När jag spanar på inredning, en av mina favoritsysselsättningar, faller jag alltid för personliga mysiga inredningar, där de som bor där ser ut av leva och göra saker. De har sina hörnor som de trivs i och ANVÄNDER. Det är något jag själv strävar efter. Att bara ha inredning som används. Blir det det  ett "dött" utrymme som bara finns för att titta på, ja, då ryker det illa kvickt.

Därför blev jag så glad igår då Pommac stod med nosen vid kistan och blängde ömsom på den och ömsom på mig. "Nå, ska du bjuda upp mig idag eller..." verkade han tänka. Klart jag bjöd upp honom.

Det är så sällan någon annan slår sig ner där så jag blev så glad att han var sugen. Nu är det hans plats!!! Därifrån har han betydligt bättre utsikt än nerifrån sin vanliga dyna på golvet som dessutom är placerad bakom soffan. Visserligen trivs han där, men omväxling förnöjer, även för en hund.

Den nypimpade hyllan fick flytta in hos dottern. Den behövdes där. Ingen har så mycket pryttlar som hon. Ingen ordnar och fixar så mycket med sina pryttlar som hon. Så hyllan kom till användning direkt och är nu en uppskattad liten hylla. Inte längre bortglömd och ratad.

Jag tror hyllan är GLAD...Den trivs.

För att den skulle få plats var vi tvugna att möblera om. Då frigjorde vi trädet och giraffen. De syns nu  jättebra. Jag är sugen på att ge trädet mer löv nu till våren. Lövsprickning på gång alltså!

Är det inte liiite glest mellan löven? Kanske behövs det mer fåglar och mer blommor? Ja! Kanske trädet ska blomma till våren???

Den vita möbeln som jag inte riktigt vet vad det är...har fått en uppgift i livet. Där leks och möbleras och jag tror att den känner sig behövd och glad. Pallen jag målade och klädde om är fortfarande som ny och trivs i bänkens/hyllans sällskap. Jag tror de är ett par!

Här är dotterns alldeles egna förtjusande blandning. Skåpet med klistermärken är också förtjusande och alla hennes finsaker och favoritbilder samsas fint på tapetserade hyllan. Jag tror att det hyllplanet var en av de första saker jag tapetserade!

Det må vara ytligt, men det är nog ändå en gåva att vara tacksam för, detta att kunna glädjas åt sina prylar. Visst, det betyder inget när det kommer till kritan, men så länge det inte kommer till kritan är det likväl en förmåga att vara glad för.

Kanske materialism i rimlig mängd är ett slags lyckopiller?

Är det förresten någon som vet varifrån uttrycket "komma till kritan" härstammar? Det har antagligen att göra med att "handla på krita"?

Eller?

Det var märkligt vad det var många som delade min dröm om ett personligt café!!!

Det måste vara BRIST på såna i vårt avlånga land, eller så är det något med caféer. En frihetskänsla, en dröm om att få göra något för sig själv. Naturligtvis har man bara glada, coola, mysiga, tacksamma gäster. Ingen som klagar på dåligt fikabröd eller som pissar i papperskorgen, eller börjar slåss  och riva inredningen. Ingen som torkar snoret på den klädda soffan eller som tar fram en stilett och strimlar skinnsoffan som står i ett hörn. Nä, på vårt drömmars café är det idel vänlighet och lycka. Bakom kulisserna står Mannen och kastar lystna blickar på oss och stjäl sig en kyss så fort han kommer åt, medan vi stressar förbi med en plåt nybakta bullar, rosiga och granna. Barnen kommer till caféet efter skolan och sliter åt sig en bulle och ger oss en kyss på kinden innan de sätter sig i sitt favorihörn och gör sina läxor. Här finns ingen teve, inga datorer, bara färska buketter på borden och kaneldoftande bullar. 

Sockerkaksidyll helt enkelt. 

Det är det vi vill ha!

Ett enkelt liv, utan vardagliga konflikter, utan oro för ekonomin, utan stress och läxor och syskonrivalitet. 

Det finns i det där caféet vi målat upp inför våra inre.

Vi kanske ska titta på våra liv. 

Sätta det i relation till någons liv som är svårare. Liv som har ingredienser av sorg, smärta, sjukdom, krig, riktig fattigdom, svält osv osv. Vi kan säkert allihopa hitta någon i vår närhet som har det sämre än oss. Jämför neråt, se vad vi har, var tacksamma för det vi har.

Okej, drömma är underbart, men ibland behöver vi öppna våra ögon och se vad vi verkligen har. 

Gör det.

Se.

Och njut.

Att vara frisk, ha mat för dagen och leva i ett land där krig och naturkatastrofer är något som finns långt bort, det är större än vi egentligen förstår. 

Tänk vad bra vi har det!

TÄNK VAD BRA VI HAAAAAAAR DET!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Tänk, vi kan drömma om ett mysigt café. Vi kan nästan känna att det är uppnåeligt. Nästan.  Det gör drömmen njutbar. Skön.

Tänk, vi har ork och kraft över att drömma.

Bara det.

Det är LYCKA det!

Vilka lyckoostar vi är!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Om jag inte var en fyrabarnsmamma, om jag inte hade ett nyköpt hus, om jag hade mera pengar, om jag inte var så feg, då skulle jag vilja öppna ett café. Ett mysigt café endast inrett med loppisfyndade möbler. Varje bord skulle ha sin egen stil, varje hörna sin egen känsla. Jag skulle prova alla mina inredningsidéer och verkligen ta ut svängarna. Jag skulle ha blommigt, prickigt, randigt, färgglatt porslin. Inte en stilren servis utan alla möjliga sorter så att alla kunde välja sin favoritsort.

Det skulle andas avslappnad stämning, det skulle vara dämpat och mysigt. Varje bord skulle ha sin egen taklampa så att det blev lite intimt sådär.

På sidan om skulle jag ha en liten hörna där jag kunde sälja mina väskor och andra kreativa alster. Lite "pärlor" som jag räddat undan sopdöden.

Det skulle jag göra om inte om.

Vad skulle du göra om inte om?