Det låter lovande i alla kommetarer att det är jämställt i hemmen.

Självklart är det där man börjar. 

Men det räcker inte.

Jag har skrivit om det förr. (Är ni intresserade av mina djupare tankar kan ni klicka på kategorin Feminism, där finns tidigare inlägg i frågan.)

Var jag möter motstånd är inte i själva ordet feminism. Idag vill såklart alla vara feminister. (Nåja, nästan alla.) Det är politiskt korrekt. Alla, även de som uppenbarligen inte är det, säger att de är det. 

Något annat är nästan otänkbart.

Ändå finns det motstånd. I vardagen.

Små saker som knappt märks men som gör stor skada för jämställdheten.

Till exempel att pojkar alltid gör sig hörda. Vid middagsbordet tystnar man automatiskt när en man eller pojke talar, men inte lika självklart när en flicka eller kvinna talar. Det märks inte hela tiden, men är man lite vaken blir det uppenbart. Detta är särskilt påtagligt när en äldre generation är närvarande.

Här försöker jag se och göra skillnad.Och möter ibland motstånd. Subtilt men dock. Det är ju ingen som säger "Håll truten kwinna", men ogillande kan göras väldigt subtilt. Vanligaste sättet är att om en man och en kvinna börjar tala samtidigt väljer man att lyssna på mannen.

I klassrummen hörs mest pojkarna. En flicka som hörs och tar för sig på samma sätt som pojkar alltid gjort blir lätt "besvärlig". Detta blir särskilt uppenbart när det är äldre lärare. Flickor förväntas vara tystare, mer ansvarstagande.

Pojkar beröms när de är det medan flickor ju förväntas det.

Vi skryter om våra pojkar om de till exempel visar goda takter i köket.

Mina pojkar är alla aktiva i matlagningen och städningen, och får en hel del beröm för det. "Vilka duktiga pojkar". De höjs till skyarna. Skulle de fått lika mycket beröm om de varit flickor? Antagligen inte. Dottern som är yngst har inte börjat delta så mycket i matlagningen, hackar mest grönsaker och sånt, men risken är att det "förväntas" av henne. Så berömmet kanske uteblir? Det är såna här små saker jag vill att vi ser och jobbar med. Förväntningar, skillnader. Märker de och jobbar med de. 

Det är de här sakerna vi knappt märker att vi gör. 

Att alla ska ha lika lön för lika arbete är ju självklart. För alla. Men ändå är det inte så.

Vad beror det på???

Hur kommer man åt detta?

Det är här vi föräldrar kommer in. Det räcker inte att lära barn att det är självklart att pojkar och flickor har samma värde. Det räcker inte att få dem att förstå det- det måste visas i handling också. Hur vi bemöter och uppfostrar barnen i det stora hela. Vi måste börja med oss själva och se vad vi har med oss i bagaget. 

Det räcker inte att jag har en egen borrmaskin eller byter mina vinterdäck själv. 

Det är inte tillräckligt.

Vi måste informera oss, läsa på och lära oss se våra beteenden. Sånt vi blivit indoktrinerade med utan att ens märka det.

Vi gör skillnad på pojkar och flickor fast vi tycker att vi är moderna människor so vet bättre. Antagligen är vi snäppet bättre än våra föräldrar men vi går i en massa små fällor hela tiden.

Hur ska vi göra då?

För att få flickor att ta för sig?

Få dem att se att världen är till för dem lika mycket som för pojkarna?

Det är lätt att säga och vi vill ju så gärna att det ska vara så men hur gör man???

Det är såna frågor vi måste fundera på.

Allt vi gör och säger har betydelse.

Vi måste våga se våra egna beteenden.

Inte bara stolt säga "jag är feminist". Visst, alla är vi det, särskilt vi kvinnor, men vi får inte nöja oss med det. Vi måste göra så mycket mer. 

I vardagen.

Jag har inte lösningarna. 

Bara tankarna. 

Tillsammans kan vi ändra på mycket, men inte om vi inte vågar se att vi faktiskt är ganska fast i könsrollerna ändå. 

En del har antagligen kommit längre än andra, men jag tror alla har något att jobba med. 

Att inte nöja sig.

Att ständigt vara uppmärksam.

Vi får inte nöja oss. Inte slå oss till ro, bara för att vi fått pojkarna att laga mat och städa. 

Det är så mycket mer.

Läs feministisk litteratur, det är ett tips. Det berikar och öppnar ögonen och gör att man faktiskt kan se sina brister. Se att man trots att man anser sig vara en jämställd kvinna fortfarande har en del att jobba med.

Att vara feminist är ett ställningstagande. Men framför allt ett åtagande.

Vi måste jobba med det här. 

Det måste går fortare än det gör!

VARFÖR är det så provocerande att vara feminist?

För visst är det?

I vardagen.

Det ska man inte behöva vara. 

Säger man att man är det blir det liksom pinsamt och tyst. 

Iallafall i vissa sällskap.

Man ska vara glad och tacksam och snygg och framgångsrik och fan i mig inte feminist.

För är man det har man inte lyckats.

Då lever man inte jämställt och det vill man absolut inte erkänna. 

Gud så pinsamt!

Har jag fallit i den klassiska fällan?

