Min 12-åring har ett stort överskuggande intresse i livet och det är att skejta. Det är ett intresse som hållt i sig i flera år vilket är ovanligt för honom som annars varit mycket ombytlig. Han har helt enkelt funnit sin grej. Det är en bra sport för mig som förälder också eftersom det aldrig är några bestämda träningstider utan han kan träna när det passar honom. Inget lag som blir sviket om han inte känner för träning en dag. Ändå tränar han dagligen både hemma på verandan, på skateparken, skatehallen och på gator och vägar. När han inte skejtar eller gör läxor eller tittar på skejtklipp på youtube så kör han fingerboard. Det är en liten skateboard som man kör med fingrarna. Det krävs mycket fingerfärdighet för att lyckas med de olika tricken. Överallt i hemmet syns han stå och tricksa med den lilla brädan. Jag har försökt och jag kan lova, det är inte lätt alls. Jag kan bara få den att rulla fram och tillbaka. Han kan få den att hoppa, vända i luften, göra volter och allt möjligt. Det ser ut som trolleri.

Coolt! 

Hu, så fel det kan bli!!!

Jag måste återigen förtydliga det här med kommentarer. Så att ni som läser förstår vad som är MIN åsikt. Jag skrev det redan från första början men det verkar inte ha gått fram hos alla läsare.

Jag tycker inte alls att alla de som läser min blogg måste kommentera. Jag förväntar mig inte ens det. Herregud, jag skulle ju bli galen om alla som läste kommenterade! Jag skulle ju inte få göra annat än att svara och läsa kommentarer. Nej nej nej! Jag vill verkligen inte det.

Däremot tycker jag att de som KÄNNER MIG, möter mig, umgås med mig, i verkliga livet borde, av vanligt enkelt hyfs,första gången de inser att de känner igen mig, lämna ett spår i form av en enkel kommentar.

Eller om vi pratar i verkliga livet, vore det ju lämpligt att säga att "jo jag hittade ju din blogg häromdagen". För mig är det självklart.

Nu är vi ju alla olika och det jag tycker är ohyfsat kanske inte alls är menat så. De kanske bara glömmer bort och då må det ju vara hänt. 

Det är dessutom verkligen inget stort problem. Att jag började skriva om det idag var helt enkelt för att jag kände mig mätt och less på mina inlägg om det jag sytt eller möblerat om. Kände att jag måste bara skriva om något annat idag. Och så blev det detta. Det var uppenbarligen ett mycket engagerande ämne med tanke på alla kommentarer. 

Roligt. Och lite läskigt.

Men kom nu ihåg vart JAG står. 

Jag tycker inte alls, på något sätt, att alla ni som läser utan att kommentera gör fel. INTE ALLS! Det är helt okej! Det är till och med skönt.

Har alla förstått detta nu?

Hoppas det. 

Usch vad jag känner mig missförstådd idag!

Det är mycket text i inlägget nedan. Så här kommer ett kort förtydligande för de som inte orkar, kan eller hinner läsa hela inlägget:

Ni som läser hos mig och är helt okända och kanske inte bloggar själva:  Jag tycker inte alls att det är konstigt att ni inte kommenterar.  Inte alls! 

Det är HELT OKEJ!

Det är DE SOM KÄNNER MIG på riktigt och läser men aldrig ger sig tillkänna som jag känner olust inför. Ingen annan. De som aldrig sagt till mig att de läst eller hälsat på, men ändå följer min vardag i smyg. De, endast de, ger mig en krypande olustkänsla. 

Jag är på krigsstigen!

Haha! 

Nä, det orkar jag inte. Men ett litet inlägg med annat än kuddar och hemsytt ska jag väl orka bjuda på.

Har ni tänkt på vad vi bloggare peppar och berömmer varann. Det är fantastiskt vilken liten mysig värld vi bygger upp. Det är en fröjd att skriva ett inlägg och så öser berömmen in. Det är jättemysigt och underbart och härligt. Vi peppar varann över stadsgränser och landsgränser. Vi är alla sorters människor, unga, medelålders och kanske nån äldre, vi är korta och långa och mörka och ljusa och tjocka och smala och rika och fattiga. Alla "sorter". Bloggningen gör att vi möts som jämlikar och alla vanliga sorterande tankar finns inte. Det är ett bra sätt att mötas och det gör att vi möts på ett sätt som aldrig inträffat förut. Vi hindras inte av tråkiga dumma fördomar.

Det är själva känslan i vårt bloggande som gör att vi dras till varann. Vi är likasinnade och det är det som är så härligt, att det är våra sinnen som möts och inte den yttre fasaden med utseende och titlar och sånt som i vanliga fall kan skapa vissa barriärer i verkliga livet.

