Direktlänk till inlägg 5 januari 2009

En aha-upplevelse!

Av Persilja - 5 januari 2009 09:22

Det var en gång en flicka som var världens lyckligaste lilla unge. Hon var ett busfrö som jämt hittade på bus och tokigheter med sin storebror.

Hon växte och fortsatte att vara busig och glad och fulla av energi.Hennes milda glada humör var omtalat. Som bebis gick hon att väcka på beställning när något besök ville hälsa på henne.

Hon växte och var fortsatt glad med många kompisar, massor av leklust och fantasi. Snart fyllde hon 13 år och på sommaren kom det där som gör en flicka till kvinna. Mens.

Med mensen kom hormoner.

Jobbiga, svängiga, nedbrytande hormoner.

Mens hade mamman och kompisar berättat vad det var. Det visste flickan som nu höll på att bli kvinna.

Mensvärken som också ganska snart dök upp förstod sig mamman och pappan och andra på och fort lärde sig flickan att hata sin mens för att det gjorde så fruktansvärt ont varje gång. Hon hade så ont att hon kräktes och värken var outhärdlig.

Flera gånger tog mamman henne till en läkare för att få hjälp men han sa att det går över och det är vanligt och inget att vara rädd för.

Så flickan fick fortsätta att ha gräsligt ont minst en gång i månaden.

Det onda blev värre och värre ju äldre flickan blev.

Hennes tidigare milda och positiva humör var också som bortbytt. Nu hade hon blivit en alltmer inåtvänd, ledsen person. Den forna sprudlande livsglädjen kunde visa sig mellan varven men tungsintheten som drabbade henne ibland blev svår att bära. Den präglade hennes personlighet. Hon förstod inte vad som hände. Från att ha varit det gladaste barn, blev hon en tystlåten tonårsflicka med ibland djupa depressioner.

Föräldrar och omgivning visste nog inte hur djupt nere hon var emellanåt. De antog att det var vanliga tonårsfasoner.

Hennes självförtroende dalade. Från att ha trott att hon skulle erövra världen drog hon sig undan och hade nog med att klara vardagarna. Att gå till skolan vissa dagar var som att bestiga Mount Everest.

Hon förstod ingenting, men antog att det var henne det var fel på.

Flickan växte och blev vuxen. den förfärliga mensvärken fortsatte. En gång i månaden var hon svårt sjuk, låg på golvet och kved och kräktes och våndades.

Vid några och tjugo hörde hon talas om att det fanns hjälp att få. Att det fanns en medicin som faktiskt kunde lindra plågorna. Hon gick till en läkare och fick utskrivet medicinen. Nu hade hon iallafall ett vapen mot smärtorna.

Deppighetskänslorna fortsatte dock att komma som ett brev på posten varje månad.

Nu sitter samma flicka och har blivit 46 år.

Hon har plötsligt fått insikt om att hennes tungt deprimerade tonårstid förmodligen BARA hade med hormoner att göra.

På den tiden visste hon inte vad PMS var och hade inte lärt sig att hantera dem. Nu som 46-åring med en bas att stå på, kunde hon ju se det där sambandet så tydligt. Även om hon nu halkar ner och blir deprimerad och låg och irriterad och dysfunktionell så VET hon vad det beror på. Hon vet att det går över och hon VET att det inte är som hon tror då hon mår så här. Hon tror inte att hon är värdelös eller galen eller lever ett meningslöst liv. Hon förstår att det går över, att det inte är hon själv eller hennes känslor, utan att de är nedsvärtade av de starkaste hormoner.

Tänk om någon kunnat berätta detta för den där gryende kvinnan för 30 år sedan. Så mycket lidande hon kunnat slippa. Så annorlunda hennes självförtroende hade blivit. Så bra om hon hade kunnat veta att det skulle gå över på några dagar. Nu trodde den där unga flickan att det var så här hon var. Tungsint och självföraktande.

Som 46-åring har kvinnan kunnat se ett tydligt mönster.

