Jag älskar kitsch. Färgsprak och glamour. Jag älskar nytänk.

Samtidigt som jag älskar gammalt och gediget och använt och nött. 

Så att jag har en hemlig längtan efter att ha VÄVSTOL kanske inte är så konstigt. (Det känns väl helylle om något?)

Tänk att få väva en glad och färgsprakande trasmatta. En rosa, turkos, gul, röd och lila matta.

Woaw!

Det vore skoj!

 Här i stan finns en kvinna som har en massa vävstolar uppställda i sitt hem. Hon har man och barn men hennes hem står alltid öppet för vävande damer. Dit kommer man och väver när helst man har lust. Alla har fått nycklar och det är ständigt en kreativ verkstad därhemma. Det låter så härligt!

Så befriande skönt! 

Nu har inte jag plats för en massa vävstolar men jag skulle gärna öppna mitt hem för fler kreativa själar. Tänk att bara sitta och skapa, en massa människor tillsammans. (Vilken drömmare jag är!)

DET skulle nog inte min familj tycka om. Flera av familjens personligheter tycker att vi redan är tillräckligt många som vi är, alla sju (Pommac inräknad) plus kompisar som ständigt huserar här. Men själv skulle jag gärna ha ännu fler omkring mig.

Jag hittade en trädmålning som heter duga. (Från Sköna Hem.)

Så cool!

Rislamporna och soffan är liksom en del i trädet. Genomtänkt och läckert!!!

Idag har jag alltså varit på julmarknad mest hela dagen.

Det var trevligt, men tyvärr inte särskilt många människor i omlopp. 

Mest präglades min marknad av att barnen ringde var och varannan sekund för att det var strömavbrott därhemma.

Det blev redan när jag for vid elvatiden och har hållt i sig tills alldeles nyss .Hela byn var strömlös. 

Barnen ringde och sa -Kom hem! Det är mörkt! Det är tråkigt! 

-Var är du? -Ska du vara borta hela dagen? Det är inget kul utan ström!!!

Det gnälldes och klagades. Många samtal blev det. Jag satt ju i stan med ström och kände inte riktigt deras desperation.

Men inget ont som inte har något gott med sig, vi var tvungen att köpa snabbmat när jag äntligen åkte hem. Maxhamburgare.

För att skingra den tråkiga stämningen satte jag mig sen i kandelaberskenet för att läsa högt för barnen. Något som inte händer särskilt ofta, iallfall inte när det är alldeles tyst runtomkring. Ingen tv, ingen dator som överröstade mig. 

Riktigt mysigt!!!

Jag började med att läsa ur Ture Sventon, men det tyckte de var tråkigt så jag övergick till LasseMajas dektektivbyrå. 

De lyssnade. Allihopa. (Vad annars kunde de göra?)

Tills strömmen kom.

Oj vilket jubel! Applåder till och med.

Som man saknar strömmen när den är borta!!!

Jag kände lördagskvällen försvinna i meningslöshetens tecken. Vad skulle vi göra av kvällen med bara brasan och stearinljusen och böcker...?

Nä, nog är man barn av sin tid alltid!