Tre plagg färdiga och jag kommer definitivt att använda alla tre. 6 plagg som jag inte använde blev tre klart användbara plagg.

Bäst blev NoaNoa tröjan. Eller jag kanske ska säga NoaPersilja tröjan!  Sydde på en bred nederkant av ett gammalt linne från Indiska och på det linnet fann jag även det pärlbeströdda bandet som jag sytt fast för hand i halsringningen. Den är jättefin nu!

Den här randiga tröjan kommer jag att använda mycket nu. Formen upptill är precis som jag gillar men nedtill har den kännts för kort. Det är nu åtgärdat. Nedre tyget är lite grövre men smälter in fint. Fin uddspets nedtill också. Inget märkvärdigt men en tröja jag trivs i.

Oväntat bra blev den här tröjan i trikå från Lindex ihop med en bomullsblus från Indiska. Kanten gör att den inte glider upp som förr. Men den ser lite färglös ut.Såja! Mycket bättre!

Spetsen var pricken över i. Accentuerar den kvinnliga urringningen och jag passar i mer markerade linjer. Den här blir också en favorit med en kofta eller blus utanpå.

Härligt.

Nu orkar jag inget mer ikväll!

Fanken vad jag bloggat idag! Hela nio inlägg blev det!

Jo, jag vet, jag borde sitta i soffan och mysa med familjen, men nu är ju mitt syrum och min dator i vardagsrummet så jag är ju med de iallafall liksom. Kanske inte fullt närvarande men nästan. Jag myser. I vardagsrummet. Bara inte i soffan.

Istället rotade jag igenom min garderob i desperat jakt på kläder. Insåg att jag har massor av kläder som jag aldrig använder. För korta, för konstiga, för...ja allt är bara fel. Men ändå ligger de där. Så innan jag slänger eller ger till Röda Korset så tänkte jag försöka mig på att sy om dem till nya plagg. Är sååå inspirerad.

Som här, den asigt fula prickiga blusen som jag haft kanske 2 ggr och den för stora kjolen som har så vackert blommönster. De två kanske kan bilda en ny enhet...?

Och den fula gula klännignen som jag haft en gång innan jag såg ett foto på mig i den och så var den förstörd...Den kanske kan få ett nytt liv ihop med en ganska kär beige blus som jag inte haft på länge.Och min älsklingsrandiga trekvartströja som känns lite kort i midjan (har midjan växt eller?) den kan få ett nytt liv med en annan randig tröja som gått sönder upptill. De har lite olika struktur så det kan nog bli fint.Och det fina stickade halterneck linnet som jag aldrig haft på mig för att jag inte ser klok ut i den modellen eftersom jag helt enkelt inte ser klok ut i kläder som man inte kan ha bh till. Ihop med en gammal favorit i passande limegrön färg kan den kanske  få nytt liv.

Och min NoaNoa tröja som jag köpte alldeles för dyrt har jag inte haft hjärta att slänga fast den känns för kort, den ska jag förlänga med ett linne som jag alltid gillat.Och så en blus från Indiska som aldrig varit fin på mig, fel modell, den får ett nytt liv ihop med en tröja som är jättefin upptill men nedtill har någon konstig form så att den bara åker upp och upp och man får dra och dra i den.

Hoppas mina idéer går att förverkliga. Ibland vill det sig, ibland inte. 

Till verket!

En ny girlang finns i butiken.

För ett ögonblick blev jag tveksam: heter det girlang eller girland???

Måste googla!

Googlegooglegooglegoogle...

I´m back!

Det heter GIRLANG.

...när något av barnen sitter med en bok från den fullproppade hyllan och läser. Det är frid, ro och total lycka!

Här är det 10-åringen som sitter ner på fredagseftermiddagen och läser en faktabok om dinosaurier.

Notera hans sockor; upp och ner så att det nötta är ovanpå foten. Jag uppmärksammade honom om det på morgon, då svarade han äh, vem bryr sig, de nöts ju bara jämnare nu. 

Så sant min son, så sant!

Jag tränar mig att säga NEJ.

Det är fan i mig inte lätt!

Just nu sitter dottern och är ömsom arg ömsom ledsen för att bästa kompisen inte får komma hit. Eller jo, hon får komma hit men jag ids inte hämta henne.

Denne kompis är här alla dagar i veckan året om. I princip.

Idag fick hon inte komma, (dottern ringde på morgon och frågade och hennes föräldrar sa nej). 

Så för första gången på hemskt länge kom dottern ensam från skolan och jag upptäckte hur trevligt det var att få en pratstund med henne i "lugn och ro". Det är trevligt när de kommer tillsammans också, inte för det, men att ha full fokus på bara dottern kändes helt okej.

Varje gång det frågas om hon får vara med kompisen säger jag ja. Varje gång.

Nu ringde kompisen vid tvåtiden och frågade om hon ändå fick komma, och jag sa som vanligt ja. Men då sa kompisen att jag var tvungen att hämta henne. (Hon bor i en by 1 mil bort.)