Som ung med mens som nyss startat kom pmshormornerna förmodligen i väldigt stora kvantiteter. När mensen var ny och skulle etableras i kroppen. Det var förmodlingen då topparna var som högst.

Det påverkade det unga oerfarna sinnet väldigt mycket.

Svår pms hade hon sen till omkring 30-årsåldern då hon började "procucera" barn. Då mildrades doserna väsentligt och andra livsbringande hormoner tog över. När fjärde barnet kommit och kvinnan var 38 år började doserna öka igen. Hennes månatliga humörväxlingar var enorma. Hon blev en rasande tiger var tredje vecka men förstod ju vad som hände med henne. Svängningarna har fortsatt och verkar ibland ha ökat i styrka nu inför sista åren med mens. Det märks att allt inte är i riktig balans. Hennes punktlighet har upphört så det har ibland blivit svårt att förutse och förstå att det är pms som är orsak till hennes stingslighet och nedstämdhet. Men hon ser ett mönster.

Ja, det handlar förstås om mig det här.

Jag har fått en plötslig insikt om att det kanske är pms (eller vad man kallar det som bildas i kroppen inför mens)som säkerligen ställer till det för unga tjejer. Anorexia, bulimi, depressioner där de skär sig i armarna, självföraktande handlingar, konflikter med föräldrar och skola och omgivning, tänk om allt bottnar i pms. Min egen erfarenhet är att det bildades enorma mängder ämnen i kroppen som ung. Den tungsinthet jag drabbades av, som jag nu förstått var pms, var tyngre än något jag haft som vuxen.

Som vuxen har jag ju ändå en grund att stå på. Jag vet vem jag är, hur jag är, vad jag kan, men som ung och oerfaren har man inte den vetskapen och den nedstämdhet man drabbas av gör förmodligen stor skada på självkänslan. Sen blir man så förbytt att det kan vara svårt för föräldrar och omgivning att hänga med vad som händer och man blir kanske mest betraktad som en svår och komplicerad människa att ha att göra med. Det har inte hunnit byggas upp så mycket positivt att det är lätt att rasera allt på några pmsomgångar.

För mig har det här kommit som en stor AHA upplevelse. Var det DET jag led av. Ja! Naturligtivs! Nu hade jag ju säkerligen ändå ganska lindriga symptom eftersom jag aldrig rikgtigt hamnade i trubbel för det. Jag skötte skolan, kunde ta mig upp emellanåt. Men det finns så många unga tjejer som gör sig illa, som verkligen hamnar i svårigheter. Tänk om allt beror på pms. (Det finns säkert en annan medicinsk term för det men jag använder mig av det nu.) Tänk om det hade gått att forska fram en medicin som tog bort effekterna av pms.

Tänk så mycket lidande vi sluppit.

Tänk om ingen sett det här sambandet utom jag?

Hallå läkarstuderande, medicinforskare, här har ni något att forska om. Ni kommer att se sambanden väldigt snabbt. Lös detta!

Är det så att alla redan vet sambanden mellan unga kvinnors problem och pms, men att man inte gör något åt det?

Isåfall är det åt helvete.

Det borde gå att forska fram något hormon eller någon kemisk substans som tar bort pmseffekterna på hjärnans känslocentra men fortfarande låter dem påverka fortplantningsförmågan.

Tänk så mycket onödigt lidande det skulle ta bort.

Sen finns de de som påstår att pms inte finns.

Suck.

Allmänt

Dela

Helena

5 januari 2009 11:29

Jaa du..., dessa hormoner... Förvandlas själv till ett ömsom rytande, ömsom självömkande lejon en gång i månaden. Och f----n ta den som frågar om jag har mens då!!!! Har nu en snart 15årig dotter som oxå har sina pms-perioder blandat med de "vanliga", svallande tonårshormonerna som är nog så jobbiga i sig. Vi har ur-svårt att klara av varandra av och till, men jag FÖRSÖKER att minnas hur det var och jag FÖRSÖKER "tröka" med henne... Men usch vad jobbigt det är. Och ja..., jag tror oxå på det här med att bulimi, anorexi, depressioner etc är relaterat till hormoner.... Kramar

http://www.svenserud.blogspot.com

rosalucia

5 januari 2009 11:42

Det ligger mycket i det du säger; hormoner ställer till en himla massa utan att nån fattar vad det rör sig om!!!!!

