VARFÖR är det så provocerande att vara feminist?

För visst är det?

I vardagen.

Det ska man inte behöva vara. 

Säger man att man är det blir det liksom pinsamt och tyst. 

Iallafall i vissa sällskap.

Man ska vara glad och tacksam och snygg och framgångsrik och fan i mig inte feminist.

För är man det har man inte lyckats.

Då lever man inte jämställt och det vill man absolut inte erkänna. 

Gud så pinsamt!

Har jag fallit i den klassiska fällan?

Nä!

Så jag är inte feminist. Nänä!

Fast man kan ju vara det för sina medsystrar. Och för världen. Och för sakens skull.

Men inte för sin egen skull, för då har man ju misslyckats.

Fast jag kanske har fel?

Men varför är det så känsligt då?

Iallafall här i min håla.

Här är man inte feminist utan att sticka ut.

I Norrbotten.

Vi kanske ligger efter här?

Eller är det fel i alla mindre städer?

I vardagen.

För i rätt sällskap är det ju bra att vara feminist.

Då är det självklart.

Kanske har jag fel umgängen?

För bland mina umgängen är det inget man skriker högt.

Möjligen erkänner i smyg.

Pst! Jag är feminist. Men säg det inte till någon...

Men.

Jag skäms inte.

Jag är feminist och det står jag för.

Jag är stolt över det och jag vill att mina barn ska bli det också.

Fast då är det lite suspekt igen.

Inte kan jag göra mina söner till feminister!

Jo!

Tänk för att jag kan det.

Och dottern också.

Men hur gör man?

Om det vore så enkelt att "göra" någon till feminist.

Det är svårt att leva och tänka för mycket.

Jag tänker mycket.

Men alldeles för lite.

Jag var bara tvungen att skriva detta.

Skriver jag en rad till om inredning och andra ofarliga saker skriker jag.

Har ägnat en stund åt att sitta och försvinna in i gamla tider. Med hjälp av bilder.

Bara några år tillbaka känns som ett helt annat liv.

En annan stad, ett annat liv.

Nostalgi.

Kirunaåren börjar bli avlägsna och vi minns mer och mer i ett nostalgiskt skimmer.

Fast det bara är drygt ett år sen vi flyttade.

Jag skulle inte vilja flytta tillbaka men likväl finns där en saknad.

Efter livet som det var då.

Precis som man kan känna en saknad efter när barnen var små, samtidigt som man inte vill tillbaka till den tiden.

Men nog är det nostalgi!Bara att kunna samla dem på samma bild. Mycket lättare då än nu!

Fast det förstås, de kan sitta mera still nu.

Ska nog försöka samla dem på en bild snart igen.

Hm, jag måste komma på en bra muta...

Men tänk en sån lycka att de finns! Mina barn. 

Det är helt sanslöst att ha sån tur!!!

Någon som minns mina färgblandarbravader? Jag blandade svart i den rosa färgen och fick en lilaaktig färg.

Nå, nu råkade jag se den på Sköna Hems sida. I ett kök. På skåpluckor.

Och det är skitsnyggt. Så andra sidan, mittemot våra rosa luckor, där jag tänkt måla också, kanske jag borde skippa den turkosa/medelhavsblåa jag haft i tanken och satsa på uppblöttlik nyansen...

Kanske...

Jag gillar den! Om jag bara kunde asscociera med något annat!