DÅ sade jag nej.

Nej känns konstigt.

Alla argument dottern nu öser över mig är logiska. "Det tar bara fem minuter", "Du brukar ju kunna hämta annars", osv osv.

Det känns jäkligt ovant att säga så här bestämt nej. Det är det jag övar mig på. Ett nej som är beständigt. Jag är alldeles för förhandlingsbar. Kommer barnen med tillräckligt goda argument kan jag alltid ändra mig.

Det vet de.

Det utnyttjar de.

Jag lider inte av det. Det är helt okej för mig att vara sån. Det känns till och med bra att vara sån.

Men jag har fått erfara att jag måste lära mig att säga nej och stå fast vid det. Därför tränar jag mig nu på barnen.

Jag är nämligen en sån som alltid säger ja när någon ber mig om något och ibland säger jag ja till alldeles för mycket.

Så nej kan vara bra att kunna.

Och nu måste jag skriva om det för att stärka mig. Jag är sååå nära ett ja annars!

NEJ! 

NEJ!

NEJ!

...att se sin älskade hund ivrig och nyfiken utforska världen.

...att få ett telefonsamtal från en bloggerska i andra delen av landet som står på Rusta och undrar om hon ska köpa just de julstjärnorna som jag inte fick tag i på Rusta här i stan.

Vad säger man ?

Är inte bloggvärlden alldeles alldeles underbar!?

Lycka.

Vad är det egentligen?

Jag läste ett ordspråk en gång som lydde 

"Vår enda skyldighet på jorden är att försöka vara lyckliga."

Det låter bra. 

Det låter lätt.

Men det är inte lätt.

Jag googlade på lycka. På bilder av LYCKA.

Fick fram olika saker. En storfiskare med sin fångst, en hund med ett stort ben, en modebloggare med en sko i famnen, ett bröllopsfoto, en bebis, en gammal kvinna som gosade med en hund. 

Lyckan kan se ut hur som helst.

Det är det som är häftigt med lycka.

Det kan vara vad som helst.

Det finns någon slags förutbestämd mall som talar om vad lycka är. 

Om man är kvinna kanske mallen ser ut så här: Man, barn, hus, skönhet, kläder, smycken osv.

Boooring!

Det har inte ett skit med lycka att göra.

Lyckan sitter i annat. I en inre frid. I att lyssna till den inre rösten. Att inte jämföra med andra utan verkligen scanna av vad just jag, därinne i mig, blir lycklig av.

Att lära sig det gör en lycklig. Då upplever man lyckan i större doser. Att lära sig att den inte har ett skit med materiella saker att göra. Att det är en känsla som kommer när man är nöjd med det man har. 

Vad det än är.

Så om storfiskaren är supernöjd med sin bautagädda, kanske inte jag alls känner lycka av att dra upp en jättefisk. 

Det här har väl de flesta fattat för länge sen.

Men att fatta och sen leva efter det är inte så lätt i detta materialistiska fasadbyggarsamhälle som vi lever i. Det är lätt att förlora sig själv. Svirra iväg i  det starka skenet av åtråvärda prylar, åtråvärda jobb, åtråvärda fasader.

 I vår speciella bloggvärld kan vi VERKLIGEN bygga upp fasader. Vi kan utelämna allt som inte verkar lyckat. Bara visa det som vi vill visa.

Det kan bli så missvisande.

Hem utan stök. 

Familjer utan bråk.

Liv utan motgångar.

Och så vidare.

Men vi har chansen att göra tvärtom. Berätta att det faktiskt finns dagar då allt känns förjävligt. Då vi känner att alla andra i hela världen är lyckade och  glada. Utom vi.

Dela med oss av våra svagheter.

Det gör att vi spräcker fasaderna lite grann. Gläntar på dörrarna och visar att det bakom de polerade fasaderna finns samma saker som hos de flesta. Alla har vi väl motgångar ibland. Alla mår vi väl dåligt ibland. Alla bråkar väl. Alla har väl stökigt ibland. 

Nå, varför kan vi inte fläka upp dörrarna på vid gavel ibland. Visa hur vi verkligen har det. Och bli befriade. 

Halleluja!

Vi blir fria.

Vi ser att vi är som alla andra.

Lyckliga ibland, olyckliga ibland.

Jag tror det är förutsättningen för lyckan. Att den försvinner ibland. Det är då vi kan uppleva den. Det är då den verkligen KÄNNS när den kommer.

Det är då den känns så himla BRA.

Läste i tidningen idag att de äldre var de lyckligaste. De över 65. 

Det beror säkert på att det tar ett helt liv att lära sig vad man längst där inne egentligen behöver. Man har lärt sig att det inte har med skalet att göra, utan att det enbart har med insidan att göra.

Man behöver frid, självkännedom och kärlek. 

Halleluja!