http://rosalucia.bloggagratis.se

maloppa

5 januari 2009 11:54

Du har en poäng här, jättebra skrivet och på frågan varför det inte forskas mer är ju för att det just drabbar kvinnor och tjejer. Tänk er en man med mensvärk och pms, IVA-platserna skulle bli fulla *ler*.
Överlag är de manliga sjukdomarna klart överrepresenterade både i forskning och läkarvetenskap överlag så varför skulle detta vara ett undantag. Hade detta varit min "branch" skulle jag genast ta tag i det, tycker det är spännande att forska....
Hoppas någon annan nappar!

http://maloppas.tradgardsblogg.se

elaina

5 januari 2009 14:38

Mycket insiktsfullt skrivet!
Vidarebefodra detta inlägg i ett mail till div. docenter, gynekologer, forskare m.fl Varför inte direkt till aneroxikliniker, BUP, ungdomskliniker etc.
Detta fenomen är ju sånt vi kvinnor vet om mycket väl, men av gammal hävd tiger å lider vi i det tysta, av nån j#¤la anledning?!?
Instämmer med Maloppa å säger att om det vore karlarna som födde barn sku vi ha ett BB invid varje bensinmack...
=o)
ps:LyckOst Du som fick växa upp med Din storebror, det fick inte vi, tyvärr.

http://www.elaina.bloggagratis.se

Pippi

5 januari 2009 15:13

Men gudars vad bra du skrivit om PMS! Halleluja och amen! Tyvärr tror jag att PMS-forskningen är rejält eftersatt just för att det är ett kvinnligt problem och inte ett manligt. Men med tanke på hur dysfunktionell man kan bli så borde ju finnas en samhällsekonomisk vinst att göra om man hittade en bra hjälp för de (oss) kvinnor som lider av eländet. För mig har det blivit ett helsike sedan jag fick barn, p-piller blev det än värre av - en veckas PMS blev fyra per månad :/ Antidepressiva har så mycket biverkningar som inte är det minsta trevliga... Än en gång: Kanonbra skrivet!

http://langstrump.wordpress.com

mimsons

5 januari 2009 16:23

Hej

Jag är inne o läser på din sida ganska ofta, men har varit en doldis. Lovar att bättra mig. Gillar dina inlägg!

Lisko (du vet vem)

5 januari 2009 16:28

min mens är sen...

ela

5 januari 2009 17:37

Vad bra du beskrev allting, och visst, vår generation visste inte någoting allt om PMS (är 47). Jag fick med 40 år ännu konstigare problem, ingenting som vanlig, började svettas som en dåre och hjärtad gjorde ont .... tills jag äntligen begrep, nu blir livet bara bättre! Klimaterium, det var tidigt, men tror mi, jag klagade inte och må nu så bra som aldrig förr. Ge inte upp, det blir säkert bra igen!
Ha det så gott / ela

http://medcolour.blogspot.com

Nettan

5 januari 2009 17:42

God fortsättning . Det finns något litet på min blogg till dig.

http://pysselnettan.blogspot.com

Anitha

5 januari 2009 19:12

Vet du om att det finns något som heter PMDS också? Det låter nästan som det är det du hade under åtminstone tonåren...Du har rätt i att det borde forskas mer på kvinnor och kvinnors åkommor, för än så länge utgör ju män basen för större delen av den forskning som finns. Bara en sån sak som att många kvinnor drabbas av oupptäckta hjärt- och kärlsjukdomar, eftersom den forskning som finns är baserat på män och inte kvinnor...