Bloggvärlden är ju också uppdelad. Politiska bloggar, satiriska cyniska bloggar, elaka bloggar, modebloggar, miljöbloggar,  totalt utflippade bloggar, skvallerbloggar, kändisbloggar och så vidare.

Här finns också en hierarki. Precis som i vanliga livet. De som är seriösa anser sig viktigare än andra, de som bloggar med ett syfte känner sig finare än de som inte gör det. Och så vidare. Det finns lika många typer av bloggare som det finns människor. Men det konstigaste av allt är att de som INTE bloggar och inte kan tänka sig det, de tycker att de som bloggar är jättekonstiga. De fnyser åt bloggarna. De läser oftast inte bloggar alls

Det är som vanligt alltså. En slags främlingsfientlighet för det man inte känner till.

Sen finns kategorin läsare av bloggar. De som läser en massa bloggar, men som aldrig kommenterar, inte skriver själv men läser och läser. Det är ju intressant. Den kategorin verkar vara en stor kategori.

Om vi tar min blogg som exempel. Jag har kanske 500 läsare per dag. Av de är det kanske 20 som kommenterar. Några enstaka som kommenterar någon enstaka gång och totalt sett kanske ett 50-tal har gett sig till känna någon gång. Men det svindlande antalet 450 stycken läser bara och lämnar aldrig några spår. Det är fascinerande!

Det är helt okej.

Det är verkligen valfritt att lämna ett spår. Det gör man bara om man har lust. Det är vansinnigt skojigt att få en kommentar. Särskilt såna som börjar "jag har läst hos dig länge men aldrig lämnat kommentar förut". Då blir man så glaad.

Det enda som inte är okej i mina ögon är när nära släktingar eller vänner eller grannar eller andra som man möter dagligen läser och inte kommenterar. Såna som man ser i ögonen och de vet allt man berättar för att de läst det på bloggen men de säger ingenting. Jag vet inte hur många de är, och det är just den känslan som är så obehaglig. Det är den känslan av smygläsare som inte är "vänligt" sinnade som ger mig krypningar. Som får mig att överväga att sluta. 

Så om du känner dig träffad av detta och inte alls menar att det ska kännas ovänligt, lämna ett litet meddelande. Skriv bara "Hej jag var här" och så en signatur av nåt slag som gör att jag kanske fattar vem du är. Det kanske bara är att du som läsare inte känner att du vet hur du ska säga. Särskilt om du läst ett tag. Men det vet ju inte jag, så låtsas att du just hittat min blogg då, säg "Hej jag känner dig".

Jag och alla er jag brukar besöka har väl ungefär samma slags kategori av bloggar. En slags personlig sida med glimtar från våra liv. De glimtar vi väljer att visa.

Det gör mig gott att blogga. Jag får visa mina pyssel, jag får bekräftelse, jag mår bra av att skriva och jag tycker om att läsa hos andra.

Men jag känner mig ofta ifrågasatt och lite hånad. Av de som inte bloggar. Det är trist.

Fast jag skiter i det.

Det är ett nöje för mig som får mig att må bra, så varför ska jag lyssna på några negativa typer?

Nä, det är nog (som vanligt) frågan om avundsjuka. 

Jag gör nåt som jag tycker är kul och det är alltid lite provocerande.

 Är det någon fler som känner av såna här vibbar? 

Dottern har varit på kalas hos två kompisar som slog ihop kalaset. De fick varsitt pennfodral som jag sydde på morgon. Jag hade nämligen glömt att köpa presenter åt dem igår.

Jag tror att de blev lika glada för dessa.

Maken målar fönster i garaget. Fönster vi plockat fram bakom en plywoodskiva.  Någon har någongång byggt för fönstret. När jag nyss blev ditkallad för att inspektera målningen blev jag glatt överraskad! Han hade målat fönsterfodrena turkosa och cerisa! Jag trodde förstås de skulle bli vita, som allt han målar brukar bli, men nu ville han skapa "pippilångstrumpkänsla" och hade alltså målat dem i två olika färger.

Kul! Haha!!!

Jag tror jag har närt en Kapten Långstrump vid min barm!

Hur ska detta sluta???

Vårt hus kommer ju att bli helknasigt! Han har ju alltid bromsat mig och nu släpper han också loss.

Det här blir skoj!

Ännu en sminkväska.

Finns hos Persiljas Verkstad.

Så jädra vackert så det gör ont i hjärtat!

Bilden är lånad från Vi i villa. Kaklet är handgjortoch bland det vackraste jag lagt ögonen på. Jag bara älskar grönt!

Ja, ni får förlåta mig om mina inlägg är lite ego just nu. Det blir lite mycket reklam ibland.

Här kommer reklam för en kudde till som jag sytt och lagt ut på Signerat.

Den finns även att se på Verkstan.