sina barn. Melodifestivalen.

Hm, ja, inte my cup of tea, men sanningen att säga, när jag väl "tvingas" sitta och se det så grips jag med av stämningen. Många klagar på Petra som leder cirkusen, men jag gillar henne. Lite teatralisk, men det tror jag är heeelt medvetet från hennes sida. Jag gillade faktiskt den ena låten som gick vidare; operalåten.

Jisses amalia vilken vacker röst och låten lyfte flera hundra meter över de andra.

Jag är en udda typ tror jag. Jag gillar nämligen opera.

Från att ha varit en hårdrock och melodiskrock tjej, blev jag en svår jazzrocktjej för att landa i en mix av hårdrock och jazzrock och klassiskt.

Älskar fortfarande alla låtar med artister som präglade mig under min uppväxt, Deep Purple, Nazareth, Status Quo, Led Zeppelin, Pink Floyd, 10cc, Genesis, Black Sabbath och så Kate Bush, (med flera med flera), de kommer alltid att ligga mig varmt om hjärtat. Men idag konsumerar jag barnens musik eftersom min musik inte ryms i luftrummet. Det räcker med musik som det är. Så det är RixFM favoriter för hela slanten plus Green Day,  och annat. Ny musik alltså.

Men när barnen var små och inte upptäckt att man kunde fylla luftrummet med annat än sitt eget skrän, då var den enda musik jag kände ro med opera. Just det OPERA. Det är ju faktiskt lite underligt. För är det rogivande???

Jo, det är det!!! En opera kan lyfta en till himmelska höjder. Efter barnskrik, bråk, tjut och oljud är opera som balsam för öronen. Det lägger sig som ett mjukt filter av bomull och lenar själen. Jag blir alldeles lugn och avspänd.

Mannen älskar fortfarande att ösa hårdrock och det håller på att göra mig GAAAALEN. Hårdrock låter som ett gäng barn som bråkar. Det är samma stressfaktor i ljudet. Betänk då att jag innan jag blev fyrabarnsmamma älskade hårdrock. Men nu orkar jag inte lyssna på det. Jag har bytt hårdrock till opera. Det är lite konstigt!!!

Men prova ha fyra barn som skriker, bråkar, tjatar, skrattar, busar , stojar, i 12 timmar i sträck, dag ut och dag in, då lovar jag att du inte heller blir avspänd av att lyssna på hårdrock.

Mannen tycker jag är snobbig och försöker vara svår men jag försöker bara låta bli att bli galen!

Jag tror faktiskt att min ålder håller på att hinna ikapp mig. Plöstsligt har jag blivit så fruktansvärt blödig och gråtmild. Det har jag förut betraktat som en ålderskrämpa. Jag har nu drabbats av den. Det är bara att inse.

Häromdagen då jag stod på ett av stadens köpcentra för att lyssna på en massa unga människor som ansökte till Talang 2009, då kunde jag inte hålla tårarna borta. Unga tjejer som sjöng för allt vad de var värda, medan en publik på kanske 30 personer stod och granskade dem med ett krisitskt flin på läpparna. Det räckte för att mina ögon skulle svämma över. Det var till och med nära att det blev rena rama hulkningarna. Jag var inte ens mamma till dem!

Idag på melodifestivalen när Susanne Alfvengren sjöng sin låt och jag lyssnade på texten så tänkte jag på mina barn och att jag älskar marken de går på och så tänkte jag på att Susanne såg så gammal ut och så tänkte jag att jag är ju lika gammal ungefär och så tänkte jag på min mamma och så tänkte jag på det ofrånkomliga åldrandet och att hon kanske ska dö ifrån mig någon gång och så var det kört, tårarna vällde upp. Det är ju hopplöst!!! Sen vid omröstningen satt Susanne Alfvengren och såg jättesur ut. Va! Jag som till och med fällde tårar för hennes skull! Hmpff!!!

Jag kan inte låta bli att få en stoooor fet klump i halsen på alla skolavslutningar, alla uppvisningar, alla tillfällen då barn sjunger, läser dikter eller bara visar upp sig. jag blöter ner kuddar till teveserier, filmer ja till och med då sportstjärnor segrar. Jag menar HALLÅ! Det får ju vara någon måtta på snörvlandet.

Men nix.

Jag har blivit blödig med ålder och det verkar inte stabilisera sig.

VARJE högtdilig stund ska blötas ner med tårar. Då kommer alla sorgliga stunder jag upplevt i mitt 46-åriga liv. Det bara väller fram. Det kan bli mer än tårar, det kan bli snorkalas också. Vill det sig riktigt illa sitter jag och gråter så axlarna hoppar och snoret bara forsar ur mig.

Jag vet. Pinsamt är bara förnamnet.