Hur som helst, här kan man läsa lite mer om PMDS: http://sv.wikipedia.org/wiki/Premenstruell_dysforisk_st%C3%B6rning

Jo, förresten, én sak till: Något många inte vet är att man kan få PMS även runt ägglossningen, vilket torde göra livet till ett helvete för många inte bara én gång per månad, utan två...

http://aurora-borealis.bloggagratis.se

Maria

5 januari 2009 20:28

Å vad bra skrivet om PMS! Känner igen mig så väl - har i dessa PMS-perioder kunnat skilja mig, sälja hus och adoptera bort barn på 2 röda förbannade sekunder utan att blinka. För att sen - såklart! - ångra mig och gråta krokodiltårar om en stund. Dessa hormoner gör att man inte känner igen sig själv, man visar sidor man inte trodde man hade och som man inte är stolt över efteråt... Monterade in en p-stav för tre år sen och all PMS är som bortblåst (sen att det är en massa andra biverkningar av det som inte är roliga - men det gäller att gradera: Vilket är värst?), men det kan man ju inte rekommendera en 14-15-åring...
Håller med dig, mera info om PMS - även till unga tjejer!
Härlig blogg, förresten!

http://www.storlurs.bloggagratis.se

Skogshuldran Titti

5 januari 2009 20:42

Har obekymrat traskat genom livets menstruationer, men känt av det där med humöret vid ägglossning. Har använt p-spiral under ca 15 år, vilket egentligen var vansinnigt onödigt. Guud, så mycket kantareller jag odlat! Kom småningom själv på att man sterilisera sig istället... Varför erbjuds man inte det när man fått de barn man vill ha? Vi kvinnor låter oss förledas till att trixa med ytterligare hormoner, utöver de vi redan har, i tron att vi ska kunna leva sexuellt avslappnade i våra relationer!

http://skogshuldran.bloggagratis.se

Annika i Halmstad

5 januari 2009 22:40

Det var en fantastiskt bra beskrivning av en svårare form av PMS ( kan inte definitionen men det finns...) och en rörande berättelse som många runt om i landet kan identifiera sig med.
Min PMS har blivit värre ju äldre jag blivit och för varje barn om fötts.
Blir låg, likgiltig och omdömeslös i relationer till andra..har sagt o gjort dumma saker som jag sedan har ältat och ångrat...
Ska boka tid på gyn för att se om de kan rekomendera något. Vill inte bli beroende utan bara kapa topparna för jag känner inte igen mig själv och då blir jag osäker..
För lite dagbok så att jag inte bokar viktiga möten...det slutar alltid med att jag sitter och lipar...

Tack för en " mitt i prick beskrivning " .

Annika i Halmstad

Agneta

6 januari 2009 00:01

Min första spontana reaktion är att det är ju såklart för att PMS och mens är något som kvinnor har, därav ett sådant outforskat ämne...Om det var männens månatliga återkommande mara, hade forskningen varit i mål redan. Jag ser att många med mig har reagerat på samma sätt... Jag kan bara instämma med Elaina, så bra skrivet! En text att sprida med allas våra nätverk!!! Jaa,du är klok du Persilja! Inspiratör, glädjeämne och "tankeväckare". Fiina barndomsbilder!!!

maria

6 januari 2009 14:57

fasen vad bra du skriver/beskriver!!
känner igen mig.
har tänkt lite på tonårs/pubertet grejjen nu när jag själv fått en 13 åring.
barn och vuxen på samma gång.man förväntas vara stor och förståndig men har fortfarande ett busigt barn i sig.
och så krockar det och mitt i alllt det ska man klara skolan vara cool inför kompisarna mm
jag är väldigt glad att jag inte är där.nu i efter han kan jag bara säga att vilket jävla helvete det var att vara tonåring.
fina fina persilja jag tycker du är helt fantastisk.
inspirerande,klok,vacker,kreativ,omtänksam och så
jäkla bra på att ta upp ämnen som är viktiga på ett
bra sätt.
och eftersom jag är väldans hormonig just nu
bölade jag så klart när jag läste ditt inlägg,helt hopplös.
nä nu ska jag se om jag har nått garn i ull till mössa.
har ju blivit kallt i stockholm
kram kram

6 januari 2009 20:07

Vilka härliga bilder på ett färgstarkt syskonpar!
Ja, huga för vilken berg- och dalbana de där hormonerna kan ställa till med ...
/B

http://lyckligagatans.blogg.se

Persilja

7 januari 2009 00:43

Helena: Självömkande lejon, precis så! För att i nästa stund morra bitskt! Exakt! Det är svårt att vara en klook mamma hur gärna amn än vill när man har pms. Men förhoppnignsvis är ni inte exakt synkade? Du får försöka ha överseende med hennes beteende särskilt under hennes månatliga period.

rosalucia: Jag tror att det har ett samband.