Nä!

Så jag är inte feminist. Nänä!

Fast man kan ju vara det för sina medsystrar. Och för världen. Och för sakens skull.

Men inte för sin egen skull, för då har man ju misslyckats.

Fast jag kanske har fel?

Men varför är det så känsligt då?

Iallafall här i min håla.

Här är man inte feminist utan att sticka ut.

I Norrbotten.

Vi kanske ligger efter här?

Eller är det fel i alla mindre städer?

I vardagen.

För i rätt sällskap är det ju bra att vara feminist.

Då är det självklart.

Kanske har jag fel umgängen?

För bland mina umgängen är det inget man skriker högt.

Möjligen erkänner i smyg.

Pst! Jag är feminist. Men säg det inte till någon...

Men.

Jag skäms inte.

Jag är feminist och det står jag för.

Jag är stolt över det och jag vill att mina barn ska bli det också.

Fast då är det lite suspekt igen.

Inte kan jag göra mina söner till feminister!

Jo!

Tänk för att jag kan det.

Och dottern också.

Men hur gör man?

Om det vore så enkelt att "göra" någon till feminist.

Det är svårt att leva och tänka för mycket.

Jag tänker mycket.

Men alldeles för lite.

Jag var bara tvungen att skriva detta.

Skriver jag en rad till om inredning och andra ofarliga saker skriker jag.

Har ägnat en stund åt att sitta och försvinna in i gamla tider. Med hjälp av bilder.

Bara några år tillbaka känns som ett helt annat liv.

En annan stad, ett annat liv.

Nostalgi.

Kirunaåren börjar bli avlägsna och vi minns mer och mer i ett nostalgiskt skimmer.

Fast det bara är drygt ett år sen vi flyttade.

Jag skulle inte vilja flytta tillbaka men likväl finns där en saknad.

Efter livet som det var då.

Precis som man kan känna en saknad efter när barnen var små, samtidigt som man inte vill tillbaka till den tiden.

Men nog är det nostalgi!Bara att kunna samla dem på samma bild. Mycket lättare då än nu!

Fast det förstås, de kan sitta mera still nu.

Ska nog försöka samla dem på en bild snart igen.

Hm, jag måste komma på en bra muta...

Men tänk en sån lycka att de finns! Mina barn. 

Det är helt sanslöst att ha sån tur!!!

Någon som minns mina färgblandarbravader? Jag blandade svart i den rosa färgen och fick en lilaaktig färg.

Nå, nu råkade jag se den på Sköna Hems sida. I ett kök. På skåpluckor.

Och det är skitsnyggt. Så andra sidan, mittemot våra rosa luckor, där jag tänkt måla också, kanske jag borde skippa den turkosa/medelhavsblåa jag haft i tanken och satsa på uppblöttlik nyansen...

Kanske...

Jag gillar den! Om jag bara kunde asscociera med något annat!

De blir fler och fler!

De förökar sig!!!

De är så skoj att sy! Försöker få dem alla med eget personligt utseende och viktigast av allt är att de ska se snälla ut!

De är spralliga!

Mina sprallisar!

Den blå längst till vänster blev väldigt lik en smurf. En lång smurf.

Har haft sköna middagsgäster, såna som jag känner att jag inte behöver städa för innan de kommer.

Mamma och pappa.

De ser inte rörorna. De säger att vi har välstädat och så blir mina ögon förtrollade och tycker också att det ser riktigt städat ut. (Fast det överallt ligger högar med smutskläder, verktyg på väg någonstans, teckningar, färdiga och halvfärdiga, leksaker, basketbollar, träningskläder, vattenflaskor, räkningar, ovikt tvätt, påsar med grejor som ska sorteras, dammråttor som muterat till dammkaniner, fettiga bordskivor, smutsdisk, glasspapper, fläckiga fönster och så vidare och så vidare i all evighet amen.

Vi åt en god och vällagad middag, fläsk i lergryta med lök och morötter, lökpaj och sallad med valnötter. Mums. 

10-åringen var hungrig och tyckte att gästerna dröjde. Kommer de aldrig???

Suck!

Huuuungrig!!! Orkar inte ens stå längre. Svimmar av hunger snart! Till slut kom de. På utsatt tid. Och vi åt.

Sen spelade vi kort och hade trevligt.

En helt vanlig oktoberafton.

Av julklappar eller vad det vara månde.

Grymt inspirerad av sajten Fuldesign med sina fulmonster. Har alltid känt att jag inte vill härmas det jag ser på nätet, men de visar till och med hur man gör så de vill att man gör egna. Prova du också! Det är skoj!

Tänkte bara säga att jag varit otroligt dålig på att kommentera den sista tiden. Det är som att jag inte kan klämma fram nåt utan att det känns klämkäckt och då låter jag hellre bli! Har också varit slarvig med att svara på era kommentarer och det vet jag inte vad det beror på. Kanske att jag är så trött och det är som att orken inte finns till en massa saker som jag annars orkar. Det är väl hösten, mörkret. Men jag läser intresserat hos er och jag läser och gläds åt alla kommentarer, tro inte annat!

Jag kommer nog snart att vara "fit for fight" igen hoppas jag.

Man kan kanske säga att det är energikris.