Sängborden är nu klara.

Det blev blåblommig tapet på nedre hyllplanet.

Jag är nöjd utan att vara toknöjd. De blev bra. Hyggliga. Godkända liksom. Inga MVG och inget hjärtdunkelidunk, men helt okej. Mycket snyggare än innan iallafall.

Och det är gjort framför allt. Det här är något jag tänkt göra typ 100 gånger förut ungefär, så det känns bra att det är gjort. 

Till middag idag blev det superduper enkel mat, spagetti och köttbullar.  Mannen och jag åt dock inte spagetti utan en slags egenpåhittad coleslaw. Skitgod.I den har jag fint strimlad rödkål, purjolök, fint skuren ananas och valnötter. Som dressing tog jag idag typ en deciliter a-fil (hade inget annat) två matskedar majonäs och så flingsalt och svartpeppar. Gott, lågt GI och billigt! Vitkål, rödkål och lök hör till det billigaste man kan äta och det är ju så gott!!!

Lillegrön, som inte har något namn ännu (namnförslagslistan har utökats med  Scotty Pippen, Kobe Bryant och Fläcken) har idag kvittrat för första gången. Först när han hörde fåglarna ute och sen när vi stekte köttbullar. Då blev vi glada, även om han förmodligen kanske bara ropade "hjälp mig hjälp mig, de har satt mig i en bur, befria mig, hör ni, hjälp mig" till de andra fåglarna...

Men han hoppar omkring lite i buren och provar pinnar och gungan så han är inte lika rädd som igår. Skööönt!

Jag har inte velat blixtra på honom så  första bilden på honom är lite suddig...

Under livets resa har jag ibland haft en del genant bagage nedpackat.

En del passioner.

Jag får ibland passioner för olika saker och de kan så här efteråt ibland te sig obegripliga. 

En av de mest obegripliga passioner jag haft är min kärlek till Gerard Depardieu.

Som jag avgudade honom.

Jag såg allt jag kom över med honom. Det här var ju före internet och före dvd:er och nästan före VHS:ernas tid. Jag var en passionerad filmälskare och spelade in allt jag kom över och då särskilt filmer med just Gerard Depardieu.

Det finns säkert fler än mig som haft honom som idol eftersom han blivit en så stor stjärna.

Men likväl ter det sig lätt obegripligt i dag att jag som ung kvinna var så förtjust i honom.

Andra i min ålder gillade pojkband eller unga filmstjärnor men jag, jag föll för den här knölen.

Idag tycker jag att han inte är mer än en knöl. En stor knöl liksom. Urtypen för knöl. Jag säger inte att han beter sig som en sådan. Jag vet inget om honom idag. Jag bara känner inte mer för honom än för en knöl.

Så här ser han visst ut idag...

Inte nu för att utseendet spelar någon roll. Bildskön har han ju aldrig varit.

Han hade något annat som jag såg.

Men det ser jag inte längre.

Passionen är ju över.

 Såna här bilder kan få mig på fall. Jag faller för vita golv.För aldrig lyser ju färgen på annat så mycket som när det är vitt omkring. MEN jag ska inte ha vita golv. Det är golv för städfantaster och någon sån kan jag ALDRIG erkänna mig som. Tyvärr.

Så smutsgrå golv kan nog passa bättre hos oss. Men det är väl också fint?