Maloppa: Jag hoppas också att någon nappar!

Elaina. Jag kanske borde göra det, men man tycker ju att det borde setts detta samband för deccenier sen!

Pippi: Tack! Jo, tyvärr är det nog som du säger. Tyvärr tyvärr tyvärr.

Simsons: Vad gulligt! Välkommen ur det dolda! :D

Lisko: NÄÄÄÄÄ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Ela: Låter fint att ha det att se fram emot! Hoppas jag hinner dit innan dottern kommer i mensålder!

Nettan: Tack.

Anitha: Har googlat nu, tack. Visste inte det. DEt är klockrent jag. Bra, då har man en diagnos! Verkar svårt att medicinera...

Maria: Vi pmsmammor får informera våra döttrar och hjälpa dem så gott vi kan. Med vetskap lindras det hela en aning!

Skogshuldran Titti: Ett bra sätt när man vet att man inte vill ha fler barn!

Annika: Smart att undvika möten. Det är ju helt olämpligt att fatta viktiga beslut under såna här tillfällen.

Agneta: Det är nog tyvärr så. Inte klokt men förmodligen helt sant. 2009-vår verklighet.

Maria: Det var inte illa vilka överord du använder om mig, men jag suger i mig som en utttorkad svamp. Jag har pms och behöver varje stavelse! TACK! KRAM snälla söta rara!

B: Sjuttsingen ja.

Rosa

7 januari 2009 09:00

De som sier at PMS ikke fins, er ikke kvinner og har heller aldri bodd med en ; ) Tror min mann skriver under på hva som helst for å få en kur mot det. Og jeg også... Du har et kjempegodt poeng tror jeg, det er klart alle de umulige unge jentene sliter akkurat like mye som vi gjorde. Må prøve å huske dette innlegget når min egen lille snuppe kommer i den alderen og bare gi varme og forståelse. Ble så imponert over det du hadde skrevet...det er i grunn det jeg prøver å få fram i denne rotete kommentaren ; ) Klem

http://www.cafelatter.bloggagratis.se

Den rätta länken!

Kommentarer (16)

Av Persilja - 2 september 2009 15:42

HÄR finns jag nu! Om ni vill komma i kontakt med mig under min SkönaHem period går det bra att mejla på persiljekvist@gmail.com Jag vet att det känns konstigt med den nya bloggen, men ni måste orka vänja om er! Tänk på mig som måste skriva och v...

Jag flyttar nu!

Kommentarer (12)

Av Persilja - 1 september 2009 21:13

Vet ni, mina kära läsare, att nu är det mitt sista inlägg här på denna blogg. Jag ska nämligen flytta!!! I våras fick jag frågan om jag ville prova blogga hos Sköna Hem och frågan kom precis när jag hade en inspirationssvacka så jag tackade ja på ...

Lyckoglasögon.

Kommentarer (23)

Av Persilja - 31 augusti 2009 10:09

Idag blir det en bildkavalkad. Mitt bildsinne är starkare vissa dagar. Jag går med en bildblick och tittar på mitt liv. Ser vackra vyer överallt. Totalt pmsfri så att säga. Allt är vackert, till och med stök... En underbar sjuka! Tvätt som inte s...

Nostalgi för hela slanten.

Kommentarer (18)

Av Persilja - 30 augusti 2009 20:37

Jag har syhörna i vardagsrummet, nu igen. Jag har valsat runt i hela huset för att åter landa ungefär där jag började som nyinflyttad. Nu ska jag försöka bli kvar där. Åtminstone tills vi renoverar vardagsrummet. Det är verkligen konstigt hur man ka...